I Robert Aldrich magnifika Ulzanas raid (Ulzana's Raid 1972) finns en scen då Burt Lancaster rider i full galopp och plockar upp ett gevär ur vänstra sadelhölstret, kastar det över hästryggen till högra handen, och avfyrar det, i en tagning. Det är så jäkla coolt att det får bli säsongsfinal. Det är semester för filmforum och för två månader får ni klara er utan nya texter. Måndag 25:e augusti är jag tillbaka. Då blir det mer kvinnliga regissörer, det är ett löfte. Och mer europeisk film. Och Steve McQueen. Mycket Steve McQueen.
Så glad sommar!
Och det är klart, händer något oförutsett så kommer det nog ett inlägg under sommaren också.
måndag, juni 16, 2008
måndag, juni 09, 2008
Saker jag har sett (22)
My Blueberry Nights, No Country For Old Men, Madeleine, Den goda viljan, Rosa pantern slår igen
My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.
När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)
Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)
Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)
Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)
My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.
När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)
Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)
Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)
Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)
måndag, juni 02, 2008
Indiana Jones
Någon gång runt 1987 såg jag Indiana Jones och de fördömdas tempel (Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984) för första gången. Det var en kompis som hade den på vhs och den var något alldeles väldigt bra tyckte jag, absolut en av de bästa filmer jag någonsin sett, om inte den bästa av dem alla. Hade jag haft möjlighet hade jag säkert sett den ett par gånger i veckan, men vi hade inte video hemma så jag var utlämnad till mina vänners vilja att se den. Ett par år senare hade del tre i serien, Indiana Jones och det sista korståget (Indiana Jones and the Last Crusade 1989), premiär, närmare bestämt 15 september 1989, två veckor efter att jag fyllde 15 år. Det är nog den mest efterlängtade premiären i mitt liv, och jag hade bokat biljetter på Astoria i god tid (och jag har fortfarande biljetten kvar). Men jag blev besviken, för den var inte alls lika bra som föregångaren. Inte i närheten. Visserligen hade jag fått en mer sofistikerad filmsmak vid den här tiden, men jag dyrkade fortfarande De fördömas tempel. Det sista korståget var inte dålig, den var bara inte i samma klass.
Men jag hade fortfarande en kvar, den första, Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark 1981). Påpassligt nog visade SVT den under julhelgen samma år, 1989. Det enda jag önskade mig i julklapp det året var att få se den, och så blev det. Men återigen blev jag besviken. Den här tyckte jag inte alls om utan tyckte mest den var obehaglig. Jag kände mig alldeles förvirrad, som när man äntligen får gå på date med någon man trånat efter en evighet och så märker man att hon är odräglig.
Nu har den fjärde delen sent om sider haft premiär, 19 år efter del 3, och mystiken hade för min del helt försvunnit. Trodde jag. Men sen beslöt jag att se om alla filmerna, en i veckan fram till premiären av den nya. Tydligen var jag inte ensam om det för i videobutikerna var det uthyrt (enligt statistiken är de just nu bland de fem mest uthyrda filmerna) så jag fick se dem på tv istället, med reklamavbrott.
Jag blev positivt överraskad, av del 1 och del 3. De var bättre än jag tyckt förut, men däremot hade min gamla älskling nu tappat och egentligen var de nu alla lika bra. Min besatthet vid De fördömdas tempel berodde nog på att jag såg den först, som ung, lättpåverkad 12-åring. Samt på det faktum att sekvensen med träbron i slutet, där Indy står i mitten och det kommer ett gäng svärdbeväpnade galningar mot honom från vardera sida, kan vara den bästa actionsekvensen ever.
De är ju George Lucas och Steven Spielbergs hyllningar till 1930-talets matinéäventyr och följetonger. Lucas har hittat på storyn, tillsammans med Philip Kaufman, och man kan också roa sig med att gissa vad som är Lucas bidrag och vad som är Spielbergs. De religiösa och mytiska inslagen kommer garanterat från Lucas, liksom fantasy-aspekten, medan Spielberg är ansvarig för den visuella och narrativa ekvilibrismen. Spielberg är uppenbart inspirerad av Michael Curtiz skuggfäktningar, men man kan även se en tydlig påverkan från David Lean. Man kan nog misstänka att det är Spielberg som är ansvarig för barnmotiven också. I den senaste filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull), känns det som om Spielberg även tematiskt tagit över, med tanke på att det handlar om rymdvarelser, som dessutom ser ut som de brukar hos Spielberg. Att Indiana Jones blir utsatt för McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister känns också som något som kommer från Spielberg, liksom den otäcka pulvriseringen av en förortsidyll med idel kärnfamiljer. Den sekvensen kan vara årets bästa, och är fullkomligt magnifik, och ett bevis på att Spielberg är och förblir mer komplicerad och ifrågasättande än han ofta får beröm för. I övrigt är filmen samma svindlade äventyr som de tidigare, ett äventyr som hela tiden balanserar på gränsen mellan det inspirerande och det larviga, men oftast ligger på rätt sida.
Annars är det Harrison Ford som är filmernas stora behållning. Han är så förbannat cool helt enkelt. Det handlar förstås främst om hans person och är svårt att definiera, men det är exempelvis sättet han väser ur sig bittra kommentarer ur mungipan, liksom i förbigående, eller att han har förmågan att se lätt uttråkad ut oavsett vad som händer runt omkring.
Så den senaste håller stilen. Ingen av dem är stor filmkonst, men Spielberg är en tillräckligt briljant regissör för att man inte ska ha tråkigt och ofta får man en hissnande känsla. Men jag föredrar Spielberg när han är på mer allvarligt humör och jag behöver inte fler Indiana Jones-filmer nu. (Men så fort vädret blir lite sämre kommer jag nog att se om del 4 i alla fall, om inte annat så för att höra Ford vresigt säga "I like Ike.".)
------------------------------------------
Jag har skrivit om Michael Curtiz förut, klicka här
Ett urval recensioner finns här: SvD, DN, New York Times, Salon, och jag avslutar idag med Stephanie Zachareks avslutande ord i sin recension i Salon: "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" is a mainstream family blockbuster about the allure of the solitary, unconfined life. That's not a contradiction in terms. That's showmanship.
Men jag hade fortfarande en kvar, den första, Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark 1981). Påpassligt nog visade SVT den under julhelgen samma år, 1989. Det enda jag önskade mig i julklapp det året var att få se den, och så blev det. Men återigen blev jag besviken. Den här tyckte jag inte alls om utan tyckte mest den var obehaglig. Jag kände mig alldeles förvirrad, som när man äntligen får gå på date med någon man trånat efter en evighet och så märker man att hon är odräglig.
Nu har den fjärde delen sent om sider haft premiär, 19 år efter del 3, och mystiken hade för min del helt försvunnit. Trodde jag. Men sen beslöt jag att se om alla filmerna, en i veckan fram till premiären av den nya. Tydligen var jag inte ensam om det för i videobutikerna var det uthyrt (enligt statistiken är de just nu bland de fem mest uthyrda filmerna) så jag fick se dem på tv istället, med reklamavbrott.
Jag blev positivt överraskad, av del 1 och del 3. De var bättre än jag tyckt förut, men däremot hade min gamla älskling nu tappat och egentligen var de nu alla lika bra. Min besatthet vid De fördömdas tempel berodde nog på att jag såg den först, som ung, lättpåverkad 12-åring. Samt på det faktum att sekvensen med träbron i slutet, där Indy står i mitten och det kommer ett gäng svärdbeväpnade galningar mot honom från vardera sida, kan vara den bästa actionsekvensen ever.
De är ju George Lucas och Steven Spielbergs hyllningar till 1930-talets matinéäventyr och följetonger. Lucas har hittat på storyn, tillsammans med Philip Kaufman, och man kan också roa sig med att gissa vad som är Lucas bidrag och vad som är Spielbergs. De religiösa och mytiska inslagen kommer garanterat från Lucas, liksom fantasy-aspekten, medan Spielberg är ansvarig för den visuella och narrativa ekvilibrismen. Spielberg är uppenbart inspirerad av Michael Curtiz skuggfäktningar, men man kan även se en tydlig påverkan från David Lean. Man kan nog misstänka att det är Spielberg som är ansvarig för barnmotiven också. I den senaste filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull), känns det som om Spielberg även tematiskt tagit över, med tanke på att det handlar om rymdvarelser, som dessutom ser ut som de brukar hos Spielberg. Att Indiana Jones blir utsatt för McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister känns också som något som kommer från Spielberg, liksom den otäcka pulvriseringen av en förortsidyll med idel kärnfamiljer. Den sekvensen kan vara årets bästa, och är fullkomligt magnifik, och ett bevis på att Spielberg är och förblir mer komplicerad och ifrågasättande än han ofta får beröm för. I övrigt är filmen samma svindlade äventyr som de tidigare, ett äventyr som hela tiden balanserar på gränsen mellan det inspirerande och det larviga, men oftast ligger på rätt sida.
Annars är det Harrison Ford som är filmernas stora behållning. Han är så förbannat cool helt enkelt. Det handlar förstås främst om hans person och är svårt att definiera, men det är exempelvis sättet han väser ur sig bittra kommentarer ur mungipan, liksom i förbigående, eller att han har förmågan att se lätt uttråkad ut oavsett vad som händer runt omkring.
Så den senaste håller stilen. Ingen av dem är stor filmkonst, men Spielberg är en tillräckligt briljant regissör för att man inte ska ha tråkigt och ofta får man en hissnande känsla. Men jag föredrar Spielberg när han är på mer allvarligt humör och jag behöver inte fler Indiana Jones-filmer nu. (Men så fort vädret blir lite sämre kommer jag nog att se om del 4 i alla fall, om inte annat så för att höra Ford vresigt säga "I like Ike.".)
------------------------------------------
Jag har skrivit om Michael Curtiz förut, klicka här
Ett urval recensioner finns här: SvD, DN, New York Times, Salon, och jag avslutar idag med Stephanie Zachareks avslutande ord i sin recension i Salon: "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" is a mainstream family blockbuster about the allure of the solitary, unconfined life. That's not a contradiction in terms. That's showmanship.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
