Saker jag har sett (15)

Lust, Caution, Paranoid Park, Control, Min brors flickvän, Darjeeling Limited, Hämndens dal.

Återhållen åtrå i Shanghai på 1940-talet i inte något den svenska biopubliken är bortskämd med och det finns något mycket tilltalande i att man går man ur huse för att se en kinesisk film som är 2,40 lång. Lust, Caution handlar, som brukligt är hos Ang Lee, om kontroversiell kärlek och karaktärer vars känslor tvingar dem att ljuga för sig själva och sin omgivning. Allt är väldigt reserverat, tragiskt och tillknäppt, med undantag för några explosiva sekvenser som är desto mer omtumlande i sin kontrast mot resten av filmen. Det gäller dels ett brutalt mord och dels sexscenerna, som är bland de bästa jag någonsin sett. Det finns en krampaktig desperation i dem, de tillfällen då huvudpersonerna för ett kort ögonblick kan släppa allt, där de inte behöver anpassa sig efter omvärldens krav och tabuer, och de kan vara sig själva, vilket ger den råa passionen en extra dimension. De är varken exploativa eller överdrivna som vissa sagt, tvärtom är de väsentliga.

Men den bästa sekvensen är ändå lågmäld, närmast dialoglös. Den kommer mot slutet, där de älskande provar ut en ring åt henne. Inget sägs men allt ställs på sin spets och stämningen är så tät att jag kan svära på att filmduken buktade sig. (går på bio nu)

Paranoid Park är ännu bättre. En hypnotisk berättelse om några dagar i en 16-åring killes egna helvete. Den är inte berättade på konventionellt vis utan scener följer på varandra på ett till synes slumpmässigt vis och hoppar fram och tillbaka i tiden, och vissa scener upprepas flera gånger, fast med förändrad innebörd varje gång. Den är nämligen berättad helt subjektivt, så som killen uppfattar verkligenheten, och i hans sinnestillstånd flyter allt ihop och glider isär. På det viset påminner den om hur William Faulkner ibland berättade sina romaner. Gabe Nevins som spelar killen är dessutom mycket bra. Som en skildring av ungdomlig alienation är den enastående, som filmkonst likaså.

Anton Corbijn har tidigare gjort musikvideos och fotograferat Sophie Zelmani (bland annat) och nu har han hans musikintresse lett honom till en film, Control, om Ian Curtis, suicidal sångare i Joy Division. Tyvärr är det inte särskilt lyckat. Sam Riley som spelar Curtis är fullkomligt briljant och emellanåt är filmen riktigt snygg, på ett poserande, stillbildsvis. Problemet är att den är så väldigt tråkig och alldeles för konventionell i sitt berättande. Sen tycker jag att Ian Curtis är för alldaglig för att förtjäna all denna uppmärksamhet. I alla fall finns det inget i Control som motiverar varför man skulle göra en två timmar lång film om honom. (går på bio nu)

Min brors flickvän (Dan in Real Life) är den typ av film som man kan komma på sig själv med att fundera på vad den handlade om bara några timmar efter att det tog slut, och som man lätt glömmer bort att man sett efter några timmar till. Det betyder inte att jag hade tråkigt när jag såg den, bara att den var så menlös och tandlös att det inte lämnade ett enda bestående intryck. Det var inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt välspelad och den var inte heller tillräckligt dålig, för att väcka någon känsla alls. Men det var roligt att Steve Carrells rollfigur blev stoppad av den lokala polisen upprepade gånger. (kommer snart på bio)

Wes Anderson är ju en av mina darlings och nu har jag sett Darjeeling Limited två gånger (vilket är ett minimikrav). Naturligtvis älskar jag den, fast på ett sådant personligt, subjektivt sätt att jag inte kan säga något meningsfullt om den. Bara att Owen Wilson säger "but that didn't really pan out" till en främmande indisk herre är nog för att jag ska ge filmen toppbetyg, men det förstår jag så väl om ingen annan förstår. Jag gillar musiken, tonfallet, galenskapen, färgerna, sensualismen och ja, allt. (går på bio nu. ett tidigare inlägg jag skrivit om Wes Anderson, från 2005, finns här)

En äldre film har jag hunnit med, Hämndens dal (Vengeance Valley 1951), en färglös western med Burt Lancaster och Robert Walker. Det är nyttigt att se någon habilt och anmärkningslöst ibland som en kontrast till det som verkligen är bra, för att lättare uppskatta det, och Hämndens dal fyller väl den rollen. Sen är det roligt att se både Lancaster och Walker, även om de gjort bättre roller i bättre filmer. Det är något visst med Walker, långt från den vanliga manliga Hollywoodskådespelaren. Det finns något nonchalant och androgynt över honom som är spännande (tänk om han och Montgomery Clift spelat mot varandra i en tidig Brokeback Mountain). Men samtidigt framstår han som ett litet barn som man vill beskydda fast han hela tiden är redo att sticka kniven i ryggen på dig. Hans bästa roll är förstås som Bruno i Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), där Hitchcock exploaterar Walkers ambivalenta sidor till dess yttersta och resultatet är en av filmhistoriens mest fascinerande psykopater, mest fascinerande rollfigurer över huvud taget. I Hämndens dal är han inte lika spektakulär, men han är filmens behållning. I dessa tider av hedersmord är filmens tema också intressant. Den handlar om två bröder som är på jakt efter den man som gjort deras syster gravid. Då han inte erkänt faderskapet (och naturligtvis inte är gift med kvinnan) är brödernas ambition att döda honom för att försvara familjens heder. (finns på dvd i Storbritannien)

Saker jag har sett (6)

Att jämföra Kurt Russell i Death Proof (2007) med John Travolta i Pulp Fiction (1994) känns lite ansträngt. Likheten skulle vara att båda gångerna har en avdankad skådis gjort comeback i en film av Quentin Tarantino. Men när Travolta gjorde Pulp Fiction hade han bara gjort småroller och skumma saker, efter att ha varit superstjärna 15 år tidigare. Där kan man prata om comeback. Men Kurt Russell har ju inte varit borta, så han kan inte göra comeback. Sen han slog igenom i början av 80-talet i Flykten från New York (Escape from New York 1981), så har han haft en stadig ström av filmroller, i både stora och små filmer. Förra året hade han huvudrollen i Poseidon (2006), som var en publiksuccé. Att dra parallellen till Travolta är en förolämpning mot Russells karriär, och är främst en PR-hype, som alltför många journalister gått på.

Men för att säga något om filmen, Death Proof. Den är två timmar lång, och känns mest som ett avsnitt av Sex and the City. Fyra tjejer dricker drinkar och snackar om killar och sex. Skillnaden är att det är på bondvischan, och inte på Manhattan. Förvisso är det en oerhört brutal bilkrasch mitt i filmen, där blodet sprutar och lemmarna flyger, och i slutscenen är det en misshandelsscen, men annars är det bara skön dialog och skön musik, och jag gillar det. De två timmarna gick snabbt. Filmen har en bra konstruktion också. Den är i två delar, som speglar varandra. I båda akterna är det fyra tjejer som åker bil och träffar på Kurt Russell, skillnaden är bara att för tjejerna i akt 1 går det illa, men tjejerna i akt 2 får hämnas de första. (Går på bio.)

Happy Endings (2005, icke att förväxla med Happy Ending från samma år) är ett måttligt engagerande drama om olika livsöden i Los Angeles, med Lisa Kudrow, Bobby Cannavale, Steve Coogan, Laura Dern och Maggie Gyllenhaal. Den försöker vara lite cool, lite känslig, och lite provocerande, men det misslyckas på de flesta plan, även om den ibland, bitvis, tänder till. (Finns på dvd.)

En film som konstant tänder till är däremot Blood Diamond som fortfarande går på bio. Afrikas krig hamnar alltid långt bort från dagordningen, delvis för att ingen verkar bry sig om krig där vita inte är inblandade, och delvis för att alla är så fixerade vid USA, att det nästan bara är där USA är, som journalisterna och debattörer (höger som vänster) är. Så redan där har Blood Diamond en poäng, genom att den handlar om ett afrikanskt krig (Sierra Leone 1999), och diamanternas roll för att finansiera det. Filmen bjuder inte på några överraskningar i sitt upplägg, allt går som på räls enligt alla dramaturgiska regler, men den har en hisnande foto och det är en stark berättelse. Men det finns också något tröttsamt i predikningarna, och ibland blir det för mycket genre-trams för att man ska kunna ta det på allvar. Men Leonardo diCaprio, som en övervägande slemmig smugglare som försöker få syndernas förlåtelse mot slutet, är en stor behållning, för han är mer komplex än filmen i övrigt.

Komplex är också Eric Stanton (Dana Andrews) i Fallen ängel (Fallen Angel 1945). Han kommer med bussen till en liten håla, där han blir avkastad av chauffören. Han har bara ett par dollar i fickan, men han är slängd i käften, så han har snart snackat sig till ett rum, ett jobb och en kvinna. Problemet är bara att han behöver mycket pengar, och för att få det så bestämmer han sig för att förföra en annan kvinna, som är rik. Inget går dock som han tänkt sig. Det som är härligt med Fallen ängel är att den överraskar hela tiden. Den följer inte en traditionell formel, utan går dit rollfigurerna går, och även om Otto Preminger gjort betydligt bättre filmer, och under åren utarbetade sin kyliga, objektiva stil (bland annat bestående av långa tagningar och utan närbilder) till perfektion, finns här många bra scener, och just känslan av ovisshet. Dana Andrews är också en behållning. (Finns på dvd i England.)

Kinesiska Den gyllene blommans förbannelse, en blandning mellan Shakespeare och martial art, har svensk premiär i höst, men det är inget ni behöver sitta hemma och otåligt vänta på. Det är både tråkig Shakespeare och tråkig martial art. Huvudrollerna spelade visserligen av Gong Li och Chow Yun-Fat, och det är gott om menande blickar och svällande barmar, men masscenerna var för digitala, och palatsintrigerna för ointressanta, så jag vred mig rastlöst i stolen.

Och så, äntligen, Ocean's 13 (2007), Steven Soderbergh senaste extravaganza. Det är 100% nonsens, men nonsens i form av en neondröm av flärd och stil och vänlig humor, en film som bäst beskrivs som förförisk. Den är alldeles alldeles underbar, även om det saknas vettiga kvinnoroller. Fast George Clooney och Brad Pitt är det hetaste paret sen, tja, Bonnie och Clyde? Förra filmens höjdpunkt var när de satt upp på ett hotellrum mitt i natten, jetlaggade, och spillde vin på varandra. Det finns två höjdpunkter i den här gången. Dels när de båda börjar gråta när det tittar på Ophray Winfreys talkshow på tv, och dels när de står en kväll på en brygga i Las Vegas och pratar om den gamla goda tiden. Vilket för övrigt är vad den här filmen handlar om, den gamla goda tiden. (Går på bio nu.)