Genre (3) science fiction

Det förra inlägget om genrefilm handlade om gangsterfilmen (här), en genre som det är förhållandevis lätt att kategorisera. Science fiction är svårare. Science fiction korsas ibland med skräckfilmen (Alien 1979), ibland med actionfilmen (Terminator 1984), ibland är det en komedi (Sjusovaren, Sleeper, 1973) men gemensamma drag är att de innehåller element som är främmande, okända eller utomjordsliga, men det skildras som om det i fiktionen är något normalt. Science fiction är besläktat med fantasy, men det är inte samma sak. Fantasy är mer sagobetonat och har oftast ett inslag av övernaturlighet eller andlighet som inte alls behöver finnas i science fiction. Science fiction behöver inte heller utspelas i framtiden, Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still 1951) och Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977), utspelas i nutid men det kommer besök från andra världar för att socialisera sig med oss.

Som filmgenre har science fiction funnits sen 1800-talets slut. Georges Méliès (som jag skrivit om här) gjorde sina extravaganta kortfilmer under 1900-talets första år och sen har intresset pendlat fram och tillbaka under decennierna. I Tyskland på 1920-talet gjorde Fritz Lang till exempel Metropolis (1926) och Månraketen (Frau im Mond 1929), där framför allt Metropolis är ett av genrens nyckelverk och oerhört inflytelserikt, både i sin visuella stil och för sin berättelse om robotar, galna vetenskapsmän och den förtrycka massan i en framtida totalitär stat. Brittiska Tider skola komma (Things to Come 1936) är en annan milstolpe, inte minst för sina magnifika scenerier. Intressant nog är den regisserad av William Cameron Menzies som annars främst jobbat som scenograf och arkitekt.

Under Andra världskriget tappade science fiction genren farten och låg lågt tills 1950-talet då den formligen exploderade och frågan är om inte 50-talet är genrens höjdpunkt. Det inleddes med Månraketen (Destination Moon), som är en tämligen odramatisk skildring av en resa till månen, en slags dokudrama av något som man än så länge bara kunde drömma om. Mannen från Mars har även den en dokumentär känsla, och berättar om ett rymdskepp som landar i Washington med ett budskap till mänskligheten att vi måste nedrusta eller gå under, och är ett exempel på samhällskritik från liberalt håll. (Om den och dess regissör Robert Wise har jag tidigare skrivit här.) Världarnas krig (War of the Worlds 1952) är däremot varken dokumentär eller odramatisk. Här anfalls jorden på bred front av ondskefulla aliens och vi är helt chanslösa. Den ekologiska science fiction skräckfilmen De kommer! (Them! 1954, i Sverige även kallad Spindlarna av outgrundlig anledning) om myror som genom att de utsatts för radioaktiv strålning blivit gigantiska, är en av 50-talets höjdpunkter och en på många sätt genial film. Även den har en lågmäld, dokumentär stil. Samma tema, radioaktivitet som skapar muterade monster, återfinns i japanska Godzilla - monstret från havet (Gojira 1954). Att använda sig av science fiction filmen för att diskutera samtida frågor har varit en grepp sen 20-talet och både De kommer och Godzilla behandlar arvet efter Hiroshima och Nagasaki och livet i vätebombens skugga. Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers 1956) var i sin tur en svidande kritik mot konformism och likriktning i alla dess former och är en av genrens både mest skrämmande och bästa exemplar. (Den och dess regissör Don Siegel har jag skrivit om här) Ett liknande tema återfinns i Flickan och monstret (I Married a Monster From Outer Space 1958). Olycksfåglarna flyger till Mars (Abbott and Costello Go to Mars 1953) är dock något helt annat. Experiment Q (The Qatermass Experiment 1955) är ett brittiskt inslag till genren, med en skön campfaktor, om jakten på ett ständigt växande monster genom Londons bakgator. Framgången med den filmen startade en brittisk science fiction-boom.

Efter 50-talet svalnade genren igen under 60-talet. Brittiska Jordens sista dag (The Day the Earth Caught Fire 1961) spann vidare på kärnkraftsskräcken, och två nya vågen-regissörer gjorde varsin science fiction film, Jean-Luc Godard spelade in Alphaville - ett fall för Lemmy Caution (Alphaville 1964) i Frankrike och François Truffaut spelade in Fahrenheit 451 (1966) i England. Men decenniets största framgångar kom 1968, Apornas planet (Planet of the Apes), en civilisationskritisk dystopi om människans undergång och År 2001 - ett rymdäventyr (2001 - A Space Odyssey). Dess stil och dess tema (vilket det nu är) gjorde den till en enastående framgång. Här var inte berättelsen eller budskapet det väsentliga utan själva den visuella, musikaliska upplevelsen och i det drogtyngda slutet av 60-talet var den en perfekt psykedelisk tripp.

I början 70-talet gjordes det flera amerikanska paranoida science fiction filmer, som spelade på motsättningar och problem i samtiden, men som inte gjort några störe avtryck. Men 1977 kom Stjärnornas krig (Star Wars) och Närkontakt av tredje graden. Huruvida Stjärnornas krig ska räknas som science fiction är förhandlingsbart, jag tycker det är tveksamt, men den serien måste naturligtvis omnämnas. Den och Närkontakt... förändrade både genren och filmhistoriens utveckling, inte minst affärsekonomiskt. Andrej Tarkovskijs Solaris (1972) är en annan av genrens mer omtalade verk, som ibland kallats kommunismens svar på År 2001. Även Tarkovskijs Stalker (1979) kan räknas som science fiction. Samma år kom två andra milstolpar, den första Star Trek-filmen och den första Alien-filmen. Det var också nu som science fiction-filmen fick kvinnliga huvudpersoner som blev riktiga hjältar och det främsta exemplet är Ripley i Alien, spelad av Sigourney Weaver. Även Australiens mest kända science fiction-serie debuterade 1979, Mad Max, en brutal framtidsvision om det postnukleära samhället där alla strider mot alla, och som gjorde Mel Gibson till stjärna.

Generellt sett är de utomjordingar som kommer hit framställda som ett hot. En av Steven Spielbergs stora insatser är att han skildrar utomjordingar som goda och nyfikna på oss människor. Det gäller för Närkontakt av tredje graden och det gäller för E.T. (1982), som också den ligger i gränslandet till fantasy men får vara med i den här översikten. Dess värme och ömsinthet står i stor kontrast till 80-talets andra stora science fiction-filmer, som Blade Runner (1982), Terminator och RoboCop (1987). Blade Runner hör, liksom Metropolis, till en av de mest betydelsefulla inom genren, inte minst visuellt (och Blade Runner är starkt influerad av Fritz Langs 20-tals film). Blade Runner hör också till en subgenre, future noir, som kan analyseras i sin egen rätt. Men inte här. För sin framtidsvision har Blade Runner hämtat inspiration från asiatiska megastäder som Tokyo, och på 80-talet slog också japanska anime igenom stort i västvärlden, med Akira (1989) som ett framstående exempel på science fiction från Japan. På 90-talet fortsatte också den animerade science fiction-filmen med titlar som Ghost in the Shell (1995) och dess uppföljare.

Om Spielberg var optimist en gång i tiden har han på senare år blivit mörkare i sinnet, vilket märks dels i hans bidrag till future noir, Minority Report (2002) och dels i Världarnas krig (War of the Worlds 2005). Det är två filmer baserade på två olika författare som utgör genrens kanske viktigaste namn, brittiska H.G. Wells och amerikanska Philip K. Dick. Wells skrev sina romaner runt förra sekelskiftet, och utöver Världarnas krig (1898) har han också skrivit Tidsmaskinen (The Time Machine 1895), Doktor Moreaus ö (Island of Doctor Moreau 1896) och Den osynlige mannen (The Invisible Man 1897), som alla filmatiserats flera gånger, med skiftande resultat. Wells skrev också manus till Tider skola komma, baserat på hans egen roman med samma svenska titel (The Shape of Things to Come 1933). Philip K. Dick har skrivit de romaner som bland annat ligger till grund för Blade Runner, Total Recall (1990), Minority Report och Paycheck (2003). Han är en av genrens verkliga ikoner och jag skulle gärna se Marsiansk mardröm (The Three Stigmata of Palmer Eldritch 1965) och Ubik (1969) filmatiserade. Andra författare som betytt mycket för filmen är Ray Bradbury, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein (som faktiskt medverkade på manuset till Månraketen).

Som genre betraktat har science fiction, både inom litteraturen och filmen, behandlats ganska nedlåtande, trots att Nobelpristagare som Harry Martinsson och Doris Lessing skrivit science fiction. Det är dock inte så konstigt för ofta är science fiction-filmen billig, banal och sensationslysten, men det har hela tiden gjorts filmiska mästerverk, inom bara mästerverk inom sin genre utan mästerverk punkt. Genren har också hela tiden utvecklats och tänjt på gränserna för vad filmkonsten kan prestera, både narrativt och tekniskt. Den kan väcka frågor av existentiell karaktär och den kan problematisera frågor om miljö, teknik, etik och utvecklingstanken. Nu har genren högre status men många fördomar lever kvar. Men det är inte mitt problem, det är bara synd om dem som inte förstår tjusningen.

---------------------------------------------
Korrigering 2008-01-23. Eftersom filmforum handlar om film så tenderar jag ibland att glömma bort tv. Ibland bör dock tv få vara med, som nu. Star Trek gjorde visserligen biodebut 1979, men den hade gått som tv-serie sedan 1966, så att dess biopremiär skulle vara en milstolpe är nog att ta i.