måndag, september 29, 2008

Paul Newman

När jag var liten och mitt filmintresse började ta fart så var Paul Newman min favoritskådespelare. En av de första filmer jag hyrde var Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof 1958) och jag blev så frälst att när jag skulle lämna tillbaka den frågade jag om jag fick köpa den istället. Killen i videobutiken ringde sin mamma för att fråga om det var ok, men det var det inte. Tyvärr.

Med åren upptäckte jag så många andra skådespelare att jag slutade säga att Newman var favoriten, det var omöjligt att välja ut någon specifik (fast om jag blir tvungen att välja en så får det nog bli Cary Grant), men det är alltid varit något speciellt med just Newman, precis som med Steve McQueen. Det är en kombination av utseendet, stilen och koncentrationen tror jag.

När jag i lördags fick veta att han avlidit dagen innan i cancer blev jag förvånansvärt ledsen, och fast besluten att genast ha det lilla Paul Newman retrospektiv jag så länge funderat på. Så jag skriver inte så mycket mer nu. Det kommer en mer fyllig text längre fram, tills dess ska jag frossa i filmerna. Det måste vara bästa sättet att hedra hans minne.

Längst ner på sidan (fanns tom 7 oktober 2008) en scen från Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid 1969). Där slutar filmen precis innan de dör. Synd att det inte går till så i verkligheten också.

-----------------------------------------------------

Om Paul Newman skrev SvD så här
Och DN så här.
I International Herald Tribune skrev man här om hur man sörjer Paul Newman i Iran och här är en mer personal betraktelse.
Jag har tidigare skrivit om Butch Cassidy och Sundance Kid här

måndag, september 22, 2008

Saker jag har sett (24)

Idiotrepubliken, Mitt liv som hund, Spy Game, Family Ties, The Wanted, En förlorad värld

Mike Judge har förvisso en examen i fysik men det är som animatör han blivit berömd, kanske framför allt för Beavis and Butthead. Han gjorde också serien Milton som han sedan förvandlade till den sköna spelfilmskomedin Office Space (1999). Hans spelfilmskarriär har dock inte varit lika framgångsrik som hans animationskarriär. Case in point är Idiotrepubliken (Idiocracy) som han skrev och regisserade 2004 men som fick ligga på filmbolagets hylla i två år innan det fick en högst begränsad lansering. Den gick inte på bio i Sverige men den har släppts på dvd så det går att avnjuta Judges framtidsdystopi hemma i soffan. I filmen spelar Luke Wilson en medelmåttig soldat med en menlös tjänst. Han blir utvald att vara med om ett experiment där han ska frysas ner för en kortare tid, tillsammans med en prostituerad. Tyvärr går det snett och de är nedfrysta i 500 år. Under tiden de legat i sina lådor har det gått utför för USA. Eftersom de intelligenta föder så lite barn, om ens några, och det bara är white trash som förökar sig har USA utvecklats till ett korkat och handlingsförlamat land där folk knappt kan prata, annat än att säga "öh", "meh" eller "dude". Kort sagt har hela USA blivit som Beavis och Butthead. Storföretagen har samtidigt tagit över all makt, sålunda vattnar man sina odlingar med energidryck istället för vatten. Man står vid ruinens rand när våra två hjältar, som i den här världen är hyperintelligenta genier, anländer och får styra upp verksamheten.

Det är inte precis filmkonst när den är som störst, men den är riktigt rolig fast i sin överdrivna satir riskerar den att bli elitistisk och föraktfull. Det märkliga är dock att den potentiella målgruppen väl förmodligen utgör just den typ av människor filmen anser utgöra ett hot för mänsklighetens framtid. (Idiotrepubliken finns att hyra. Office Space är absolut den bättre av dem men den finns bara på import-dvd.)

Mitt liv som hund (1985) tittar istället bakåt i tiden, till svenskt 50-tal, då hunden Laika färdas runt jorden i en satellit, uppskickad av ryssarna. Ingemar (Anton Glanzelius) här nere på jorden, som inte har någon pappa och vars mamma är svårt sjuk, tänker ofta på Laika, som är alldeles ensam där uppe. Ingemar har det inte så lätt han heller, men han har i alla fall sin morbror (Tomas von Brömssen).

Filmen är ju en av de mest älskade av svenska filmer och när jag nu såg om den för tredje gången var den bättre än någonsin. Lasse Hallström har lyckats fånga tiden och atmosfären snudd på perfekt och alla spelar ljuvligt. Från början till slut vibrerar den av känsla, en blandning av sorg och uppsluppenhet, som är omöjligt att värja sig mot. (finns på dvd)

Spy Game (2001) har främst två kvaliteter. Dels njutningen av att se Robert Redford och dels att den skildrar spionbranschen som en smutsig och cynisk verksamhet där de oskyldiga måste offras för det "godas" syfte. Brad Pitt spelar Tom Bishop, en CIA-agent som tillfångatagits i Kina och som "byrån" tänker offra. Redford spelar Muir, den som rekryterade och tränade Bishop men som nu ska gå i pension. Men för en gångs skull vill Muir inte vara med om att någon offras för ett potentiellt högre syfte och han använder sin sista dag på jobbet med att spela ut sina kollegor mot varandra för att vinna tid medan han försöker komma på ett sätt att få loss Bishop.

Spy Game har förvisso tre actionsekvenser (under återblickar på några av Muirs och Bishops uppdrag, i Vietnam 1976 och i Berlin och i Libanon på 80-talet) men den riktiga spänningen återfinns i korridorerna och kontorsrummen i CIA:s högkvarter i Langley där Nathan Muir hela tiden är steget före och improviserar och bluffar sig fram ohämmat och man kan nästan se hur Redford njuter av att spela honom, ungefär som Cary Grant när han spelar Walter Burns, hänsynslös chefredaktör i Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940). Muir har också en rad med sköna repliker. Min favorit: en av hans överordnade säger "We need the press on this like we need a third nipple." och Muir replikerar "You use the other two?" (finns på dvd)

Jag hann bara med att se en film på koreanska filmfestivalen i Stockholm, Family Ties (Gajokeui tansaeng 2006), men jag är ganska säker på att jag valde rätt. Tre historier berättas, den första om en bror som dyker upp hos sin syster oförhappandes efter fem års frånvaro, den andra om en aggressiv tjej som är ensam och bitter och stöter bort alla som försöker närma sig henne, och den tredje om ett ungt par där pojken har problem med att hans flickvän har så många manliga vänner och är öppen och sällskaplig med alla. Med enkelt kameraarbete och naturalistiskt spel är det ett stycke direkt ur verkligheten, fast med surrealistiska ingrepp emellanåt på ett sätt som känns östasiatiskt, för att inte säga rent koreanskt. Alla tre delar var bra på sitt sätt men det var mittenhistorien jag tyckte bäst om. Hon är ett hårt skal av ilska och förakt, men det är uppenbart att det är en försvarsmekanism för att inte bli besviken (sviken) igen. En dag följer hon med sin lillebror till skolan när de har någon slags lekdag med skolbarnens föräldrarna och då äntligen släpper hon på fasaden. Hon rycks med i den glada och uppsluppna stämningen och kommer på sig själv med att jubla av glädje när hennes bror vinner en kapplöpning. Det är en av årets mest gripande scener och det är skamligt att det bara går att se den på en filmfestival och inte på ordinarie repertoar. Men man får vara glad för det i alla fall.

På biorepertoaren har jag sett The Wanted och En förlorad värld (Brideshead Revisited). Den första är en exceptionellt överlastad och tramsig film som jag såg för jag hoppades få några hissnade actionscener till livs. Tyvärr var jag tvungen att genomlida en väldig massa trams innan en scen mot slutet, då vår hjälte på egen hand anfaller och skjuter ihjäl ett dussintal bad guys i en sekvens som var precis så snygg och läcker som jag hoppats hela filmen skulle vara. Men tre minuter inte en hel film gör. Tyvärr. James McAvoy var dessutom omåttligt tråkig och plastig.

En förlorad värld hade betydligt fler njutbara sekvenser men den är lidande av att den på kort tid ska hinna med väldigt mycket. Dialogen är ofta bra, Emma Thompson är överväldigande, och enstaka scener var riktigt starka, men delarna räcker inte för att få till en tillräckligt bra helhet. Manusförfattarna hade valt att lägga fokus på den fördömande och kvävande katolicismen och gjort filmen till en religiös thriller nästan, och det fungerade ganska bra, och scenerierna var ofta praktfulla, och med ett bättre berättande, lite mjukare, lite mer dröjande och med en något längre speltid, hade det troligen blivit bättre.

måndag, september 15, 2008

Mitt liv med Ingmar Bergman

Jag har nu haft Ingmar Bergman som mitt arbete i nästan två år och en sak som förvånat mig är vilken dörröppnare det är. Både i Sverige och utomlands. I filmkretsar, i kulturella kretsar, är det förstås ingen som inte känner till honom och de flesta vill prata om honom, men de flesta jag träffar, oavsett bransch och intressen, är engagerade. För att det gillar honom eller för att de ogillar honom eller för att de tycker att han är spännande. Han är någon som folk är nyfikna på, inte minst hans familjeliv och hur han var som människa. Privatpersonen Bergman.

Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*

Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.

Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)

Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.

Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.

måndag, september 08, 2008

Saker jag har sett (23)

Äventyraren Thomas Crown, Rififi, Vingar över Malta, The Dark Knight

Originalversionen av Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair) från 1968 hade jag inte så mycket behållning av, trots att Steve McQueen spelar huvudrollen. Nyinspelning från 1999 däremot är en njutning. Det är inte bara att Pierce Brosnan och Rene Russo är ett vackert par med riktig gnista, det är allt runt omkring dem också. Musiken och kläderna. Miljöerna och tavlorna. Den sprudlande lekfullheten. Allt samverkar till att filmen oemotståndlig. Det tyckte jag när jag såg den på pressvisningen 1999 och det tycker jag fortfarande när jag ser om den emellanåt. Brosnan var 46 år när det spelades in, Russo 45, och att den flirtiga och sexiga relationen är mellan två medelålders personer är en extra bonus. Det är trots allt inte så vanligt. Nyinspelningen ligger nära originalet men med flera skillnader, de flesta till nyinspelningens fördel. Thomas Crown (både Brosnans version och McQueens) är en affärsman som är lika framgångsrik i affärslivet som han är uttråkad av det, så han söker ständigt nya kickar och utmaningar. Det största utmaningen i nyinspelningen är att stjäla en berömd tavla av Claude Monet från Metropolitan Museum of Art. Sen blir han förälskad för första gången, i Catherine Banning (Russo), kvinnan som utreder tavelstölden för försäkringsbolagets räkning. Utmaningen blir nu att slippa undan sitt straff men att samtidigt behålla henne. Ah, den som ändå var en gentlemannatjuv. (nyinspelningen finns på svensk dvd, originalet på import från England)

En annan heist movie (kuppfilm är väl ändå inte ett bra namn) är den franska Rififi (Du rififi chez les hommes 1955), som också är bra men inte lika förförisk som Thomas Crown. Den har också en annan moral. Brott lönar sig inte i Rififi, det leder bara till undergång. Själva kuppen, där fyra män tar sig in i en juvelaffär på natten via taket och sen försvinner samma väg med bytet, tar upp en fjärdedel av filmen och är helt utan dialog och musik, det är nästan inga ljud alls. Det är imponerande i sig, men det är svårmodet och obevekligheten i berättelsen som är behållningen. Rififi är fylld av trenchcoats, mörka gränder och jazzklubbar och det är sparsmakat med leenden. Rififi har förvisso fått ge namn åt den typ av kupp som den skildrar, men att säga, som ofta görs, att den är fadern och urkällan till alla heistmovies är provocerande. John Huston gjorde trots allt Asfaltens djungel (The Asphalt Jungle) fem år tidigare och historien är mycket snarlik. Ibland tror jag Rififis höga status kommer sig av att dess regissör, Jules Dassin, gjorde den i Frankrike eftersom han blivit svartlistad i USA för att han en gång varit medlem i ett kommunistparti. (finns på svensk dvd)

En egenhet med Alec Guinness är att hans rollfigurer så ofta har något sorgset över sig, som smittar av sig på hela filmen, även om det råkar vara en komedi. Vingar över Malta (Malta Story 1953), en film som utspelas under Andra världskriget då engelsmännen och tyskarna slåss om herraväldet över Malta, har det där sorgsna över sig. Som titeln antyder handlar filmen främst om Malta och den har ett fint dokumentärt foto av Robert Krasker. Men huvudperson är Alec Guinness pilot. Han är inte stridspilot utan spaningspilot. Han flyger över fiendens territorium och fotograferar truppförflyttningar och dylikt. Han är lågmäld och eftertänksam och han förälskar sig i Maria (Muriel Pavlow), en kvinna från Malta som också jobbar på flygbasen. Det är väl inte bara Guinness förtjänst, men filmen har ett udda tonfall, där lidande, frustration och desperation är de mest påtagliga känsloyttringarna. Malta är bara en skådeplats för stormakternas krigsmaskiner och det är lokalbefolkningen som drabbas. "Don't you hate us?" frågar Guinness pilot Marias mamma (Flora Robson). Men det gör hon inte. Hon är stoisk och tapper, men ogillar tanken på giftermål mellan hennes dotter och en engelsk militär. I slutet förskonas Malta från en tysk invasion men vår huvudperson får inte vara med och njuta av den. Hans plan skjuts ner och hans radio blir tyst. Den obevekliga tystnad som är en större påfrestning för trumhinnorna än allt buller i världen. (finns på dvd i England)

I förrförra numret av The Economist var det en artikel om att även om ekonomin försämras är det vissa saker folk inte gör avkall på. I USA är det att gå på bio, och populärast just nu är The Dark Knight. Artikelförfattaren föreslog att kanske så många ser just den för att även om situationen hemma är ansträngd så är den långt bättre än det mardrömsscenario som den skildrar. Men det finns många andra goda anledningar till att se den. Christian Bale, Gary Oldman och Michael Caine till exempel, eller den magnifika musiken av Hans Zimmer och James Newton Howard och bröderna Nolans ambitiösa och pessimistiska manus och den föredömliga iscensättningen. Men bättre än något annat är Heath Ledgers Joker. Han är omänskligt bra. Hur är det möjligt att han lyckas så bra, i varje liten detalj? Vissa, som Eva af Geijerstam i DN, menar att utan honom vore filmen snart glömd men det är en ganska meningslöst synpunkt eftersom han är hela filmen. Han är med från början till slut och genomsyrar allt. Alla snygga effekter och Christian Bales käklinje finns där förvisso också, men Jokern gör inte filmen, Jokern är filmen.

måndag, september 01, 2008

Fred Zinnemann

Will Kane, sheriffen som spelas av Gary Cooper i Sheriffen (High Noon 1952), är kanske den ensammaste rollfiguren filmhistorien fått uppleva. I ena stunden är han firad och älskad och mitt i händelsernas centrum, men i nästa stund är han utstött och förnekad av alla, vänner som fiender. Medan klockan obönhörligt tickar fram emot tolvslaget och solen bränner från en molnfri himmel vandrar Kane, med tyngre och tyngre steg, från dörr till dörr i staden och ber om hjälp. Ingen vill ge honom den. Cary Coopers ansikte blir mer och mer sammanbitet och fårat och smärtan lyser i hans ögon och när han i filmens sista scen med avsmak kastar sheriffstjärnan i gruset ligger det så mycket känsla i den gesten att den säger mer än ett oändligt antal ord skulle gjort.

Var det så Fred Zinnemann, filmens regissör, såg på sig själv? Som en ensam förkämpe för sina ideal och värderingar i en ogästvänlig miljö? Kanske inte i samma utsatta läge som Will Kane, men med tanke på att han gång efter annan återvände till samma tematik och samma rollfigur är det svårt att inte tänka sig att han identifierade sig med situationen och det moraliska dilemmat som situationen innehöll.

När jag på allvar blev intresserad av film var det en handfull regissörer som jag fastnade för mer än andra. Det var de vanliga namnen, såsom Alfred Hitchcock, men också, lite mer otippat, Fred Zinnemann.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnade just för Zinnemann. Naturligtvis tyckte jag om hans filmer, men det var många regissörers filmer jag tyckte om, utan att för den sakens skull bli fascinerade i upphovsmannen. Jag köpte tidigt hans självbiografi Fred Zinnemann - An Autobiography som jag läst många gånger under åren, och eftersom han fortfarande var i livet drömde jag om att åka till London och intervjua honom. Det gjorde jag aldrig, och nu är det för sent. Han dog 1997, ett par veckor innan han skulle fylla 90 år. På sätt och vis kan jag sakna honom ibland, trots att jag aldrig träffat honom.

Han var österrikare, född i Wien 1907. Han ville bli violinist från början, men saknade musiköra, så han började studera juridik istället. Han lockades dock av filmen, och 1929 medverkade han som regissör på den banbrytande cinema-vérité filmen Menschen am Sonntag tillsammans med Robert och Curt Siodmak samt Edgar J. Ulmer (manus skrevs av Billy Wilder och bröderna Siodmak). Efter Tyskland hamnade Zinnemann i Mexico där han regisserade ännu en halvdokumentär film, Redes (1936), om fiskare. Han gifte sig med Renée Bartlett samma år, och henne var han gift med till sin död.

Redan från början hade Zinnemann visat att hans ambition var att skildra verkligheten, och realismen var det konstnärliga uttrycksform han arbetade med. Zinnemann tog med sig kameran till de platser hans filmer utspelades på. Sjukhus, kloster, bakgator, Berlins ruiner, Australiens vildmark. När hans gjorde Vedergällningen (Behold a Pale Horse 1964), en berättelse om hur spanska inbördeskriget fortsätter att vara levande för de som deltog, flera decennier efter att striderna upphört, anlitade han en ungersk journalfilmare som fotograf, Jean Badal, eller Badal János som han ursprungligen hette. När han spelade in Sheriffen ville han och fotografen Floyd Crosby medvetet motverka romantiserandet av landskapet och naturen som annars är så vanligt i westerngenren och istället var det återigen journalfilmsestetik som var inspirationskällan. Det hårda, obevekliga ljuset i filmen för snarare tankarna till Ingmar Bergmans kommande filmer på 60-talet än tidigare westernfilm.

Det är inte att överdriva att säga att Zinnemann är helt bortglömd idag. Med undantag av Sheriffen och Härifrån till evigheten (From Here to Eternity 1953) är det inte mycket som finns utgivet på dvd, ens i USA. Jag kan inte minnas att han förekom när jag läste filmvetenskap, och jämfört med exempelvis Bergman, Alfred Hitchcock, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese, får han inte så många träffar på google. Så har det inte alltid varit. Zinnemann var en gång i tiden själva essensen av amerikansk prestigefilm, den typ av film som tog upp stora och viktiga ämnen på ett allvarligt vis och vann priser i mängder. Han var också den typ av regissör som de hetlevrade filmkritikerna på det sena 50-talet och 60-talet föraktade mer än alla andra. Andrew Sarris och Manny Farber var särskilt aggressiva och Sarris menade att Zinnemann gjorde "antimovies for antimoviegoers". Zinnemann har kritiserats för att vara stel, tråkig, präktig, visuellt konservativ, fantasilös och för att banalisera de svåra frågor han väljer att behandla.

Delar av den kritiken är det inte svårt att förstå. Jämfört med expressionistiska generationskamrater som exempelvis Vincente Minnelli och Alfred Hitchcock kan han framstå som synnerligen blek, och hans filmer innehåller sällan humor, våld eller sex. Men samtidigt, den kritik som riktas mot Zinnemann är missunnsam för det måste få finnas plats även för sådana som Zinnemann. Han var en mycket medveten filmskapare som planerade varje film in i minsta detalj i förväg, och med ett eller annat undantag är alla hans filmer ett uttryck för hans personliga livsåskådning och filosofi, och faktum är att Zinnemanns samlade verk bildar en förbluffande tematisk konsekvens, en tematisk konsekvens han iscensatte med intelligens och stringens, och därför är han inte "bara" en hantverkare, utan också en konstnär. Visst kan man förstå att en film som Nunnan (The Nun’s Story 1959) uppfattas som långtråkig, men dels finner jag Zinnemanns mod och integritet mycket tilltalande, och dels tycker jag att det är just den nästan fanatiska viljan att objektivt skildra en plats, ett liv, en person, en ritual som gör honom och hans filmer så bra. Nunnan skulle kunna användas som en utbildningsfilm om klosterlivet. Hans film om ett mordförsök på Charles de Gaulle, Schakalen (The Day of the Jackal 1973) innehåller nästan inget våld eller yttre dramatik, vad Zinnemann skildrar är yrkesmördarens minutiösa förberedelser. Återigen skulle den kunna användas som en utbildningsfilm, fast nu för yrkesmördare.

Jag beskrev en gång Zinnemanns filmer som floder, breda och mäktiga flyter de sakta men obevekligt mot sitt öppna slut. Det är en av de saker som jag alltid uppskattat hos Zinnemann, att hans filmer har sett säreget sug som håller åskådaren fast, samtidigt som de har en stram elegans. Men det mest spännande är den tematik som i princip alla Zinnemanns filmer behandlar, och som var ett ämne som låg honom nära. Den enskilda människans kamp mellan att å ena sidan göra det rätta, det som man själv tror på, och å andra sidan foga sig i omgivningens, massans vilja. Paul Roeder i Det sjunde korset (The Seventh Cross 1944), Will Kane i Sheriffen, Prewitt i Härifrån till evigheten, sister Luke i Nunnan, Thomas More i En man för alla tider (A Man For All Seasons 1966) är bara ett urval av dessa människor. Det gäller på sätt och vis också yrkesmördaren i Schakalen, som bokstavligt talat hamnar vid ett vägskäl. Han vet att han är efterlyst och kan antingen åka vidare till Paris och slutföra sitt uppdrag eller så kan han fly över gränsen till Spanien. Han stannar bilen och funderar en kort sekund, men sen kör han mot Paris, och sin undergång. För så är det nämligen, det slutar sällan väl för Zinnemanns huvudpersoner. När de fattat sitt beslut så blir de antingen dödade eller utfrusna.

Det är lätt att tänka sig att Zinnemann själv kände sig hemma bland dessa rollfigurer. Han var hela sitt liv en man vars integritet kostade honom både vänner och kontrakt. Han slängde alla manusförslag som han inte gillade och vägrade göra filmer för brödfödan, han gjorde bara filmer han trodde på och brann för. Det han brann för var inte bara dessa människor som i extrema situationer måste välja mellan sin övertygelse och samhällets konventioner/vilja, utan också trasiga och utlämnade människor. Barn som förlorat sina föräldrar i Förintelsen i Det dagas (The Search 1948), handikappade krigsveteraner i Männen (The Men 1950), så kallade "war brides", (det vill säga kvinnor som gift sig med soldater från främmande länder som stationerats i kvinnornas hemland) i Teresa (1951), drogmissbrukare i En handfull snö (A Handful of Rain 1957).

Zinnemanns mest gripande film är kanske Det sjunde korset. Filmen är inspelad mitt under Andra världskriget, och utspelas i Tyskland, där en man flyr från ett koncentrationsläger*. Ett av filmens budskap är att alla tyskar inte är nazister. De finns de som är nazister av övertygelse och det finns de som är antinazister. De flesta är dock varken det ena eller det andra, utan är bara vanliga människor som försöker överleva i en svår tid och som varken hat tid eller lust att bry sig om den större verkligheten utanför dem själva. Zinnemann brydde sig dock om den större verkligheten, och han vigde sitt liv åt att även vi andra skulle få ta del av den.

Nu har han varit död i tio år, och det är väl dags att gå vidare, men jag tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Jag har så mycket att fråga om.

---------------------------------------------------------
*Ungefär samtidigt som Zinnemann spelade in Det sjunde korset i USA så mördades hans egna föräldrar i nazisternas koncentrationsläger, något han fick veta först efter kriget.