Veckans dvd-släpp: Good Night, and Good Luck

Efter att ha sett Good Night, and Good Luck (2005) var min högsta önskan att få bli kedjerökande journalist i hatt på 1950-talet. Filmen, skriven och regisserad av George Clooney och fotograferad av Roger Elswit, är som en svartvit dröm, en blyertsskiss i grafit. Nästan varje bild är ett litet konstverk i sig, att rama in och hänga upp på väggen. Den är samtidigt laddad och intensiv, spelade till perfektion av speciellt David Strathairn som Edward R. Murrow.

Det är en form av politisk thriller, som utspelas i en tv-studio, där ett nyhetsprogram tar sig an den svavelosande senatorn och kommunistjägaren Joe McCarthy. Det lönar sig att känna till perioden och ämnet den behandlar, eftersom lite förklaras, men även den som inte känner till McCarthy borde ryckas med av stämningarna och spänningarna. En fråga som filmen dock lämnar obesvarad är varför McCarthy fick härja fritt i fyra år innan Murrow och Fred Friendly gav sig på honom.

Andra bloggar om: Good Night and Good Luck, Joseph McCarthy, 1950-talet

Mitchell Leisen

Alla kan inte bli världsberömda, eller älskade av gemene man, och det har inte alltid att göra med hur bra man är, utan beror ofta på tur, tillfälle och kontakter. I vissa fall är okunskapen och glömskan fullt rättvist, i andra fall inte så. Fallet Mitchell Leisen hör till de sistnämnda. Visserligen högaktas han av vissa filmhistoriker, och av en samtida regissör som Guy Maddin, men när såg du ett Leisen-retrospektiv senast?

Leisens grej var stil. Det hade han i större utsträckning än mången regissör. Hans filmer har ofta en säregen lyster, delvis beroende på att han var verksam på Paramount, som glittrande mer än andra studios*, men också beroende på hans egen sensibilitet. Han hade börjat sin bana inom filmen som kostymör och dekoratör, och han var utbildad arkitekt. Han arbetade sig uppåt inom filmhierarkin och regidebuterade, förhållandevis sent, 1933, när han var 36 år gammal. Filmen var Cradle Song, som väl ingen har sett. Hans andra film däremot är välsedd, Döden tar semester (Death Takes a Holiday, 1934). Fredric March spelar Döden, som bestämmer sig för att bli en människa bland andra för en period (en nyinspelning kom 1998, med Brad Pitt och Anthony Hopkins, Meet Joe Black.). Med värme och svart humor, och sinnlig iscensättning, visade Leisen tämligen omgående sin personlighet på duken, och fick tackbrev från äldre människor för att de efter att ha sett filmen inte längre var rädda för att dö.

Mot slutet av sin karriär, han höll på ända till 1967, 70 år gammal, gjorde han tv-filmer och annat, och det är inte något jag sett. Men det spelar inte så stor roll, för det är under 1930-40-talet han var i sin fulla rätt, som fisken i vattnet på Paramounts soundstage. Ta en film som Midnatt (Midnight, 1939) till exempel. Den är som en dröm av sammet och silke. Här finns en fest hos familjen Flammarion som är ett underverk av elegans och art deco. Midnatt är skriven av Billy Wilder och Charles Brackett, men mer skör och ömsint än något Wilder själv regisserat. Visst känns vissa grepp och repliker igen som Wilderska, men tonen och stilen är helt annorlunda. Wilder har också sagt, halvt på skämt kanske, att det var Leisen som gjorde att han själv började regissera, så ingen skulle ändra på hans manus. Men Wilder har nog ändå lärt sig ett och annat av Leisen, fast inte tillräckligt.

Den där festen hos Flammarion är inte bara en uppvisning i stil, den är också ett exempel på Leisens förmåga att fylla ett rum, en scen, en sekvens, med underliggande känslor, som gör att filmen plötsligt för ett nytt, eget liv, långt bortom manuset. Ett annat exempel är En fattig miljonär (Hands Across the Table, 1935), som är en screwball komedi med Carole Lombard, Fred MacMurray och Ralph Bellamy. Sekvensen då Lombard ger MacMurray en manikyr är just en exempel på hur det ibland bubblar och sjuder av känslor, som inte finns på pappret, utan i luften, som skapas vid inspelningsögonblicket, och som förmodligen skulle gå förlorade om man gjorde en omtagning. En fattig miljonär är tveklöst en av Leisens bästa filmer, och en av 30-talets absoluta höjdpunkter. Det är inte för humorn den främst är minnesvärd, även om den är rolig nog, utanför den ömhet och längtan som genomsyrar nästan hela filmen. Utan att det blir sentimentalt. Filmen slutar med att Lombard och MacMurray sitter på bussen, och de funderar på om de ska gifta sig eller äta lunch. "Let's flip for it. Heads we get married, tails we get lunch." Sen ställer sig myntet på kanten, så jag förmodar att de svalt ihjäl i synd. En parantes är att MacMurray går runt halvnaken en stor del av filmen, antingen utan byxor eller med bar överkropp, medan Lombard är välklädd mest hela tiden. Leisen var gay, och kanske tyckte han det var roligt att vända på konventionerna.

Vår flygande reporter (Arise, My Love 1940), är ännu en höjdpunkt, och också ett exempel på en antinazistisk propagandafilm gjord före Pearl Harbor. Det hävdas ofta att Chaplins Diktatorn (The Great Dictator, 1940) var enda gången det fega Hollywood vågade göra en film om hotet från Hitler, innan USA gick med i Andra världskriget. Det är nonsens, och är väl en myt skapade av Chaplins fanclub, och sen vidarespridd av okunniga recensenter och historiker. Vår flygande reporter börjar i Spanien, efter inbördeskriget, och är som en roadmovie genom ett krigshärjat Europa. Den är udda och egensinnig, och ibland blir den lite jolmig, men överlag är den fin, spännande och politisk.

Det politiska var inget nytt med Vår flygande reporter. Det har hos Leisen, ända från början funnits en tydlig medvetenhet, främst om klassfrågor. Som en klangbotten till Carole Lombards rollfigur i En fattig miljonär finns ångesten över den fattiga barndomen, och moderns slit. Denna aspekt, tillsammans med en touch av film noir, både stilistiskt och mentalt, ger hans filmer en extra spänning. Att han liknats med Jean Renoir är inte helt orimligt.

Det brukar sägas att Leisen tappade stinget efter kriget. Det blev mindre vassa komedier och mer sliskiga melodramer. En som ogillade dem var James Agee, som kritiserade exempelvis Kärlek som aldrig dör (To Each His Own, 1946) för "really bottomless vileness" och suckade över att den "walk the streets unchallenged and never even pass a serious medical inspection". Så farlig är den inte. I alla sin absurdhet är den ganska skön, om än långt från Leisens fornstora dagar. Men jag tror att om Leisens filmer skulle släppas på dvd eller visas i retrospektiv, så skulle det nog visa sig att de senare filmerna väl kan mäta sig med de tidiga.

-----------------------------------------
*När man pratar om det klassiska Hollywood måste man ha i åtanke att de olika filmbolagen var olika. MGM var toppstyrt och överlag konservativt och inriktat på eskapism. Warner var också toppstyrt, men mer radikalt/populistiskt och socialt medvetet. Paramount gav större frihet till regissörerna, och några av de främsta individualisterna var verksamma där, så som Preston Sturges, Josef von Sternberg, Ernst Lubitsch, Billy Wilder, Rouben Mamoulian. För Paramounts look stod kanske främst fotograferna Victor Milner och Lee Garmes, men även Charles Lang Jr. och John F. Seitz bör nämnas, den sistnämnda främst inom film noir. Scenografen Hans Dreier var också en viktig person.

Det är få av Leisens filmer som finns tillgängliga på dvd. Hands Across the Table finns på en dvdbox med fem filmer med Carole Lombard. Zigenarblod (Golden Earrings, 1947) finns som svensk hyr-dvd, i Marlene Dietrich-serien.

Andra bloggar om: Mitchell Leisen, Paramount, Carole Lombard

Veckans 5: sjökrigsfilmer

Havet är vårt öde (In Which We Serve, 1942)
De skulle offras (They Were Expendable, 1945)
Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953)
Första segern (In Harm's Way, 1965)
Jakten på Röd Oktober (The Hunt for Red October, 1989)

De finns alla på dvd i England, och de två sista även i Sverige.

Veckans dvd-släpp: Om Gud vill

På onsdag, 23 augusti, kommer en av årets mest charmerande filmer på dvd, svenska Om Gud vill. Det är en försynt kärlekshistoria som utspelas i Stockholm 1975, de två förälskade spelas av Amir Chamdin och Nina Persson. Chamdin har också skrivit och regisserat. Crille Forsberg är fotograf och Nathan Larson, gift med Persson, har skrivit musiken.

Om Gud vill är oändligt sympatisk och egen. Mjuk och rar, och väldigt snygg. Inte så mycket substans eller spänning, men liv, vilja och passion. Det räcker långt.

--------------------------------
För att marknadsföra mig själv har jag placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Film utanför storstaden

Jag har tidigare kritiserat dvd-krönikor i tidningar, som inte mycket mer än reklam för de senaste filmer recensenterna fått hem i brevlådan. Men jag har tänkt om. Med tanke på hur få biofilmer som kommer till städer utanför de stora universitetsstäderna, är dvd:n ofta enda chansen att se de filmer som är självklara för de boende i Stockholm och till viss del Göteborg.

I de mindre städerna är det entusiaster, som håller i filmklubbar, som ger invånarna chansen till ett bredare utbud än de bredaste barnfilmer och actionfilmer. Örebro har till exempel Örebro filmklubb. I andra städer finns filmfestivaler och andra evenemang, som Norrköpings dynamiska Flimmer. I Kalmar finns bio Saga, som i år fyller 100 år och därigenom är Sveriges äldsta biograf som fortfarande är i drift. På den lite udda tiden lördagar 15.00 visas annan film än den som visas på Kalmars multiplex Biostaden.

Ett annat alternativ är Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), som i städer och småorter visar film runt hela Sverige. Om det saknas en filmstudio i din ort kan du för övrigt starta en själv. Det är bara att kontakta SFF.

Och sen finns på vissa utvalda städer Astoria Arthouse, som visar serier med utvalda filmer av smalare karaktär.

Nackdelen med dessa festivaler och filmklubbar är att en viss film ofta bara visas en gång, så är man sjuk eller upptagen den dagen är det kört, och dvd är enda chansen. Nu är ju även utbudet av dvd-filmer begränsat utanför de större städerna. Om allt som finns att tillgå är bensinmackens utbud kan det kanske kännas frustrerande, men även här finns det hopp. Företaget Boxman, som nu bytt namn till det synnerligen fåniga Lovefilm, har ett väldigt brett utbud av hyrfilmer som man beställer via internet, och som sen skickas med post till brevlådan. Brafilm är ett annat företag med samma idé, som dock går ihop med Lovefilm 4 september.

Så, att skriva om dvd-släpp är därför relevant. Fast på ett mer kritiskt sätt än som ofta är fallet. Så, för att guida och vägleda så kommer även filmforum att ägna mer tid åt dvd-släpp i framtiden. Ett av höstens nya inslag. Samtidigt fortsätter förstås serierna filmarkivet, Den svenska filmen, och annat. Film är bäst på hösten!

---------------------------------------------------
Om du bor någon annanstans än i Stockholm, Göteborg, eller snarlik stad, skriv gärna och berätta om filmutbudet hos dig. Hur ser det ut i Ormträsk och Ystad?

Svaren

Barry Nelson spelade James Bond i Casino Royale (1954), en tv-film gjord av CBS i USA. Bond var amerikan, Felix Leiter engelsman. Sen kom Sean Connery, George Lazenby, Roger Moore, Timothy Dalton och Pierce Brosnan. I parodin med fem regissörer från 1967, Casino Royale, spelar David Niven sir James Bond, och i ytterligare en version av Casino Royale, som har premiär i november, är det Daniel Craig som spelar Bond. Som om vi ska räkna med alla blir det åtta stycken som spelat Bond.

Svarta änglar (Tarnished Angels 1957) heter Sirks film, Faulkners bok heter Luftcirkus (Pylon 1934).

Ida Lupino spelade mamma till Steve McQueens Junior Bonner i filmen Junior Bonner (1972). Hon har också regisserat bland annat Outrage (1950, om en våldtäkt, och dess effekter på den utsatta kvinnan), Man kallar det kärlek (Not Wanted, 1949, om en tjej som blir oplanerat gravid, och sedan övergiven av pappan) och Bitter kärlek (The Bigamist 1953, som handlar om, ja, ni fattar.)

Per Hallberg, som jobbar med ljudeffekter (supervising sound editor), gjorde sålunda på såväl Heat (1995) som Hannibal (2001). Han fick en Oscar för Braveheart (1995) och har jobbat med Ridley Scott på de flesta av dennes senaste filmer.

Fara är det svenska ordet för hatari.

Feber (L'eclisse 1962). Alain Delons rollfigur jobbar som aktiemäklare.

Fem av familjen Makhmalbaf har regisserat, mamma Marzieh Meshkini, pappa Mohsen, döttrarna Samira och Hana, samt sonen Maysam. De tre första har gjort spelfilmer, och de två sistnämnda gjorde var sin dokumentär om systern Samiras filmande.

Lionel Stander spelade gangstern i Djävulsk gisslan (Cul-de-sac 1966).

Gilliam Armstrong har regisserat Min lysande karriär (My Brilliant Career 1979), en av de bästa filmerna från den australiensiska nya vågen på 1970-talet.

Menschen am Sonntag - Das Dokument der Gegenwart (1929) är en cinema vérité-likande film om vad vanligt folk gör i Weimar-tidens Berlin en ledig, solig söndag.

Aamir Khan var den tennisspelande skådespelaren i Lagaan (2001)

Vijay Amritraj spelade mot Sverige i Davis Cup-finalen 1987, och spelade också James Bonds tennisspelande kontaktperson i Indien i Octopussy (1983).

Nå, hur många rätt hade ni?

Nästa vecka blir det inget inlägg, men sen börjar nästa säsong. Då äntligen kommer bland annat den sedan länge utlovade artikeln om Mitchell Leisen!

Glad sommar!

-------------------------------------
2006-08-09 För den som missade själva frågorna så finns de här

Att göra en romantisk komedi (modell 1A)

Det här veckan blir det inte mycket, det är för fint väder. Bara en fundering. Om man inte har några som helst ambitioner, eller någon fantasi, om det enda man gör är att slaviskt följa regelboken, och bocka av på en lista allt eftersom man fått med de föreskrivna scenerna, varför är man då regissör eller manusförfattare. Trailern till New York Waiting (2006) var så fullmatade med indie-klichéer att jag hoppas det var tänkt som en parodi. Så fort musiken hördes, redan innan man fick se några filmbilder, var det fullkomligt klar vad det var för slags film, sen blev det bara värre. Varje replik, varje gest, varje miljö, allt var direkt kopierat ur instruktionsboken. Samma sak med Poseidon (2006), som jag sett i sin helhet. Nu kan ju en film ha exempelvis charm och värme som räddar den, och jag återkommer med en recension av New York Waiting när jag sett den i sin helhet. Poseidon däremot hade varken värme eller charm. Den var i total avsaknad av, tja, allt. Den gode Wolfgang kunde lika gärna vara elektriker eller tandläkare eftersom han ändå inte har någon vilja till konstnärlig gestaltning. Faktum är att min tandläkare visar större tendenser till konstnärligt sinnelag. Synd att han snart går i pension.

För övrigt så talas det för lite om klichéer när det gäller annan film än den breda Hollywood-filmen. Bergman, fransk film, amerikansk independent, japanskt 50-tal, alla har de sina klichéer, men det är nästan bara de från Hollywood som kritiseras och parodiseras. Märkligt.

Hur går det med frågesporten? Nästa vecka kommer svaren.

Andra bloggar om: film, klicheer