Stockholm filmfestival 2005 rapport 3

Debatten om kvinnlig hämnd fortsätter, se exempelvis kommentarerna till min första festivalrapport, eller följande artikel i Svenska Dagbladet. Själva festivalen är dock slut.

Fyra amerikanska filmer såg jag på festivalen, utöver redan omnämnda Me and You and Everyone We Know nu också 212, Lonesome Jim och How the Garcia Girls Spent Their Summer. Om det är något som förenar dem, bortsett från det grovkorniga, digitala fotot, är det nog sökandet efter någon som förstår och bryr sig om. Särskilt tydligt är detta i 212, en film som har kommunikationssvårigheter som sitt tema. Den skildrar hur vi har lättare för att prata med, eller med hjälp av, en maskin, sen må det vara en telefon, en bandspelare, en kopiator, eller en dator. How the Garcia Girls Spent Their Summer handlar om tre generationer Garcias, den äldsta lever ensam och tar körlektioner vid 75 års ålder, hennes dotter driver en charkuteriaffär och bor ensam med sin dotter. De blir alla tre uppvaktade av män, men det är bara den äldsta av dem som finner någon egentlig lycka, till hennes dotters stora frustration. På det området är filmen tämligen unik, nämligen hur den skildrar en gammal kvinnas sexualitet och lust.

Koreanska The President's Last Bang handlar om mordet på president Park Chun-hee 1979. Han sköts ihjäl vid matbordet av chefen för Sydkoreas underrättelsetjänst, och det är han, chefen, som är filmens huvudperson. Det är väldigt snyggt alltsammans, vissa sekvenser är rakt igenom briljant ljussatta och filmade (Woo-hyeung Kim är fotograf), och det är välspelat, men också förvirrande. Allt är väldigt komprimerat och oklart, men det hjälper dock om man är insatt i koreansk historia. Filmen glider hit och dit, och ibland är det ren slapstick, ibland tungt samvetsdrama. Men den lyckas faktiskt hålla båda bollarna i luften samtidigt, fast jämfört med regissören/manusförfattaren Sang-soo Ims förra film A Good Lawyer's Wife (2003) var den något av en besvikelse. Detta var andra filmen jag sett om mordet på Park Chun-hee, den förra var The President's Barber (2004) som jag såg i Seoul förra året. De har mycket gemensamt, inte minst den tämligen makabra blandningen av slapstick och ond, bråd död. Båda var också stundtals oerhört gripande, men samtidigt lite disträa och luddiga, som om filmskaparna kände sig lite osäkra eller nervösa inför ett sådant politiskt brännbart ämne.

Den bästa filmen jag såg på festivalen var dock den senaste filmatiseringen av Stolthet och fördom. Även om jag tycker att Emma är den bästa av Jane Austens romaner, är detta nog den bästa av de filmatiseringar av hennes böcker jag sett. Dels tack vare de sprudlande skådespelarinsatserna, och dels för kameraarbetet. Kameran fångar både den stora balsalen i sin helhet, och den lilla hand som generat sträcks fram, och den rör sig lätt och ledigt, som ett löv för vinden, i långa, vindlande, svindlande åkningar genom hus och hem, upp för trappor, ner för trappor, in genom fönster, ut genom dörrar. Hela filmen sjuder av liv och rörelse, och är en fröjd att skåda. Man har också väl tagit till vara Austens bitska satir och kvickhet (manusförfattare är Deborah Moggach), och persongalleriet är ljuvligt. Keira Knightley spelar Elizabeth Bennet med glans. Men det är de små ögonblicksbilderna som lever kvar längst, av ett ögonkast, eller den utsträckta handen.

Och därmed var det slut, inte bara på festivalen utan också på min festivalrapportering. Nästa vecka blir det andra ämnen.

Stockholm filmfestival 2005 rapport 2

Före gårdagens festivalvisning av Me and You and Everyone We Know så fick regissören/författaren/huvudrollsinnehavaren Miranda July säga några ord. Hon frågade publiken om vi alla kommit direkt från jobbet för att se filmen. Många mumlade instämmande varpå July ungefär sa: "I can't even begin to imagine what you all do. Somehow I picture you all working in health care, but that can't be." Hennes korta framträdande var en uppvisning i ohämmad spontanitet, och hennes film var inte så mycket annorlunda. Hon och filmen hade helt enkelt mycket gemensamt. Med sin blandning av vimsighet (en korsning mellan Diane Keatons Annie Hall och Sandra Bullocks många rollfigurer), hängivenhet och nyfikenhet har July och hennes film gjort bejublad succé på festivaler världen över, och bland filmkritiker, som, när de skrivit om den, fått något oskuldsfullt hänfört över sig. Det finns också en bra intervju med henne i Guardian Unlimited.

Filmen handlar om en nyligen frånskild skoförsäljare (John Hawkes), hans två barn (Miles Thompson och Brandon Ratcliff), en performancekonstnär (Miranda July), två tonårstjejer (Natasha Slayton och Najarra Townsend), en något yngre tjej (Carlie Westerman), skoförsäljarens arbetskamrat (Brad William Henke), en äldre man (Hector Elias), samt en föreståndarinna för ett konstmuseum (Tracy Wright). De är alla ensamma, sökande och förvirrade. Skoförsäljaren eldar upp sin hand; hans sexåriga son sexchattar på internet; hans 14-åriga son och tonårstjejerna har oralsex, för att testa; den något yngre tjejen samlar handdukar och hushållsartiklar i sin brudkista; arbetskamraten sätter upp obscena texter på sitt fönster; den äldre mannen beklagar sig över att han levt ett helt liv med en kvinna han inte tyckte särskilt mycket om; performanceartisten närmast förföljer skoförsäljaren, och museumsföreståndarinnan lever ensam och försöker hitta passionen på internet. Se där ett nedslag i den ensamme bowlarens tidevarv. Det hela må låta uppgivet och deprimerat, men är det inte, för det finns så mycket humor och ömhet i skildringen att det efterhand blir oemotståndligt. Det finns en scen som sammanfattar hela filmen, som sammanfattar ett helt liv, där en man och en kvinna slår följe från varuhuset till sina parkerade bilar. De känner inte varandra, men låtsas att den sträcka de går symboliserar deras liv tillsammans. Deras första dejt var när de kom ut ur affären, och sträckan är deras äktenskap, och när de skiljs åt i vägkorsningen så får det symbolisera deras död. Det är vackert och gripande, och som en film i filmen.

Det finns inte någon egentlig handling i filmen, och den saknar riktning, men det gör ingenting, däremot blir den ibland lite väl chict indie-aktig, och kanske lite enerverande. Men den är välspelad och insiktsfull om människans tillkortakommanden som social varelse. Det var inte svårt att tänka på Nicole Holofceners filmer, och det faktum att Catherine Keener mycket väl hade kunnat spela rollen som museets föreståndarinna. Men det är Miranda Julys film, tillika hennes långfilmsdebut. Hon är känd i USA sedan tidigare som författare och konstnär och för den som vill stifta bekantskap med ett av hennes verk så finns det på internet. Det heter Learning To Love You More och det är väl också vad filmen handlar om, och kanske allt hennes skapande.

Stockholm filmfestival 2005 rapport 1

Med anledning av Stockholms filmfestival kommer jag att vara mer aktiv på filmforum den här veckan än brukligt är. Festivalen har nu pågått i fem dagar och allt är som vanligt. Volontärerna vet ingenting om någonting, eftersom de inte fått veta någonting av de (vanligtvis sura och självupptagna) ansvariga personerna. Den förhärskande tonen bland festivalens filmer är våld och provokation, med en omgång sex vid sidan av. Ord som ”kontroversiell”, ”udda”, ”unik”, ”säregen” och ”modig” står som spön i backen i program och katalog. Att de bara orkar. Det är inte utan att man längtar efter ett hyperkommersiellt, inställsamt och ohämmat sentimentalt drama med rara tanter, roliga hundar och söta barn med tindrande ögon, gärna utspelat i en kärnfamilj på julafton där alla är snälla och glada.

Men trots allt visas det bra och spännande film. Som Kim Ki-Duks senaste film The Bow. Ett stramt, stillsamt, koncentrerat drama om en ung kvinna och en gammal man som lever i harmoni på en båt, tills en dag en ung man kommer ombord och väcker kvinnans, eller snarare tjejens, lustar. Filmen är nästan utan dialog (mannen och flickan har inga repliker alls), vilket i kombination med den lätt dröjande tonen, som känns igen från tidigare filmer av Kim, nog kan skrämma bort mer sensationslystna åskådare, men för mig var det en av de stora behållningarna, precis som det var i Kims förra film Järn 3:an (2004). Vad som också känns igen är det faktum att filmen är ett drama om existentiellt utanförskap, där en ung, späd kvinna blir manipulerad och trakasserad av män.

Kvinnor som trakasserats och plågats av män är också ett av festivalens teman, under rubriken Female Revenge. Festivalen menar att det finns en ny trend inom filmen som handlar om kvinnlig hämnd. För att understryka detta visar man fyra filmer. Två koreanska, Lady Vengeance (2005) och This Charming Girl (2004), en brasiliansk, Four for None (2004) och en tysk vampyrfilm, Bloodrayne (2005). Men finns det verkligen fog för att tala om en trend? Kill Bill (2003) brukar också nämnas, men det var ju två år sen den kom, och har dessa filmer, gjorde under loppet av nästan tre år på tre olika kontinenter, verkligen något gemensamt, och är kvinnlig hämnd så ovanligt att dessa filmer verkligen pekar på något nytt och revolutionerande? En av de bästa Bond-filmerna, Ur dödlig synvinkel (1981), har exempelvis kvinnlig hämnd som tema. Carole Bouquet spelar Melina Havelock som, beväpnad med armborst, jagar och skjuter ihjäl de som dödat hennes föräldrar, och därtill räddar hon livet på Bond vid mer än ett tillfälle. Två år senare gjorde Clint Eastwood Sudden Impact, som handlar om en kvinna som hämnas på de män som våldtog henne. När hon i slutet skjutit ihjäl den sista så blir hon inte gripen av polisen, utan vandrar vidare fri. På 70-talet kunde man se Pam Grier hämnas sin syster i Coffy (1973). Thelma & Louise (1991) hämnas på män, Dolores Claiboure (1995) hämnas på sin man. Claude Chabrol har skildrat hämnande kvinnor, liksom Francois Truffaut. 1996 kom två filmer om kvinnor som hämnas, amerikanska Öga för öga där Sally Field hämnas på mannen som mördat hennes dotter, och holländska Antonias värld. Kill Bill bygger ju därtill på flera äldre hämnarfilmer, såsom svenska Thriller – en grym film (1974) och japanska Shurayukihime (1973, på engelska Lady Snowblood). Och kvinnan har också i nästan alla dessa exempel varit hjälten. Vi kan gå ännu längre bak i filmhistorien, till 1920-talet, och kanske även längre tillbaks än så, men min poäng har nog ändå gått fram. Hur kontroversiellt och nytt är det egentligen med en kvinnlig hämnare?

I filmfestivalens tidning menar Emma Gray Munthe att filmer med hämnande kvinnor får ett helt annat bemötande än filmer med hämnande män och anar en misogynism bakom det. Hon citerar Roger Eberts recension av Day of the Woman / I Spite on Your Grave (1978) som exempel. Jag undrar dock vilken recension det är. Inte den som han skrev för Chicago Sun-Times i alla fall. Hon nämner inte heller att Ebert sågar en manlig hämnarfilm som Death Wish II (1982), och fastslår att den är lika dålig som Day of the Woman. Den gode Ebert gav dessutom tre stjärnor av fyra möjliga till ovannämnda Sudden Impact. Sedan nämner Grey Munthe hur Snabbare än döden (1995) sågats, liksom Catwoman (2004), men sågades de verkligen på grund av att de hade kvinnliga hämnare? Var det inte för att de var riktigt dåliga filmer som de fick så dålig kritik. Batman – återkomsten (1992), som också har en hämnande Catwoman, fick bra kritik, men så är den också bra. Öga för öga sågades, men inte Thelma & Louise eller Dolores Claibourne. Truffaut och Chabrol är ju de flesta kritikers favoriter.

Jag kan visst tänka mig att kvinnligt våld på vita duken får andra reaktioner än manligt våld, och att vissa män, och kvinnor, har svårt att acceptera kvinnor som tar plats, ger tillbaka och hävdar sin rätt, men med hjälp av några lösryckta citat och exempel kan man varken fastslå det ena eller det andra om orsaker och motiv. Och, som sagt, att vi ser en ny trend, det har festivalen inte lyckats övertyga mig om.

Jag återkommer med fler festivalrapporter under veckan, nästa blir på onsdag.

The Lubitsch touch

En manusförfattare gav en gång ett tomt papper till Lubitsch och sa "Now let's see if you can give that the 'Lubitsch touch'!" Det var förstås en protest å manusförfattarnas vägnar för att kritikerna bara hyllade regissören, det vill säga Lubitsch, och inte manusförfattarna. Vad de hyllade honom för var just "the Lubitsch touch", det där svårdefinierat, speciella som gav Lubitschs filmer deras särprägel och som var en kvalitetsstämpel. Men kanske är just det faktum att det är något svårfångat, som gör att det blir desto mer intressant.

Lubitsch var född i Berlin 1892, och tillhörde den tyska, judiska borgarklassen. Han älskade teater och scenen, och jobbade på faderns firma på dagarna och stod på scenen på kvällarna. Han hamnade till slut i den uppblomstrande tyska filmindustrin, och så fann han sig vid 26 års ålder vara en av Tysklands främsta regissörer. Som sådan varvade han påkostade epos med kvicka komedier, och hörde under 1920-talet till en av stumfilmens främsta mästare. Under 20-talet flyttade han också till USA, men flytten påverkade inte hans ställning. Inte heller ljudfilmens uppdykande påverkade Lubitschs flyt, och ända fram till sin död, av en hjärtattack under inspelningen av Damen i hermelin (1948), tillhörde han filmens mest respekterade, beundrade och efterhärmade företrädare.

Lubitschs filmer kännetecknas av elegans, såväl etisk som estetisk. Hans filmer har ett särskilt skimmer över sig, han var själv alltid välskräddad och med monokel, alltid artig och belevad, fast med en syrlig tunga, precis som hans filmer. Tjuvar i paradiset (1932) utspelas till stor del i Venedig, fast även om gondoljären sjunger O sole mio, så är det inte två älskande i gondolen, utan sopor. Det är en del av Lubitschs storhet, driften med det förväntade, viljan att rycka undan mattan för den blaserade betraktaren. Den andra delen av Lubitschs storhet är hans totala engangemang och hängivenhet. Mer än de flesta andra filmskapare var Lubitsch sina filmer, han var dem till den milda grad att han ibland trampade på skådespelares, manusförfattares och fotografers tår. Han kunde visa hur någon skulle klä sig, gå, tala, gestikulera. Filmen var hans hela liv, och han tänkte inte låta någon komma i vägen mellan hans vision och den färdiga filmen. Det faktum att han var så framgångsrik och hans filmer var sådana publiksuccéer gjorde att han fick den friheten.

Även om Lubitsch under större delen av sin karriär var verksam i USA, så lämnade han inte Europa, tvärtom, han tog det med sig till USA. Många av hans stora filmer utspelas i Budapest, Paris, Warsawa, London, och de bygger ofta på pjäser skrivna av europeisk författare. Han hade en trogen medarbetare i Samson Raphaelson, med vilken han skrev manus till nio av sina filmer. Två av hans filmer byggde också på manus av Billy Wilder och Charles Brackett, Blåskäggs åttonde hustru (1938) och Ninotchka (1939). Men över allt och alla tornade Lubitsch upp sig, trots att han var ganska kortväxt.

Men the touch då, vad var det. Ja, för mig är det en fråga om en diskret antydande blinkning, där en persons blick, eller en stängd dörr, säger mer än en hel monolog. Lubitsch är nyansernas mästare. Men det är mer, det är också en fråga om en känslomässig hållning. Hos Lubitsch ligger alltid tragedin och ruvar i bakgrunden. Bakom humorn i hans komedier ligger ofta en förtvivlan, en desperation. Ibland ligger hotet från ett totalitärt system och pressar på, men det är främst skräcken för att bli övergiven och ensam som ger filmernas deras klangbotten, och det faktum att karaktärerna är för belevade och väluppfostrade för att låta deras inre känslor styra eller ens synas. Där ligger Lubitsch verkliga storhet. Som Andrew Sarris skrev: "What are manners, after all, but the limits to man's presumption, a recognition that we all eventually lose the game of life but that we should still play the game according to the rules?" Och "manners", det är vad Lubitsch fokuserar på, det är hans ämne, hans livslånga projekt. Det finns alltså tydliga paralleller till Jean Renoir, en av Lubitschs beundrare, och främsta Renoirs Spelets regler (1939). Och detta ämne behandlar Lubitsch på olika sätt, ur olika vinklar, fram till sin sista fullbordade film Husan som inte visste sin plats (1946), som är en av hans bästa.

Men trots alla Lubitschs goda sidor är det något som fattas. Jag har ännu inte sett en helt lyckad film av honom, närmast kommer Korsdrag i paradiset (1941). Hans filmer saknar ofta den rätta gnistan, de kan bli för polerade, för förfinade. Det är mer liv hos hans konkurrenter såsom Cukor, McCarey, Leisen, Stevens. Ninotchka anses ju som en klassiker, men den är varken särskilt rolig eller särskilt intressant, även om Garbo har följande sköna replik: The last mass trials were a great success. There are going to be fewer but better Russians. (Vilket känns som en typisk Wilderism.) Nyinspelningen Silkesstrumpan (1957) med Fred Astaire och Cyd Charisse är därtill betydligt bättre.

Men Lubitsch är ändå en av de stora, och en av de inflytelserika. Bland hans många beundrare återfinns Billy Wilder, Wes Anderson, Cameron Crowe och Nora Ephron. Ephrons föräldrar arbetade på ett manus åt Lubitsch men hans hälsa satte stopp för projektet. Det är alltså inte så konstigt att just Ephron kanske bäst förvaltar arvet efter Lubitsch.