Förra året var ett bra svenskt filmår. Det var gott om premiärer, det var många som såg dem, och flera hyllades av kritikerna. Jämfört med vilket år som helst på 40-talet var det väl i och för sig ett tämligen fattigt år, men jämfört med de senaste åren så... Men samtidigt var det ett ganska tråkigt filmår. Nästan ingen svensk film från 2004 handlar om något annat än sina huvudpersoners personliga problem. Det är som om samhället och omvärlden inte existerar, som om tid och rum inte har någon mening. Det är bara en liten grupp människors bestyr som skildras, och inget ont i det, men man kan ju undra varför ingen manusförfattare eller regissör verkar vilja skildra något större än sin egen vardag. Det enda undantaget är väl Richard Hobert, vars Tre solar är ett ödesdrama som utspelas under medeltiden. Den blev ju nu utskälld som decenniets sämsta film, i hård konkurrens med Mongolpiparen, så viljan att pröva ett nytt grepp lär väl inte ha ökat efter det. (Personligen tycker jag dessutom att Tre solar inte är så mycket sämre än så mycket annat som gick på bio förra året. Men det var ju ett självmordsuppdrag att göra film i medeltidsmiljö. Mongolpiparen är dock precis lika dålig som sitt rykte.)
Janne Halldoff har gjort mycket skit under sin tid som regissör, men han gjorde också filmer som Korridoren (1968), om en läkare som förlorar tron på sitt arbete och som blir till en skildring av en sjukvård och ett samhälle i kris. Det är lysande, inte minst tack vare Per Ragnars insats i huvudrollen. Året därpå gjorde Halldoff En dröm om frihet, om ett par förrymda fångars flykt undan både massmedia och polis genom ett vintrigt Sverige, återigen med Per Ragnar i en ledande roll. Det är inte bara en av de bästa svenska filmerna någonsin, utan också ett tvärsnitt av det svenska samhället, på ett sätt som är helt främmande idag. (Samhället verkar vara detsamma dock.)
Det är inget fel i sig att fokusera på familjen och den lilla världen. Yasujiro Ozu gjorde nästan bara filmer om medelklassfamiljer och deras problem, men flera av hans filmer är fulländade konstverk. Det finns ingen i Sverige som har hans begåvning dock. Och även om så vore skulle det ändå vara beklagligt om ingen någonsin lämnade vardagsrummet. Jag får trösta mig med förra årets Bombay Dreams, som, även om det var på ett lite väl sagolikt sätt, trots allt behandlade Indien och adoptionsfrågan. Stjärna till Lena Koppel.
måndag, april 25, 2005
måndag, april 18, 2005
Barnfilm
Först en nyhet. Från och med nu är det min ambition att lägga ut en ny text varje måndag. På det viset hoppas jag få bättre kontinuitet och att göra bloggen mer användarvänlig, eftersom ni, kära läsare, alltid vet när det finns något nytt, och inte behöver vara oroliga för om ni missat något. Sen är det också bra för mig att jag får en deadline att jobba mot, låt vara att jag själv satt den.
Så, till dagens ämne:
Det finns en beklaglig tendens att ofta betrakta det som är för barn som något mindre värt. Det gäller serier, böcker, tv-program och så vidare. Jag älskar böckerna om Nalle Puh, men får ibland frågan varför jag läser barnböcker, som om det skulle vara något jag borde växt ifrån. Jag deltog en gång i en diskussion om barn- och ungdomsfilm, där jag kritiserade ett par då aktuella filmer. "Men de är ju bara barnfilmer" fick jag höra då, och det gjorde mig ganska irriterad. Av vilken anledning skulle man inte kunna ställa krav på skådespelare, regissörer och manusförfattare i en barnfilm? Varför förtjänar inte barn samma kvalitet som vuxna? En som inte försöker smita från sitt ansvar är norska Torun Lian, vars senaste film Första kärleken går på bio just nu, i alla fall i Stockholm. Kanske beror det på att Lian inte haft ambitionen att göra en barnfilm, utan en film, kort och gott, men det är märkligt hur naturligt alla barnskådespelare agerar, och hur trovärdigt och genuint allt känns, med undantag av Gustaf Skarsgårds manerade insats, i en roll som dock är tacksamt liten. Det här är inte "bara en barnfilm", det är bara bra film. (Barn och barn förresten, den handlar om 12-åriga Selma. Hur länge är man egentligen barn? Å ena sidan finns det bikinis för 5-åringar, å andra sidan beter sig vuxna deltagare i dokusåpor som om de vore 5-åringar.)
Bra barnfilm är annars något som Iran excellerar i. Kanske är det lättare att göra filmer om barn än om vuxna i ett så pass toppstyrt samhälle som det iranska. Om man har barn i rollerna kanske Väktarnas råd ser med blidare ögon på projektet. Ett exempel är Den vita ballongen från 1995, en rent magisk film om en liten flickas tappra försök att köpa en guldfisk. Andra exempel är Jeyran och risjakten (1996) och Pappersvalor (1997). Gemensamt för dem alla är att de helt ödmjukt låter barnen stå i centrum, utan att göra dem söta, eller bekäftiga, eller talesmän för de vuxna. De får bara vara sig själva helt enkelt. Det är annars inte vanligt, även Första kärleken blir lite lidande av ett "vuxet" sätt att skildra barnen, fast det hålls oftast i schack, och en förbättring har skett sedan hennes förra film Bara molnen flyttar stjärnorna (som för övrigt är väl värd att ses).
Dessa filmer har, när de visats på tv eller bio, hänvisats till enbart dagvisningar, och något större väsen har de inte gjort av sig. (Jag var ensam i salongen både när jag såg Jeyran och risjakten och Första kärleken), och det är både tråkigt för filmernas skull, och för publikens. Jag tror det vore nyttigt för alla vuxna att emellanåt se skildringar av barns liv, så att de påminns om hur de själva en gång hade det, och blir lite mer ödmjuka och lyhörda inför barnens behov.
Det finns andra skäl till att ta barnen på större allvar, ett exempel kan hämtas från en vuxenfilm, Vittne till mord från 1985. Den första halvtimmen av den är rent mästerlig, för att sedan tyvärr tappa en del av kraften och känslan som är så påtaglig i inledningen. Anledningen till det slog mig när jag såg om den härom året. Filmen byter nämligen plötsligt fokus. I början är filmen skildrad ur den 7-årige pojkens perspektiv (han som är vittnet), vilket gör att alla scener och alla miljöer, trots att de i sig är traditionella inslag i en thriller, får en helt ny spänning och betydelse när de är sedda ur ett barns synvinkel. Det är dessutom så skickligt och trovärdigt att det känns som om regissören Peter Weir låtit Lukas Haas, som spelar pojken, sköta regin själv. Resten av filmen berättas, tyvärr, ur en polismans perspektiv, och även om det är nog så spännande och gripande, blir det inte samma sak.
Kontentan av allt det ovan sagda är att jag tror att mer respekt för barnfilmen, och mer känsla för barnens perspektiv, skulle göra gott för filmkonstens utveckling, och människans. Dessutom, att visa Den vita ballongen på tv en kväll istället för Wild Kids vore en välgärning, så väl moraliskt som estetiskt.
Så, till dagens ämne:
Det finns en beklaglig tendens att ofta betrakta det som är för barn som något mindre värt. Det gäller serier, böcker, tv-program och så vidare. Jag älskar böckerna om Nalle Puh, men får ibland frågan varför jag läser barnböcker, som om det skulle vara något jag borde växt ifrån. Jag deltog en gång i en diskussion om barn- och ungdomsfilm, där jag kritiserade ett par då aktuella filmer. "Men de är ju bara barnfilmer" fick jag höra då, och det gjorde mig ganska irriterad. Av vilken anledning skulle man inte kunna ställa krav på skådespelare, regissörer och manusförfattare i en barnfilm? Varför förtjänar inte barn samma kvalitet som vuxna? En som inte försöker smita från sitt ansvar är norska Torun Lian, vars senaste film Första kärleken går på bio just nu, i alla fall i Stockholm. Kanske beror det på att Lian inte haft ambitionen att göra en barnfilm, utan en film, kort och gott, men det är märkligt hur naturligt alla barnskådespelare agerar, och hur trovärdigt och genuint allt känns, med undantag av Gustaf Skarsgårds manerade insats, i en roll som dock är tacksamt liten. Det här är inte "bara en barnfilm", det är bara bra film. (Barn och barn förresten, den handlar om 12-åriga Selma. Hur länge är man egentligen barn? Å ena sidan finns det bikinis för 5-åringar, å andra sidan beter sig vuxna deltagare i dokusåpor som om de vore 5-åringar.)
Bra barnfilm är annars något som Iran excellerar i. Kanske är det lättare att göra filmer om barn än om vuxna i ett så pass toppstyrt samhälle som det iranska. Om man har barn i rollerna kanske Väktarnas råd ser med blidare ögon på projektet. Ett exempel är Den vita ballongen från 1995, en rent magisk film om en liten flickas tappra försök att köpa en guldfisk. Andra exempel är Jeyran och risjakten (1996) och Pappersvalor (1997). Gemensamt för dem alla är att de helt ödmjukt låter barnen stå i centrum, utan att göra dem söta, eller bekäftiga, eller talesmän för de vuxna. De får bara vara sig själva helt enkelt. Det är annars inte vanligt, även Första kärleken blir lite lidande av ett "vuxet" sätt att skildra barnen, fast det hålls oftast i schack, och en förbättring har skett sedan hennes förra film Bara molnen flyttar stjärnorna (som för övrigt är väl värd att ses).
Dessa filmer har, när de visats på tv eller bio, hänvisats till enbart dagvisningar, och något större väsen har de inte gjort av sig. (Jag var ensam i salongen både när jag såg Jeyran och risjakten och Första kärleken), och det är både tråkigt för filmernas skull, och för publikens. Jag tror det vore nyttigt för alla vuxna att emellanåt se skildringar av barns liv, så att de påminns om hur de själva en gång hade det, och blir lite mer ödmjuka och lyhörda inför barnens behov.
Det finns andra skäl till att ta barnen på större allvar, ett exempel kan hämtas från en vuxenfilm, Vittne till mord från 1985. Den första halvtimmen av den är rent mästerlig, för att sedan tyvärr tappa en del av kraften och känslan som är så påtaglig i inledningen. Anledningen till det slog mig när jag såg om den härom året. Filmen byter nämligen plötsligt fokus. I början är filmen skildrad ur den 7-årige pojkens perspektiv (han som är vittnet), vilket gör att alla scener och alla miljöer, trots att de i sig är traditionella inslag i en thriller, får en helt ny spänning och betydelse när de är sedda ur ett barns synvinkel. Det är dessutom så skickligt och trovärdigt att det känns som om regissören Peter Weir låtit Lukas Haas, som spelar pojken, sköta regin själv. Resten av filmen berättas, tyvärr, ur en polismans perspektiv, och även om det är nog så spännande och gripande, blir det inte samma sak.
Kontentan av allt det ovan sagda är att jag tror att mer respekt för barnfilmen, och mer känsla för barnens perspektiv, skulle göra gott för filmkonstens utveckling, och människans. Dessutom, att visa Den vita ballongen på tv en kväll istället för Wild Kids vore en välgärning, så väl moraliskt som estetiskt.
måndag, april 11, 2005
Writing and Directing (om Nicole Holofcener)
En film som släpps direkt på video, utan att passera filmduken, brukar inte få särskilt hög status. Det är orättvist, för att en film smygs ut på vidoemarknaden kan bero på att den anses vara för smal, inte för att den är dålig. Rushmore och Donnie Darko är exempel på det, filmer som sedan började leva ett eget liv, och fick en romantiskt/mytiskt skimmer över sig. Till viss del berodde det säkert just på det faktum att de inte gick på bio, varför det blev lite finare och mer rebelliskt att tycka om dem. En känsla av exklusivitet och nonkonformitet frodades hos de som såg dem. (Är det ett manligt fenomen måntro?)
En regissör/författare som inte fått någon film visad på bio i Sverige är Nicole Holofcener. Hon har gjort två långfilmer hittills, Walking and Talking (1996) och Lovely & Amazing (2001), och de fick nöja sig med videodistribution. När jag våren 1999 hade en indie-fas hyrde jag en rad amerikanska independentfilmer, och den jag tyckte bäst om var just Walking and Talking, med Anne Heche och Catherine Keener. När jag sett om den så står sig omdömet att det är en trivsam relationskomedi som också är en skildring av kvinnlig vänskap och de problem som uppstår när den ena kvinnan beslutar sig för att gifta sig. En film som är fylld av oväntat starka känslor av frustration, ensamhet och förvirring. Det kom inte som en överraskning när jag hörde Holofcener berätta att den bygger på egna upplevelser.
Lovely & Amazing såg jag förra året, och den är ett steg framåt. Den är mer självsäker och mer fri i sitt förhållande till traditionella berättarstrukturer. Den har inte någon egentligen början eller slut, utan skildrar fritt systrarna Marks liv, i samband med att deras mor genomgår en skönhetsoperation. Det är en film som i mångt och mycket handlar om problemen med att vara sig själv i en värld som ställer höga krav på ytan och utseende. Den är också till stora delar självupplevd av Holofcener och även här spelar Catherine Keener en av huvudrollerna, tillsammans med Emily Mortimer och Brenda Blethyn.
Nu håller Holofcener på med sin tredje långfilm, Friends with Money, där Catherine Keener spelar mot Jennifer Aniston. (Man kan nog säga att Catherine Keener är Holofceners alter ego.)
Mellan sina filmer har Holofcener också regisserar tv-serier, däribland avsnitt av Sex and the City, Gilmore Girls och Six Feet Under.
Det är synd att Holofceners filmer inte uppmärksammats här i Sverige, eller någon annanstans heller för den delen. Hon är inte spektakulär på något vis, men med sina känsliga, insiktsfulla och diskret frustrerade filmer är hon oumbärlig. Catherine Keeners karaktär i Lovely & Amazing kallades i New York Times för "the embodiment of what might be called a postfeminist malcontent", och man skulle kanske kunna låta det epitetet gälla för Holofceners filmer generellt. Tack vare sin lågmälda, okonventionella stil så passar hon inte in i den filmiska malströmmen, och eftersom hon gör filmer om kvinnor så skapas det inte den kult omkring henne som runt exempelvis Donnie Darko. Om hon hetat Kevin Smith eller Tom DiCillo hade hon förmodligen varit cineasternas darling. Men jag är inte enbart ledsen för denna brist på uppmärksamhet, nu får ju jag också känna mig exklusiv och nonkonformistisk.
-------------------------------
2006-05-29 Läs min recension av Friends With Money (Rika vänner) här.
En regissör/författare som inte fått någon film visad på bio i Sverige är Nicole Holofcener. Hon har gjort två långfilmer hittills, Walking and Talking (1996) och Lovely & Amazing (2001), och de fick nöja sig med videodistribution. När jag våren 1999 hade en indie-fas hyrde jag en rad amerikanska independentfilmer, och den jag tyckte bäst om var just Walking and Talking, med Anne Heche och Catherine Keener. När jag sett om den så står sig omdömet att det är en trivsam relationskomedi som också är en skildring av kvinnlig vänskap och de problem som uppstår när den ena kvinnan beslutar sig för att gifta sig. En film som är fylld av oväntat starka känslor av frustration, ensamhet och förvirring. Det kom inte som en överraskning när jag hörde Holofcener berätta att den bygger på egna upplevelser.
Lovely & Amazing såg jag förra året, och den är ett steg framåt. Den är mer självsäker och mer fri i sitt förhållande till traditionella berättarstrukturer. Den har inte någon egentligen början eller slut, utan skildrar fritt systrarna Marks liv, i samband med att deras mor genomgår en skönhetsoperation. Det är en film som i mångt och mycket handlar om problemen med att vara sig själv i en värld som ställer höga krav på ytan och utseende. Den är också till stora delar självupplevd av Holofcener och även här spelar Catherine Keener en av huvudrollerna, tillsammans med Emily Mortimer och Brenda Blethyn.
Nu håller Holofcener på med sin tredje långfilm, Friends with Money, där Catherine Keener spelar mot Jennifer Aniston. (Man kan nog säga att Catherine Keener är Holofceners alter ego.)
Mellan sina filmer har Holofcener också regisserar tv-serier, däribland avsnitt av Sex and the City, Gilmore Girls och Six Feet Under.
Det är synd att Holofceners filmer inte uppmärksammats här i Sverige, eller någon annanstans heller för den delen. Hon är inte spektakulär på något vis, men med sina känsliga, insiktsfulla och diskret frustrerade filmer är hon oumbärlig. Catherine Keeners karaktär i Lovely & Amazing kallades i New York Times för "the embodiment of what might be called a postfeminist malcontent", och man skulle kanske kunna låta det epitetet gälla för Holofceners filmer generellt. Tack vare sin lågmälda, okonventionella stil så passar hon inte in i den filmiska malströmmen, och eftersom hon gör filmer om kvinnor så skapas det inte den kult omkring henne som runt exempelvis Donnie Darko. Om hon hetat Kevin Smith eller Tom DiCillo hade hon förmodligen varit cineasternas darling. Men jag är inte enbart ledsen för denna brist på uppmärksamhet, nu får ju jag också känna mig exklusiv och nonkonformistisk.
-------------------------------
2006-05-29 Läs min recension av Friends With Money (Rika vänner) här.
tisdag, april 05, 2005
Film på tv
I senaste avsnittet av Filmkrönikan sprang Orvar Säfström omkring bland vintunnor, medan Emma Gray satt i studion och recenserade film. Dessförinnan har man bland annat sett Orvar springa runt i filmarkiv på jakt efter Mannen från Mallorca. Jag har grubblat lite över poängen med det, den enda jag kan komma på är att man är livrädd att folk desperat ska kasta sig över fjärrkontrollen och byta kanal om inte tv-programmet byter miljö varje minut. Inslagen är mest krystade och i princip helt innehållslösa.
Dessutom undrar jag varför det är just Orvar som flänger runt och Emma som sitter i studion. Det kan ju vara så att Emma inte alls vill göra coola reportage (som jag förmodar att Orvar tycker att hans är) utan trivs bäst i studion, men det känns ändå som en kvarleva från gammalt könsrollstänkande, där mannen är den aktive, och kvinnan får stanna hemma och ta hand om spisen (studion). Jag vill se mer reportage med Emma!
Men kanske barkar jag upp fel träd. Programmets syfte är väl att fånga en ung hipp publik i farten(fast diggar de Lasse Kronér?), och bara vara en lättsmält översikt över dagsaktuell film. De tunga reportage jag efterlyser (om exempelvis filmavtal, filmpolitik, stödpengar, diskriminering, guldbaggegalan, utnämningar, filmsättning, singelbiografens död) skulle kanske istället få utgöra grunden för ett nytt filmprogram, ett komplement till Filmkrönikan. Första avsnittet kunde se ut så här:
- Ett reportage om hur digitalbio förändrar biovanorna i landsorten
- En diskussion om svensk biografpolitik med representanter från filmbolag, kommuner, biografägare och några till.
- En längre recension/diskussion av en aktuell film, säg, The Life Aquatic with Steve Zissou med fyra recensenter (varför inte Göran Everdahl, Maaret Koskinen, Jan Aghed och Karoline Eriksson)
Allt styrt med fast hand av en programledare, varför inte Jannike Åhlund. Sändningstid en gång i veckan, onsdagar 21.30 förslagsvis. Eftersom Carin Hjulström-Livh fått tipsa om Gladiator i Filmkrönikan så har hon nog inget emot att hennes programtid ersätts av något bättre.
Jaha svt, vad väntar ni på?
Dessutom undrar jag varför det är just Orvar som flänger runt och Emma som sitter i studion. Det kan ju vara så att Emma inte alls vill göra coola reportage (som jag förmodar att Orvar tycker att hans är) utan trivs bäst i studion, men det känns ändå som en kvarleva från gammalt könsrollstänkande, där mannen är den aktive, och kvinnan får stanna hemma och ta hand om spisen (studion). Jag vill se mer reportage med Emma!
Dessa reportage kunde få ersätta inslaget där kändisar tipsar om film. Så himla intresserad av vilken film Robert Wells tycker bäst om just nu är jag inte. (Om Göran Persson och Tina Nordström bytt tips med varandra, då hade det dock blivit intressant.)
Men kanske barkar jag upp fel träd. Programmets syfte är väl att fånga en ung hipp publik i farten(fast diggar de Lasse Kronér?), och bara vara en lättsmält översikt över dagsaktuell film. De tunga reportage jag efterlyser (om exempelvis filmavtal, filmpolitik, stödpengar, diskriminering, guldbaggegalan, utnämningar, filmsättning, singelbiografens död) skulle kanske istället få utgöra grunden för ett nytt filmprogram, ett komplement till Filmkrönikan. Första avsnittet kunde se ut så här:
- Ett reportage om hur digitalbio förändrar biovanorna i landsorten
- En diskussion om svensk biografpolitik med representanter från filmbolag, kommuner, biografägare och några till.
- En längre recension/diskussion av en aktuell film, säg, The Life Aquatic with Steve Zissou med fyra recensenter (varför inte Göran Everdahl, Maaret Koskinen, Jan Aghed och Karoline Eriksson)
Allt styrt med fast hand av en programledare, varför inte Jannike Åhlund. Sändningstid en gång i veckan, onsdagar 21.30 förslagsvis. Eftersom Carin Hjulström-Livh fått tipsa om Gladiator i Filmkrönikan så har hon nog inget emot att hennes programtid ersätts av något bättre.
Jaha svt, vad väntar ni på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
