Saker jag har sett (19)

En lanthandel i Provence, Blodets tron, Fångläger 17, Evigheten och en dag, Brev från en okänd kvinna.

Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)

Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)

Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.

Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.

Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)

Saker jag har sett (18)

Once, Station Agent, Bull Durham, Tin Cup, Rashomon, Revolvern, Diligensen, The Way Home

Irländska Once som går på bio nu tycks vinna allas hjärtan. Och det är inget konstigt med det, den är synnerligen söt. Men inte så mycket mer. jo, några sköna oneliners och mycket musik också. (går på bio nu)

När jag sa till en vän att jag skulle se om Station Agent (2003) svarade hon "Åh, det är en sån film man aldrig vill ska ta slut!" och jag kan bara hålla med. Den är så oemotståndligt charmig och varm att man blir glad bara av att tänka på den. Det är inte en traditionell feelgood, för den innehåller mycket lidande och ångest, utan snarare är det personernas älskvärdhet som är orsaken. Sen har den också en skön, lite torr humor.

Den handlar om en man som varken har vänner eller familj och som ärver en nedlagd järnvägsstation, dit han flyttar. Järnvägsstationen ligger vid en sömnig liten håla utan på landet, och det passar mannen bra för då får han vara ifred. Tror han. Men några lokalbor, en energisk kaffeförsäljare av kubansk härkomst, en äldre ensamstående kvinnlig konstnär, en lätt överviktig liten tjej och en söt bibliotekarie, envisas med att vara vänliga mot honom och till slut öppnar han sitt skal och släpper in dem. (finns på dvd)

Bull Durham (1988) handlar om baseboll. Baseboll och sex, och den tar sina ämnen på allvar. Visserligen är det lite svårt att finna det sensuellt när Susan Sarandon och Kevin Costner rumlar runt i avklätt tillstånd (allvarligt, Kevin Costner som förste älskare? What's the deal?), men bortsett från det är den både trevlig och rolig, och uppenbarligen gjord av någon som älskar baseboll, och det smittar av sig. Den är också förbluffande litterär och Walt Whitmans ande svävar över alltsammans. (har visst utgått på video men den kanske kommer tillbaka, eller på tv.)

Tin Cup (1996) har samma regissör/manusförfattare, Ron Shelton, och Kevin Costner är med igen, nu spelandes golf och med Rene Russo. Den är förutsägbar och ganska banal, men ack så skön. Banal och banal, den är snäll och behaglig och inte utan viss psykologisk skärpa och Costner gör sig bra på golfbanan, bland diverse golfcelebriteter. Den är bättre än Bull Durham, möjligen för att det är mindre Kevin-sex i den, annars är de väldigt lika varandra. (finns på dvd)

Jag har inte bara haft Kevin Costner-tema, även Akira Kurosawa har stått på programmet och jag har sett om Revolvern eller Strykarhunden (Nora inu 1949) och Rashomon (även känd som Demonernas port 1951). Rashomon var både Kurosawas och japansk films genombrott i väst, och den hör till de stora filmklassikerna, och på ett visuellt plan är den riktigt mäktig, och berättarstrukturen, med fyra personernas olika (motsägelsefulla) versioner av ett brott, är läcker, men samtidigt är den aningen teatral och predikande. Revolvern är tämligen okänd, och i en helt annan stil, en vardagsrealistisk skildring av polisens jakt på en mördare under några stekheta sommardagar. Den är spännande och elegant, och ger en bred bild av det japanska samhället alldeles efter kriget, i alla fall stadssamhället. (båda finns på dvd)

Allt som oftast får jag lust att se om Diligensen (Stagecoach 1939), John Fords magnifika patosfyllda äventyrsfilm. Den har visserligen vissa övervintrade stumfilmsgrepp som känns onödiga i en film från -39, och indianernas roll är blott som kanonföda, men i övrigt är det oslagbar. Den är så fylld av värme, entusiasm, nyanser och spelas till perfektion av en skön samling skådisar, däribland John Carradine, Thomas Mitchell och Andy Devine (med den spruckna rösten). John Wayne och Claire Trevor utgör det romantiska inslaget, och det finns något extra rörande över deras rollfigurer, ungdomsbrottslingen och den (äldre) prostituerade kvinnan. One for the heart. Dessutom är Fords användande av både Monument Valley och expressionistiska interiörer oslagbart. (finns på dvd i England, och på en svensk dvdbox med fyra John Wayne-filmer)

Till sist något helt annat, den koreanska Jibeuro (2002), som jag inte tror visats i Sverige, men som heter The Way Home på engelska. Den handlar om en bortskämd pojke som får spendera ett par veckor med sin mormor långt ute på landet. Pojken bara bråkar och gnäller, medan den stumma och tålmodiga mormodern försöker på alla sätt tillfredsställa hans minsta nyck. Det är oerhört provocerande för han är så ouppfostrad och hänsynslös och hon höjer aldrig ett finger av protest eller ilska. Men efterhand ger pojken efter och fylls av mer och mer ömhet och vördnad för henne, även om han har svårt att visa det öppet. Det är en buddhistiskt färgad moralitet, och i sin stillsamhet är den både vacker och gripande. (finns på dvd i England)

julklappstips

Bara två veckor till julafton och det är meningen att man ska köpa en massa saker i julklapp, trots att de flesta redan har allt de behöver och mer där till. Men om du nu nödvändigt måste ge bort något för att inte göra de redan ansträngda familjerelationerna än mer ansträngda tänkte jag idag tipsa om filmer som kan vara bra julklappar.

I sin blogg frågade sig Jonas Thente varför, med tanke på att det finns sex miljarder människor på jorden, han skulle ”ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?” Det är en befogad fråga. En annan befogad fråga är hur många gånger Ridley Scott ska redigera om sin film innan han är nöjd. En director’s cut-version kom 1992, vid filmens tio års jubileum, men nu har han fixat lite mer med den och släppt Blade Runner – The Final Cut, 25 år efter den kom på bio för första gången. Jag förmodar att jag får se om den, jag har ju sett de tidigare, och jag tycker att det är en bra julklapp också. Dels till obildade tonåringar som tror att filmhistorien började med Spider-Man (2002), dels till vänner av design, mode, fotokonst, estetik och musik som vill se en av källorna till så mycket av 80- och 90-talets look. Sen är den också en lämplig present till alla som gillar Harrison Ford, science fiction, Ridley Scott eller bra film. Men köp den till någon som har en bra tv, det är inte en film man vill se på sin mobil.

När vi ändå pratar science fiction så är Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977) värd att slås in och ges bort. Den fyller 30 år och känns betydligt äldre än Blade Runner, men det är en varm film, fylld av medelklassångest och färgsprakande specialeffekter, och med François Truffaut i en ledande roll.

Kanske en julfilm kunde vara passande och ingen film förmedlar den där speciella stämningen som ju är julen i ett nötskal som Bad Santa (2003). Billy Bon Thornton spelar en försupen varuhustomte som, iförd tomtekostym, blir trakasserad av en pojke som frågar ”Are you santa?”. ”No, I wear this costume as a fashion statement.” väser han som svar. Det är en väldigt rå och elak film som kanske kräver en viss typ av humor, men det krävs en viss typ av humor för att ta sig genom julen också så våga chansa.

Det är visserligen barn med i Bad Santa men det är knappast någon barnfilm. Det är däremot Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) och den passar för resten av familjen också. När det känns kallt och blåsigt ute kan det vara skönt med lite australiensisk sol och hippiesköldpaddor. En riktigt skön och spännande film som förmodligen kommer försvinna från marknaden snart så passa på innan det är försent.

En fransk animerad tv-serie som berättar om världens historia, kan det vara något? Det heter Det var en gång – tidernas äventyr och är från 1976. I 24 avsnitt får vi lära oss om mänsklighetens utveckling från jordens skapelse till förra sekelskiftet. Den gick på SVT på tiden det begav sig och jag är synnerligen sugen på att se om den i vuxet tillstånd.

Boxar är bra julklappar och den som är intresserad av stumfilm och den svenska filmhistorien, eller inte orkar lösa Selma Lagerlöfs romaner utan hellre vill se dem uppspelade för sig har det alldeles alldeles nyligen släppts en box med sex svenska stumfilmer. Den heter Svenska stumfilmsklassiker och innehåller Lagerlöf-filmatiseringarna Herr Arnes pengar (1919), Körkarlen (1921) och Gösta Berlings saga (1924) samt Terje Vigen (1917), Erotikon (1920) och Häxan (1922). Det är gräddan av det svenska stumfilmsundret och bjuder på mästerlig regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller, magnifika scenerier och hårda moraliteter. Erotikon är dock en spirituell salongskomedi som inspirerat Ernst Lubitsch och Häxan, gjord av dansken Benjamin Christensen, är en märklig ”dokumentär” om häxor och övernaturliga ting under historien.

En annan box är en samling med tre av Akira Kurosawas bästa filmer, De sju samurajerna (Shichinin no samurai 1953), Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin 1958) och Yojimbo – livvakten (Yojimbo 1960). De är några av de mest inflytelserika och halsbrytande filmer som gjorts, fulla av passioner och iscensatta med en poetisk kraft som är bedövande. Särskilt De sju samurajerna och Yojimbo är tunga och självklara i varje cineasts hem. Toshiro Mifune i Yojimbo är den coolaste rollfiguren ever.

Möjligen i konkurrens med någon av Steve McQueens rollfigurer. Jag kan inte förstå att jag inte skrivit ett inlägg om Steve McQueen än, men det kommer, det kommer. Till dess så föreslår jag en paket med några av hans filmer. De bästa är nog de han gjorde med Sam Peckinpah 1972, Getaway och Junior Bonner och i alla fall Getaway finns på svensk dvd. Junior Bonner finns utgiven i USA så beställ idag så hinner den kanske komma fram i tid. Den är underbar, men, som sagt, mer om den i kommande inlägg. En bra McQueen-film är förstås Bullitt (1968). Om man vill se honom i en annan miljö än amerikansk storstad kan man se honom som kolonial soldat på kanonbåten San Pablo som kryssar uppför en kinesisk flod på 1920-talet. Den finns nu utgiven med sin originaltitel Sand Pebbles (1966) och den är riktigt bra den också. Liksom Ett helvete för hjältar (Hell Is For Heroes 1962) som jag tror utgått i Sverige men som finns utomlands, som Storbritannien.

De 400 slagen (Les quatre cents coups 1959) och Till sista andetaget (A bout de souffle 1960) är två nyckelfilmer inom den europeiska filmen och de finns nu i svenska utgåvor och är naturligtvis välkomna julklappar åt frankofiler, cineaster, mods och fashionistas eller för den som någon gång kedjerökt Gauloises och läste Sartre. Hur som helst kan det inte gå fel.

Med anledning av förra veckans inlägg om brittisk 40-tals film måste jag förstås tipsa om den vackraste och mest gripande kärleks- och otrohetshistoria någonsin, Kort möte (Brief Encounter 1945). Celia Johnson, Trevor Howard och ett kafé på en järnvägsstation. Kanske inte det rätta för att lätta upp julstämningen men man måste ha sett Celia Johnsons rollprestation innan man dör. Så är det bara.