Saker jag har sett (16)

Charlie Wilson's War, Familjen Savage, There Will Be Blood, Sliding Doors, Hyresgästen

Aaron Sorkin och Mike Nichols känns som om de var gjorda för varandra så varför har de inte gjort någon film tillsammans förrän nu? Nå, nu är Charlie Wilson's War här i alla fall, och den är bra. En rätt läcker dramatisering av hur Charlie Wilson, en amerikansk senator med förkärlek för strippor, på 80-talet engagerar sig i mujahideens kamp i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationsmakten och övertygar kongressen att stödja dem på alla tänkbara sätt. Det är ett politiskt drama om makt, pengar, inflytande och korruption, men också idealism. Den är också en påminnelse om att det var USA som ursprungligen finansierade vad som sedan utvecklades till Al-Qaida. Det finns en scen, när Sovjet dragit sig ut och alla förlorat intresset för Afghanistan, som Charlie Wilson och CIA-agenten Gust Avrakotos står och pratar på en balkong. Gus höjer ett varnande finger och menar att allting kan få oanade konsekvenser, och på ljudspåret hörs ett flygplan som swischar förbi, vilket blev som en illustration av 11 september. Efter att Sovjet lämnade Afghanistan lämnades det i sticket, och i filmen försöker Wilson samla pengar för att bygga en skola, men ingen är intresserad av det. I det tumult och maktvakuum som uppstod efter Sovjets uttåg byggdes grogrunden för talibanernas maktövertagande och filmen vill säga att hade USA varit lika engagerade av att hjälpa det afghanska folket att bygga upp sitt land efter kriget som man var i att tillhandahålla vapen under själva kriget så hade man kanske sluppit 11 september.

Det anmärkningsvärda med Charlie Wilson's War är att den är så rolig. Philip Seymour Hoffman som Gust är den främsta orsaken men hela filmen har en släng av galenskap över sig. Och allt bygger på en sann historia. För att spetsa till det lite så har Mike Nichols fru, Diane Sawyer, en gång dejtat Charlie Wilson, men det är en helt annan historia. (på bio nu)

Philip Seymour Hoffman möter man också i Familjen Savage, där han spelar en helt annan typ av roll, men lika bra är han där. Familjen Savage berättar om en bror och en syster (underbart spelad av Laura Linney) som får ta hand om sin pappa när han blir dement och hamnar på hem.

Familjen Savage är en av de bästa filmer jag sett på länge, främst för att manuset är så ytterst välskrivet. Dialogen är en njutning och den lätthet som alla ämnen avhandlas i är imponerande. Filmen är otroligt rik på teman och trådar och allt berättas med stil och disciplin. Det finns en referens till Allt om Eva (All About Eve 1950) i filmen och det är faktiskt så att just Joseph L. Mankiewicz, som skrev och regisserade det mästerverket, är en av få som kan klara av att hålla så många bollar i manusluften samtidigt. En annan referens är Noah Baumbach för Familjen Savage har samma blandning av allvar och skön humor som hos honom. Men det är Tamara Jenkins som skrivit och regisserat Familjen Savage och jag väntar redan på hennes nästa film. (på bio nu)

Paul Thomas Anderson är ju en av de mest firade regissörerna de senaste tio åren och hans nya film är möjligen hans mest ambitiösa hittills, ett försök att göra en Stanley Kubrick. There Will Be Blood är nästan tre timmar lång och handlar om oljeborrning, religiös fanatism och relationen mellan far och son, eller bristen på relation, vilket Anderson ständigt återvänder till i sina filmer. Den är brutal, excentrisk och skoningslös, ungefär som huvudfiguren Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis), och den kräver en hel del av sin publik, men det ger också mycket tillbaka. Det har pratats om att Plainview är ett monster och att filmen skildrar den omoraliska rövarkapitalismen, men den är mer komplex än så, och Plainview är även han mer komplex. Och Day-Lewis är magnifik, om inte annat bör man se den för honom. (på bio nu)

Sliding Doors (1998) har jag sett flera gånger under åren, nu senast på tv, och jag har inte tröttnat på den än. Den är riktigt bra och läcker i sin struktur. Den ger nämligen två alternativ på hur huvudpersonen Helens liv utvecklas. I det ena hinner hon med tunnelbanan och kommer hem och finnar sin man i sängen med en annan kvinna. I det andra alternativet missar hon tunnelbanan och kommer hem när den andra kvinnan lämnat sängen och lägenheten. I första fallet leder detta till ett uppvaknande. Hon tar kontroll över sitt liv och träffar en ny man, i det andra alternativet går det istället utför för henne. Gwyneth Paltrow spelar huvudrollen och hon är lysande. Det är märkligt hur hon kan vara så bra som engelska i engelska filmer (Emma (1996) och Shakespeare in Love (1998) är två andra exempel) när hon ofta är så tråkig i amerikanska filmer. (kan finnas på dvd)

Roman Polanski däremot är bra oavsett vilket land han arbetar i, Polen eller England, Frankrike eller USA. Hyresgästen (La locataire eller The Tenant 1976) är en av många höjdpunkter, en bisarr skräckfilm om en timid liten man (Polanski) som flyttar in i en äcklig lägenhet i ett sunkigt hyreshus i Paris. Den förra hyresgästen var en kvinna som kastade sig ut genom fönstret och den nya hyresgästens mentala hälsa blir allt sämre och sämre ju mer tid han spenderar i lägenheten. Han blir paranoid, han hallucinerar och han börjar klä sig och sminka sig som kvinnan som bodde där förut. Blandningen av psykoser och absurd humor och ett sävligt sug i berättandet är vintage Polanski och det är alltid en njutning. (finns på dvd)