Saker jag har sett (20)

Margot at the Wedding, Flyga drake, Be Kind Rewind, Love Story, Can’t Buy Me Love, What?

Margot at the Wedding är inte en helt lätt film att ta till sig. Det finns nästan ingen sympatisk rollfigur i den och alla är så destruktiva och neurotiska att det kryper i kroppen. Men det är samtidigt en imponerande prestation, full av nyanser och insikter. Och frågor. Vad är det egentligen som händer och vad betyder det. Vem är mamma till Claude? Vad viskade Maisy till sin pappa och varför? Vad håller grannfamiljen Vogler egentligen på med? Är allt bara ett spel mellan systrarna Margot och Pauline, i stil med George och Marthas rollspel i Vem är rädd för Virginia Woolf?

De två systrarna har inte talat med varandra på länge, men nu ska Pauline (Jennifer Jason Leigh) gifta sig med Malcolm (Jack Black) och Margot (Nicole Kidman) kommer på besök för att vara med på bröllopet. Men spänningarna i familjen är för stora och problemen hopar sig. Det är som en tävling där den som kan såra de andra mest vinner.

Filmen är skriven och regisserad av Noah Baumbach, vars senaste film The Squid and the Whale (2006) var mästerlig. Den var mer lättillgänglig men kanske inte lika intressant. Vad de har gemensamt är deras grävande i familjelivets baksidor och att de är otroligt välspelade. De har också en udda stil, men små fina detaljer som etsar sig fast. Här finns till exempel en laddad scen med Margot i ett träd, ett träd som efterhand blir allt mer symbolfyllt, om inte för livet självt så för familjelivet. (kommer snart på bio)

Margot at the Wedding står på ena sidan av amerikansk film, den bedrövliga Flyga drake på den andra sidan. En hopplöst manipulativ och insmickrande film i total avsaknad av djupare kvaliteter, annat än fina bilder på afghanska bergsmassiv. Den var taffligt berättad, märkligt form- och tonlös och hela konstruktionen var upplagd för den översymboliska slutscenen då vi alla skulle gråta och sucka djupt och ta oss för hjärtat. Men det var fint att alla talade sitt eget språk istället för engelska med brytning, och det fanns fina scener under den långa sekvensen i Kabul 1978, även om många av dem också var lidande av att konstruktionen lyste igenom . (går tyvärr på bio nu)

Undrar hur Flyga drake skulle sett ut om den blivit swedad istället. Att sweda är att göra en hemgjord version av en redan existerande film, och det är vad Be Kind Rewind handlar om. Det är en saga om Mike (Mos Def) som har en videobutik och Jerry (Jack Black), hans excentriska kompis. Jerry bestämmer sig för att attackera stans transformatorstation, men det enda resultatet blir att han blir magnetisk och avmagnetiserar alla vhs-kassetter i Mikes butik. När så miss Falewicz (Mia Farrow) kommer för att hyra Ghostbusters (1984) så ber de henne komma tillbaka lite senare och under tiden spelar de in en egen kortversion av Ghostbusters, med sig själva i rollerna. Den sekvensen kan ha varit det roligaste jag någonsin sett, det var nära att jag fick en infarkt eller nått. Resten av filmen är rolig den också, men har också en mycket sympatisk och varm underton. Det är förstås fullkomligt absurd, som man kan förvänta sig från Michel Gondry (manus och regisserat). A.O. Scott i New York Times skrev att Gondrys filmer förmedlar känslan av att "Daily life is a series of art projects waiting to happen." och det är en fin beskrivning. (går på bio nu och finns på nätet i en swedad version av google här)

Love Story (1970) blev av någon anledning en världssuccé av otroliga proportioner när den kom. Ryan O'Neal är sportig och rik, Ali MacGraw är intellektuell och fattig, och de blir förälskade i varandra, gör uppror och gifter sig. Sen dör hon i blodcancer (förmodar jag) och att hon dör är hela filmens poäng, och det berättas redan i filmens första scen så bli inte arga för ni tror jag avslöjat slutet. Allt är prydligt och effektivt, inget känns äkta, Ali MacGraw ser inte ett dugg sjuk ut och Ryan O'Neal är nog den träigaste skådespelare som finns. Men tydligen kom den i precis rätt ögonblick. (finns på dvd)

Can’t Buy Me Love (1987) såg jag som liten pojk och charmades av den. Nu såg jag om den som vuxen och charmades av den igen. Patrick Dempsey, som nu förför allt som rör sig tack vare Grey's Anatomy, gör den manliga huvudrollen som skolans nörd, och han är sig förbluffande lik. Men Amanda Peterson som captain of the cheerleaders och den han åtrår, är ännu bättre. Hon är mer komplex än den typen av rollfigurer brukar vara och filmen är både rolig och sympatisk. (finns på dvd)

What? är på sätt och vis en typisk Polanskifilm. En person befinner som plötsligt på en avskärmad plats där det händer märkliga saker och personer förlustar sig med olika former av rollspel och kinky sex. Men samtidigt är den annorlunda för det är inte en skräckfilm utan en absurd komedi, löst inspirerad av Alice i underlandet (och med tanke på att det är en sexkomedi av buskistyp känns det snarare som den skulle vara baserad på Alice i underlivet, vad nu det skulle vara för något). Den är synnerligen bisarr och gjorde som ett skämt, men den har en säregen charm. Och varje film där Marcello Mastroianni drar på sig en lejonfäll och kräver att få bli piskad förtjänar särskild omtanke. (finns på dvd)