Robert Wise (1914-2005)

I Gravplundraren (1945) finns en scen då en flicka, sjungandes, går på en gata, insvep i dimma. Hon vandrar längre och längre in i dimman så att hon försvinner. Bara hennes sång hörs tills plötsligt, abrupt, sången upphör och det blir helt tyst. Vi får inte se vad som händer, men vi förstår. Hon har blivit mördad. Det är en alldeles lysande scen, och en av höjdpunkterna i Robert Wise långa och mångfacetterade karriär. Men nu är han också död, en av de sista (den sista?) av Hollywoods stora klassiska regissörer.

Wise gjorde aldrig särskilt mycket väsen av sig, och han har inte gjort något riktigt storverk, men han var pålitligt, konsekvent och sevärd. Ibland sägs det att han saknade både mål och mening, och att han var helt beroende av sina medarbetare, som producenten Val Lewton, eller manusförfattare som Ernest Lehman, men det är inte rättvist, för nästan alla filmer Wise gjorde förenas av att de är lågmälda, socialt medvetna och realistiska. Därför är det så bisarrt att hans mest kända film är Sound of Music (1965).

Han började som journalist, kom till Hollywood och blev efter ett tag filmklippare, och som sådan synnerligen uppskattad. Citizen Kane (1941) och De magnifika Ambersons (1942) är två av de filmer han klippte.* Hos Val Lewton fick Wise göra sin regidebut 1944, som ersättare för Gunther von Fritsch. Filmen hette The Curse of the Cat People. Han gjorde ytterligare två filmer för Lewton, och fortsatte sen med svart/vita dramer. Efter att ha gjort Mot alla odds (1959) så fann Wise plötsligt musikalen och färgfilmen, med West Side Story (1961). Sen gjorde han filmer i olika genres, skräckfilmen Det spökar på Hill House (1963), katastroffilmen Hindenburg (1975) och den första Star Trek-filmen 1979. Sin sista film, Sommarstorm, gjorde han 2000. Jag har tyvärr inte sett så många av Wises senare filmer, med jag har sett Kanonbåten San Pablo (1966), som är riktigt bra, och har Steve McQueen i huvudrollen.

Men även om de senare filmerna är de mer kända, och Sound of Music och West Side Story älskade (och trevliga) så är det den tidiga Wise jag tycker mest om. Den Wise som gjorde lugna, realistiska, hårdkokta, socialt medvetna dramer. Den Wise som gjorde Knock-Out (1948), Mannen från Mars (1951), (1951), Mord på öppen gata (1951), En stol är ledig (1954), Gatans kung (1956), Kvinnors längtan (1957) och Jag vill leva! (1958). Det finns något sympatiskt över dessa filmer, som smittar av sig på min bild av Wise själv. De är anspråkslösa, men de är gjorda med kärlek och en vilja att berätta en historia som verkligen betyder något. Den lågmälda tonen, de långa tagningarna och viljan att komma verkligheten nära förenar dem. Wises stil gör att även en science fiction film som Mannen från Mars, där ett flygande tefat landar i Washington och en budbärare från en annan värld uppmanar Jorden att nedrusta eller gå under, känns närmast dokumentär. Inledningen på Mord på öppen gata känns också den som en dokumentär. När Wise arbetade med inspelningen av Citizen Kane gnuggade han filmremsan mot golvet för att journalfilmerna som inleder filmen skulle få den rätta dokumentära känslan. Han var ju journalist innan han blev filmare, och det levde kvar i honom. Det var inte sällan han gjorde filmer vars ämne kom direkt från löpsedlarna.

Det är kanske just det där realistiska som är det mest påtagliga draget i Wises filmer. Och deras sociala patos. Det finns en godmodig humanism i hans filmer, som var otidsenlig även under hans egen tid, och som gör att jag verkligen tycker om honom, mer kanske än hans filmiska hantverk förtjänar. Men när han är som bäst, som i de sju ovan nämnda filmerna, så är det riktigt bra. Och bäst är kanske Knock-Out, boxningsdramat som är baserat på en dikt. En boxningsfilm som är så stark och laddad att varje slag känns i kroppen. Till skillnad från nästan alla andra boxningsfilmer handlar inte Knock-Out om en boxares karriär, utan bara om en match. Filmen är 80 minuter lång, och filmens handling är också 80 minuter lång, och Robert Ryan spelar med tragisk tyngd huvudrollen. Här förenas allt det goda med Wise, under 80 exceptionellt laddade minuter. Den som säger att han varken hade en stil eller ett ämne är bara inte sett tillräckligt mycket av hans filmer, eller inte förstått vad de sett.
--------------------------------------------------------
När filmbolaget RKO bestämde sig för att drastiskt klippa ner De magnifika Ambersons så gick det arbetet till Wise, som också fick regissera några kompletterande scener. Orson Welles själv var då i Sydamerika, och slapp bevittna massakern på hans film. Men trots, eller på grund av?, filmbolagets behandling är Ambersons i sanning magnifik.