tisdag, oktober 31, 2006

Inställd visning, och Veckans dvd-tips.

På grund av datatrubbel och bredbandsproblematik (comhem har haft tekniska problem) blir det ingen text den här veckan. Som tröst blir det ett dvd-tips redan idag: italienska Barntjuven (Il ladro di bambini 1992). En neoneorealistisk film om en polis som motvilligt eskorterar två barn till ett barnhem genom ett kyligt Italien. På vägen blir de vänner och han får upp ögonen för deras situation. Den är sentimental på det typiskt italienska viset, men det fungerar bra, och alla spelar bra. Den släpps först imorgon, så ikväll får ni själva komma på något att göra.



onsdag, oktober 25, 2006

Veckans dvd-tips: The Thing Called Love

Peter Bogdanovich är nu mest verksam som kritiker och filmhistoriker, men han gjorde också några tunga filmer i början av 1970-talet, såsom Den sista föreställningen (The Last Picture Show 1971). Han har gjort film efter det också, och en av dem, countryfilmen The Thing Called Love (1993), med manus av Carol Heikkinen, släpps på dvd i dag. Miranda Presley (Samantha Mathis) kommer från New York till Nashville för att försöka bli sångerska. På plats möter hon en samling likasinnade, spelade av bland annat Dermot Mulroney, Sandra Bullock (innan genombrottet) och River Phoenix (i sin sista roll). Det är en liten film, men synnerligen sympatisk, och den värmer gott i höstmörkret. Många blues- och countrymusiker spelar sig själva i biroller därtill.

måndag, oktober 23, 2006

Filmarkivet (6)

Filmarkivet (mer info här) har nu kommit till den första färgfilmen! Året är 1941, och färgfilmen har funnits i sex år. Den första var Fåfängans marknad (Becky Sharp, 1935), men redan innan dess hade färg förekommit, genom att man manipulerat den svartvita filmremsan i efterhand. Så kallad tintning förekom redan under filmens första decennium. Det är värt att notera att medan det tog tid innan andra nya tekniker riktigt kom till sin rätt så finns det inget yrvaket över Fåfängans marknad. Användandet av färger är både elegant och symboliskt, och filmens regissör, Rouben Mamoulian visade sig behärska paletten med mästarhand. Det är fortfarande en av de stora färgfilmerna. Den är underhållande också, men ingen av Mamoulians bästa.

Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).

Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.

Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.

Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.

Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).

tisdag, oktober 17, 2006

Veckans dvd-tips: Hitchcock-box

Hitchcock hade fem olika faser av sitt filmskapande skulle jag vilja hävda. Först stumfilmsperioden, sen de tidiga engelska thrillerkomedierna, följt av en gotisk/freudiansk period när han kom till Hollywood. Sen på 50-talet kom hans glamorösa och stjärnfyllda fas som kulminerade med I sista minuten (North By Northwest 1959). Därefter, från Psycho (1960, och som var raka motsatsen till I sista minuten) och framåt, återstod en avtrappning, med mer spretiga och ojämna filmer. Den här veckan släpps en box med tre av de tyngsta filmerna från fas 3, den gotisk/freudianska: Rebecca (1940), Trollbunden (Spellbound 1945) och Notorious (1946).

Rebecca utspelas på en herrgård där den namnlösa nya frun försöker leva upp till sin föregångares namn och status. Joan Fontaine spelar henne, Laurence Olivier hennes man, och Judith Andersson den diaboliska husfrun. Slutet är aningen blek, men de första två timmarna är magnifika, fyllda av hot, olust och frustrationer, och filmat med en elegans som Hitchcock nog aldrig lyckades uppnå igen.

Trollbunden är inte alls lika stark, men den är fylld av eleganta visuella trick, däribland drömsekvenserna designade av Salvador Dalí. Gregory Peck spelar mannen som inte vet om han är en mördare eller ej, Ingrid Bergman spelar psykiatrikern som försöker bota honom, och älska honom.

Notorious är den mest komplexa av de tre, och den mest berömda. Återigen spelar Ingrid Bergman den kvinnliga huvudrollen, här mot Cary Grant och Claude Rains. Här är varje ord en lögn, varje handling ett svek och varje tanke fördold. Filmen bygger från första bild en ständigt växande spänning som kulminerar i finalen, en final som tillhör de bästa sekvenser Hitchcock iscensatt, både visuellt och emotionellt. Av alla de gånger där Hitchcock provocerat åskådaren att fundera över sina sympatier är kanske detta den mest lyckade.

måndag, oktober 16, 2006

Den svenska filmen: Du och jag, Offside och Farväl Falkenberg

Astoria Cinemas oansvariga ekonomiska äventyr kommer förmodligen att lämna djupa spår efter sig i det svenska filmklimatet. De pengar de är skyldiga Svenska filminstitutet exempelvis skulle ju ha gått till produktion av ny svensk film. Om de miljonerna inte kommer tillbaka, vilken är tveksamt i dagsläget så betyder det sju miljoner kronor mindre för kommande projekt. Den som egentligen är ansvarig för detta har mycket på sitt samvete. Men det behöver inte vara en katastrof, med tanke på hur många svenska filmer som görs och hur få som faktiskt känns meningsfulla. Om bara de resterande pengarna används mer genomtänkt…

Just nu går det, minst, tretton svenska filmer på biograferna. Action och komedier, drama och dokumentärer. Inte ens den som månar om att se allt svensk kan räkna med att hinna med, om inte han eller hon har som enda uppgift att sitta i en biografsalong. Dessa tretton har dock inte gett något större avtryck, intryck eller uttryck, med undantag av Farväl Falkenberg. Veckans filmforum ska titta närmare på den, och två andra nya svenska filmer.

Du och jag är gjord av Martin Jern och Emil Larsson, två av de fyra som tidigare gjorde Fjorton suger (2004). Alla har blivit äldre men det verkar som 25 också suger ganska hårt. Filmen gör det inte dock. Du och jag var ganska trevlig, eller trivsam i alla fall, men samtidigt menlös. Den ledde ingen vart, trots att personerna i filmen reste än hit, än dit, och aldrig slog sig till ro. Upphovsmännen verkar sakna både insikter och åsikter, det enda de hade var en samling skådespelare och en handfull scener av pinsam förstämning. Därför är det tur att skådespelarna var så pass bra, i alla fall Noomi Rapace och i synnerhet Saga Gärde. Det är uppenbart här, som i New York Waiting (läs mer här), att berättelsen är framliden av ett blödande hjärta, men lite mer substans i manuset hade varit på sin plats.

Offside är något annat, en film om arbetslöshet, landsbygdens avfolkning, svensk flyktingpolitik, fotboll, far-son relationer, alkoholism. Redan där har filmen ett problem. Det finns en gräns för hur mycket man kan pressa in i en film innan den börjar spricka i sömmarna. Jag har gått ner fyra kilo i sommar, det är något Offside också borde ha gjort. Den höll sig tryggt i den svenska filmiska mittfåran, och några överraskningar bjöds inte, men samtidigt fanns det mycket som var bra här. Den hade en skön stil, var genuint rolig och ytterst charmerande i sin välvilja, samtidigt som den var förvånansvärt vemodig. Också här var skådespelarna en behållning, med Jonas Karlsson och Ingvar Hirdwall i spetsen som son och far.

Farväl Falkenberg är återigen något annat, en film om några unga män med ett överflöd av ansiktsbehåring. De driver runt en sommar på västkusten, badar lite, gör lite inbrott, äter lite, filosoferar lite, någon tar livet av sig. Någonstans fanns det en bra film här, men den försvann bakom en massa trams. Dels trams i form av scener som inte innehöll något, men främst trams i form av kameraarbetet. Jag har sagt det för och jag säger det igen, hur länge kommer detta med frenetisk rörlig handkamera att anses alternativt och äkta? Det fallerar på alla punkter. Om syftet är att skapa realism och en känsla av "hemvideo" så är det feltänkt för om man filmar själv så försöker man inte i varje givet ögonblick skaka kameran så mycket som möjligt, man försöker hålla den så stilla som möjligt. Det är där känslan av realism skapas, av en lös kamera som skakar så lite som möjligt, inte av en kamera som skakar så mycket som möjligt. Det skapar nu främst åksjuka och drar dessutom blickarna till sig. Om syftet är att vara ung och hipp så går det inte längre när vilken Hollywoodfilm som helst använder samma teknik, fast bättre. När den skakiga kameran får ett egenvärde växer misstankarna om att filmskaparna inte tror på sitt material. Det känns mest omoget, och det gjorde det redan när John Cassavetes höll på som värst på 60- och 70-talet. Och det är synd, för, som sagt, någonstans fanns det något bra här, en klangbotten av desperation och en genuin vilja att berätta sin egen historia på sitt eget sätt, som tyvärr kom bort. Kanske att producenterna Anna Anthony och Lars Jönsson borde haft en mer aktiv roll och försökt dämpa de värsta excesserna, eller var det på deras inrådan Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel gick loss?

Det var ett litet urval av aktuella svenska filmer. Säger de något om Sverige? Inte mer än turerna kring vår nya, och nyavgångna, kulturminister. Men har de något gemensamt? Kanske att de är koncentrerade på, så kallade, vanliga människors vardag. Här är alla som folk är mest, lite enfaldiga, lite tokiga, lite fulla, lite svenniga. Ingen av dem är särskilt glada heller. Det kanske går bra till slut, man vet inte, men förmodligen inte. Och småstaden kväver definitivt sina invånare. Jag skulle inte använda dem för att marknadsföra Sverige utomlands. Två av filmerna, Du och jag och Farväl Falkenberg, tittade bara inåt, omvärlden existerade bara som ett sorl. I Offside fanns det en verklighet utanför huvudpersonernas privata sfär. En orsak till att jag nog tycker om den mest av de tre.

måndag, oktober 09, 2006

Förföljaren

Vissa filmer har man ett särskilt förhållande till. Förföljaren (The Searchers 1956) är en sådan film för mig. När mitt filmintresse tog fart i slutet av 1989 tog det inte lång tid innan jag förstod att John Ford var en viktig filmhistorisk person, så jag undersökte vilka av hans filmer min lokala videobutik hade att erbjuda. De hade tre minns jag, Förföljaren, Så vanns vilda västern (How the West Was Won 1962) och Mogambo (1953). Men jag hyrde dem alla, och blev närmast förhäxad, av filmerna och av namnet John Ford. Jag tyckte att namnet var perfekt! Kort, koncist, kärvt och maskulint. Man har ju så många idéer som ung.

I år fyller Förföljaren 50 år, och har släppts i olika specialutgåvor på dvd. Det vore trevligt om den fick biopremiär också. Själv har jag sett om den med ojämna mellanrum och det är en av de filmer jag sett flest gånger. Men varje gång jag sett den har varit i olika utgåvor. Jag har sett den på tv och på sliten vhs-kopia, jag har sett den på bio och på nyrestaurerad dvd-utgåva. Jag har tyckt olika mycket om den varje gång jag sett den. Men två saker har alltid varit konstant. Dels har jag retat mig en smula på de ibland lite 50-tals kitschiga, melodramatiska färgerna i familjen Edwards bosättning och Natalie Woods sminkning. Dels har jag alltid tyckt att John Waynes insats är fantastisk.

Det är inte särskilt unikt att gilla Förföljaren, den brukar ligga bra till när de bästa filmerna någonsin ska röstas fram, och det har påverkat en hel generation av amerikanska filmskapare, samt givit upphov till namnet på en engelsk popgrupp från 60-talet. Regissörerna i det "nya" Hollywood på 70-talet har alla förhållit sig till Förföljaren, och att hitta scener som är tagna direkt därifrån är inte svårt, Star Wars (1977) är ett exempel som spontant dyker upp. På imdb.coms topp 250-lista kommer den dock först på plats 239. Min mormor uppskattade den mycket, bland annat för att den gav ursprungsamerikanerna en egen röst. Jag fick också en gång en ingående analys av filmen av en fyraårig flicka, som var förbluffande insiktsfull. Det är fortfarande en av hennes favoritfilmer.

För den som inte sett filmen handlar den om Ethan Edwards (John Wayne), som återvänder hem till sin brors familj, nybyggare i 1870-talets USA. Strax efter Ethans ankomst blir bosättning överfallen av Comancher, och familjen mördad, med undantag av döttrarna, som bortförs. Ethan, som var borta under själva anfallet, ger sig ut på en flera år lång jakt efter dem, först för att rädda sina brorsdöttrar, men snart för att döda dem, eftersom han anser att de blivit förvildade och "comanchifierats". Det är historien på ytan, och den är intressant nog i sig själv, men den är bara halva filmen. Den svenska titeln är egentligen en förenkling av originalets The Searchers. Filmen har många sökare, och vad de söker är inte alltid det uppenbara, inte heller är det uppenbart att de när filmen är slut har funnit vad de sökte.

John Ford är en av de främsta bilddiktarna, och Förföljaren är en av hans mest fulländade filmer på det området, men det finns inget förskönande över bildspråket. Det landskap som presenteras här är kalt, kargt och ogästvänligt. Värmen och gästfriheten i interiörerna kontrasteras kraftfullt med omgivningarna, och hela tiden kryper det vilda in i civilisationen och hotar eller förstör den. Men hotet kommer inte bara från comancher eller naturen, hotet finns också inombords.

Ethan Edwards är en psykotisk rasist. Han är en gåta, och en tragedi. Vem är han? Var har han varit innan han oväntat dyker upp? Vad gjorde han under inbördeskriget? Varför bär han på ett sådant hat? Han försöker inte dölja det förakt han känner för alla omkring sig. Det är bara sin brors hustru han respekterar, och däri ligger en av filmens tragedier. Förmodligen så älskade de varandra en gång i tiden, men hon gifte sig med hans bror. Varför då? Är det där källan till Ethans hat och vrede finns? Känslorna finns fortfarande kvar dem emellan, vilket ligger som en outsagd underton i filmens början, i några av dess mest berömda scener.

Det som väger upp Ethans egentligen avskyvärda person är hans uppriktighet. En annan förmildrande omständighet är det faktum att Ethan, på grund av att han är den han är, är ensam och utstött. Det finns ingen plats för honom i samhället. Han är dömd till att för evigt ensam vandra mellan vildmarkens utposter. Han är en man som sett allt och förlorat allt, och som tvingas leva ensam med sina synder och demoner. I trailern till filmen sägs att det är en berättelse om "aching loneliness". Den ensamheten är en av många känslor som uttrycks av John Waynes spel och ansikte. Aldrig har väl en skådespelare så dominerat en film, varit ett sådant intensivt centrum. Som tur är, för att göra filmen lättare att orka med, finns här också humor, genom att Ethan är så förbannat cool. Cool som man bara kan vara när man föraktar allt och alla och inte bryr sig om någon annan. Han kallar sin brors adoptivson för "blankethead" större delen av filmen. Han ger en pistol till en överste med orden "Careful, it's loaded". När en pojkspoling hotar honom med stryk ger Ethan honom en blick och säger "That'll be the day." Man vill förakta honom för hans rasism, sadism och hat, men det går inte. Man tvingas förhålla sig till honom i all hans komplexitet.

Det rika och färgstarka persongalleriet är också en källa till filmens storhet. Mose Harper (Hank Worden) till exempel. Här finns också flera starka kvinnoroller, särskilt Ma Jorgensen (Olive Carey), som är den som står för förståndet. Hon blir filmens taleskvinna för alternativet till vildmarken, hon står för framtiden, trots att hon är gammal och trött.

Västernfilmen är ofta missförstådd, och framställs som enkla berättelser om ont och gott, om indianer mot vita, om lyckliga slut i solnedgången. Svenska Dagbladet hade en understreckare härom veckan där denna ohistoriska uppfattning senast proklamerades (här). Förföljaren är ett av många exempel på att västerngenren har både djup och är mångfacetterad. Här finns föga hopp, och den utspelas i en moralisk gråzon. Ett exempel: filmen inleds förvisso med att en grupp comancher anfaller och slaktar en vit bosättning, men senare i filmen kommer Ethan och "blankethead" (han heter Martin Pawley, och spelas av Jeffrey Hunter) till en plats där kavalleriet slaktat ett helt läger för ursprungsamerikaner, inklusive kvinnor och barn. Ett brott av samma dignitet som något någon Comanche utfört. Scar, den hövding som ledde anfallet mot Ethans familj, är fylld av samma hämndbegär som Ethan själv. De vita har dödats hans söner, och det är hans drivkraft. Ethan och Scar är på sätt och vis varandras speglingar. Vem som är "vilde" och vem som är "civiliserad" lever kvar som en fråga långt efter att filmen är slut.

"Some day, this country's gonna be a fine, good place to be. Maybe it needs our bones in the ground before that time can come." säger Ma Jorgensen vid ett tillfälle. "That'll be the day." hade förmodligen Ethan muttrat om han hört det.

------------------------------------

Korrigering 16 oktober. Den fyraåriga flickan jag nämnde ovan låter hälsa att hon var fem år.

måndag, oktober 02, 2006

Claire Denis

Det som skiljer ut vissa filmskapare är deras förmåga att skapa egna världar, eller att skildra den befintliga världen på ett eget sätt. Med hjälp av miljöer, bilder, ord, händelser så formar de något säreget, utpräglat, personligt.

Claire Denis har under de 20 år hon varit verksam som självständig filmare gjort blott 8 långfilmer, men var och en av dem har varit något extra och något särpräglat Denis-skt, med reservation för Trouble Every Day (2001), som jag inte sett. Hon skriver sina egna manus, och på nästan varje film har hon samarbetat med fotografen Agnès Godard. Deras karriärer har löpt parallellt, ända sedan båda var assistenter på Paris, Texas (1984), som Wim Wenders regisserade och Robby Müller fotograferade. Samarbetet mellan Wenders, Denis och Godard fortsatte på Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin 1987), fast nu med Henri Alekan som fotograf. En annan regissör som influerat Denis är Jim Jarmusch, som hon också samarbetat med. De delar bland annat förhållningssättet till musik, där musiken ibland blir utgångspunkt för en scen, en rollfigur eller ett händelseförlopp.

Men Denis egna filmer är ändå annorlunda från Wenders och Jarmusch. Med knivskarpa och vackra bilder och fragmentarisk berättarstil berättar hon om invandrare i Frankrikes förorter, om fransmän i Afrika, om fäders skuld och mäns svek, om sexualitet och erotik, hetero- eller homo-. Redan hennes debut Chocolat (1988) om kolonialism och alienation, visade vem hon var och vad hon ville.

I Chocolat, som utspelas i Kamerun, berättas om den outlevda åtrån mellan en vit, fransk kvinna och en svart man, hennes tjänare, sett genom en liten flickas ögon. I Jag är inte sömnig (J'ai pas sommeil 1994) berättas om en ung kvinna från Lettland som hankar sig fram i Paris. Nénette och Boni (1996) handlar om ett syskonpar som återförenas av yttre omständigheter. Beau Travail (1999) är något helt annat, en film om främlingslegionärer på ett läger i Afrika, iscensatt som en surrealistisk dröm av färger, rörelser och stillhet. Vendredi soir (2002) är däremot som en saga som till stor del utspelas i en bilkö på en gata i Paris, där en man och en kvinna blir förförda och berörda av varandra. L'intrus (2004) är återigen något nytt, en historia om en man med ett ärr och ett förflutet som lever i ensamhet på landet. Men vad de handlar om är inte det viktigaste, och inte alltid helt lätt att redogöra för, eller ens förstå. Denis drar ibland filmerna in i ren abstraktion. Scenerna är ofta korta och utan dialog, och berättelsen rör sig i cirklar, om den alls rör sig. Det som intresserar henne verkar vara oväntade, rent av omöjliga, möten, möten hon skildrar skissartat så att åskådaren själv får fylla ut resten, eller nöja sig med att bara för några timmar fått förmånen att spendera tid med dessa människor.

Det finns något av en upptäcksresande i Denis förhållande till filmmediet. Hon söker hela tiden nya bilder, nya berättelser, nya platser, men oavsett vad hon finner gör hon dem till sina. Hon är en av filmkonstens största, och det känns skönt att veta att hon fortfarande är verksam. Hennes senaste film Vers Mathilde (2005) , om koreografen Mathilde Monnier, har inte visats utanför Frankrike, utom på någon festival. Jag hoppas hon kommer med en ny långfilm snart. Hon är 58 år gammal och har förhoppningsvis många år och många filmer kvar.

--------------------------------------------
Chocolat, Jag är inte sömnig och Nénette och Boni finns att hyra i välsorterade videobutiker. Alla finns också på dvd i England och/eller i USA.