Jul 2008

Bland alla julföreberedelser hann jag inte med att skriva något i går och inte i dag heller. Men God jul! Och glöm inte att se Ungkarlslyan (The Apartment 1960), den bästa julfilmen av dem alla.

Saker jag har sett (29)

Three Burials, Junebug, Sirens, A Guide to Recognizing Your Saints, Fifflaren, Café Lumiere

Tommy Lee Jones har varit en favoritskådespelare i många år så när jag läste att han skulle regissera en film blev jag naturligtvis mycket nyfiken. Många år senare fick jag äntligen chansen att se den och jag blev inte besviken. Three Burials (The Three Burials of Melquiades Estrada 2005), med manus av Guillermo Arriaga, är en tung och vacker film om vänskap, död och botgöring, blandat med ett mått av besatthet, och rör sig i gränslandet mellan Mexico och USA. Barry Pepper spelar en inskränkt och lätt sadistisk gränspolis och Tommy Lee Jones själv spelar en fårad man vars bästa vän Melquiades (Julio Cedillo) hittas mördad. Han kräver rättvisa, men sin egen form av rättvisa. Filmen utspelas delvis i den lilla staden, där det inte finns något att göra och tristessen kryper längs väggarna, och delvis ute i vildmarken, där solen och skallerormarna utgör ständiga hot. Det är ett gränsland, gränslandet mellan USA och Mexico, mellan rik och fattig, mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan. (finns på dvd)

Junebug (2005) såg jag för första gången på Göteborgs filmfestival för några år sedan och nu igen på tv. Jag mindes den väl men blev ändå glatt överraskad över hur bra det är. Den handlar om ett kulturellt par från Chicago som hälsar på hos mannens familj i en liten stad på landet, där inte mycket händer. Det är första gången familjen träffar hans fru (Embeth Davidtz) och de har svårt att förstå sig på henne och hennes storstadsmaner. Den enda som tar henne till sig är hennes svågers unga fru (Amy Adams), som aldrig träffat någon så elegant och världsvan. Den är ömsom rolig, ömsom tragisk och alltid vackert, inkännande och stark. Det är tyvärr den enda film regissören Phil Morrison gjort hittills men jag hoppas det blir en till snart. (finns på dvd)

Det finns många skäl att se Sirens, varav jag väljer tala tyst om vissa. Men värmen, humorn erotiken och den lätt förtrollade stämningen vill jag gärna prata om. Den utspelas i 30-talets Australien, dit en präst från England (Hugh Grant) blivit stationerad. Hans första uppdrag blir att åka ut på landet och tala förstånd med en konstnär (Sam Neill) som målat en serie religiösa tavlor med sexuellt motiv. För sexuellt för kyrkans smak. Men väl där ute så blir både prästen och hans fru (Tara Fitzgerald) förförda av den öppna och tillåtande atmosfären och genomgår ett sexuellt uppvaknande. Det hela är oemotståndligt. (finns på dvd)

A Guide to Recognizing Your Saints (2006) är dock inte särskilt oemotståndlig utan snarare diffus och irriterande oengagerande, trots sitt starka innehåll. Den handlar om några missanpassade ungdomar en het sommar 1986 i Queens, om fäder/söner-relationer, vänskap och frustration, men regissören och manusförfattaren Dito Montiel lyckades inte få till det på ett lyckat sätt. Kanske för att ämnet låg honom för nära, han var nämligen själv en av de missanpassade ungdomar filmen handlar om. (finns på dvd)

Robert Rossen var manusförfattare/regissör/producent och han gjorde bara en handfull filmer, varav flera dock blivit klassiker. Mästerverket i hans oeuvre är Fifflaren (The Hustler 1961), med Paul Newman som biljardspelaren vars höga tankar om sin egen förträfflighet hela tiden leder honom till återvändsgränder. Filmen drivs inte av sin handling utan bygger på stämningar och karaktärsutveckling och känns ibland mer fransk än amerikansk. De inledande 45 minutrarna på en biljardhall är fullkomligt magnifika i sin atmosfär. Newman är också magnifik. George C. Scott likaså, som en slags agent för biljardproffsen, kallhamrad och cynisk ut i fingerspetsarna. Filmens enda svaghet är den kvinnliga rollfiguren (Piper Laurie) som måste offras för att Newmans "pool shark" ska komma till självinsikt. (finns på dvd i Storbritannien)

Café Lumiere (2004) till slut är taiwanesiske mästerregissören Hou Hsiao-Hsiens japanska film, om en lätt alienerad tjej som håller alla på avstånd och gärna sitter på tunnelbanan. Ibland hälsar hon på sina föräldrar, ibland hänger hon med en kompis, men ofta är hon själv. Det är stillsamt, på en Ozu-vis, och meditativt. Den är i sin förföriska enkelhet mycket tillfredsställande, men jag förstår den som tycker det är tråkigt. Det händer i princip ingenting, men ibland räcker det. (finns på dvd i Storbritannien)

Saker jag har sett (28)

Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen

Årets kanske största besvikelse på bio är nog Pineapple Express (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg Supersugen (Superbad 2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om Supersugen finns här och Judd Apatow här)

En annan besvikelse var Rachel Getting Married. Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter När lammen tystnar (The Silence of the Lambs 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg Rachel Getting Married, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)

Patrik 1,5 var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)

Unge Freud på Gaza, en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)

Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska De vuxna (Les grandes personnes). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)

Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, Body of Lies. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som Syriana (2005) och The Kingdom (2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än Syriana och bättre än The Kingdom. Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)

Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska Sommarminnen (L’heure d’été). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)

Rättigheter

I mitt jobb går mycket tid åt till rättighetsfrågor. Att leta reda på vem som har rättigheterna till en viss film i ett visst land och/eller att förhandla med rättighetsinnehavaren för att få visa filmen. Ibland blir det ganska absurt och ofta ganska frustrerande och tidskrävande och vissa dagar står det mig upp i halsen. Det som gör mig särskilt irriterad är när de som äger rättigheterna inte på något vis varit inblandad i tillkomsten av verket. Att SF äger rättigheterna till de filmer de själva producerat är naturligtvis helt naturligt och rätt, men att det kan sitta en skojare någonstans och som fått tag på rättigheterna till något som han inte har någon som helst relation till känns fel. Om varken upphovsman eller anhöriga är intresserade av rättigheterna eller längre är i livet borde de tillhöra allmänheten kan man tycka.

Debatten om fildelning berör också rättighetsfrågorna. Tyvärr är debatten oftast lika irriterande som snårigheten på området. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få allting gratis serverat hem. Det är ingen rättighet, bara för att det går. Författare, regissörer, producenter, kompositörer och så vidare har däremot rätt att få ersättning för vad de skapat. Frågan är bara hur och vilket sätt som är det bästa. Här måste musik- och filmbranschen skärpa sig och lära sig att deras kamp mot illegal fildelning är en de inte kan vinna om de inte tänker om. De ligger flera år efter verkligheten och istället för att tramsa borde de ägna sig åt att komma på konstruktiva lösningar för både dagens och framtidens mediasituation. I dagens SvD säger Sony BMGs digitalchef "Hittills har de illegala tjänsterna upplevts som bättre, med större utbud och bättre användarupplevelse än de lagliga tjänster som funnits." Ja, exakt! Så varför inte fixa till en egen tjänst som är bättre? Egentligen borde man exempelvis kunna gå in på skiv- eller filmbolagens webbplatser och i streamad form se deras filmer eller lyssna på deras musik eller mot en liten ersättning ladda ner för hemmabruk. Kanske filmarkivens skatter kunde läggas upp på en webbplats i FIAFs regi där man kan se alla filmer i streamad form.

Själv använder jag Spotify för musik och det är ganska fantastiskt att helt gratis och helt lagligt få hem all världens musik till sin dator utan problem. Jag kan visserligen inte ladda ner den och föra över den till min mobil, men nu börjar det ju bli vanligare att telefonbolagen erbjuder den möjligheten. Snart kommer vi förmodligen i alla fall befinna oss i en sådan situation at IPRED blir poänglös eftersom ingen ändå behöver göra något olagligt för att komma över film eller musik utan att till synes betala för den. Gratis kommer den naturligtvis aldrig bli, på något sätt kommer vi att betala, direkt eller indirekt.

Mitt största problemet med IPRED är för övrigt att det är privata aktörer som får makten att upprätthålla lagen. Visserligen måste den som misstänker fildelningsbrott nu lägga fram sin begäran till en domstol för att få IP-numret till den misstänkta, men domstolen borde lämna ärendet vidare till polisen om de bedömer det vara tillräckligt allvarligt, inte lämna uppgifterna tillbaka till skivbolaget eller vem det nu är som kommit med anklagelsen. Och hur ska man göra med dem som har dold IP eller delar IP-adress med många andra? Finlands erfarenheter har inte varit så inspirerande.

Men den här frågan är besvärlig och jag har ännu inte kommit fram till en bra lösning (vilket för övrigt verkar gälla de flesta som är med i debatten) så jag släpper den för stunden.

Stockholm Film Festival 2008

Nu har ni fått vänta länge men till slut kommer här en liten filmfestivalrapport!

Som alla andra genres är dokumentärfilmen inte främmande för klichéer och konventioner. Not Quite Hollywood: The Wild Untold Story of Ozploitation (2008) och You Must Remember This: The Warner Bros. Story (2008) är inga undantag. Den första handlar om den australiensiska filmen på 70-talet och åren däromkring, men inte den hyllade australiensiska nya vågen, utan den billiga genre filmen, såsom splatter, action och sex. Den var inte så himla intressant men den var full av roliga klipp ur filmer om diverse odjur som löper amok bland oskyldiga bönder eller nunnor som slaktas. En del Mad Max bjuds det också på, samt en Quentin Tarantino i extas. You Must Remember This är betydligt mer seriös och patinafylld, men ack så tråkig. Faktum är att det är en gåta hur den kan vara så extremt menlös och ointressant med tanke på den guldgruva den har att ösa ur. Warner Bros. historia lider ju inte direkt av en brist på färgstarka personligheter eller magnifika filmer, men det här är en dokumentär för de som inget vet och inte heller är intresserad av att få veta något. Och båda har exakt samma upplägg, det klipps mellan en samling talande huvuden (såsom Tarantino om splatter och Scorsese om Warner) och filmklipp och så försöker man parallellt berätta en historia om filmerna och samhället i stort. Allt korrekt, tillrättalagt och tråkigt. Nog måste det gå att finna en annan vinkel?

En som verkligen har hittat en egen vinkel är Takeshi Kitano, vars senaste Achilles and the Tortoise (Achilles to kame 2008) visades på i år. Absurd humor, bottenlös sorg och explosioner av blod och/eller våld utgör hans kännetecken, filmat på ett stramt, distanserat vis. Kitanos filmer bilder en egen värld och de är snudd på utbytbara med varandra. Den här är något för lång, men allt man kan förvänta sig finns där, inklusive en mängd tavlor, alla målade av Kitano. Han har också skrivit, regisserat och klippt filmen, samt spelar huvudrollen den sista halvan av filmen.

En annan egensinnig och ambitiös filmskapare vars filmer är vanligare på festivaler än på den ordinarie repertoaren är Kim Ki-Duk och i år heter hans film Dream (Bi-mong 2008). Hans filmer utgör i ännu högre grad en egen värld, och ibland kan de vara hjärtskärande vackra och/eller brutala, medan ibland bara vara brutala. Dream är inte riktigt lika lyckad som tidigare verk (min favorit hittills är nog Samaritan Girl (Samaria 2004)), men berättelsen om en svartklädd man vars drömmer utlevs av en vitklädd kvinna, har den övernaturliga och Kafkaartade stämning och den bortomvärldsliga kärlek som är det kanske mest tilltalande med Kims filmskapande.

Den absolut sämsta filmen jag sett på festivalen var Absurdistan (2008), som är en slags saga om en liten by i ett torrt land där plötsligt vattnet försvinner och törst och torka breder ut sig. Kvinnorna bestämmer sig för att sexstrejka för att männen vägrar åtgärda problemet med vattenbristen och det hela utvecklas till en slags gerillakrig mellan könen. Den var helt utan charm och närmast reaktionär i sin stereotypa syn på könen, på alla plan, och den var inte det minsta roliga, bara ett pinsamt vältrande i klichéer. Bra musik dock. Varför fixade för övrigt inte kvinnorna själva fram vatten? De var ju på alla vis mer företagsamma och driftiga än männen.

Även om ingen film jag sett var lika dålig som Absurdistan så var ingen film heller riktigt lyckad men jag tror att den jag tyckte bäst om var Paper Soldier (Bumaznyj soldat 2008), en rysk film som utspelas vid en rymdbas i Kazakstan 1961, veckorna innan Juri Gagarin skickas upp som den första människan i rymden. Det var en säregen film med ett vidunderligt vackert foto, där tid och plats flöt ihop och isär och det ibland var långtråkigt och ibland oerhört bra, snudd på genialt. Den får min röst.

Saker jag har sett (27)

Jag har visserligen sett en hel del men det blir bara en film idag, Zeitgeist (2007), för det finns mycket att säga om den. Den finns inte på dvd men sprids på nätet, via google video eller för nedladdning.

Det var ganska länge sedan jag först hörde talas om den men jag har inte känt någon större lust att se den, men nu har jag påmints om den igen från olika håll och den har dessutom fått en uppföljare som precis haft nät-premiär. Så jag tog mig tid att se den första.

Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.

Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.

De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.

Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.

Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.

Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.

Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.

Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.

Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.

Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.

Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.

Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!

------------------------------------------------------------

För den som vill läsa om Första världskriget kan jag bland annat rekommendera The First World War av Hew Strachan.

För den som vill läsa om David Shayler som Jesus finns exempelvis en artikel i Daily Mail och Channel 4 på nätet.

Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här

För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här

Steve McQueen

I en scen i Gatans kung (Somebody Up There Likes Me 1956) finns en scen i en biljardhall. En ung man står med ryggen mot kameran, vänd mot biljardbordet, när något stör honom. Han vänder sig blixtsnabbt om, och i samma rörelse drar han fram en kniv. Det var inte vem som helst som vände sig om, det var en 26-årig Steve McQueen i sin debutroll. Och rollen som hårdhudad hoodlum passade honom perfekt, särskilt med tanke på hans barndom. Hans ensamstående alkoholiserad mamma lämnade bort honom till sina föräldrar när Steve var tre år. Han pendlade sedan mellan sina morföräldrar och sin mamma och hennes män, vissa av dem misshandlade både mamman och Steve. Han drev omkring med kriminella gäng och hamnade som tonåring på ett hem för missanpassade ungdomar, Junior Boys Republic. Sedan var han några år i marinkåren, där han spenderade en hel del tid i arresten. Men han började skärpa till sig, och efter marinkåren försörjade han sig bland annat som racerförare för motorcyklar samtidigt som han pluggade till skådespelare. Han gjorde diverse teaterroller innan han fick rollen i Gatans kung. Huvudrollen där spelas av Paul Newman, hans andra filmroll och första huvudroll. Han var redan stjärna där. McQueen hade fortfarande några år kvar tills dess.

Det är något särskilt med Steve McQueen. Jag träffade en gång på en filmvetare på en buss och när jag sa att jag var på väg till videobutiken för att hyra en McQueen-film fick han något drömmande i blicken och sa "Jag tror alla män har en Steve McQueen-fas." Jag vet inte om det är en fas för mig, i så fall är den väldigt lång, och fortfarande utan slut. Har är dessutom mer än bara en skådespelare, han är en ikon, en referenspunkt. Hans privatliv fortsatte att vara problematiskt, brutalt och splittrat även som vuxen, men när han var framför en kamera blev han lugn, stabil och exceptionellt förförisk, utan att behöva göra något. Få har en sådan minimalistisk spelstil som McQueen, han bara står där men ändå äger han rummet.

Efter Gatans kung gjorde han tv-serier, och samma år som filmdebuten debuterade han också på Broadway. Sen träffade han John Sturges, som först regisserade honom i Nätternas eld (Never So Few 1959) men framför allt i 7 vågade livet (The Magnificent Seven 1960), Sturges nyinspelning av Akira Kurosawas De sju samurajerna (Shichi-nin no samurai 1954). För besväret blev McQueen en stjärna och Sturges fick ett samurajsvärd av Kurosawa (i alla fall enligt pressmaterialet, en annan källa hävdar att han fick en kabukidocka).

Tre år senare gjorde Sturges och McQueen Den stora flykten (The Great Escape 1963) tillsammans. McQueen spelar en amerikansk soldat bland många andra som försöker fly från ett tyskt fångläger under andra världskriget. Precis som i verklighetens militärtjänst spenderar McQueen en stor del av tiden i filmen i lägrets arrest, the cooler, och kallas därför "the cooler king". Han sitter där på golvet med en basketboll för att få tiden att gå. Till slut gör han ett flyktförsök på en motorcykel och slutar insnärjd i taggtråden mot gränsen till Schweiz. Det är ett klassiskt ögonblick i filmhistorien och en typisk McQueen-scen, som naturligtvis själv sitter på motorcykeln i nästan alla scener.

Året innan Den stora flykten gjorde McQueen en av sina allra bästa filmen, som den ofrivillige soldaten i Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes), regisserad av Don Siegel. Siegel borde varit perfekt för McQueen, men de gjorde bara en film tillsammans, vilket är synd för det är nog Siegels bästa, mycket tack vare McQueen.

Därefter gjorde McQueen en serie tråkigare filmer på 60-talet, men även den lyckade Kanonbåten San Pablo (The Sand Pebbles 1966). Men nästa storverk var förstås Bullitt (1968), som är det kanske mest arketypiska av alla McQueens filmer. Den är mest känd för biljakten på San Franciscos gator, men det delen är det tråkigaste i filmen. Det är istället regissören Peter Yates osminkade realism i kontrast med McQueen bländande star quality som är filmens största behållning.

Men höjdpunkten i McQueens filmkarriär kom fyra år senare, 1972, då han och Sam Peckinpah gjorde två filmer tillsammans, den brutala och ekvilibristiska Getaway och den lågmälda och ömsinta Junior Bonner. Det första är en iskall thriller om ett bankrån och den efterföljande jakten/flykten mot Mexico där McQueen spelar mot sin dåvarande fru Ali MacGraw. Den andra är ett familjedrama om en rodeoryttare (McQueen) som kommer hem och hälsar på sin white trash familj i en amerikansk småstad. Inget våld här, bara långa, tysta scener av tafatt kärlek och oförmåga att sätta ord till sina känslor. Den långa scenen då far och son (Robert Preston spelar pappan) sitter i hammocken utan att säga något till varandra är underbar, och ett bevis på att McQueen fungerade lika bra när han inte satt på en motorcykel, en hästrygg eller i en bil. Han behövde aldrig spela, han behövde bara vara Steve McQueen. Han var ingen karaktärsskådespelare, men han behövde inte heller vara det. Han var ju "the king of cool".

I mitten av 70-talet var McQueen den högst avlönade filmstjärnan i Hollywood, men samtidigt började hans hälsa ta ut sin rätt och han dog av en hjärtattack 1980, bara 50 år. Han var då i Mexico, i Juarez, dit han åkt för att få bukt med sin lungcancer.

I Le Mans (1971), som enbart utspelas under det klassiska racingloppet, utspelas en liten scen mellan honom och en kvinna (Elga Andersen), och följande replikskifte:

"When people risk their life, shouldn't it be for something very important?"
"Well, it better be."
"But, what is so important about driving faster that anyone else?"
"A lot of people go through life doing things badly. Racing is important to the men who do it well. Racing, it's life. Anything that happens before or after, it's just waiting."

Saker jag har sett (26)

Nyckfull sommar, Dag som natt, Sidewalks of New York, Kvinna i dödscell, Rånet, Gatans desperados, Tropic Thunder

Man ska naturligtvis vara lite försiktig med att säga att något är typiskt än det ena, än det andra, men det går inte att komma ifrån att Nyckfull sommar (Rozmarné léto 1968) känns typiskt tjeckisk. Den handlar om tre äldre, ganska patetiska, farbröder som tillbringar en sommar med att bada och dricka öl vid floden. En dag kommer två cirkusartister förbi, ett gift par, och de tre männen blir alla som förhäxade av den unga frun. En av männens fru flyttar i sin tur in hos det unga paret. Filmen är som en sedelärande saga, egensinnig och poetisk. Den balanserar på det gubbsjukas gräns men stämningen i filmen är sådan att, som sagt, männen är patetiska mer än något annat och filmen är på det hela taget ganska sorglig men förtjusande. (finns på dvd i Tjeckien och USA)

För den som inte varit på en filminspelning men är nyfiken så är François Truffauts Dag som natt (La nuit américaine 1973) en bra början. Den utspelas helt på en filminspelning, bakom kulisserna, och betar av problem som glömska skådespelare, katter som vägrar dricka mjölk, pengar, belysning, ljudupptagningar och allt annat som kan tänkas hända på en inspelning. Truffaut själv spelar regissören och även om det inte är hans mest djupsinniga film är den rolig och förförisk och har den öppenhet och värme som kännetecknar allt Truffaut gjort. Den får nog anses vara obligatorisk för alla som är filmintresserade. (finns på dvd i Frankrike och USA)

Edward Burns har skrivit och regisserat en handfull oansenliga och trevliga filmer och min favorit hittills är Sidewalks of New York (2000). Eftersom den handlar om en grupp människor som pratar sig igenom sina relationer i New York är det svårt att inte dra paralleller till Woody Allen, men det är inte samma klass. Men det är roligt och känns ganska intimt och personligt. (finns på svensk dvd)

Den brittiska 50-talsfilmen ligger i skymundan mellan guldåldern på 40-talet och diskbänksrealismen på 60-talet men det gjordes mycket bra engelsk film även däremellan. En av de ansvariga för det var J. Lee-Thompson, innan han for till USA och gick vilse i diverse B-filmer. Någon gång ska jag utforska om det finns någon röd tråd mellan 50-tals filmerna och Charles Bronson-filmerna på 70-talet, men nu får det räcka med att konstatera att på 50-talet hade Lee-Thompson en blomstrande karriär, där han med kraftfulla bildkompositioner berättade om brott och straff i arbetarklassmiljö, och Kvinna i dödscell (Yield to the Night 1956) är en av dem. Riktigt bra är den också, med Englands svar på Marilyn Monroe, Diana Dors, i huvudrollen. Hon spelar ett butiksbiträde som träffar på den stora kärleken. Mannen ifråga är dock allt för kär i en annan kvinna och detta triangeldrama leder till att alla dör, en av egen hand, en blir mördad och en döms till döden. Filmen bygger löst på Ruth Ellis historia, den sista kvinna som avrättades i Storbritannien, och det 1955. (nyligen släppt på dvd i England)

En annan engelsk film som precis släppts på dvd är Rånet (Robbery 1967), som fick regissören Peter Yates att bli kallade till Hollywood och göra Bullitt (1968). Rånet är löst baserat på ett mytomspunnet tågrån i England 1963, kallat "The Great Train Robbery" och är kanske inte det mest personliga verk man kan se, men den är spännande och professionell. Den är närgången och skitig och med en skön samling skådespelare. Fast Stanley Baker i all ära, han har inte Steve McQueens lyskraft.

Luis Buñuel gör nästan bara mycket personliga filmer, oavsett var han gör dem. Personligen tycker jag hans mexikanska period är den bästa, så det är synd att nästan inga av de filmerna finns tillgängliga. Den mest kända av dem är Gatans desperados (Los Olvidados 1950), om gatubarn i Mexico City. Det är en rå och brutal film utan något större hopp, och den gör det svårt för åskådaren eftersom barnen det handlar om är lika råa och brutala de. De misshandlar djur och handikappade med samma iver och respektlöshet som de behandlar varandra. Men här finns också sökande efter ömhet, förvirrad kärlek och ögonblick av oväntad lycka, vilket tillsammans med Buñuels förvånansvärt lätta handlag gör att filmen inte är så outhärdlig som den kunnat bli. Den har också inslag av surrealism som man förvänta sig från Buñuel, och som gör att den skiljer sig från många andra filmer av sitt slag. (finns på dvd i Frankrike)

Jag har inte hunnit se mycket på bio men Tropic Thunder har jag sett. Jag måste säga att jag föll handlöst för den. Visserligen försöker de i slutet ha kvar kakan de frossat i under större delen av filmen, men det var så mycket inspirerad galenskap hela tiden att jag är beredd att förlåta allt. Det är inte bara det att den är så rolig utan den är också så brutal och elak och ljuvligt fri från god smak. Och den har Tom Cruise. Jag skulle kunna gå in på nästan varje scen och beskriva varför just den var så bra, men det här ska ju vara kort och koncist så det får bli en annan gång. Det får räcka med att säga att den fungerar som satir över Hollywood och som en metafilm samtidigt som den står på egna ben och inte bara är en serie skämt utan sammanhang. Den är också ännu en uppvisning i Robert Downey Jr.s skådespelarbegåvning. Missa den på egen risk och eftersom den handlar om en filminspelning kan den ses som ett komplement till Dag som natt som jag skrev om ovan.

Prag och Sao Paulo

Som ni kanske minns från tidigare Bergmanrapporter så är det ofta folk reagerar på min (i deras ögon) ringa ålder. "You're so young!" är nog den vanligaste kommentaren när jag är ute och ska prata. Heder därför åt Wim Wenders som inte nämnde åldern över huvud taget utan bara sa "Hello Fredrik, I'm Wim Wenders." Han är cool, det går inte att komma ifrån. Han har dessutom dedikerat sin nya film Palermo Shooting (2008) till Bergman.

Wenders var hedersgäst på filmfestivalen i Sao Paulo dit jag var bjuden för att prata Bergman. Festivalen hade ett retrospektiv ägnat åt "den okände" Bergman, vilket innebar att de visade filmer som inte finns tillgängliga i Brasilien, främst de tidigare filmerna från 40-talet samt några från 50-talet. Men de visade också Skammen, Vargtimmen och En passion från 1968-69. Av någon anledning är den delen av Sydamerika ett av de ställen Bergman först slog igenom internationellt, i början av 50-talet, och intresset är fortfarande väldigt stort. Många av visningarna var utsålda och flera tidningar och nätportaler intervjuade mig om Bergman och svensk film. Att vi dessutom pratade en hel del om presidentvalet i USA är kanske lite mer överraskande men det är ju den tiden på året.

I Prag sades det inte så mycket om vare sig Obama eller McCain men frågorna runt Bergman är ungefär de samma överallt. Hur ser svenskarna på Bergman idag? (Det beror på vem du frågar men han är allmänt respekterad och hyllad, även om många har problem med honom.) Hur kommer det sig att Bergman inte fått den respekt han förtjänar i Sverige? (Tja, har han inte det?) Har hans filmer något att ge ungdomen idag? (Javisst, på samma sätt som förut. Frågorna och sättet de gestaltas har inte gått ur tiden än.) Varför tror du att Bergman blivit så uppmärksammad och omtyckt över hela världen? (Dels kom han rätt i tiden, dels hade han tur och dels är han personlig på ett universellt sätt som gör att alla kan ha en personlig relation till honom.) Vilken är din favorit av Bergmans filmer? (Gycklarnas afton) Vilken var den första Bergmanfilm du såg? (En lektion i kärlek). Är Bergman din favoritregissör? (Nej.)

I Prag var ambitionen betydligt bredare än bara den okände Bergman, där visar man allt, i två månader. Undrar om någon går och ser alla...

Efter två veckor av Bergmanföreläsningar, Bergmanintervjuer, Bergmantårta, Bergmanpins, Bergmanstenar och, faktiskt, Bergmanfilmer kan man bli lite mätt. Därför lovar jag att resten av året blir helt Bergmanfri på filmforum. Nu är det dags för Steve McQueen och de kvinnliga regissörerna jag utlovat. Och mer Paul. Paul Newman.

Prag

Jag kan inte skriva nagot den har veckan for jag ar i Prag pa Bergmanfestival. Jag aterkommer inom kort!

Saker jag har sett (25)

Love and Other Disasters, Metropolitan, Interview, Get Smart, Wall-E

Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!

Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)

Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)

Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)

Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)

Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)

Paul Newman

När jag var liten och mitt filmintresse började ta fart så var Paul Newman min favoritskådespelare. En av de första filmer jag hyrde var Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof 1958) och jag blev så frälst att när jag skulle lämna tillbaka den frågade jag om jag fick köpa den istället. Killen i videobutiken ringde sin mamma för att fråga om det var ok, men det var det inte. Tyvärr.

Med åren upptäckte jag så många andra skådespelare att jag slutade säga att Newman var favoriten, det var omöjligt att välja ut någon specifik (fast om jag blir tvungen att välja en så får det nog bli Cary Grant), men det är alltid varit något speciellt med just Newman, precis som med Steve McQueen. Det är en kombination av utseendet, stilen och koncentrationen tror jag.

När jag i lördags fick veta att han avlidit dagen innan i cancer blev jag förvånansvärt ledsen, och fast besluten att genast ha det lilla Paul Newman retrospektiv jag så länge funderat på. Så jag skriver inte så mycket mer nu. Det kommer en mer fyllig text längre fram, tills dess ska jag frossa i filmerna. Det måste vara bästa sättet att hedra hans minne.

Längst ner på sidan (fanns tom 7 oktober 2008) en scen från Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid 1969). Där slutar filmen precis innan de dör. Synd att det inte går till så i verkligheten också.

-----------------------------------------------------

Om Paul Newman skrev SvD så här
Och DN så här.
I International Herald Tribune skrev man här om hur man sörjer Paul Newman i Iran och här är en mer personal betraktelse.
Jag har tidigare skrivit om Butch Cassidy och Sundance Kid här

Saker jag har sett (24)

Idiotrepubliken, Mitt liv som hund, Spy Game, Family Ties, The Wanted, En förlorad värld

Mike Judge har förvisso en examen i fysik men det är som animatör han blivit berömd, kanske framför allt för Beavis and Butthead. Han gjorde också serien Milton som han sedan förvandlade till den sköna spelfilmskomedin Office Space (1999). Hans spelfilmskarriär har dock inte varit lika framgångsrik som hans animationskarriär. Case in point är Idiotrepubliken (Idiocracy) som han skrev och regisserade 2004 men som fick ligga på filmbolagets hylla i två år innan det fick en högst begränsad lansering. Den gick inte på bio i Sverige men den har släppts på dvd så det går att avnjuta Judges framtidsdystopi hemma i soffan. I filmen spelar Luke Wilson en medelmåttig soldat med en menlös tjänst. Han blir utvald att vara med om ett experiment där han ska frysas ner för en kortare tid, tillsammans med en prostituerad. Tyvärr går det snett och de är nedfrysta i 500 år. Under tiden de legat i sina lådor har det gått utför för USA. Eftersom de intelligenta föder så lite barn, om ens några, och det bara är white trash som förökar sig har USA utvecklats till ett korkat och handlingsförlamat land där folk knappt kan prata, annat än att säga "öh", "meh" eller "dude". Kort sagt har hela USA blivit som Beavis och Butthead. Storföretagen har samtidigt tagit över all makt, sålunda vattnar man sina odlingar med energidryck istället för vatten. Man står vid ruinens rand när våra två hjältar, som i den här världen är hyperintelligenta genier, anländer och får styra upp verksamheten.

Det är inte precis filmkonst när den är som störst, men den är riktigt rolig fast i sin överdrivna satir riskerar den att bli elitistisk och föraktfull. Det märkliga är dock att den potentiella målgruppen väl förmodligen utgör just den typ av människor filmen anser utgöra ett hot för mänsklighetens framtid. (Idiotrepubliken finns att hyra. Office Space är absolut den bättre av dem men den finns bara på import-dvd.)

Mitt liv som hund (1985) tittar istället bakåt i tiden, till svenskt 50-tal, då hunden Laika färdas runt jorden i en satellit, uppskickad av ryssarna. Ingemar (Anton Glanzelius) här nere på jorden, som inte har någon pappa och vars mamma är svårt sjuk, tänker ofta på Laika, som är alldeles ensam där uppe. Ingemar har det inte så lätt han heller, men han har i alla fall sin morbror (Tomas von Brömssen).

Filmen är ju en av de mest älskade av svenska filmer och när jag nu såg om den för tredje gången var den bättre än någonsin. Lasse Hallström har lyckats fånga tiden och atmosfären snudd på perfekt och alla spelar ljuvligt. Från början till slut vibrerar den av känsla, en blandning av sorg och uppsluppenhet, som är omöjligt att värja sig mot. (finns på dvd)

Spy Game (2001) har främst två kvaliteter. Dels njutningen av att se Robert Redford och dels att den skildrar spionbranschen som en smutsig och cynisk verksamhet där de oskyldiga måste offras för det "godas" syfte. Brad Pitt spelar Tom Bishop, en CIA-agent som tillfångatagits i Kina och som "byrån" tänker offra. Redford spelar Muir, den som rekryterade och tränade Bishop men som nu ska gå i pension. Men för en gångs skull vill Muir inte vara med om att någon offras för ett potentiellt högre syfte och han använder sin sista dag på jobbet med att spela ut sina kollegor mot varandra för att vinna tid medan han försöker komma på ett sätt att få loss Bishop.

Spy Game har förvisso tre actionsekvenser (under återblickar på några av Muirs och Bishops uppdrag, i Vietnam 1976 och i Berlin och i Libanon på 80-talet) men den riktiga spänningen återfinns i korridorerna och kontorsrummen i CIA:s högkvarter i Langley där Nathan Muir hela tiden är steget före och improviserar och bluffar sig fram ohämmat och man kan nästan se hur Redford njuter av att spela honom, ungefär som Cary Grant när han spelar Walter Burns, hänsynslös chefredaktör i Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940). Muir har också en rad med sköna repliker. Min favorit: en av hans överordnade säger "We need the press on this like we need a third nipple." och Muir replikerar "You use the other two?" (finns på dvd)

Jag hann bara med att se en film på koreanska filmfestivalen i Stockholm, Family Ties (Gajokeui tansaeng 2006), men jag är ganska säker på att jag valde rätt. Tre historier berättas, den första om en bror som dyker upp hos sin syster oförhappandes efter fem års frånvaro, den andra om en aggressiv tjej som är ensam och bitter och stöter bort alla som försöker närma sig henne, och den tredje om ett ungt par där pojken har problem med att hans flickvän har så många manliga vänner och är öppen och sällskaplig med alla. Med enkelt kameraarbete och naturalistiskt spel är det ett stycke direkt ur verkligheten, fast med surrealistiska ingrepp emellanåt på ett sätt som känns östasiatiskt, för att inte säga rent koreanskt. Alla tre delar var bra på sitt sätt men det var mittenhistorien jag tyckte bäst om. Hon är ett hårt skal av ilska och förakt, men det är uppenbart att det är en försvarsmekanism för att inte bli besviken (sviken) igen. En dag följer hon med sin lillebror till skolan när de har någon slags lekdag med skolbarnens föräldrarna och då äntligen släpper hon på fasaden. Hon rycks med i den glada och uppsluppna stämningen och kommer på sig själv med att jubla av glädje när hennes bror vinner en kapplöpning. Det är en av årets mest gripande scener och det är skamligt att det bara går att se den på en filmfestival och inte på ordinarie repertoar. Men man får vara glad för det i alla fall.

På biorepertoaren har jag sett The Wanted och En förlorad värld (Brideshead Revisited). Den första är en exceptionellt överlastad och tramsig film som jag såg för jag hoppades få några hissnade actionscener till livs. Tyvärr var jag tvungen att genomlida en väldig massa trams innan en scen mot slutet, då vår hjälte på egen hand anfaller och skjuter ihjäl ett dussintal bad guys i en sekvens som var precis så snygg och läcker som jag hoppats hela filmen skulle vara. Men tre minuter inte en hel film gör. Tyvärr. James McAvoy var dessutom omåttligt tråkig och plastig.

En förlorad värld hade betydligt fler njutbara sekvenser men den är lidande av att den på kort tid ska hinna med väldigt mycket. Dialogen är ofta bra, Emma Thompson är överväldigande, och enstaka scener var riktigt starka, men delarna räcker inte för att få till en tillräckligt bra helhet. Manusförfattarna hade valt att lägga fokus på den fördömande och kvävande katolicismen och gjort filmen till en religiös thriller nästan, och det fungerade ganska bra, och scenerierna var ofta praktfulla, och med ett bättre berättande, lite mjukare, lite mer dröjande och med en något längre speltid, hade det troligen blivit bättre.

Mitt liv med Ingmar Bergman

Jag har nu haft Ingmar Bergman som mitt arbete i nästan två år och en sak som förvånat mig är vilken dörröppnare det är. Både i Sverige och utomlands. I filmkretsar, i kulturella kretsar, är det förstås ingen som inte känner till honom och de flesta vill prata om honom, men de flesta jag träffar, oavsett bransch och intressen, är engagerade. För att det gillar honom eller för att de ogillar honom eller för att de tycker att han är spännande. Han är någon som folk är nyfikna på, inte minst hans familjeliv och hur han var som människa. Privatpersonen Bergman.

Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*

Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.

Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)

Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.

Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.

Saker jag har sett (23)

Äventyraren Thomas Crown, Rififi, Vingar över Malta, The Dark Knight

Originalversionen av Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair) från 1968 hade jag inte så mycket behållning av, trots att Steve McQueen spelar huvudrollen. Nyinspelning från 1999 däremot är en njutning. Det är inte bara att Pierce Brosnan och Rene Russo är ett vackert par med riktig gnista, det är allt runt omkring dem också. Musiken och kläderna. Miljöerna och tavlorna. Den sprudlande lekfullheten. Allt samverkar till att filmen oemotståndlig. Det tyckte jag när jag såg den på pressvisningen 1999 och det tycker jag fortfarande när jag ser om den emellanåt. Brosnan var 46 år när det spelades in, Russo 45, och att den flirtiga och sexiga relationen är mellan två medelålders personer är en extra bonus. Det är trots allt inte så vanligt. Nyinspelningen ligger nära originalet men med flera skillnader, de flesta till nyinspelningens fördel. Thomas Crown (både Brosnans version och McQueens) är en affärsman som är lika framgångsrik i affärslivet som han är uttråkad av det, så han söker ständigt nya kickar och utmaningar. Det största utmaningen i nyinspelningen är att stjäla en berömd tavla av Claude Monet från Metropolitan Museum of Art. Sen blir han förälskad för första gången, i Catherine Banning (Russo), kvinnan som utreder tavelstölden för försäkringsbolagets räkning. Utmaningen blir nu att slippa undan sitt straff men att samtidigt behålla henne. Ah, den som ändå var en gentlemannatjuv. (nyinspelningen finns på svensk dvd, originalet på import från England)

En annan heist movie (kuppfilm är väl ändå inte ett bra namn) är den franska Rififi (Du rififi chez les hommes 1955), som också är bra men inte lika förförisk som Thomas Crown. Den har också en annan moral. Brott lönar sig inte i Rififi, det leder bara till undergång. Själva kuppen, där fyra män tar sig in i en juvelaffär på natten via taket och sen försvinner samma väg med bytet, tar upp en fjärdedel av filmen och är helt utan dialog och musik, det är nästan inga ljud alls. Det är imponerande i sig, men det är svårmodet och obevekligheten i berättelsen som är behållningen. Rififi är fylld av trenchcoats, mörka gränder och jazzklubbar och det är sparsmakat med leenden. Rififi har förvisso fått ge namn åt den typ av kupp som den skildrar, men att säga, som ofta görs, att den är fadern och urkällan till alla heistmovies är provocerande. John Huston gjorde trots allt Asfaltens djungel (The Asphalt Jungle) fem år tidigare och historien är mycket snarlik. Ibland tror jag Rififis höga status kommer sig av att dess regissör, Jules Dassin, gjorde den i Frankrike eftersom han blivit svartlistad i USA för att han en gång varit medlem i ett kommunistparti. (finns på svensk dvd)

En egenhet med Alec Guinness är att hans rollfigurer så ofta har något sorgset över sig, som smittar av sig på hela filmen, även om det råkar vara en komedi. Vingar över Malta (Malta Story 1953), en film som utspelas under Andra världskriget då engelsmännen och tyskarna slåss om herraväldet över Malta, har det där sorgsna över sig. Som titeln antyder handlar filmen främst om Malta och den har ett fint dokumentärt foto av Robert Krasker. Men huvudperson är Alec Guinness pilot. Han är inte stridspilot utan spaningspilot. Han flyger över fiendens territorium och fotograferar truppförflyttningar och dylikt. Han är lågmäld och eftertänksam och han förälskar sig i Maria (Muriel Pavlow), en kvinna från Malta som också jobbar på flygbasen. Det är väl inte bara Guinness förtjänst, men filmen har ett udda tonfall, där lidande, frustration och desperation är de mest påtagliga känsloyttringarna. Malta är bara en skådeplats för stormakternas krigsmaskiner och det är lokalbefolkningen som drabbas. "Don't you hate us?" frågar Guinness pilot Marias mamma (Flora Robson). Men det gör hon inte. Hon är stoisk och tapper, men ogillar tanken på giftermål mellan hennes dotter och en engelsk militär. I slutet förskonas Malta från en tysk invasion men vår huvudperson får inte vara med och njuta av den. Hans plan skjuts ner och hans radio blir tyst. Den obevekliga tystnad som är en större påfrestning för trumhinnorna än allt buller i världen. (finns på dvd i England)

I förrförra numret av The Economist var det en artikel om att även om ekonomin försämras är det vissa saker folk inte gör avkall på. I USA är det att gå på bio, och populärast just nu är The Dark Knight. Artikelförfattaren föreslog att kanske så många ser just den för att även om situationen hemma är ansträngd så är den långt bättre än det mardrömsscenario som den skildrar. Men det finns många andra goda anledningar till att se den. Christian Bale, Gary Oldman och Michael Caine till exempel, eller den magnifika musiken av Hans Zimmer och James Newton Howard och bröderna Nolans ambitiösa och pessimistiska manus och den föredömliga iscensättningen. Men bättre än något annat är Heath Ledgers Joker. Han är omänskligt bra. Hur är det möjligt att han lyckas så bra, i varje liten detalj? Vissa, som Eva af Geijerstam i DN, menar att utan honom vore filmen snart glömd men det är en ganska meningslöst synpunkt eftersom han är hela filmen. Han är med från början till slut och genomsyrar allt. Alla snygga effekter och Christian Bales käklinje finns där förvisso också, men Jokern gör inte filmen, Jokern är filmen.

Fred Zinnemann

Will Kane, sheriffen som spelas av Gary Cooper i Sheriffen (High Noon 1952), är kanske den ensammaste rollfiguren filmhistorien fått uppleva. I ena stunden är han firad och älskad och mitt i händelsernas centrum, men i nästa stund är han utstött och förnekad av alla, vänner som fiender. Medan klockan obönhörligt tickar fram emot tolvslaget och solen bränner från en molnfri himmel vandrar Kane, med tyngre och tyngre steg, från dörr till dörr i staden och ber om hjälp. Ingen vill ge honom den. Cary Coopers ansikte blir mer och mer sammanbitet och fårat och smärtan lyser i hans ögon och när han i filmens sista scen med avsmak kastar sheriffstjärnan i gruset ligger det så mycket känsla i den gesten att den säger mer än ett oändligt antal ord skulle gjort.

Var det så Fred Zinnemann, filmens regissör, såg på sig själv? Som en ensam förkämpe för sina ideal och värderingar i en ogästvänlig miljö? Kanske inte i samma utsatta läge som Will Kane, men med tanke på att han gång efter annan återvände till samma tematik och samma rollfigur är det svårt att inte tänka sig att han identifierade sig med situationen och det moraliska dilemmat som situationen innehöll.

När jag på allvar blev intresserad av film var det en handfull regissörer som jag fastnade för mer än andra. Det var de vanliga namnen, såsom Alfred Hitchcock, men också, lite mer otippat, Fred Zinnemann.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnade just för Zinnemann. Naturligtvis tyckte jag om hans filmer, men det var många regissörers filmer jag tyckte om, utan att för den sakens skull bli fascinerade i upphovsmannen. Jag köpte tidigt hans självbiografi Fred Zinnemann - An Autobiography som jag läst många gånger under åren, och eftersom han fortfarande var i livet drömde jag om att åka till London och intervjua honom. Det gjorde jag aldrig, och nu är det för sent. Han dog 1997, ett par veckor innan han skulle fylla 90 år. På sätt och vis kan jag sakna honom ibland, trots att jag aldrig träffat honom.

Han var österrikare, född i Wien 1907. Han ville bli violinist från början, men saknade musiköra, så han började studera juridik istället. Han lockades dock av filmen, och 1929 medverkade han som regissör på den banbrytande cinema-vérité filmen Menschen am Sonntag tillsammans med Robert och Curt Siodmak samt Edgar J. Ulmer (manus skrevs av Billy Wilder och bröderna Siodmak). Efter Tyskland hamnade Zinnemann i Mexico där han regisserade ännu en halvdokumentär film, Redes (1936), om fiskare. Han gifte sig med Renée Bartlett samma år, och henne var han gift med till sin död.

Redan från början hade Zinnemann visat att hans ambition var att skildra verkligheten, och realismen var det konstnärliga uttrycksform han arbetade med. Zinnemann tog med sig kameran till de platser hans filmer utspelades på. Sjukhus, kloster, bakgator, Berlins ruiner, Australiens vildmark. När hans gjorde Vedergällningen (Behold a Pale Horse 1964), en berättelse om hur spanska inbördeskriget fortsätter att vara levande för de som deltog, flera decennier efter att striderna upphört, anlitade han en ungersk journalfilmare som fotograf, Jean Badal, eller Badal János som han ursprungligen hette. När han spelade in Sheriffen ville han och fotografen Floyd Crosby medvetet motverka romantiserandet av landskapet och naturen som annars är så vanligt i westerngenren och istället var det återigen journalfilmsestetik som var inspirationskällan. Det hårda, obevekliga ljuset i filmen för snarare tankarna till Ingmar Bergmans kommande filmer på 60-talet än tidigare westernfilm.

Det är inte att överdriva att säga att Zinnemann är helt bortglömd idag. Med undantag av Sheriffen och Härifrån till evigheten (From Here to Eternity 1953) är det inte mycket som finns utgivet på dvd, ens i USA. Jag kan inte minnas att han förekom när jag läste filmvetenskap, och jämfört med exempelvis Bergman, Alfred Hitchcock, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese, får han inte så många träffar på google. Så har det inte alltid varit. Zinnemann var en gång i tiden själva essensen av amerikansk prestigefilm, den typ av film som tog upp stora och viktiga ämnen på ett allvarligt vis och vann priser i mängder. Han var också den typ av regissör som de hetlevrade filmkritikerna på det sena 50-talet och 60-talet föraktade mer än alla andra. Andrew Sarris och Manny Farber var särskilt aggressiva och Sarris menade att Zinnemann gjorde "antimovies for antimoviegoers". Zinnemann har kritiserats för att vara stel, tråkig, präktig, visuellt konservativ, fantasilös och för att banalisera de svåra frågor han väljer att behandla.

Delar av den kritiken är det inte svårt att förstå. Jämfört med expressionistiska generationskamrater som exempelvis Vincente Minnelli och Alfred Hitchcock kan han framstå som synnerligen blek, och hans filmer innehåller sällan humor, våld eller sex. Men samtidigt, den kritik som riktas mot Zinnemann är missunnsam för det måste få finnas plats även för sådana som Zinnemann. Han var en mycket medveten filmskapare som planerade varje film in i minsta detalj i förväg, och med ett eller annat undantag är alla hans filmer ett uttryck för hans personliga livsåskådning och filosofi, och faktum är att Zinnemanns samlade verk bildar en förbluffande tematisk konsekvens, en tematisk konsekvens han iscensatte med intelligens och stringens, och därför är han inte "bara" en hantverkare, utan också en konstnär. Visst kan man förstå att en film som Nunnan (The Nun’s Story 1959) uppfattas som långtråkig, men dels finner jag Zinnemanns mod och integritet mycket tilltalande, och dels tycker jag att det är just den nästan fanatiska viljan att objektivt skildra en plats, ett liv, en person, en ritual som gör honom och hans filmer så bra. Nunnan skulle kunna användas som en utbildningsfilm om klosterlivet. Hans film om ett mordförsök på Charles de Gaulle, Schakalen (The Day of the Jackal 1973) innehåller nästan inget våld eller yttre dramatik, vad Zinnemann skildrar är yrkesmördarens minutiösa förberedelser. Återigen skulle den kunna användas som en utbildningsfilm, fast nu för yrkesmördare.

Jag beskrev en gång Zinnemanns filmer som floder, breda och mäktiga flyter de sakta men obevekligt mot sitt öppna slut. Det är en av de saker som jag alltid uppskattat hos Zinnemann, att hans filmer har sett säreget sug som håller åskådaren fast, samtidigt som de har en stram elegans. Men det mest spännande är den tematik som i princip alla Zinnemanns filmer behandlar, och som var ett ämne som låg honom nära. Den enskilda människans kamp mellan att å ena sidan göra det rätta, det som man själv tror på, och å andra sidan foga sig i omgivningens, massans vilja. Paul Roeder i Det sjunde korset (The Seventh Cross 1944), Will Kane i Sheriffen, Prewitt i Härifrån till evigheten, sister Luke i Nunnan, Thomas More i En man för alla tider (A Man For All Seasons 1966) är bara ett urval av dessa människor. Det gäller på sätt och vis också yrkesmördaren i Schakalen, som bokstavligt talat hamnar vid ett vägskäl. Han vet att han är efterlyst och kan antingen åka vidare till Paris och slutföra sitt uppdrag eller så kan han fly över gränsen till Spanien. Han stannar bilen och funderar en kort sekund, men sen kör han mot Paris, och sin undergång. För så är det nämligen, det slutar sällan väl för Zinnemanns huvudpersoner. När de fattat sitt beslut så blir de antingen dödade eller utfrusna.

Det är lätt att tänka sig att Zinnemann själv kände sig hemma bland dessa rollfigurer. Han var hela sitt liv en man vars integritet kostade honom både vänner och kontrakt. Han slängde alla manusförslag som han inte gillade och vägrade göra filmer för brödfödan, han gjorde bara filmer han trodde på och brann för. Det han brann för var inte bara dessa människor som i extrema situationer måste välja mellan sin övertygelse och samhällets konventioner/vilja, utan också trasiga och utlämnade människor. Barn som förlorat sina föräldrar i Förintelsen i Det dagas (The Search 1948), handikappade krigsveteraner i Männen (The Men 1950), så kallade "war brides", (det vill säga kvinnor som gift sig med soldater från främmande länder som stationerats i kvinnornas hemland) i Teresa (1951), drogmissbrukare i En handfull snö (A Handful of Rain 1957).

Zinnemanns mest gripande film är kanske Det sjunde korset. Filmen är inspelad mitt under Andra världskriget, och utspelas i Tyskland, där en man flyr från ett koncentrationsläger*. Ett av filmens budskap är att alla tyskar inte är nazister. De finns de som är nazister av övertygelse och det finns de som är antinazister. De flesta är dock varken det ena eller det andra, utan är bara vanliga människor som försöker överleva i en svår tid och som varken hat tid eller lust att bry sig om den större verkligheten utanför dem själva. Zinnemann brydde sig dock om den större verkligheten, och han vigde sitt liv åt att även vi andra skulle få ta del av den.

Nu har han varit död i tio år, och det är väl dags att gå vidare, men jag tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Jag har så mycket att fråga om.

---------------------------------------------------------
*Ungefär samtidigt som Zinnemann spelade in Det sjunde korset i USA så mördades hans egna föräldrar i nazisternas koncentrationsläger, något han fick veta först efter kriget.

Återkomst

Sommarens filmupplevelse var tveklöst att se The Dark Knight på en IMAX-biograf i Manchester. En annan upplevelse var att se om Gycklarnas afton (1953) i Criterions ny, magnifika, utgåva. Annars har det varit tunt med filmupplevelser de senaste månaderna. Så kan det inte fortsätta! Något att se fram emot är den svenska dvdboxen med Milos Formans fyra första filmer, de han gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien. Ett annat extremt efterlängtat dvdsläpp i höst är Hasse Ekmans Flickan på tredje raden (1949), en av hans bästa. Det kommer också flera filmer av Louis Malle. Med det minskande utbudet av varierad biofilm i Stockholm är det skönt att det händer saker på dvdfronten.

I år fyller Vertigo (Studie i brott blev den svensk titeln men låt oss glömma den) 50 år. Det är något att fira, men tyvärr har jag redan skrivit om den för något år sedan så det vill jag inte göra igen, men här är en länk till min artikel.

Jag har utlovat artiklar om kvinnliga regissörer och Steve McQueen och det kommer, var så säkra. Men nästa vecka blir det Fred Zinnemann. Då börjar det på allvar, idag var bara en liten introduktion.

Säsongsfinal

I Robert Aldrich magnifika Ulzanas raid (Ulzana's Raid 1972) finns en scen då Burt Lancaster rider i full galopp och plockar upp ett gevär ur vänstra sadelhölstret, kastar det över hästryggen till högra handen, och avfyrar det, i en tagning. Det är så jäkla coolt att det får bli säsongsfinal. Det är semester för filmforum och för två månader får ni klara er utan nya texter. Måndag 25:e augusti är jag tillbaka. Då blir det mer kvinnliga regissörer, det är ett löfte. Och mer europeisk film. Och Steve McQueen. Mycket Steve McQueen.

Så glad sommar!

Och det är klart, händer något oförutsett så kommer det nog ett inlägg under sommaren också.

Saker jag har sett (22)

My Blueberry Nights, No Country For Old Men, Madeleine, Den goda viljan, Rosa pantern slår igen

My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.

När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)

Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)

Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)

Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)

Indiana Jones

Någon gång runt 1987 såg jag Indiana Jones och de fördömdas tempel (Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984) för första gången. Det var en kompis som hade den på vhs och den var något alldeles väldigt bra tyckte jag, absolut en av de bästa filmer jag någonsin sett, om inte den bästa av dem alla. Hade jag haft möjlighet hade jag säkert sett den ett par gånger i veckan, men vi hade inte video hemma så jag var utlämnad till mina vänners vilja att se den. Ett par år senare hade del tre i serien, Indiana Jones och det sista korståget (Indiana Jones and the Last Crusade 1989), premiär, närmare bestämt 15 september 1989, två veckor efter att jag fyllde 15 år. Det är nog den mest efterlängtade premiären i mitt liv, och jag hade bokat biljetter på Astoria i god tid (och jag har fortfarande biljetten kvar). Men jag blev besviken, för den var inte alls lika bra som föregångaren. Inte i närheten. Visserligen hade jag fått en mer sofistikerad filmsmak vid den här tiden, men jag dyrkade fortfarande De fördömas tempel. Det sista korståget var inte dålig, den var bara inte i samma klass.

Men jag hade fortfarande en kvar, den första, Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark 1981). Påpassligt nog visade SVT den under julhelgen samma år, 1989. Det enda jag önskade mig i julklapp det året var att få se den, och så blev det. Men återigen blev jag besviken. Den här tyckte jag inte alls om utan tyckte mest den var obehaglig. Jag kände mig alldeles förvirrad, som när man äntligen får gå på date med någon man trånat efter en evighet och så märker man att hon är odräglig.

Nu har den fjärde delen sent om sider haft premiär, 19 år efter del 3, och mystiken hade för min del helt försvunnit. Trodde jag. Men sen beslöt jag att se om alla filmerna, en i veckan fram till premiären av den nya. Tydligen var jag inte ensam om det för i videobutikerna var det uthyrt (enligt statistiken är de just nu bland de fem mest uthyrda filmerna) så jag fick se dem på tv istället, med reklamavbrott.

Jag blev positivt överraskad, av del 1 och del 3. De var bättre än jag tyckt förut, men däremot hade min gamla älskling nu tappat och egentligen var de nu alla lika bra. Min besatthet vid De fördömdas tempel berodde nog på att jag såg den först, som ung, lättpåverkad 12-åring. Samt på det faktum att sekvensen med träbron i slutet, där Indy står i mitten och det kommer ett gäng svärdbeväpnade galningar mot honom från vardera sida, kan vara den bästa actionsekvensen ever.

De är ju George Lucas och Steven Spielbergs hyllningar till 1930-talets matinéäventyr och följetonger. Lucas har hittat på storyn, tillsammans med Philip Kaufman, och man kan också roa sig med att gissa vad som är Lucas bidrag och vad som är Spielbergs. De religiösa och mytiska inslagen kommer garanterat från Lucas, liksom fantasy-aspekten, medan Spielberg är ansvarig för den visuella och narrativa ekvilibrismen. Spielberg är uppenbart inspirerad av Michael Curtiz skuggfäktningar, men man kan även se en tydlig påverkan från David Lean. Man kan nog misstänka att det är Spielberg som är ansvarig för barnmotiven också. I den senaste filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull), känns det som om Spielberg även tematiskt tagit över, med tanke på att det handlar om rymdvarelser, som dessutom ser ut som de brukar hos Spielberg. Att Indiana Jones blir utsatt för McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister känns också som något som kommer från Spielberg, liksom den otäcka pulvriseringen av en förortsidyll med idel kärnfamiljer. Den sekvensen kan vara årets bästa, och är fullkomligt magnifik, och ett bevis på att Spielberg är och förblir mer komplicerad och ifrågasättande än han ofta får beröm för. I övrigt är filmen samma svindlade äventyr som de tidigare, ett äventyr som hela tiden balanserar på gränsen mellan det inspirerande och det larviga, men oftast ligger på rätt sida.

Annars är det Harrison Ford som är filmernas stora behållning. Han är så förbannat cool helt enkelt. Det handlar förstås främst om hans person och är svårt att definiera, men det är exempelvis sättet han väser ur sig bittra kommentarer ur mungipan, liksom i förbigående, eller att han har förmågan att se lätt uttråkad ut oavsett vad som händer runt omkring.

Så den senaste håller stilen. Ingen av dem är stor filmkonst, men Spielberg är en tillräckligt briljant regissör för att man inte ska ha tråkigt och ofta får man en hissnande känsla. Men jag föredrar Spielberg när han är på mer allvarligt humör och jag behöver inte fler Indiana Jones-filmer nu. (Men så fort vädret blir lite sämre kommer jag nog att se om del 4 i alla fall, om inte annat så för att höra Ford vresigt säga "I like Ike.".)
------------------------------------------
Jag har skrivit om Michael Curtiz förut, klicka här

Ett urval recensioner finns här: SvD, DN, New York Times, Salon, och jag avslutar idag med Stephanie Zachareks avslutande ord i sin recension i Salon: "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" is a mainstream family blockbuster about the allure of the solitary, unconfined life. That's not a contradiction in terms. That's showmanship.

Fritz Lang

Fritz Lang, en aristokratisk österrikare, må vara en oväntad skapare av westernfilmer, men han gjorde fyra stycken och i alla fall en av dem, Guldfågeln (Rancho Notorius 1952) har tyngd. En sång utgör ett ledmotiv i filmen och refrängen går ”A tale of hate, murder and revenge” och en bättre sammanfattning av Langs oeuvre är svår att få. Med imponerande konsekvens skapade han världar, i Tyskland och USA, med utflykter till Frankrike och Indien, som befolkades av besatta och frustrerade individer som slogs mot krafter de inte förstod sig på, och där hämnd och mord löpte som en röd tråd.

Det finns två huvudstråk genom Langs 45 filmer, det ena är en paranoid skildring av världen där mörka makter styr i kulisserna, och den enskilda människan är hotad från alla håll av brottssyndikat eller obskyra samfund. Filmer på det temat är naturligtvis de tre filmerna i Mabuse-serien, Dr Mabuse - der Spieler (1922), Dr Mabuses testamente (Das Testament des Dr Mabuse 1933) och Dr Mabuses 1000 ögon (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse 1960), men också i exempelvis Spionen (Die Spione 1928) och Polishämnaren (The Big Heat 1953). Det andra genomgående temat handlar om hur ödet obevekligt styr våra liv, och ett enda litet felsteg leder till fördärv och hur (så kallade) oskyldiga människor dras in i något de inte kan hantera. De främsta exemplen på det är nog Kvinnan i fönstret (The Woman in the Window 1944) och Kvinna i rött (Scarlet Street 1945). De två temana kombineras också emellanåt, inte minst i flera av de filmer Lang gjorde under det tidiga 40-talet som har krigs- eller spionmotiv, som I skuggan av ett tecken (Ministry of Fear 1944).

Langs värld är mörk, för att inte säga dystopisk. Det är en värld där din fru sprängas till döds, du blir ihjälskjuten i en bilkö, din chef är köpt av de krafter som försöker röja dig ur vägen, en oskyldig döms till döden och avrättas i elektriska stolen, din man försöker mörda dig och din lilla dotter bli mördad. Du kan bli skållad med hett kaffe, utpressad, torterad och levande innebränd och det unga paret blir ihjälskjutna i slutscenen. Och det finns alltid någon som ser dig. Du är alltid övervakad. Av staten, av spioner, av brottssyndikat, av nazister eller av dina anhöriga. Andrew Sarris skrev apropå Langs paranoia, "Lang might argue that in a century that has spawned Hitler and Hiroshima, no artist can be called paranoiac; he is being persecuted."

Den här världen skildrade Lang med en imponerande konsekvens och stringens. Hans stil är effektiv och koncentrerad och har ofta en geometrisk precision, där hatten alltid har den rätta vinkeln och skuggans spets alltid ligger precis rätt i bild. Visserligen har han gjort långa filmer med masscener, men den typiska Langfilmen är kort och koncis och består av bilder av en person trängd i ett hörn, inte sällan med en maniskt stirrande blick. Hans sista filmer i USA i mitten av 50-talet är så koncentrerade att de närmast blir abstrakta skisser, där bara det absolut mest väsentliga är med, eller, med det engelska uttrycket, "not an ounce of fat".

Lang föddes i ett borgerligt hem i Wien 1890, pappan var arkitekt och Langs intresse för konst och geometri kom alltså med födseln. Men han var inte så pigg på att bli arkitekt och istället reste han i 20.års åldern runt i världen (Afrika, Asien och Europa), och han försörjde sig genom att måla eller sälja vykort. Han studerade också konst i Paris och München, men återvände till Österrike när Första världskriget bröt ut. Han var soldat och sårades fyra gånger vid östfronten. Filmintresset hade väckts i Paris, när han var där för att måla, och tjusades av filmens rörelse, till skillnad från en målning, som var statisk. Han började skriva manusutkast och blev anställd av Decla, ett bolag från Berlin, så han hamnade i Tyskland där han gjorde Halbblut, sin första film som regissör, 1919.

I Tyskland hade just den expressionistiska stilen dykt upp, med oerhört stiliserade scenerier, målade skuggor, vitsminkade ansikten och en spelstil som gränsade till det hysteriska. En annan genre som var populära var spionthrillers, och Lang arbetade i båda dessa genres, ibland kombinerandes dem. Han gjorde också historiska filmatisering, som Nibelungen i två delar, (Die Nibelungen: Teil 1, Siegfrieds Tod och Die Nibelungen Teil 2: Kriemhilds Rache 1924). Samma år gifte sig Lang med Thea von Harbou, som han hade samarbetat med sen 1920, och de skrev tillsammans manusen till de flesta av Langs tyska filmer. Lang var i New York samma år, 1924, och inspirerad av Manhattans skyskrapor fick han idén till science fiction filmen Metropolis (1927), tveklöst en av de mest kända och betydelsefulla filmerna över huvud taget, som han skrev med Thea von Harbou. Den berättar om en framtid där folket är en ansiktslös massa som arbetar i misär i underjorden och överklassen bor högst upp i skyskraporna. Missnöjet växer bland arbetarna och till slut gör de uppror. Ledaren för upproret är en robot, en gynoid (det vill säga en robot som ser ut som en kvinna, till skillnad från en android, som är en robot som ser ut som en man), fast arbetarna tror det är en riktig kvinna, samma kvinna som tidigare varit en slags ledargestalt för dem. Det är inte den mest subtila av filmer, men den är ett visuellt spektakel av magnifika proportioner, och det är också filmens visuella stil, mer än idéerna, som gjort den så berömd. Den är också ett exempel på att det finns ett radikalt drag hos Lang, och han har samarbetat flera gånger med Bertolt Brecht, senare i USA.

Men Langs bästa filmer från den tyska perioden är två ljudfilmer från början av 30-talet. M (1931), med Peter Lorre som barnamördaren som försätter hela Berlin i ett tillstånd av skräck, och skapar ett mobbsamhälle där vem som helst riskerar att bli anklagad och misshandlad eller värre och Mabusefilmen Dr Mabuses testamente. Sen for Lang västerut och skilde sig från Thea von Harbou. Hon anslöt sig till nazismen och Lang gjorde antinazistiska filmer i USA. (Innan Lang och von Harbou gifte sig var hon gift med skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Han spelade titelrollen i det första filmerna om Dr Mabuse och även en galen vetenskapsman i Metropolis. En anledning till galenskapen är att kvinnan han älskade lämnat honom för en annan man.)

Hans karriär i USA var också relativt varierad, med vardagsrealism i Urladdning (Clash By Night 1952), westernfilmer, gotiska thrillers som Den låsta dörren (Secret Beyond the Door 1948). Men det var inom film noir han var som mest hemma. Här var han tillbaka i den rädda stadsmiljö han skapade i M. Filmer där vardagen är en spindelväv och verkligheten en mardröm.

Lang, som avled 1976, förlorade synen mot slutet av sitt liv, vilket måste ha varit en ambivalent känsla för en man som dels vikt sitt liv åt att gestalta sin inre vision visuellt, men samtidigt haft det vakande ögat som ett återkommande hotfullt motiv.

Saker jag har sett (21)

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.