Fritz Lang

Fritz Lang, en aristokratisk österrikare, må vara en oväntad skapare av westernfilmer, men han gjorde fyra stycken och i alla fall en av dem, Guldfågeln (Rancho Notorius 1952) har tyngd. En sång utgör ett ledmotiv i filmen och refrängen går ”A tale of hate, murder and revenge” och en bättre sammanfattning av Langs oeuvre är svår att få. Med imponerande konsekvens skapade han världar, i Tyskland och USA, med utflykter till Frankrike och Indien, som befolkades av besatta och frustrerade individer som slogs mot krafter de inte förstod sig på, och där hämnd och mord löpte som en röd tråd.

Det finns två huvudstråk genom Langs 45 filmer, det ena är en paranoid skildring av världen där mörka makter styr i kulisserna, och den enskilda människan är hotad från alla håll av brottssyndikat eller obskyra samfund. Filmer på det temat är naturligtvis de tre filmerna i Mabuse-serien, Dr Mabuse - der Spieler (1922), Dr Mabuses testamente (Das Testament des Dr Mabuse 1933) och Dr Mabuses 1000 ögon (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse 1960), men också i exempelvis Spionen (Die Spione 1928) och Polishämnaren (The Big Heat 1953). Det andra genomgående temat handlar om hur ödet obevekligt styr våra liv, och ett enda litet felsteg leder till fördärv och hur (så kallade) oskyldiga människor dras in i något de inte kan hantera. De främsta exemplen på det är nog Kvinnan i fönstret (The Woman in the Window 1944) och Kvinna i rött (Scarlet Street 1945). De två temana kombineras också emellanåt, inte minst i flera av de filmer Lang gjorde under det tidiga 40-talet som har krigs- eller spionmotiv, som I skuggan av ett tecken (Ministry of Fear 1944).

Langs värld är mörk, för att inte säga dystopisk. Det är en värld där din fru sprängas till döds, du blir ihjälskjuten i en bilkö, din chef är köpt av de krafter som försöker röja dig ur vägen, en oskyldig döms till döden och avrättas i elektriska stolen, din man försöker mörda dig och din lilla dotter bli mördad. Du kan bli skållad med hett kaffe, utpressad, torterad och levande innebränd och det unga paret blir ihjälskjutna i slutscenen. Och det finns alltid någon som ser dig. Du är alltid övervakad. Av staten, av spioner, av brottssyndikat, av nazister eller av dina anhöriga. Andrew Sarris skrev apropå Langs paranoia, "Lang might argue that in a century that has spawned Hitler and Hiroshima, no artist can be called paranoiac; he is being persecuted."

Den här världen skildrade Lang med en imponerande konsekvens och stringens. Hans stil är effektiv och koncentrerad och har ofta en geometrisk precision, där hatten alltid har den rätta vinkeln och skuggans spets alltid ligger precis rätt i bild. Visserligen har han gjort långa filmer med masscener, men den typiska Langfilmen är kort och koncis och består av bilder av en person trängd i ett hörn, inte sällan med en maniskt stirrande blick. Hans sista filmer i USA i mitten av 50-talet är så koncentrerade att de närmast blir abstrakta skisser, där bara det absolut mest väsentliga är med, eller, med det engelska uttrycket, "not an ounce of fat".

Lang föddes i ett borgerligt hem i Wien 1890, pappan var arkitekt och Langs intresse för konst och geometri kom alltså med födseln. Men han var inte så pigg på att bli arkitekt och istället reste han i 20.års åldern runt i världen (Afrika, Asien och Europa), och han försörjde sig genom att måla eller sälja vykort. Han studerade också konst i Paris och München, men återvände till Österrike när Första världskriget bröt ut. Han var soldat och sårades fyra gånger vid östfronten. Filmintresset hade väckts i Paris, när han var där för att måla, och tjusades av filmens rörelse, till skillnad från en målning, som var statisk. Han började skriva manusutkast och blev anställd av Decla, ett bolag från Berlin, så han hamnade i Tyskland där han gjorde Halbblut, sin första film som regissör, 1919.

I Tyskland hade just den expressionistiska stilen dykt upp, med oerhört stiliserade scenerier, målade skuggor, vitsminkade ansikten och en spelstil som gränsade till det hysteriska. En annan genre som var populära var spionthrillers, och Lang arbetade i båda dessa genres, ibland kombinerandes dem. Han gjorde också historiska filmatisering, som Nibelungen i två delar, (Die Nibelungen: Teil 1, Siegfrieds Tod och Die Nibelungen Teil 2: Kriemhilds Rache 1924). Samma år gifte sig Lang med Thea von Harbou, som han hade samarbetat med sen 1920, och de skrev tillsammans manusen till de flesta av Langs tyska filmer. Lang var i New York samma år, 1924, och inspirerad av Manhattans skyskrapor fick han idén till science fiction filmen Metropolis (1927), tveklöst en av de mest kända och betydelsefulla filmerna över huvud taget, som han skrev med Thea von Harbou. Den berättar om en framtid där folket är en ansiktslös massa som arbetar i misär i underjorden och överklassen bor högst upp i skyskraporna. Missnöjet växer bland arbetarna och till slut gör de uppror. Ledaren för upproret är en robot, en gynoid (det vill säga en robot som ser ut som en kvinna, till skillnad från en android, som är en robot som ser ut som en man), fast arbetarna tror det är en riktig kvinna, samma kvinna som tidigare varit en slags ledargestalt för dem. Det är inte den mest subtila av filmer, men den är ett visuellt spektakel av magnifika proportioner, och det är också filmens visuella stil, mer än idéerna, som gjort den så berömd. Den är också ett exempel på att det finns ett radikalt drag hos Lang, och han har samarbetat flera gånger med Bertolt Brecht, senare i USA.

Men Langs bästa filmer från den tyska perioden är två ljudfilmer från början av 30-talet. M (1931), med Peter Lorre som barnamördaren som försätter hela Berlin i ett tillstånd av skräck, och skapar ett mobbsamhälle där vem som helst riskerar att bli anklagad och misshandlad eller värre och Mabusefilmen Dr Mabuses testamente. Sen for Lang västerut och skilde sig från Thea von Harbou. Hon anslöt sig till nazismen och Lang gjorde antinazistiska filmer i USA. (Innan Lang och von Harbou gifte sig var hon gift med skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Han spelade titelrollen i det första filmerna om Dr Mabuse och även en galen vetenskapsman i Metropolis. En anledning till galenskapen är att kvinnan han älskade lämnat honom för en annan man.)

Hans karriär i USA var också relativt varierad, med vardagsrealism i Urladdning (Clash By Night 1952), westernfilmer, gotiska thrillers som Den låsta dörren (Secret Beyond the Door 1948). Men det var inom film noir han var som mest hemma. Här var han tillbaka i den rädda stadsmiljö han skapade i M. Filmer där vardagen är en spindelväv och verkligheten en mardröm.

Lang, som avled 1976, förlorade synen mot slutet av sitt liv, vilket måste ha varit en ambivalent känsla för en man som dels vikt sitt liv åt att gestalta sin inre vision visuellt, men samtidigt haft det vakande ögat som ett återkommande hotfullt motiv.

Saker jag har sett (21)

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.

Gösta Werner 100 år

I år är det 100 år sedan Gösta Werner föddes, närmare bestämt på onsdag, 15 maj. Vanligtvis brukar det betyda att jubilaren inte är i farten längre men Werner är ett undantag. Han är i allra högsta grad i farten och hans senaste bok kommer snart ut. Igår firades han på Filmhuset. Werner själv satt i en rullstol i foajén och folk stod i kö för att få komma fram och säga några ord till honom, innan alla förflyttade sig till bio Victor. Där hölls det tal, Werner berättade lite om sina filmer och gav goda råd till blivande filmare och publiken applåderade andaktigt. Publiken bestod till stor del av folk som jobbat med Werner, så som Jan-Olof Strandberg och Harriet Andersson (hon var med i Werners Två trappor över gården (1950) och jag frågade henne vad hon hade för roll där. "Du, det var så länge sedan så det minns jag inte men jag var säkert en dålig flicka." svarade hon.), och också en rad filmhistoriker och filmvetare. Gösta Werner har varit verksam och varit en stor influens på många områden inom filmen.

Jag har en liten samling av gammal svensk filmlitteratur, som brukar finns på antikvariat för 10kr styck. Det är böcker av Leif Furhammar, Åke Bengtsson, Rune Waldekranz, Nils Meyer och, förstås, Gösta Werner. Han är en av de flitigaste och viktigaste filmhistorier vi har i Sverige, bland annat har han skrivit böcker om Mauritz Stiller och om den svenska filmens historia. Men även böcker som Kamera går - Hur en film kommer till, där han pedagogiskt berättar (eller avslöjar) bit för bit hur en film kommer till. Manusarbete, röstprov, kostymering, trickfilmning, dekorbygge, närbilder och så vidare. Den kom i två versioner, en på 40-talet och en 1972.

Efter att ha tittat på, skrivit om och jobbat med film i ett antal år på 30- och 40-talet bestämde han sig för att han också ville göra egen film, så han skrev ett manus till en kortfilm och försökte få det finansierat. Han fick nobben, men vände sig då till chefen för den statliga censuren och frågade om de hade några invändningar mot hans manus. Det hade det inte, och då blev det lättare att få filmen gjord. Den heter Midvinterblot (1946) och skildrar en offerrit i snötyngd vildmark för många hundra år sedan, där en man dödas för att blidka gudarna. En ganska grotesk och brutal film, där blodet stänker i ansiktet på fåriga män, över kvinnors bara bröst och över små barn. Men den är också mycket suggestiv och rent av vacker. Det är enbart berättad i bilder, ingen dialog, och en rytmisk musik ligger hela tiden som en molande hot i bakgrunden.

En annan av hans mer kända filmer är Tåget (1948), med undertiteln en film om resor och jordbundenhet. Den är inte grotesk utan en naturlyrisk (och rälslyrisk) skildring av tågresor, som med sina 21 minuter kanske är lite för lång, men fylld av stämningsfulla och vackra bilder och helt utan dialog. Bildberättande är a och o för Werner, film är ett visuellt medium.

Det hindrar inte att han filmatiserat två noveller, Att döda ett barn av Stig Dagerman och Kvinnan och döden av Lars Ahlin. Att döda ett barn kom 1953 och är bara 10 minuter. Gunnar Sjögren läser novellen och Gösta Werner har bildsatt den. Med sin koncentration och spänningsstegring är den mästerlig, snudd på fullkomlig. Bilderna är lyriskt somriga, med svajande sädesfält och solblänk i vattendrag, och de oskuldsfulla bilderna bildar starkast tänkbara kontrast till den tragedi som titeln avslöjar kommer inträffa. Och trots att slutet är givet från början blir det ändå om chockartad upplevelse när allt brutalt tar slut och det idylliska ersätts av blod på en kofångare.

Väntande vatten heter filmatiseringen av Lars Ahlins novell och kom 1965. Den är annorlunda, mer experimentell och nästan lika bra. Den är gjord i bara två långa tagningar, den första säkert tio minuter. Den börjar med en kvinna (Anita Björk) står vid strandkanten och funderar på om hon ska kasta sig i vattnet eller ej. Sen vänder hon om och börjar gå, och kameran backar framför henne och hon börjar en inre monolog, där hon berättar om anledningen till hennes svårmod. Olika personer har på olika sätt svikit henne och var gång hon kommer tänka på en av dessa personer i sin monolog dyker han eller hon upp i bild, som en stum påminnelse om det förflutna. Filmen slutar med att hon med ett ansikte förvridet i smärta kommer så nära kameran att hon försvinner ut ur fokus.

Werner har också gjort många beställningsfilmer för företag, en av dem är det spirituella Skymningsljus (1955) som handlar om glödlampans och neonljusets tjusningar och är en fest för ögat, en och riktig nostalgitripp. Den orgie i färgglad och förförisk neonreklam som fanns förr men nu tyvärr ett minne blott, om man inte åker till Korea eller Japan.

Sin senaste film gjorde Werner när han var 90 år, Spökskeppet (1998). Den har jag tyvärr inte sett, men innan dess gjorde han 1996 Den röda fläcken, en slags mardröm där en äldre man (Jan-Olof Strandberg) kommer hem och upptäcker att det inte är han själv som syns i hallspegeln utan en yngre kvinna (Anna Wallander). De börjar något slags rollspel tills hon försvinner och ersätts av en dödskalle precis innan spegeln krossas. Då först speglas mannen själv, splittrade mellan de olika skärvorna. En mångtydig film, men jag tolkar den som en gammal mans rädsla för åldrandet och döden. Undrar om Werner idag, 12 år, senare förlikat sig med tanken på det oundvikliga.

-----------------------------------

2009-08-12

Fick idag veta att Gösta Werner nu gått bort. Vila i frid.

Politik

I aprilnumret av Allt om film (en av ytterst få svenska filmtidningar) är det två intressanta artiklar om film och politik. Först en krönika av Nils-Petter Sundgren om att Hollywoodfilmen blivit mer radikal och samhällskritisk, sen en längre artikel av Andreas Hermansson om att Hollywoodfilmen är feg, kommersialiserad och rättar sig efter den kristna högerns värderingar.

De två uppfattningarna går inte riktigt ihop, även om Hermansson också nämner exempelvis There Will Be Blood och ett par av George Clooneys filmer, som exempel på kritiska och radikala filmer. Fast med den brasklappen att de gjorts för att man vill tjäna pengar på dem. Han citerar också Paul Thomas Anderson som sagt att Disney distribuerade hans film för att de trodde de skulle tjäna pengar på den.

Jag tror det är en förenklad syn på hur Hollywood fungerar. Jag tror inte Disney förväntade sig att There Will Be Blood skulle bli en kassasuccé, men precis som bokbranschen ger ut smala diktsamlingar likväl som Jan Guillou så gör man i Hollywood breda publikfilmer och smala prestigefilmer. Så har det nästan alltid varit. Under studiosystemet dagar var det inte ovanligt att regissörerna fick göra ett egen, smal, personlig film för sig själva om de sedan gjorde en bred film för filmbolaget. Och finns det inte något tilltalande i det faktum att Disney å ena sidan släpper den kristna fantasyfilmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe 2005) och å andra sidan släpper just There Will Be Blood, som är raka motsatsen. Är inte det en mångsidighet värd att applådera istället för misstänkliggöra eller fördöma?

Juno (2007) får också utstå en hel del kritik, för att Juno inte väljer att abortera bort sitt foster. Om man inte sett filmen utan bara läste artikeln skulle man kunna tro att filmen var en gullig hyllning till kärnfamiljen men så är ju inte fallet. Jag tror inte att den kristna högern känner sig upplyft av en film som skildrar tonårssexualitet, sex före äktenskap, skilsmässor och ensamstående mammor som något helt naturligt och självklart. Inte heller är kvinnorna i filmen ensamma och rädda, tvärtom är alla kvinnorna synnerligen starka och självständiga. Den typen av svepande formuleringar gör att hela artikeln förlorar substans. Det faktum att Arnold Schwarzenegger utmålas som den ideologiska motsatsen till George Clooney är också typiskt. Schwarzenegger är pro-choice (det vill säga för abort), han vill ha hårdare vapenlagar, hårdare miljölagar, han är för registrerat partnerskap för homosexuella och han är positiv till stamcellsforskning. I alla de viktigaste frågorna för den kristna högern tycker alltså Schwarzenegger tvärtemot, och förmodligen har han och Clooney samma uppfattning. Jag misstänker att till och med Hermansson delar Schwarzeneggers uppfattning i de frågorna. Det är dessutom ohistoriskt och orättvist att ironisera över paranoian under kalla kriget, eller rädslan för terrorister idag. Berlinblockaden, Koreakriget, Cubakrisen, morden på Martin Luther King, John F. Kennedy, Bobby Kennedy och Malcolm X kunde göra vem som helst paranoid, liksom såna händelser som paraplymordet i London, där en avhoppad bulgar mördades genom att en KGB-agent stack honom i benet med ett paraply förgiftat med ricin. Naturligtvis var Joseph McCartneys hetsjakt på kommunister fullkomligt vettlös, men det var en orolig tid, och människors oro får man respektera.

Visst förekommer det censur, bojkotter, feghet och kommersiella hänsynstagningar, i Hollywood, likväl som över allt annars, men så har det alltid varit och är inget nytt eller speciellt revolutionerande. Vad som i själva verket är intressant i dagens film, och som Ross Douthat sätter fingret på i en artikel i aprilnumret av The Atlantic, är det faktum att det är väldigt få filmer som faktiskt handlar om muslimsk terrorism. Det var betydligt vanligare före 11 september. Nu är det vanligare att filmerna skildrar CIA och Pentagon som hotet mot den lilla människan. Som Douthat säger "We expected John Wayne; we got Jason Bourne instead."
-----------------------------------------------------------
Länkar:
Allt om film
The Atlantic
om Schwarzeneggers politik här och här

Saker jag har sett (20)

Margot at the Wedding, Flyga drake, Be Kind Rewind, Love Story, Can’t Buy Me Love, What?

Margot at the Wedding är inte en helt lätt film att ta till sig. Det finns nästan ingen sympatisk rollfigur i den och alla är så destruktiva och neurotiska att det kryper i kroppen. Men det är samtidigt en imponerande prestation, full av nyanser och insikter. Och frågor. Vad är det egentligen som händer och vad betyder det. Vem är mamma till Claude? Vad viskade Maisy till sin pappa och varför? Vad håller grannfamiljen Vogler egentligen på med? Är allt bara ett spel mellan systrarna Margot och Pauline, i stil med George och Marthas rollspel i Vem är rädd för Virginia Woolf?

De två systrarna har inte talat med varandra på länge, men nu ska Pauline (Jennifer Jason Leigh) gifta sig med Malcolm (Jack Black) och Margot (Nicole Kidman) kommer på besök för att vara med på bröllopet. Men spänningarna i familjen är för stora och problemen hopar sig. Det är som en tävling där den som kan såra de andra mest vinner.

Filmen är skriven och regisserad av Noah Baumbach, vars senaste film The Squid and the Whale (2006) var mästerlig. Den var mer lättillgänglig men kanske inte lika intressant. Vad de har gemensamt är deras grävande i familjelivets baksidor och att de är otroligt välspelade. De har också en udda stil, men små fina detaljer som etsar sig fast. Här finns till exempel en laddad scen med Margot i ett träd, ett träd som efterhand blir allt mer symbolfyllt, om inte för livet självt så för familjelivet. (kommer snart på bio)

Margot at the Wedding står på ena sidan av amerikansk film, den bedrövliga Flyga drake på den andra sidan. En hopplöst manipulativ och insmickrande film i total avsaknad av djupare kvaliteter, annat än fina bilder på afghanska bergsmassiv. Den var taffligt berättad, märkligt form- och tonlös och hela konstruktionen var upplagd för den översymboliska slutscenen då vi alla skulle gråta och sucka djupt och ta oss för hjärtat. Men det var fint att alla talade sitt eget språk istället för engelska med brytning, och det fanns fina scener under den långa sekvensen i Kabul 1978, även om många av dem också var lidande av att konstruktionen lyste igenom . (går tyvärr på bio nu)

Undrar hur Flyga drake skulle sett ut om den blivit swedad istället. Att sweda är att göra en hemgjord version av en redan existerande film, och det är vad Be Kind Rewind handlar om. Det är en saga om Mike (Mos Def) som har en videobutik och Jerry (Jack Black), hans excentriska kompis. Jerry bestämmer sig för att attackera stans transformatorstation, men det enda resultatet blir att han blir magnetisk och avmagnetiserar alla vhs-kassetter i Mikes butik. När så miss Falewicz (Mia Farrow) kommer för att hyra Ghostbusters (1984) så ber de henne komma tillbaka lite senare och under tiden spelar de in en egen kortversion av Ghostbusters, med sig själva i rollerna. Den sekvensen kan ha varit det roligaste jag någonsin sett, det var nära att jag fick en infarkt eller nått. Resten av filmen är rolig den också, men har också en mycket sympatisk och varm underton. Det är förstås fullkomligt absurd, som man kan förvänta sig från Michel Gondry (manus och regisserat). A.O. Scott i New York Times skrev att Gondrys filmer förmedlar känslan av att "Daily life is a series of art projects waiting to happen." och det är en fin beskrivning. (går på bio nu och finns på nätet i en swedad version av google här)

Love Story (1970) blev av någon anledning en världssuccé av otroliga proportioner när den kom. Ryan O'Neal är sportig och rik, Ali MacGraw är intellektuell och fattig, och de blir förälskade i varandra, gör uppror och gifter sig. Sen dör hon i blodcancer (förmodar jag) och att hon dör är hela filmens poäng, och det berättas redan i filmens första scen så bli inte arga för ni tror jag avslöjat slutet. Allt är prydligt och effektivt, inget känns äkta, Ali MacGraw ser inte ett dugg sjuk ut och Ryan O'Neal är nog den träigaste skådespelare som finns. Men tydligen kom den i precis rätt ögonblick. (finns på dvd)

Can’t Buy Me Love (1987) såg jag som liten pojk och charmades av den. Nu såg jag om den som vuxen och charmades av den igen. Patrick Dempsey, som nu förför allt som rör sig tack vare Grey's Anatomy, gör den manliga huvudrollen som skolans nörd, och han är sig förbluffande lik. Men Amanda Peterson som captain of the cheerleaders och den han åtrår, är ännu bättre. Hon är mer komplex än den typen av rollfigurer brukar vara och filmen är både rolig och sympatisk. (finns på dvd)

What? är på sätt och vis en typisk Polanskifilm. En person befinner som plötsligt på en avskärmad plats där det händer märkliga saker och personer förlustar sig med olika former av rollspel och kinky sex. Men samtidigt är den annorlunda för det är inte en skräckfilm utan en absurd komedi, löst inspirerad av Alice i underlandet (och med tanke på att det är en sexkomedi av buskistyp känns det snarare som den skulle vara baserad på Alice i underlivet, vad nu det skulle vara för något). Den är synnerligen bisarr och gjorde som ett skämt, men den har en säregen charm. Och varje film där Marcello Mastroianni drar på sig en lejonfäll och kräver att få bli piskad förtjänar särskild omtanke. (finns på dvd)

Terapi

I Hannah och hennes systrar (Hannah and Her Sisters 1986) genomgår Mickey Sachs (Woody Allen) en svår livskris och funderar på att skjuta sig i huvudet, men så går han och ser bröderna Marx Fyra fula fiskar (Duck Soup 1932) på bio, och återfår sin tro på livet och mänskligheten. Där får filmkonsten verkligen en terapeutisk verkan.

Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.

Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.

Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.

----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.

Saker jag har sett (19)

En lanthandel i Provence, Blodets tron, Fångläger 17, Evigheten och en dag, Brev från en okänd kvinna.

Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)

Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)

Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.

Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.

Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)

Bette Davis

Ah, Bette Davis, det finns inte många som henne, Davis var en urkraft, på scen, på vita duken och i verkligheten, och avverkade äkta män, oäkta män, regissörer och motspelerskor på löpande band, och det är få som har lämnat efter sig ett lika läckert pärlband av ettriga oneliners. Inte alltid framgångsrik, inte alltid taktfull, och ibland något av en parodi på sig själv, men nästan alltid en frisk fläkt, en egensinnig och självmedveten affärskvinna och filmstjärna, och som naturligtvis hyllats av Madonna. Davis hade en lång och berg- och dalbanig karriär, och hon njöt av att spela syndiga, brutala, hänsynslösa och till synes hjärtlösa rollfigurer, där hon fick chansen att säga repliker som "With all my heart, I still love the man I killed" eller "I'd like to kiss'ya but I just washed my hair." Men hon kunde också vara mjuk och sårbara, och spela tragisk hjältinna, även om de roller hon idag mest är hågkommen för är av de mer beska slaget.

Davis hade fyllt hundra år i lördags om hon fortfarande varit i livet, men hon dog i sviterna av bröstcancer i Frankrike 1989. Då hade hon spenderat de sista åren med att turnera världen runt och ta emot hederspriser och spela några sporadiska sista roller på bio och på tv, bland annat mot en annan urkraft, Lillian Gish i Sensommardagar (Whales of August 1987).

Davis föddes Ruth Elizabeth, och tog sig namnet Bette efter Honoré de Balzacs roman Kusin Bette från 1846. Hennes föräldrar skiljdes åt när Bette var sju år och hon bodde med sin mamma, som var fotograf, i New York. Hon ville tidigt bli skådespelerska, och efter att han sett Ibsens Vildanden som 18-åring var hennes beslut fattat en gång för alla. Hon sökte sig till scenen och anställdes, och kickades, av George Cukor, för vilken hon spelade i pjäsen Broadway. Scendebut på Broadway gjorde hon 1929 och året därpå for hon med sin mamma till Hollywood för att pröva lyckan där. Hennes första filmroll kom 1931 i Bad Sister, vilket för sägas var en ganska symbolisk titel med tanke på hennes kommande karriär.

Sitt stora genombrott fick hon, efter mycket slit, släp och tjat, i en filmatisering av Somerset Maughams Of Human Bondage, den svenska titeln blev En kvinnas slav. Davis spelar servitrisen Mildred Rogers, som tjusar en respektabel man. Hon är inte precis en fin flicka utan vulgär och flirtig som får barn utanför äktenskap, men också en kvinna som för kämpa på egen hand utifrån sina förutsättningar i en ogästvänlig värld. Hon fick mycket beröm för rollen men ingen Oscarsnominering, vilket orsakade en smärre skandal och röstningsreglerna gjordes om inför kommande år.

Under 1930-talet spelade hon in mängder med filmer, några bra, de flesta mindre bra, och hon var ganska missnöjd med sitt kontrakt på Warner Brothers, så hon flyttade till England för att komma undan. Det blev rättegång som Davis förlorade och hon fick återvända till Warner och sitt kontrakt. Men hon tilldelades bättre roller i bättre filmer och blev filmstjärna på riktigt i slutet av 30-talet. Det var också då hon började arbeta med William Wyler, och tillsammans gjorde de tre filmer som hör till hennes allra bästa och mest arketypiska: Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), Brevet (The Letter 1940) och Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). I den första spelar hon självständig kvinna i amerikanska södern, i den andra (ytterligare en Somerset Maugham-filmatisering) spelar hon plantagehustru som skjuter ihjäl sin älskare i öppningsscenen, och i Kvinna utan nåd spelar hon slipad sydstatskvinna som låter sin man dö i en hjärtattack utan att lyfta ett finger för att hjälpa honom. (Jag har skrivit om William Wyler och Bette Davis förut, här), Under den här perioden var hon så framgångsrik att hon kallades "the forth Warner Brother" och hon spelade bland annat drottning Elizabeth i Elizabeth och Essex (The Private Life of Elizabeth and Essex 1939) och flera saftiga melodramer som Seger i mörker (Dark Victory 1939) och Den stora lögnen (The Great Lie 1941) och den romantiska Under nya stjärnor (Now, Voyager 1942). I den finns en scen då Paul Henreid frågar om de ska röka varsin cigarett och han tar båda i sin mun, tänder dem och ger den ena till Davis. I den scenen var Davis inte bitsk, elak eller cynisk. Tvärtom. "Don't let's ask for the moon, we have the stars." säger hon och hon som ofta brukar spela över är istället lågmäld och tårfylld.

Men sen hamnade karriären i trubbel igen och varken filmer eller rollfigurer var minnesvärda, och nu, när hon bad Warner att få slippa sitt kontrakt, gav de med sig. Och året därpå, 1950, fick Claudette Colbert problem med ryggen vilket blev till stora lycka för Davis. Colbert fick nämligen tacka nej till den inspelning hon påbörjat och istället fick Davis drömrollen som Margo Channing i Joseph L. Mankiewicz magnifika teaterdrama Allt om Eva (All About Eve 1950). Det är ju en av filmkonstens absoluta höjdpunkter och i centrum står Bette Davis, som spelar en teaterdiva som upptäcker att hon blivit gammal, samtidigt som en ung beundrarinna (Eva i titelrollen) alltmer tar över hennes liv, som en diskret vampyr. Allt om Eva har kanske mer minnesvärda repliker än någon annan film, och Davis har flera av dem, bland dem en av hennes mest kända: "Fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy night".

Allt om Eva gjorde hon inte för Warner utan för 20th Century Fox, som frilansare, men hennes karriär fick inte fart ändå, trots alla priser och allt beröm hon fick för sin roll som Margo Channing. Det gick så illa att hon 1961 satte in en jobbannons. Året därpå fick hon dock en slags comeback, då hon och Joan Crawford spelade mot varandra i den skräckinjagande filmen Vad hände med Baby Jane (What Ever Happened to Baby Jane 1962). De två kvinnorna spelar två avdankade och vitsminkade filmstjärnor som spenderar de sista åren av sina liv med att torterar varandra psykiskt (och även fysiskt) i ett gammalt kråkslott, och det är den typ av film där verklighet och fiktion smälter samman på märkliga vis. Mellan Crawford och Davis fanns det exempelvis en mytomspunnen rivalitet och hat. När Crawford dog sa Davis "You should never say bad things about the dead, only speak good. Now Joan Crawford is dead. Good!" Hon menade också att Crawford legat med alla manliga filmstjärnor på MGM, utom Lassie. Hur mycket som var PR och hur mycket som var genuina känslor är det väl upp till var och en att bedöma. Davis hade en liknande relation med Miriam Hopkins, och de spelade också mot varandra i Väninnor (Old Acquaintances 1943). En annan bra roll på senare år var i engelska rysaren Barnjungfrun (The Nanny 1965), där hon skrämmer skiten ur barnen (och åskådarna).

På det privata planet var Davis liv också väldigt dramatiskt. Hon var gift fyra gånger, och enligt uppgift blev hon misshandlad av flera av dem. Hon hade en väldigt spänd relation med sin dotter Barbara Davis Hyman, som skrev en bok där hon anklagade sin mamma för alkoholism och brutalitet, något som Davis protesterade mot med kraft.

Med sin kraftfulla personlighet och järnhårda vilja blev hon populär bland kvinnor, och det faktum att hon vågade spela oattraktiva och osympatiska roller ökade på populariteten. Hon var inte någon man satte sig på eller körde med. Hon blev också 1941 den första kvinnliga chefen för Academy of Motion Picture Arts and Sciences och 1977 blev hon den första kvinnan som fick American Film Institute's Life Achivement Award.

Som sagt, det finns få som Bette Davis, eller, korrigering, det finns ingen som Bette Davis. För att citera Madonna (i Vogue 1990) "Bette Davis, we love you". Men sista ordet går förstås till henne själv, något annat hade hon aldrig accepterat:

"I'll admit I may have seen better days, but I'm still not to be had for the price of a cocktail, like a salted peanut."

-------------------------------------------------
De flesta av filmerna jag har nämnt finns på dvd i Sverige, men några finns bara i England eller USA.

I Vem är rädd för Virginia Woolf frågar Martha om George kommer ihåg i vilken film Bette Davis säger "What a dumb!". Svaret är Bortom skogen (Beyond the Forest 1949). Och citatet ovan, om "a salted peanut", är egentligen inte Davis egna ord, det är Joseph L. Mankiewicz som skrivit dem, och det är Margo Channing i Allt om Eva som säger dem, men Margo och Bette, är det så stor skillnad mellan de två?

Saker jag har sett (18)

Once, Station Agent, Bull Durham, Tin Cup, Rashomon, Revolvern, Diligensen, The Way Home

Irländska Once som går på bio nu tycks vinna allas hjärtan. Och det är inget konstigt med det, den är synnerligen söt. Men inte så mycket mer. jo, några sköna oneliners och mycket musik också. (går på bio nu)

När jag sa till en vän att jag skulle se om Station Agent (2003) svarade hon "Åh, det är en sån film man aldrig vill ska ta slut!" och jag kan bara hålla med. Den är så oemotståndligt charmig och varm att man blir glad bara av att tänka på den. Det är inte en traditionell feelgood, för den innehåller mycket lidande och ångest, utan snarare är det personernas älskvärdhet som är orsaken. Sen har den också en skön, lite torr humor.

Den handlar om en man som varken har vänner eller familj och som ärver en nedlagd järnvägsstation, dit han flyttar. Järnvägsstationen ligger vid en sömnig liten håla utan på landet, och det passar mannen bra för då får han vara ifred. Tror han. Men några lokalbor, en energisk kaffeförsäljare av kubansk härkomst, en äldre ensamstående kvinnlig konstnär, en lätt överviktig liten tjej och en söt bibliotekarie, envisas med att vara vänliga mot honom och till slut öppnar han sitt skal och släpper in dem. (finns på dvd)

Bull Durham (1988) handlar om baseboll. Baseboll och sex, och den tar sina ämnen på allvar. Visserligen är det lite svårt att finna det sensuellt när Susan Sarandon och Kevin Costner rumlar runt i avklätt tillstånd (allvarligt, Kevin Costner som förste älskare? What's the deal?), men bortsett från det är den både trevlig och rolig, och uppenbarligen gjord av någon som älskar baseboll, och det smittar av sig. Den är också förbluffande litterär och Walt Whitmans ande svävar över alltsammans. (har visst utgått på video men den kanske kommer tillbaka, eller på tv.)

Tin Cup (1996) har samma regissör/manusförfattare, Ron Shelton, och Kevin Costner är med igen, nu spelandes golf och med Rene Russo. Den är förutsägbar och ganska banal, men ack så skön. Banal och banal, den är snäll och behaglig och inte utan viss psykologisk skärpa och Costner gör sig bra på golfbanan, bland diverse golfcelebriteter. Den är bättre än Bull Durham, möjligen för att det är mindre Kevin-sex i den, annars är de väldigt lika varandra. (finns på dvd)

Jag har inte bara haft Kevin Costner-tema, även Akira Kurosawa har stått på programmet och jag har sett om Revolvern eller Strykarhunden (Nora inu 1949) och Rashomon (även känd som Demonernas port 1951). Rashomon var både Kurosawas och japansk films genombrott i väst, och den hör till de stora filmklassikerna, och på ett visuellt plan är den riktigt mäktig, och berättarstrukturen, med fyra personernas olika (motsägelsefulla) versioner av ett brott, är läcker, men samtidigt är den aningen teatral och predikande. Revolvern är tämligen okänd, och i en helt annan stil, en vardagsrealistisk skildring av polisens jakt på en mördare under några stekheta sommardagar. Den är spännande och elegant, och ger en bred bild av det japanska samhället alldeles efter kriget, i alla fall stadssamhället. (båda finns på dvd)

Allt som oftast får jag lust att se om Diligensen (Stagecoach 1939), John Fords magnifika patosfyllda äventyrsfilm. Den har visserligen vissa övervintrade stumfilmsgrepp som känns onödiga i en film från -39, och indianernas roll är blott som kanonföda, men i övrigt är det oslagbar. Den är så fylld av värme, entusiasm, nyanser och spelas till perfektion av en skön samling skådisar, däribland John Carradine, Thomas Mitchell och Andy Devine (med den spruckna rösten). John Wayne och Claire Trevor utgör det romantiska inslaget, och det finns något extra rörande över deras rollfigurer, ungdomsbrottslingen och den (äldre) prostituerade kvinnan. One for the heart. Dessutom är Fords användande av både Monument Valley och expressionistiska interiörer oslagbart. (finns på dvd i England, och på en svensk dvdbox med fyra John Wayne-filmer)

Till sist något helt annat, den koreanska Jibeuro (2002), som jag inte tror visats i Sverige, men som heter The Way Home på engelska. Den handlar om en bortskämd pojke som får spendera ett par veckor med sin mormor långt ute på landet. Pojken bara bråkar och gnäller, medan den stumma och tålmodiga mormodern försöker på alla sätt tillfredsställa hans minsta nyck. Det är oerhört provocerande för han är så ouppfostrad och hänsynslös och hon höjer aldrig ett finger av protest eller ilska. Men efterhand ger pojken efter och fylls av mer och mer ömhet och vördnad för henne, även om han har svårt att visa det öppet. Det är en buddhistiskt färgad moralitet, och i sin stillsamhet är den både vacker och gripande. (finns på dvd i England)

Provokation

Förra veckan hade Kobra (kulturprogrammet på SVT) som tema provokativ konst och bland annat intervjuade man Ang Lee. Jag tyckte det var lite lustigt för jag har aldrig sett Lee som en provokativ konstnär, men däri ligger ju en av paradoxerna med begreppet provokation och provokativ konst. Vad är det egentligen?

För homofober och fundamentalister är det säkert provocerande med två homosexuella cowboys men det är ganska ointressant att provocera dem kan jag tycka. I själva verket är det väl de som är de riktigt provocerande? Lust, Caution anses också provocerande, i alla fall i Kina, för att den är sexuellt utmanande, i det här fallet för att den är så explicit, men att provocera de kinesiska myndigheterna är ju nu inte särskilt svårt och inte heller särskilt intressant heller.

Provokationer är något som är styrt både av tid och plats. Något som var oerhört provocerande för 60 år sedan är det ingen som reagerar på idag, något som är oerhört provocerande i ett land eller i en kultur passerar utan ett höjt ögonbryn någon annanstans. Det gör att man dels bör tänka sig för med sina provokationer om man använder sig av ett medium som når utanför den egna kretsen, men också att det kan bli lite fånigt att hylla något som provokativt om ingen i den egna kretsen blir provocerad. Det gäller för övrigt inte bara olika länder och kulturer, det är synnerligen individuellt vad man blir provocerad av. Själv blir jag exempelvis provocerande av de som hyllar andra konstverk för att vara just provocerande.

Det finns nämligen ett visst mått av hyckleri i hela konceptet provokativ konst, för provokationen får inte vara för provocerande. En film som provocerar inskränkta homofober får toppbetyg av en "progressiv" och "modern" recensent, inte för att recensenten blir provocerad utanför att någon som recensenten inte gillar kanske blir provocerad. Om Brokeback Mountain (2005) hade förespråkat att alla homosexuella skall piskas på offentlig plats hade den varit oerhört provokativ, men då hade ingen hyllat den för det, möjligtvis med undantag för Robert Mugabe. Det hycklande ligger i att man tycker det är bra när andra blir provocerade, men inte när man själv blir det, trots att man gärna använder ordet provokativ som något principiellt positivt.

Min poäng är naturligtvis inte att det är fel med provokativ konst, tvärtom. Jag tycker snarare att det är för lite provokationer på det viset att det mesta ligger på en konventionell och relativt harmlös nivå, även det som kallas provokativt. Producenten till filmatiseringen av Hemingways Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls 1943) lär ha sagt "This is a great picture, we're not for or against anybody!" och det är möjligen great för en producent, men om det var allas motto skulle världen bli bra mycket tråkigare. Så min poäng är att det borde snackas mindre om provokationer i konsten, och inte betraktas som något principiellt positivt. Det är bara när man betraktar något som verkligen provocerar en själv och man ändå tycker det är fantastiskt bra som det är en bra och meningsfull provokation.

Nästa måndag är det (redan) annandag påsk så det blir det inget nytt på filmforum.

Glad påsk!
-------------------------------
Här har jag skrivit om Brokeback Mountain förut, och här om Lust, Caution.

Saker jag har sett (17)

Pingpong-kingen, 3.10 till Yuma, I'm Not There, Into the Wild, Vampyrernas natt, Den låsta dörren

Det känns ibland som om den svenska filmen blott finns i två varianter, den banala och formlösa och den stiliserade och pretentiösa. Pingpong-kingen hör till den senare kategorin. Här går allt i vitt, inte bara snön som ligger djupt över nejden, utan inomhus också, en slags mjölkestetik som i och för sig är ganska läcker men samtidigt känns lite krystad. Historien om de två bröderna är fin, och alla spelar bra, men historien lider samtidigt av att konstruktionen lyser igenom för tydligt. Man ser något hända eller hör en replik som uppenbart är en plantering för något som kommer att hända längre fram i filmen och det är tråkigt att komma på att man bara sitter och väntar på när det ska hända. Så jag är inte så upphetsad över Jens Jonssons debut, han borde ansträngt sig både lite mindre och lite mer. Min icke desto mindre är det en av de bästa svenska filmerna på länge och det är svårt att inte bli gripen av den. (går på bio nu)

3.10 till Yuma är färgmässigt en rak motsats till Pingpong-kingen, men annars delar de samma tema, två män (eller pojkar i det svenska fallet) som utgör varandras motsatser men samtidigt är beroende av varandra. I 3.10 till Yuma spelas de av Christian Bale och Russell Crowe och det är härligt att se de två tillsammans. Filmen bygger ursprungligen på en novell av Elmore Leonard och den första filmatiseringen gjordes 1957, då med Glenn Ford och Van Heflin i huvudrollerna. Handlingen är den att Dan Evans, en fattig jordbrukare, (Bale / Heflin) åtar sig att bevaka en Ben Wade, en rånare och mördare, (Crowe / Ford) i väntan på att tåget till Yuma kommer till stationen, tåget som ska föra Wade till fängelse. Från början är de flera män men de faller ifrån, en efter en, och till sist är det bara Evans och Wade kvar. Men under deras tid tillsammans börjar de två arbeta upp en slags respekt för varandra, och de ser båda sidor hos den andre de önskar de själva hade, vilket leder till det oväntade slutet. Det är mycket action förvisso, men främst är det ett psykologiskt drama mellan de två männen, med många undertoner. Lite Irakkrigskopplingar, lite homoerotik, lite manlig angst och mycket om far/sonrelationer. Något för alla med andra ord. (går på bio nu)

Cate Blanchett har i tio år varit en favorit, sen australiensiska Oscar och Lucinda (1997). Hon kan spela precis vad som helst. Hon har spelat sig själv, hon har spelat sin kusin, hon har spelat synsk kvinna, hon har spelat drottning Elisabeth, hon har spelat Katherine Hepburn. Att hon nu också spelat Bob Dylan känns ganska naturligt. I'm Not There är en riktig uppvisning, och inte bara av Blanchett utan av Todd Haynes också. I olika stilar, tempon, genres och färgskalor berättar han om olika aspekter av Bob Dylans liv, och det är ofta väldigt bra, ibland mindre bra. Det är roligt att se Haynes göra en Richard Lester sekvens, en Federico Fellini sekvens, en D.A. Pennemaker sekvens och så vidare, men helhetsintrycket är ändå att det blir mer av just en uppvisning. Det berörde mig aldrig på något djupare plan, även om jag hade roligt när jag såg den. (går på bio nu)

Det finns något ganska provocerande med Into the Wild och det är att huvudpersonen är så självupptagen. Det stör mig också att han pratar om att lämna civilisationen och inte ha pengar och andra ägodelar, men han tar sig ju runt på sin resa genom att utnyttja andra människors godhet, och tar emot deras mat, deras sängar, deras tvättmaskiner, deras redskap och så vidare. Han hade inte klarat sig särskilt länge om han inte fått ta del av deras ägodelar, och då går det ju bra att själv vägra äga något. Bortsett från det är filmen väldigt lång och ofta tråkig och uppfylld av sig själv, precis som huvudpersonen, och, misstänker jag, Sean Penn. Men många biroller är mycket bra och många spelar bra, som Catherine Keener (förstås). Ibland blir den också gripande och vacker. Så jag tycker om den mer än jag egentligen vill erkänna. (kommer snart på bio)

Jag har sett om ännu en film av Roman Polanski, den här gången Vampyrernas natt (Dance of the Vampires - The Fearless Vampire Killers 1967). Det är en högst bisarr variant av Dracula, med en virrig, äldre vampyrjägare (Jack MacCowran) och hans timide lille assistent (Roman Polanski) som letar vampyrer i ett snötäckt Transsylvanien, och finner en hel hög, kvinnliga såväl som manliga, inklusive en som uppenbarligen är gay. Tonvikten är på humor, campfaktorn är väldigt hög, vilket inte hindrar att det är spännande ibland, slutet är dessutom underbart. (finns på dvd)

Fritz Lang är en av de mest pålitliga och fascinerande filmregissörerna. Han har gjort fantastiska filmer både i sitt hemland Tyskland och i USA. Den låste dörren (The Secret Beyond the Door 1948) är dock inte en av dem. Stel, krystad och skrattretande med en oerhört störande musik som låg som en kvävande blöt filt under hela filmen. Senare i vår ska jag skriva mer om Lang, men för stunden får det räcka med att höja ett varnande finger för det här pekoralet. Fast det var snygga dimscener mot slutet.

Maya Deren

En kvinna ligger på en strand där vågorna rullar in och ut. Hon tittar på måsarna och börjar sedan klättra upp i ett dött träd. Plötsligt befinner hon sig på ett långt matbord, där uppklädda människor sitter och röker, pratar och skrattar. Hon kryper längs med bordet, men ingen tar någon notis om henne. I andra änden av bordet sitter en man och spelar schack, men när kvinnan kommer fram till schackbrädet börjar pjäserna flytta runt sig av sig själva tills en pjäs faller av brädet och ramlar ner i det döda trädet och vidare ner i vattnet. Kvinnan följer efter. Lite senare befinner hon sig i ett hus där möblerna är täckta med vita lakan. Hon går runt, öppnar dörr efter dörr, och plötsligt är hon inte längre i huset utan på en klippa. Hon glider ner för stenarna och vandrar runt på en stenig strand. Hon plockar upp sten efter sten tills hon kommer fram till strandkanten, där två svartklädda kvinnor sitter och spelar schack. Mot slutet springer kvinnan, kanske i panik, bort från allting, medan återblickar till det vi redan sett klipps in.

Det, lite översiktligt, är ”handlingen” i Maya Derens stumma kortfilm At Land (1944). Som synes är det inte en traditionell spelfilm utan en konstfilm, och som sådan är den en viktig milstolpe inom den avantgardistiska filmen, och Maya Deren är, på många sätt, ett av de viktigare namnen inom den konstform hon arbetade i. Deren menade att film verkade på två plan, horisontellt, som var ett narrativt plan, berättelsen, personerna, handling, och vertikalt, som var ett poetiskt plan, stämning, tonfall och rytm. Själv var hon alltså mer intresserad av det vertikala planet.

Deren föddes 1917 i Kiev, Ukraina, som Elenora Derenkowsky. På grund av antisemitismen i hemlandet flyttade familjen till USA 1922, där man också kortade efternamnet till (det mindre uppenbart judiska) Deren. Sitt förnamn bytte hon själv på 40-talet från Elenora till Maya, som är ett buddhistiskt begrepp för att verkligheten är en illusion. Det är också sanskrit för ”moder”. Hon studerade i Genève i Schweiz mellan 1930 och 1933, och när hon kom tillbaka till USA pluggade hon journalistik på universitetet i Syracuse. Hon passade också på att skriva poesi och gifta sig med Gregory Bardacke. De flyttade till New York där de skiljde sig och Deren tog en examen i English literature. Då hade hon blivit intresserad av dans och slog följe med Catherine Dunham, koreograf och dansare, på en turné runt i USA. Där träffade hon sin nästa man, Alexander Hammid och de gifte sig 1942. Det var nu som Deren började göra film, förmodligen tack vare att hennes man var filmskapare själv, av tjeckisk härkomst.

Deras första film var Meshes in the Afternoon (1943). En kvinna kommer hem en solig dag och sätter sig i en fåtölj vid ett fönster. Där somnar hon, och börjar drömma besynnerliga drömmar. Hon plockar ut nycklar ur munnen, hon springer uppför trappor som svajar från sida till sida, knivar dyker upp som från ingenstans och en mystisk svartklädd varelse med en spegel som ansikte vandrar förbi. Allting händer dessutom flera gånger, fast med små förskjutningar.
Med sin film, och de kommande, problematiserade Deren och Hammid jaget, tiden och rummet. De rörde sig bortom konventionell logik och kontinuitet och gjorde det dessutom med stil och ambitiöst kameraarbete. De kritiserade borgerliga konventioner och osynliggörandet av kvinnan.

De bosatte sig i Greenwich Village, där Deren var synnerligen aktiv. Hon skrev, fotograferade, filmade, dansade, sydde kläder och startade Creative Film Foundation, för att stödja och premiera konstfilm. I hennes krets återfanns Arthur Miller, Sara Kathryn Arledge, Dylan Thomas, Shirley Clarke, Stan Brakhage, Hon ordnade också egna visningar för sina filmer, hemma hos kritiker som James Agee och Manny Farber, och på Provincetown Playhouse. Det var en succé och inspirerade till skapandet av Cinema 16 (en filmförening som visade experimentell film, liksom dokumentärfilm, och som hade 7000 medlemmar som mest). Agee var inte helt överväldigad, men han menade att han inte kunde komma på någon som ”is paying any more attention to that great universe of movie possibility” än Deren.

Deren var av den uppfattningen att film var ett eget medium och att man borde använda dess möjligheter att bryta upp tiden och rummet. I en film kan en person öppna en dörr och kliva från ett rum till en helt annan plats eller en annan tid, och att på detta sätt bryta mot verklighetens restriktioner var centralt för Derens filmskapande. I hennes ofullbordade dansfilm A Study in Choreography (1945) dansar en man i skogen, sen via ett klipp är han i en ateljé, för att sedan plötsligt dansa runt på ett museum bland statyer och byster innan han är tillbaka i skogen igen. Ett annat exempel är The Very Eye of Night (1958) där elever från Metropolitan Opera Ballet School filmats och den negativa filmen har dubbelexponerats över en stjärnhimmel så att de dansar längs Vintergatan.

Det är förstås lätt att dra en parallell till surrealismen, men Deren själv uppskattade inte den kopplingen. Surrealismen för henne var något självupptaget och inskränkt. Hon förespråkade en aktiv och allomfattande konst, där den enskilda konstnären och den enskilda individen gick upp i ett större sammanhang. ”He becomes part of a dynamic whole which, like all such creative relationships, in turn, endow its parts with a measure of its larger meaning.”

Deren var aktiv socialist, och Trotskist, och hennes tankar om individens plats i ett stort kollektiv hänger förstås ihop med hennes socialistiska tankegångar. Men hon var kritisk till situationen i Sovjetunionen, som hon kallade för ”feudal industrialism”. Deren var en medveten konstnär som ansåg att man har ett ansvar för att agera etiskt, och att estetik och etik hänger ihop. När man uttrycker sig estetiskt gör man också ett etiskt ställningstagande, eller borde i alla fall. Det är konstnärens skyldighet att vara medveten om omvärlden och dess problem och konflikter och behandla dem i sin konst.

Det är inget jag håller med om personligen, men för Deren var det ett moraliskt imperativ.

Deren drabbades av en hjärnblödning 1961, bara 44 år gammal, och hennes dåvarande man, Teiji Ito, strödde hennes aska över berget Fuji i Japan.

---------------------------------------------------------
Det första citatet är ur Derens egen konstteoretiska text An Anagram of Ideas on Art, Form and Film. Agees citat är från en recension i The Nation 1946, och finns återgiven i Agee on Film.
Hennes filmer finns på dvd i USA, samt på nätet. Se här till exempel.

Saker jag har sett (16)

Charlie Wilson's War, Familjen Savage, There Will Be Blood, Sliding Doors, Hyresgästen

Aaron Sorkin och Mike Nichols känns som om de var gjorda för varandra så varför har de inte gjort någon film tillsammans förrän nu? Nå, nu är Charlie Wilson's War här i alla fall, och den är bra. En rätt läcker dramatisering av hur Charlie Wilson, en amerikansk senator med förkärlek för strippor, på 80-talet engagerar sig i mujahideens kamp i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationsmakten och övertygar kongressen att stödja dem på alla tänkbara sätt. Det är ett politiskt drama om makt, pengar, inflytande och korruption, men också idealism. Den är också en påminnelse om att det var USA som ursprungligen finansierade vad som sedan utvecklades till Al-Qaida. Det finns en scen, när Sovjet dragit sig ut och alla förlorat intresset för Afghanistan, som Charlie Wilson och CIA-agenten Gust Avrakotos står och pratar på en balkong. Gus höjer ett varnande finger och menar att allting kan få oanade konsekvenser, och på ljudspåret hörs ett flygplan som swischar förbi, vilket blev som en illustration av 11 september. Efter att Sovjet lämnade Afghanistan lämnades det i sticket, och i filmen försöker Wilson samla pengar för att bygga en skola, men ingen är intresserad av det. I det tumult och maktvakuum som uppstod efter Sovjets uttåg byggdes grogrunden för talibanernas maktövertagande och filmen vill säga att hade USA varit lika engagerade av att hjälpa det afghanska folket att bygga upp sitt land efter kriget som man var i att tillhandahålla vapen under själva kriget så hade man kanske sluppit 11 september.

Det anmärkningsvärda med Charlie Wilson's War är att den är så rolig. Philip Seymour Hoffman som Gust är den främsta orsaken men hela filmen har en släng av galenskap över sig. Och allt bygger på en sann historia. För att spetsa till det lite så har Mike Nichols fru, Diane Sawyer, en gång dejtat Charlie Wilson, men det är en helt annan historia. (på bio nu)

Philip Seymour Hoffman möter man också i Familjen Savage, där han spelar en helt annan typ av roll, men lika bra är han där. Familjen Savage berättar om en bror och en syster (underbart spelad av Laura Linney) som får ta hand om sin pappa när han blir dement och hamnar på hem.

Familjen Savage är en av de bästa filmer jag sett på länge, främst för att manuset är så ytterst välskrivet. Dialogen är en njutning och den lätthet som alla ämnen avhandlas i är imponerande. Filmen är otroligt rik på teman och trådar och allt berättas med stil och disciplin. Det finns en referens till Allt om Eva (All About Eve 1950) i filmen och det är faktiskt så att just Joseph L. Mankiewicz, som skrev och regisserade det mästerverket, är en av få som kan klara av att hålla så många bollar i manusluften samtidigt. En annan referens är Noah Baumbach för Familjen Savage har samma blandning av allvar och skön humor som hos honom. Men det är Tamara Jenkins som skrivit och regisserat Familjen Savage och jag väntar redan på hennes nästa film. (på bio nu)

Paul Thomas Anderson är ju en av de mest firade regissörerna de senaste tio åren och hans nya film är möjligen hans mest ambitiösa hittills, ett försök att göra en Stanley Kubrick. There Will Be Blood är nästan tre timmar lång och handlar om oljeborrning, religiös fanatism och relationen mellan far och son, eller bristen på relation, vilket Anderson ständigt återvänder till i sina filmer. Den är brutal, excentrisk och skoningslös, ungefär som huvudfiguren Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis), och den kräver en hel del av sin publik, men det ger också mycket tillbaka. Det har pratats om att Plainview är ett monster och att filmen skildrar den omoraliska rövarkapitalismen, men den är mer komplex än så, och Plainview är även han mer komplex. Och Day-Lewis är magnifik, om inte annat bör man se den för honom. (på bio nu)

Sliding Doors (1998) har jag sett flera gånger under åren, nu senast på tv, och jag har inte tröttnat på den än. Den är riktigt bra och läcker i sin struktur. Den ger nämligen två alternativ på hur huvudpersonen Helens liv utvecklas. I det ena hinner hon med tunnelbanan och kommer hem och finnar sin man i sängen med en annan kvinna. I det andra alternativet missar hon tunnelbanan och kommer hem när den andra kvinnan lämnat sängen och lägenheten. I första fallet leder detta till ett uppvaknande. Hon tar kontroll över sitt liv och träffar en ny man, i det andra alternativet går det istället utför för henne. Gwyneth Paltrow spelar huvudrollen och hon är lysande. Det är märkligt hur hon kan vara så bra som engelska i engelska filmer (Emma (1996) och Shakespeare in Love (1998) är två andra exempel) när hon ofta är så tråkig i amerikanska filmer. (kan finnas på dvd)

Roman Polanski däremot är bra oavsett vilket land han arbetar i, Polen eller England, Frankrike eller USA. Hyresgästen (La locataire eller The Tenant 1976) är en av många höjdpunkter, en bisarr skräckfilm om en timid liten man (Polanski) som flyttar in i en äcklig lägenhet i ett sunkigt hyreshus i Paris. Den förra hyresgästen var en kvinna som kastade sig ut genom fönstret och den nya hyresgästens mentala hälsa blir allt sämre och sämre ju mer tid han spenderar i lägenheten. Han blir paranoid, han hallucinerar och han börjar klä sig och sminka sig som kvinnan som bodde där förut. Blandningen av psykoser och absurd humor och ett sävligt sug i berättandet är vintage Polanski och det är alltid en njutning. (finns på dvd)

Tre år

Det första inlägget på filmforum publicerade jag 22 februari 2005. Då var tanken att den skulle vara en mer traditionell blogg med korta oregelbundna inlägg om något dagsaktuellt, men tämligen omgående blev det istället en längre text varje vecka, och det formatet har jag fortsatt med. Undrar hur länge jag kommer kunna hålla på. Ibland är det svårt att få till något bra (som ni säkert märkt). Men jag har ändå lyckats producera 206 inlägg (207 med dagens) under de här tre åren och jag tillåter mig att vara nöjd med det. Förhoppningsvis blir det lika många de kommande tre åren.

De flesta texterna har handlat specifikt om vissa filmer eller filmer tillhörande en viss grupp, men jag har också gjort en del personporträtt. En manusförfattare, en producent, tre skådespelare och arton regissörer närmare bestämt. Manusförfattaren var Ernest Lehman (finns att läsa här), producenten var Ismail Merchant (finns att läsa här) och skådespelarna var Ingrid Bergman (här), Henry Fonda (här) och Alan Alda (här). Regissörerna var:

Wes Anderson (här) det kommer snart ett nytt inlägg om honom
Nicole Holofcener (här)
Hasse Ekman (här)
Howard Hawks (här)
Buster Keaton (här)
Abbas Kiarostami (här)
Preston Sturges (här)
Robert Wise (här)
Nora Ephron (här)
Ernst Lubitsch (här)
Arne Mattsson (här)
Mitchell Leisen (här)
Claire Denis (här)
Nicholas Ray (här)
Vincente Minnelli (här)
William Wyler (här)
Jean-Pierre Melville (här)
Don Siegel (här)

Det är uppenbart att jag tycker det är lättast att skriva om just regissörer och det finns kanske anledning att försöka bredda mig där. Fram för fler kompositörer, förtextskapare, fotografer, redigerare och assistant painter. Det är dessutom en förödande övervikt av amerikanska män, och där måste jag verkligen skärpa mig.

En serie jag är nöjd med är filmarkivet, som inleddes för två år sedan och slutfördes i höstas. Där presenterade jag sexton stycken filmer som jag tycker visar på filmkonsten ur alla dess aspekter och dess utveckling från den tidiga stumfilmen till den dagsaktuella filmen. Det första inlägget finns att läsa här och det sista här. (I det sista inlägget finns också länkar till samtliga inlägg.)

Men jag är också missnöjd med flera saker, såsom den förkrossande övervikten av amerikanska filmer gjorda av män. Jag vill att filmforum ska spegla hela spektrat av kön, kulturer, tidsåldrar, genrer och stilar men det har det inte gjort i tillräckligt stor utsträckning tycker jag. Dessutom skulle jag vilja diskutera film utifrån mer teoretiska perspektiv i större utsträckning än vad jag gjort hittills. Men det är bara att sätta igång. Det är ingen som hindrar mig. Jag kan inte skylla på producenter, redaktörer, ägare eller läsare. Så inget gnäll, det är bara att kavla upp ärmarna och gå loss. Redan nästa vecka.

Alan Alda

Jag satt en gång och berättade för en vän om en film jag precis sett och plötsligt sa hon, "Det låter som om Alan Alda hade gjort den.", och eftersom det var Fyra årstider (The Four Seasons 1981) jag pratade om hade hon rätt och jag blev ganska imponerad. Fyra årstider handlar om några medelålders äkta par som brukar träffas regelbundet, men allt rasar samman när ett av paren separerar och mannen skaffar sig en ny, yngre kvinna. Den är tidstypisk, men också typisk Alda. Det är lättsam men med viss svärta och den är sympatisk utan att vara inställsam. Det är kanske inte det bästa Alda gjort men det visar på hans mångsidighet och på hans humanism. Kanske är det de två sidorna som gör att han varit en av mina favoriter ända sedan jag såg mitt första avsnitt av tv-serien M*A*S*H (1972-1983) någon gång på 80-talet. Jag och en annan vän har också något av en fetischism för Alan Alda-skjortor, det vill säga en typ av diskreta Hawaiiskjortor han ofta har på sig i just M*A*S*H.

Han har varit aktiv på tv och bio sedan mitten av 50-talet, men med undantag av just M*A*S*H har han inte varit med i särskilt många klassiker, men han har dykt upp än här, än där. De tre filmer han gjort med Woody Allen bör särskilt nämnas, Små och stora brott (Crimes and Misdemeanors 1989), Manhattan Murder Mystery (1993) och Alla säger I Love You (Everybody Says I Love You 1996), men det finns mer.

Alda föddes Alphonso Joseph D'Abruzzo 1936, son till Robert Alda (egentligen Alphonso Giovanni Giuseppe Roberto D'Abruzzo) och Joan Brown. Hans pappa var skådespelare och artist och hans mamma var skönhetsdrottning, och de två uppträdde tillsammans. Alda brukade stå vid sidan av scenen och se på dem, och har egentligen hela sitt liv ägnat sig åt show business. Efter studier spelade han teater i USA och Europa, samt var soldat i Korea under sex månader. Tillbaka i USA fortsatte han uppträda på scen tills han fick sitt stora genombrott i M*A*S*H (som står för Mobile Army Surgical Hospital). Han både spelade huvudkaraktären, skrev och regisserade och har vunnit Emmys i alla tre egenskaperna. Han var den enda som var med i alla episoderna, och han regisserade 32 stycken av dem. Alda var drivande för att M*A*S*H inte bara skulle vara en komediserie utan att den också skulle säga något om krig och dess konsekvenser. Den är visserligen för mysig för att verkligen visa kriget i all dess förödelse men en av seriens kvaliteter är att den både är varmt humoristisk och samtidigt kan vara bitter och tragisk.

Han började engagera sig politisk under 70-talet, bland annat för jämlikhet och kvinnors rättigheter (vilket gjorde att han fick epitetet "en feministisk ikon"), och det engagemanget har han behållit. Många av hans bästa roller har han också gjort i politiska dramer, såsom Maktspelet (The Seduction of Joe Tynan 1979 som han också skrivit manus till), där han spelar en senator som långsamt blir mer och mer korrumperad.

Andra bra rollprestationer är i Samma tid nästa år (Same Time, Next Year 1978), som är ett intimt drama där Alda och Ellen Burstyn spelar mot varandra. I Flirting With Disaster (1996) spelar han och Lily Tomlin ett hippiepar som möjligen är föräldrar till Ben Stillers förvirrade Mel. Alda är också väldigt bra i en biroll i Mannen i mitt liv (The Object of My Affections 1998) där han spelar en förläggare med ständigt magsår och andra diffusa sjukdomar.

Han var ursprungligen påtänkt att spela president Bartlet i Vita huset (The West Wing 1999-2006), men rollen gick till Martin Sheen, och Alda fick inte vara med förrän i sista säsongerna där han spelade senator Arnie Vinnick. Ännu en senator, den här gången en i verkligheten existerande, spelade han i The Aviator (2004). Samma år spelade han också i Glen Garry Glenross på Broadway, och han fick en vann en Emmy för rollen i Vita huset, blev nominerad till en Oscar för rollen i The Aviator och fick en Tony-nominering för rollen i Glengarry Glen Ross. Han fortsätter alltså att ligga på topp.

På senare år har han också skrivit böcker, bland annat den självbiografiska Never Have Your Dogs Stuffed and Other Things I've Learned vars första meningen lyder "My mother didn't try to stab my father until I was six, but she must have shown signs of oddness before that." Hans mamma led av schizofreni och blev allt mer sjuk och paranoid med åren, vilket naturligtvis präglade Aldas uppväxt. Men en annan viktig beståndsdel i hans uppväxt var showen, uppträdandet, scenen, humorn, och där någonstans, mellan det djupt tragiska och det absurt komiska ligger Alda. Det kännetecknar hans bok och det kännetecknar mycket av hans arbete på scen, på vita duken och i tv. Han är ganska medioker som filmregissör men inte som skådespelare. Där känns han nästan alltid genuin och trovärdig, vilket kan vara nog så svårt. Han är underbar som pompös tv-producent i Små och stora brott, han är obehaglig som senatorn i The Aviator och hans riktiga gapskratt i M*A*S*H är ett av de mest vitala och livsbejakande skratt jag vet. Jag gillar Alda helt enkelt och jag hoppas han har många år kvar.

Saker jag har sett (15)

Lust, Caution, Paranoid Park, Control, Min brors flickvän, Darjeeling Limited, Hämndens dal.

Återhållen åtrå i Shanghai på 1940-talet i inte något den svenska biopubliken är bortskämd med och det finns något mycket tilltalande i att man går man ur huse för att se en kinesisk film som är 2,40 lång. Lust, Caution handlar, som brukligt är hos Ang Lee, om kontroversiell kärlek och karaktärer vars känslor tvingar dem att ljuga för sig själva och sin omgivning. Allt är väldigt reserverat, tragiskt och tillknäppt, med undantag för några explosiva sekvenser som är desto mer omtumlande i sin kontrast mot resten av filmen. Det gäller dels ett brutalt mord och dels sexscenerna, som är bland de bästa jag någonsin sett. Det finns en krampaktig desperation i dem, de tillfällen då huvudpersonerna för ett kort ögonblick kan släppa allt, där de inte behöver anpassa sig efter omvärldens krav och tabuer, och de kan vara sig själva, vilket ger den råa passionen en extra dimension. De är varken exploativa eller överdrivna som vissa sagt, tvärtom är de väsentliga.

Men den bästa sekvensen är ändå lågmäld, närmast dialoglös. Den kommer mot slutet, där de älskande provar ut en ring åt henne. Inget sägs men allt ställs på sin spets och stämningen är så tät att jag kan svära på att filmduken buktade sig. (går på bio nu)

Paranoid Park är ännu bättre. En hypnotisk berättelse om några dagar i en 16-åring killes egna helvete. Den är inte berättade på konventionellt vis utan scener följer på varandra på ett till synes slumpmässigt vis och hoppar fram och tillbaka i tiden, och vissa scener upprepas flera gånger, fast med förändrad innebörd varje gång. Den är nämligen berättad helt subjektivt, så som killen uppfattar verkligenheten, och i hans sinnestillstånd flyter allt ihop och glider isär. På det viset påminner den om hur William Faulkner ibland berättade sina romaner. Gabe Nevins som spelar killen är dessutom mycket bra. Som en skildring av ungdomlig alienation är den enastående, som filmkonst likaså.

Anton Corbijn har tidigare gjort musikvideos och fotograferat Sophie Zelmani (bland annat) och nu har han hans musikintresse lett honom till en film, Control, om Ian Curtis, suicidal sångare i Joy Division. Tyvärr är det inte särskilt lyckat. Sam Riley som spelar Curtis är fullkomligt briljant och emellanåt är filmen riktigt snygg, på ett poserande, stillbildsvis. Problemet är att den är så väldigt tråkig och alldeles för konventionell i sitt berättande. Sen tycker jag att Ian Curtis är för alldaglig för att förtjäna all denna uppmärksamhet. I alla fall finns det inget i Control som motiverar varför man skulle göra en två timmar lång film om honom. (går på bio nu)

Min brors flickvän (Dan in Real Life) är den typ av film som man kan komma på sig själv med att fundera på vad den handlade om bara några timmar efter att det tog slut, och som man lätt glömmer bort att man sett efter några timmar till. Det betyder inte att jag hade tråkigt när jag såg den, bara att den var så menlös och tandlös att det inte lämnade ett enda bestående intryck. Det var inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt välspelad och den var inte heller tillräckligt dålig, för att väcka någon känsla alls. Men det var roligt att Steve Carrells rollfigur blev stoppad av den lokala polisen upprepade gånger. (kommer snart på bio)

Wes Anderson är ju en av mina darlings och nu har jag sett Darjeeling Limited två gånger (vilket är ett minimikrav). Naturligtvis älskar jag den, fast på ett sådant personligt, subjektivt sätt att jag inte kan säga något meningsfullt om den. Bara att Owen Wilson säger "but that didn't really pan out" till en främmande indisk herre är nog för att jag ska ge filmen toppbetyg, men det förstår jag så väl om ingen annan förstår. Jag gillar musiken, tonfallet, galenskapen, färgerna, sensualismen och ja, allt. (går på bio nu. ett tidigare inlägg jag skrivit om Wes Anderson, från 2005, finns här)

En äldre film har jag hunnit med, Hämndens dal (Vengeance Valley 1951), en färglös western med Burt Lancaster och Robert Walker. Det är nyttigt att se någon habilt och anmärkningslöst ibland som en kontrast till det som verkligen är bra, för att lättare uppskatta det, och Hämndens dal fyller väl den rollen. Sen är det roligt att se både Lancaster och Walker, även om de gjort bättre roller i bättre filmer. Det är något visst med Walker, långt från den vanliga manliga Hollywoodskådespelaren. Det finns något nonchalant och androgynt över honom som är spännande (tänk om han och Montgomery Clift spelat mot varandra i en tidig Brokeback Mountain). Men samtidigt framstår han som ett litet barn som man vill beskydda fast han hela tiden är redo att sticka kniven i ryggen på dig. Hans bästa roll är förstås som Bruno i Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), där Hitchcock exploaterar Walkers ambivalenta sidor till dess yttersta och resultatet är en av filmhistoriens mest fascinerande psykopater, mest fascinerande rollfigurer över huvud taget. I Hämndens dal är han inte lika spektakulär, men han är filmens behållning. I dessa tider av hedersmord är filmens tema också intressant. Den handlar om två bröder som är på jakt efter den man som gjort deras syster gravid. Då han inte erkänt faderskapet (och naturligtvis inte är gift med kvinnan) är brödernas ambition att döda honom för att försvara familjens heder. (finns på dvd i Storbritannien)

Filmpriser

Naturligtvis är jag besviken för Du levande vann men inte Darling. Guldbagge för bästa film alltså. Men vad ska man göra? Jag satt inte med i juryn i år så skyll inte på mig. Men jag undrar vad det egentligen var man tyckte gjorde Du levande till en värdig vinnare. Ni som röstade på den får gärna skriva och berätta.

Golden Globe har också delats ut och där vann Försoning (Atonement) i kategorin bästa film drama, men den vann inte för bästa manus (det vann bröderna Coen för No Country For Old Men) eller regi (där vann Julian Schnabel för Fjärilen i glaskupan (Le schaphandre et le papillon) ) och inte heller fick någon av skådespelarna i Försoning någon Globe. Är det inte lite märkligt? Men det kanske säger något om hur starkt utbudet var i år, att man var tvungen att sprida ut priserna bland alla de nominerade. Försoning fick en Globe till, Dario Marinelli för bästa musik, och den är förvisso bra och läcker, men det hade varit så roligt om Clint Eastwood vunnit för sin musik till Grace is Gone. Nu fick han bara nomineringen. Musiken och redigeringen är för övrigt det som är bra med Försoning, som var förbluffande oengagerande. Utan att ha sett alla nominerade för bästa film tycker jag det är synd att inte Michael Clayton vann. Snart är det dags för årets Oscars att delas ut, om en månad, och Michael Clayton lär väl inte vinna där heller, men bara inte Försoning vinner så är det ok. När jag sett fler av de nominerade filmerna ber jag att få återkomma med kommentarer om den.

Det pratas ofta om hur bra det är när publiken själva får rösta på sina favoritfilmer men de priserna är orättvisa eftersom publiksiffrorna varierar så kraftigt. Det är klart att Arn vann publikpriset på guldbaggegalan, det hade räckt med att 1% av publiken gillade den för att den skulle få flesta röster. Men tänk om 90% av publiken som såg en film med väldigt liten publik tyckte den var årets bästa, är då inte den mer värd priset? Vid en juryomröstning har i alla fall alla filmer lika stor chans att vinna, teoretiskt, eftersom alla i juryn sett alla filmer, i stort sett. Samma problem finns när publikpriser delas ut på filmfestivaler. Dels brukar omröstningarna avgöras innan sista festivalhelgen och dels är det självklart så att en film som visas i stora salonger kvällstid har betydligt större chans att vinna än en film som bara går i en liten salong på dagtid. När man räknar antalet röster på en viss film kanske man skulle väga dem mot antalet besökare filmen haft?

Genre (3) science fiction

Det förra inlägget om genrefilm handlade om gangsterfilmen (här), en genre som det är förhållandevis lätt att kategorisera. Science fiction är svårare. Science fiction korsas ibland med skräckfilmen (Alien 1979), ibland med actionfilmen (Terminator 1984), ibland är det en komedi (Sjusovaren, Sleeper, 1973) men gemensamma drag är att de innehåller element som är främmande, okända eller utomjordsliga, men det skildras som om det i fiktionen är något normalt. Science fiction är besläktat med fantasy, men det är inte samma sak. Fantasy är mer sagobetonat och har oftast ett inslag av övernaturlighet eller andlighet som inte alls behöver finnas i science fiction. Science fiction behöver inte heller utspelas i framtiden, Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still 1951) och Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977), utspelas i nutid men det kommer besök från andra världar för att socialisera sig med oss.

Som filmgenre har science fiction funnits sen 1800-talets slut. Georges Méliès (som jag skrivit om här) gjorde sina extravaganta kortfilmer under 1900-talets första år och sen har intresset pendlat fram och tillbaka under decennierna. I Tyskland på 1920-talet gjorde Fritz Lang till exempel Metropolis (1926) och Månraketen (Frau im Mond 1929), där framför allt Metropolis är ett av genrens nyckelverk och oerhört inflytelserikt, både i sin visuella stil och för sin berättelse om robotar, galna vetenskapsmän och den förtrycka massan i en framtida totalitär stat. Brittiska Tider skola komma (Things to Come 1936) är en annan milstolpe, inte minst för sina magnifika scenerier. Intressant nog är den regisserad av William Cameron Menzies som annars främst jobbat som scenograf och arkitekt.

Under Andra världskriget tappade science fiction genren farten och låg lågt tills 1950-talet då den formligen exploderade och frågan är om inte 50-talet är genrens höjdpunkt. Det inleddes med Månraketen (Destination Moon), som är en tämligen odramatisk skildring av en resa till månen, en slags dokudrama av något som man än så länge bara kunde drömma om. Mannen från Mars har även den en dokumentär känsla, och berättar om ett rymdskepp som landar i Washington med ett budskap till mänskligheten att vi måste nedrusta eller gå under, och är ett exempel på samhällskritik från liberalt håll. (Om den och dess regissör Robert Wise har jag tidigare skrivit här.) Världarnas krig (War of the Worlds 1952) är däremot varken dokumentär eller odramatisk. Här anfalls jorden på bred front av ondskefulla aliens och vi är helt chanslösa. Den ekologiska science fiction skräckfilmen De kommer! (Them! 1954, i Sverige även kallad Spindlarna av outgrundlig anledning) om myror som genom att de utsatts för radioaktiv strålning blivit gigantiska, är en av 50-talets höjdpunkter och en på många sätt genial film. Även den har en lågmäld, dokumentär stil. Samma tema, radioaktivitet som skapar muterade monster, återfinns i japanska Godzilla - monstret från havet (Gojira 1954). Att använda sig av science fiction filmen för att diskutera samtida frågor har varit en grepp sen 20-talet och både De kommer och Godzilla behandlar arvet efter Hiroshima och Nagasaki och livet i vätebombens skugga. Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers 1956) var i sin tur en svidande kritik mot konformism och likriktning i alla dess former och är en av genrens både mest skrämmande och bästa exemplar. (Den och dess regissör Don Siegel har jag skrivit om här) Ett liknande tema återfinns i Flickan och monstret (I Married a Monster From Outer Space 1958). Olycksfåglarna flyger till Mars (Abbott and Costello Go to Mars 1953) är dock något helt annat. Experiment Q (The Qatermass Experiment 1955) är ett brittiskt inslag till genren, med en skön campfaktor, om jakten på ett ständigt växande monster genom Londons bakgator. Framgången med den filmen startade en brittisk science fiction-boom.

Efter 50-talet svalnade genren igen under 60-talet. Brittiska Jordens sista dag (The Day the Earth Caught Fire 1961) spann vidare på kärnkraftsskräcken, och två nya vågen-regissörer gjorde varsin science fiction film, Jean-Luc Godard spelade in Alphaville - ett fall för Lemmy Caution (Alphaville 1964) i Frankrike och François Truffaut spelade in Fahrenheit 451 (1966) i England. Men decenniets största framgångar kom 1968, Apornas planet (Planet of the Apes), en civilisationskritisk dystopi om människans undergång och År 2001 - ett rymdäventyr (2001 - A Space Odyssey). Dess stil och dess tema (vilket det nu är) gjorde den till en enastående framgång. Här var inte berättelsen eller budskapet det väsentliga utan själva den visuella, musikaliska upplevelsen och i det drogtyngda slutet av 60-talet var den en perfekt psykedelisk tripp.

I början 70-talet gjordes det flera amerikanska paranoida science fiction filmer, som spelade på motsättningar och problem i samtiden, men som inte gjort några störe avtryck. Men 1977 kom Stjärnornas krig (Star Wars) och Närkontakt av tredje graden. Huruvida Stjärnornas krig ska räknas som science fiction är förhandlingsbart, jag tycker det är tveksamt, men den serien måste naturligtvis omnämnas. Den och Närkontakt... förändrade både genren och filmhistoriens utveckling, inte minst affärsekonomiskt. Andrej Tarkovskijs Solaris (1972) är en annan av genrens mer omtalade verk, som ibland kallats kommunismens svar på År 2001. Även Tarkovskijs Stalker (1979) kan räknas som science fiction. Samma år kom två andra milstolpar, den första Star Trek-filmen och den första Alien-filmen. Det var också nu som science fiction-filmen fick kvinnliga huvudpersoner som blev riktiga hjältar och det främsta exemplet är Ripley i Alien, spelad av Sigourney Weaver. Även Australiens mest kända science fiction-serie debuterade 1979, Mad Max, en brutal framtidsvision om det postnukleära samhället där alla strider mot alla, och som gjorde Mel Gibson till stjärna.

Generellt sett är de utomjordingar som kommer hit framställda som ett hot. En av Steven Spielbergs stora insatser är att han skildrar utomjordingar som goda och nyfikna på oss människor. Det gäller för Närkontakt av tredje graden och det gäller för E.T. (1982), som också den ligger i gränslandet till fantasy men får vara med i den här översikten. Dess värme och ömsinthet står i stor kontrast till 80-talets andra stora science fiction-filmer, som Blade Runner (1982), Terminator och RoboCop (1987). Blade Runner hör, liksom Metropolis, till en av de mest betydelsefulla inom genren, inte minst visuellt (och Blade Runner är starkt influerad av Fritz Langs 20-tals film). Blade Runner hör också till en subgenre, future noir, som kan analyseras i sin egen rätt. Men inte här. För sin framtidsvision har Blade Runner hämtat inspiration från asiatiska megastäder som Tokyo, och på 80-talet slog också japanska anime igenom stort i västvärlden, med Akira (1989) som ett framstående exempel på science fiction från Japan. På 90-talet fortsatte också den animerade science fiction-filmen med titlar som Ghost in the Shell (1995) och dess uppföljare.

Om Spielberg var optimist en gång i tiden har han på senare år blivit mörkare i sinnet, vilket märks dels i hans bidrag till future noir, Minority Report (2002) och dels i Världarnas krig (War of the Worlds 2005). Det är två filmer baserade på två olika författare som utgör genrens kanske viktigaste namn, brittiska H.G. Wells och amerikanska Philip K. Dick. Wells skrev sina romaner runt förra sekelskiftet, och utöver Världarnas krig (1898) har han också skrivit Tidsmaskinen (The Time Machine 1895), Doktor Moreaus ö (Island of Doctor Moreau 1896) och Den osynlige mannen (The Invisible Man 1897), som alla filmatiserats flera gånger, med skiftande resultat. Wells skrev också manus till Tider skola komma, baserat på hans egen roman med samma svenska titel (The Shape of Things to Come 1933). Philip K. Dick har skrivit de romaner som bland annat ligger till grund för Blade Runner, Total Recall (1990), Minority Report och Paycheck (2003). Han är en av genrens verkliga ikoner och jag skulle gärna se Marsiansk mardröm (The Three Stigmata of Palmer Eldritch 1965) och Ubik (1969) filmatiserade. Andra författare som betytt mycket för filmen är Ray Bradbury, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein (som faktiskt medverkade på manuset till Månraketen).

Som genre betraktat har science fiction, både inom litteraturen och filmen, behandlats ganska nedlåtande, trots att Nobelpristagare som Harry Martinsson och Doris Lessing skrivit science fiction. Det är dock inte så konstigt för ofta är science fiction-filmen billig, banal och sensationslysten, men det har hela tiden gjorts filmiska mästerverk, inom bara mästerverk inom sin genre utan mästerverk punkt. Genren har också hela tiden utvecklats och tänjt på gränserna för vad filmkonsten kan prestera, både narrativt och tekniskt. Den kan väcka frågor av existentiell karaktär och den kan problematisera frågor om miljö, teknik, etik och utvecklingstanken. Nu har genren högre status men många fördomar lever kvar. Men det är inte mitt problem, det är bara synd om dem som inte förstår tjusningen.

---------------------------------------------
Korrigering 2008-01-23. Eftersom filmforum handlar om film så tenderar jag ibland att glömma bort tv. Ibland bör dock tv få vara med, som nu. Star Trek gjorde visserligen biodebut 1979, men den hade gått som tv-serie sedan 1966, så att dess biopremiär skulle vara en milstolpe är nog att ta i.