Mer vårstudier

Uppsatsarbetet gör att det inte blir något nytt på filmforum den här veckan, men nästa måndag, 2 april, inleds den nya serien "Genre", så håll ut till dess.

Filmarkivet (10)

När Ingmar Bergman hamnade i klammeri med Skatteverket 1976 fick han inbjudningar från hela världen, från borgmästaren i New York till John Boorman på Irland, för att han skulle komma dit och jobba istället för i Sverige. Han hamnade till slut i Tyskland. Det om något visar hur stor Bergman är utomlands. Han lär vara den mest kända svensken, och bland filmfolk är det knappast någon som inte känner till honom. Han är ett begrepp på samma sätt som Hitchcock. Även i Sverige är han naturligtvis stor, även om det är ett mer komplicerat förhållande här. Många ser honom som ett problem, eller rent av ett hinder för den svenska filmkonstens utveckling. Det sägs ibland att arvet efter Bergman haft, och har, en kvävande verkan på svenska regissörer och manusförfattare.

Det må vara hur som helst med den saken, han får i alla fall en film representerad i Filmarkivet, närmare bestämt Persona (1966). Den skrev han på Sophiahemmet efter en tids sjukdom, och den handlar om två kvinnor, syster Alma och Elisabeth Vogler. Elisabeth Vogler blir utskriven från sjukhus och reser med (sjuk)syster Alma till havet, där de bor tillsammans i ett litet hus. Elisabeth har slutat prata, men Alma pratar desto mer, och öppnar sig totalt för sin patient. Efterhand börjar deras identiteter att flyta samma, och den emotionella spänningen ökar mer och mer. Till slut blir laddningen så starkt att själva filmremsan tar eld.

Precis som andra filmen i Filmarkivet, Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924), är en film om filmmediet, är Persona det också. Greppet som detta med filmremsan är ett exempel. Det är en introvert, experimentiell film, där själva filmmediet blir en medaktör. Filmen inleds med att en projektor sätts igång, följt av ett montage med diffusa bilder, innan själva handlingen tar vid. Men det är samtidigt en djupt personlig film, en film om Bergman själv, och en stark film, där Bibi Andersson är helt magnifik som syster Alma. Dessa faktorer gör att Persona väl förtjänar en plats som film nummer 10.

---------------------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

När Persona hade premiär var det många som trodde att filmen fattat eld på riktigt, även maskinister, varför en varningstext fick sättas på filmkopiorna.

Persona finns att hyra och köpa i välsorterad videobutik.

Vårstudier

På grund av ihärdigt arbete med att färdigställa en magisteruppsats i idéhistoria blir det inget nytt på filmforum den här veckan. Välkomna tillbaka den 19 mars!

Filmarkivet (9)

Westernfilmer har idag nästan helt försvunnit, även om en och annan tv-serie lever vidare, men under filmkonstens första sextio år var westernfilmen en av de vanligaste genrerna, och det fanns en bredd och ett djup där som ofta glöms bort. Clint Eastwood har sagt att westernfilmen och jazzmusiken är de enda konstformer som skapats i USA. Den mest betydelsefulla westernregissören av dem alla (kanske rent av de mest betydelsefulla regissören över huvud taget) är förmodligen John Ford. Det faller sig därför ganska naturligt att det i Filmarkivet bör finnas en westernfilm och (minst) en film av John Ford. Jag har valt Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962). Inte för att det är den bästa westernfilmen, lång därifrån, och det är inte heller Fords bästa film (om man vill se en film som är representativ för Fords filmskapande finns det många bättre alternativ). Men jag har valt den för att det inte bara är en western, utan också en film om västern, och om western.

Filmen berättar om hur vilda västern tämjdes, och hur USA civiliserades, hur demokratin segrade över det råa våldet, hur vildmarken förvandlades till en trädgård. Samtidigt visar den hur myten om vilda västern blir viktigare än verkligheten. Ett av filmhistoriens mest berömda citaten kommer från Mannen som sköt Liberty Valance, och har blivit något av en kliché efter hand. Men här är det fortfarande fräscht. Filmen börjar med att senatorn Rance Stoddard (James Stewart) återvänder till den lilla stad, Shinbone, där hans politiska karriär tog sin början. Han blir intervjuad av lokaltidningen, och filmen blir sen en lång återblick där Stoddard berättar sanningen om hur han blev den han blev. Men när tidningsredaktören fått höra hela historien river han sönder sitt anteckningsblock. När Stoddard frågar om han inte tänker använda sig av historien skakar redaktören på huvudet. "This is the west, sir. When the legend becomes fact, print the legend." svarar han. Myten blir viktigare än verkligheten, framgången vilar på en lögn, och det är bättre för alla om lögnen får leva vidare.

Mannen som sköt Liberty Valance är en mörk och bitter film, vilket inte bara iscensättningen understryker. Det finns två huvudpersoner i filmen, Stoddard den ena, Tom Doniphon (John Wayne) den andra. Vem som är den verkliga hjälten är det upp till var och en att bedöma, men när filmen är slut har Stoddard fått allt, segern, äran, framgången och kvinnan. Doniphon har förlorat allt, och dör ensam och bortglömd. Men det är ofrånkomligt. Stoddard står för framtiden, Doniphon för det förflutna, och historien är obeveklig, och i samma ögonblick som Doniphon inser det är hans liv i princip slut.

Det finns inga indianer och inget kavalleri i Mannen som sköt Liberty Valance, och det är nästan bara interiörer. På det viset är det knappast vad många skulle anse vara en traditionell western. Det finns inget glamoröst över förloppet, allt är skitigt och smutsigt och de flesta är försupna och/eller fega. Stoddard försörjer sig som diskare på saloonen. På så vis kommer filmen en viss sanning om vilda västern närmare. Ford gjorde 16 år tidigare My Darling Clementine (1946), kanske den mest perfekta film som någonsin spelats in, men den skildrar myten. Mannen som sköt Liberty Valance skildrar mytbildningen, och därför får den en plats i Filmarkivet istället.

----------------------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance finns att hyra i välsorterad videobutik. Jag har tidigare skrivit om en annan av Fords filmer, Förföljaren (The Searchers 1956), som är en bättre film. Den artikeln finns här.