Provokation

Förra veckan hade Kobra (kulturprogrammet på SVT) som tema provokativ konst och bland annat intervjuade man Ang Lee. Jag tyckte det var lite lustigt för jag har aldrig sett Lee som en provokativ konstnär, men däri ligger ju en av paradoxerna med begreppet provokation och provokativ konst. Vad är det egentligen?

För homofober och fundamentalister är det säkert provocerande med två homosexuella cowboys men det är ganska ointressant att provocera dem kan jag tycka. I själva verket är det väl de som är de riktigt provocerande? Lust, Caution anses också provocerande, i alla fall i Kina, för att den är sexuellt utmanande, i det här fallet för att den är så explicit, men att provocera de kinesiska myndigheterna är ju nu inte särskilt svårt och inte heller särskilt intressant heller.

Provokationer är något som är styrt både av tid och plats. Något som var oerhört provocerande för 60 år sedan är det ingen som reagerar på idag, något som är oerhört provocerande i ett land eller i en kultur passerar utan ett höjt ögonbryn någon annanstans. Det gör att man dels bör tänka sig för med sina provokationer om man använder sig av ett medium som når utanför den egna kretsen, men också att det kan bli lite fånigt att hylla något som provokativt om ingen i den egna kretsen blir provocerad. Det gäller för övrigt inte bara olika länder och kulturer, det är synnerligen individuellt vad man blir provocerad av. Själv blir jag exempelvis provocerande av de som hyllar andra konstverk för att vara just provocerande.

Det finns nämligen ett visst mått av hyckleri i hela konceptet provokativ konst, för provokationen får inte vara för provocerande. En film som provocerar inskränkta homofober får toppbetyg av en "progressiv" och "modern" recensent, inte för att recensenten blir provocerad utanför att någon som recensenten inte gillar kanske blir provocerad. Om Brokeback Mountain (2005) hade förespråkat att alla homosexuella skall piskas på offentlig plats hade den varit oerhört provokativ, men då hade ingen hyllat den för det, möjligtvis med undantag för Robert Mugabe. Det hycklande ligger i att man tycker det är bra när andra blir provocerade, men inte när man själv blir det, trots att man gärna använder ordet provokativ som något principiellt positivt.

Min poäng är naturligtvis inte att det är fel med provokativ konst, tvärtom. Jag tycker snarare att det är för lite provokationer på det viset att det mesta ligger på en konventionell och relativt harmlös nivå, även det som kallas provokativt. Producenten till filmatiseringen av Hemingways Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls 1943) lär ha sagt "This is a great picture, we're not for or against anybody!" och det är möjligen great för en producent, men om det var allas motto skulle världen bli bra mycket tråkigare. Så min poäng är att det borde snackas mindre om provokationer i konsten, och inte betraktas som något principiellt positivt. Det är bara när man betraktar något som verkligen provocerar en själv och man ändå tycker det är fantastiskt bra som det är en bra och meningsfull provokation.

Nästa måndag är det (redan) annandag påsk så det blir det inget nytt på filmforum.

Glad påsk!
-------------------------------
Här har jag skrivit om Brokeback Mountain förut, och här om Lust, Caution.

Saker jag har sett (15)

Lust, Caution, Paranoid Park, Control, Min brors flickvän, Darjeeling Limited, Hämndens dal.

Återhållen åtrå i Shanghai på 1940-talet i inte något den svenska biopubliken är bortskämd med och det finns något mycket tilltalande i att man går man ur huse för att se en kinesisk film som är 2,40 lång. Lust, Caution handlar, som brukligt är hos Ang Lee, om kontroversiell kärlek och karaktärer vars känslor tvingar dem att ljuga för sig själva och sin omgivning. Allt är väldigt reserverat, tragiskt och tillknäppt, med undantag för några explosiva sekvenser som är desto mer omtumlande i sin kontrast mot resten av filmen. Det gäller dels ett brutalt mord och dels sexscenerna, som är bland de bästa jag någonsin sett. Det finns en krampaktig desperation i dem, de tillfällen då huvudpersonerna för ett kort ögonblick kan släppa allt, där de inte behöver anpassa sig efter omvärldens krav och tabuer, och de kan vara sig själva, vilket ger den råa passionen en extra dimension. De är varken exploativa eller överdrivna som vissa sagt, tvärtom är de väsentliga.

Men den bästa sekvensen är ändå lågmäld, närmast dialoglös. Den kommer mot slutet, där de älskande provar ut en ring åt henne. Inget sägs men allt ställs på sin spets och stämningen är så tät att jag kan svära på att filmduken buktade sig. (går på bio nu)

Paranoid Park är ännu bättre. En hypnotisk berättelse om några dagar i en 16-åring killes egna helvete. Den är inte berättade på konventionellt vis utan scener följer på varandra på ett till synes slumpmässigt vis och hoppar fram och tillbaka i tiden, och vissa scener upprepas flera gånger, fast med förändrad innebörd varje gång. Den är nämligen berättad helt subjektivt, så som killen uppfattar verkligenheten, och i hans sinnestillstånd flyter allt ihop och glider isär. På det viset påminner den om hur William Faulkner ibland berättade sina romaner. Gabe Nevins som spelar killen är dessutom mycket bra. Som en skildring av ungdomlig alienation är den enastående, som filmkonst likaså.

Anton Corbijn har tidigare gjort musikvideos och fotograferat Sophie Zelmani (bland annat) och nu har han hans musikintresse lett honom till en film, Control, om Ian Curtis, suicidal sångare i Joy Division. Tyvärr är det inte särskilt lyckat. Sam Riley som spelar Curtis är fullkomligt briljant och emellanåt är filmen riktigt snygg, på ett poserande, stillbildsvis. Problemet är att den är så väldigt tråkig och alldeles för konventionell i sitt berättande. Sen tycker jag att Ian Curtis är för alldaglig för att förtjäna all denna uppmärksamhet. I alla fall finns det inget i Control som motiverar varför man skulle göra en två timmar lång film om honom. (går på bio nu)

Min brors flickvän (Dan in Real Life) är den typ av film som man kan komma på sig själv med att fundera på vad den handlade om bara några timmar efter att det tog slut, och som man lätt glömmer bort att man sett efter några timmar till. Det betyder inte att jag hade tråkigt när jag såg den, bara att den var så menlös och tandlös att det inte lämnade ett enda bestående intryck. Det var inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt välspelad och den var inte heller tillräckligt dålig, för att väcka någon känsla alls. Men det var roligt att Steve Carrells rollfigur blev stoppad av den lokala polisen upprepade gånger. (kommer snart på bio)

Wes Anderson är ju en av mina darlings och nu har jag sett Darjeeling Limited två gånger (vilket är ett minimikrav). Naturligtvis älskar jag den, fast på ett sådant personligt, subjektivt sätt att jag inte kan säga något meningsfullt om den. Bara att Owen Wilson säger "but that didn't really pan out" till en främmande indisk herre är nog för att jag ska ge filmen toppbetyg, men det förstår jag så väl om ingen annan förstår. Jag gillar musiken, tonfallet, galenskapen, färgerna, sensualismen och ja, allt. (går på bio nu. ett tidigare inlägg jag skrivit om Wes Anderson, från 2005, finns här)

En äldre film har jag hunnit med, Hämndens dal (Vengeance Valley 1951), en färglös western med Burt Lancaster och Robert Walker. Det är nyttigt att se någon habilt och anmärkningslöst ibland som en kontrast till det som verkligen är bra, för att lättare uppskatta det, och Hämndens dal fyller väl den rollen. Sen är det roligt att se både Lancaster och Walker, även om de gjort bättre roller i bättre filmer. Det är något visst med Walker, långt från den vanliga manliga Hollywoodskådespelaren. Det finns något nonchalant och androgynt över honom som är spännande (tänk om han och Montgomery Clift spelat mot varandra i en tidig Brokeback Mountain). Men samtidigt framstår han som ett litet barn som man vill beskydda fast han hela tiden är redo att sticka kniven i ryggen på dig. Hans bästa roll är förstås som Bruno i Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), där Hitchcock exploaterar Walkers ambivalenta sidor till dess yttersta och resultatet är en av filmhistoriens mest fascinerande psykopater, mest fascinerande rollfigurer över huvud taget. I Hämndens dal är han inte lika spektakulär, men han är filmens behållning. I dessa tider av hedersmord är filmens tema också intressant. Den handlar om två bröder som är på jakt efter den man som gjort deras syster gravid. Då han inte erkänt faderskapet (och naturligtvis inte är gift med kvinnan) är brödernas ambition att döda honom för att försvara familjens heder. (finns på dvd i Storbritannien)