tag:blogger.com,1999:blog-110141902024-03-23T19:08:51.249+01:00filmforum (my old Swedish film blog)Syftet med filmforum är diskutera aktuella frågor om film, samt att hålla filmhistorien levande. Jag lägger regelbundet ut nya inlägg. Alla som har en seriös syn på filmkonsten är välkomna att deltaga genom att skriva en kommentar. Den som har frågor om film, av vilket slag det än må vara, är också välkommen att ställa dem till mig.Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.comBlogger259125tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-46930368532443598582009-08-21T18:00:00.004+02:002009-09-27T21:14:32.277+02:00Stängt på grund av studierJag kommer alltså att lägga den här filmbloggen i malpåse under min tid i Skottland. Men jag har nu en engelsk <a href="http://fredrikonfilm.blogspot.com/">filmblogg</a> så titta in där om ni har lust. Eller titta in här. Filmforum ligger ju kvar på nätet, även om det inte tillkommer nya banbrytande texter på ett tag.<br /><br />Trevlig höst!Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-22357151027212686342009-06-08T22:10:00.002+02:002009-06-08T22:28:41.088+02:00Sommaruppehåll (och Gus Van Sant)<div>Det är lika bra att acceptera att jag inte kommer hinna med den här filmbloggen under nuvarande omständigheter och snart är det dessutom sommar. Så därför börjar sommaruppehållet redan nu.</div><div><br /></div><div>Sen får vi se vad som händer i höst!</div><div><br /></div><div>Jag avslutar med en liten fundering om Gus Van Sant.</div><div><br /></div><div>Missförstådda och problematiska tonåringar har en trogen vän i Gus Van Sant. Genom hela sin karriär har han skildrat dem, med nyfikenhet och respekt, om än med ett visst mått av fetishering. Tonåringar, eller något äldre ungdomar, står i centrum i <em>Mala Noche,</em> debuten från 1985, de står i centrum i <em>Good Will Hunting </em>(1997), <em>Finding Forrester </em>(2000), <em>Elephant </em>(2003), <em>Paranoid Park</em> (2007) och de spelar en viktig roll i <em>Till varje pris </em>(<i>To Die For</i> 1995). Filmhistorien är också viktig för Van Sant, så pass att han 1998 gjorde en synnerligen trogen nyinspelning av Hitchcocks <em>Psycho </em>(1960). Sålunda borde man kunna förvänta sig en nyinspelning av Nicholas Rays fina och explosiva <em>Ung rebell</em> (<em>Rebel Without a Cause</em> 1955), kanske en version där den homosexuella undertexten i orginalet får en mer framträdande plats. Jag hoppas det i alla fall. </div><div><br /></div><div>Längst ner på sidan finns en scen ur <i>Ung rebell</i>.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-17135420965675026692009-05-25T22:05:00.000+02:002009-05-25T22:13:05.803+02:00imdbs favoriter<div>I min profil stod det en gång i tiden att jag skissade på att doktorera, kanske i Australien. Nu är det dags för att doktorera, men inte i Australien. Istället blev det Skottland. St Andrews. Det är anledningen till den sporadiska aktiviteten på filmforum, samt att jag haft fett mycket att göra på jobbet. Vad som händer framöver är oklart men jag bloggar på ett tag till så får vi se.</div><div><br />Idag blir det bara lite kuriosa. På imdb.coms <a href="http://www.imdb.com/chart/top?tt0111161">lista</a> på dom 250 filmer som fått högst betyg av imdbs användare finns tre svenska filmer. På plats 103 <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Det sjunde inseglet </span>(1957), på plats 130 <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Smultronstället</span> (1957) och på plats 191 <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Låt den rätte komma in</span> (2008).<br /><br />På första plats ligger för övrigt <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Nyckeln till frihet</span> (<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Shawshank Redemption </span>1994), vilket är intressant. Inte för att den är dålig utan för att den är så pass ordinär. De flesta andra filmerna på listan är alla särpräglade på något vis. Banbrytande eller konstnärligt högtstående eller visuellt magnifika eller tematiskt mångbottnade eller spektakulära äventyrsfilmer av klassisk matinéstil. Men inget av detta finns hos <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Nyckeln till frihet</span>. Kanske är det just det, att den är minsta gemensamma nämnaren och inte innehåller något element som kan irritera eller provocera någon. Det gyllene snittet.</div><div><br /></div><div>Jag räknade lite bland filmernas regissörer. Den mest populära regissören är Alfred Hitchcock, överlägset dessutom, med 11 filmer på listan. Näst populärast är Stanley Kubrick med 8 filmer och Billy Wilder med 7. Kubrick gjorde dock bara 13 filmer sammanlagt, jämfört med Wilders 27 och Hitchcocks omkring 54 stycken. </div><div><br /></div><div>Men den mest framgångsrika är Sergio Leone. Han gjorde sju filmer och fyra av dem är med på topp 250, varav en på plats 4, <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Den gode, den onde, den fule </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Il buono, il brutto, il cattivo</span> 1966). En till av hans filmer, <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">F</span><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">ör en handfull dollar </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Per un pugno di dollari</span> 1964), fick dessutom 8.0 i snittpoäng, vilket är samma poängsnitt som de som ligger på plats 193 - 250, vilket betyder att även den kan hamna på listan, vilken dag som helst. Fem filmer av sju. Inte illa.<br /><br /></div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-3569046492561369862009-05-11T22:15:00.000+02:002009-05-11T22:30:46.264+02:00Norman, Adair och listade filmerUnder många år satt Barry Norman i BBC:s fåtölj och recenserade film. Han skrev också böcker, och en av dem heter <a href="http://www.amazon.co.uk/Barry-Normans-100-Best-Films/dp/0752818104/ref=sr_1_9?ie=UTF8&s=books&qid=1242067940&sr=8-9">100 Best Films of the Century</a>. Den kom visserligen ut 1992, så det känns inte så aktuellt att recensera den, men jag läste härom dagen en bitsk artikel om den som skrevs av Gilbert Adair i The Sunday Times (återfinns i essäsamlingen <a href="http://www.amazon.co.uk/Surfing-Zeitgeist-Gilbert-Adair/dp/0571179916/ref=sr_1_1?ie=UTF8&s=books&qid=1242073296&sr=1-1">Surfing the Zeitgeist</a>) när Normans bok var aktuell, och Adairs reaktion finns det en del att skriva om . Så det gör jag nu:<div><br /></div><div>När man gör en lista, såsom Norman gjorde, leder det ofrånkomligen till att folk mer eller mindre upprört frågar varför den och den filmen inte är med, och varför den och den filmen <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">är</span> med. Norman svarar själv i förordet "And the answer quite simply is because <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">it is my selection</span> - not yours, nor anyone else's." Fast Adair, förstås, låter sig inte nöjas med detta. Han går igång på att Normans val är så, tja, banala är kanske ett lämplig ord, inskränkta eller förutsägbara. Det är för mycket amerikanskt, för mycket brittiskt, för mycket mainstream. Adair skriver att "he appears never to have <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">heard of</span> Rossellini, Ozu, Mizoguchi, Vigo, Ophüls, Dovzhenko, Feuillade, Tati, Tarkovsky and Paradzhanov, and [Norman] relegates such living masters as Resnais, Rivette, Rohmer, Antonioni, Wenders, Pialat, Oliveira, Bertolucci and Bresson (Bresson!) to the status of also-rans". Men även när Norman har med filmskapare som Adair godkänner, så som Hitchcock eller Welles, tycker Adair att Normans filmval är för trist. ("Hitchcock? Why bother looking further than <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Psycho</span>?")</div><div><br /></div><div>Jag känner mig själv inte särskilt träffad av Adairs sarkasmer (min egen lista (finns <a href="http://100filmer.blogspot.com/">här</a>) innehåller exempelvis två Rossellini, en Ozu, en Mizoguchi, en Ophüls, två Rivette, en Bertolucci och två Bresson) men det är ändå ganska dumt, av två skäl. </div><div><br /></div><div>Dels för att Norman säkert sett filmer av alla, eller i alla fall de flesta, av Adairs älsklingar men uppenbarligen inte tyckte att de var tillräcklig bra. Norman är ju trots allt inte främmande för europeisk film. Filmer av Godard, Carné, Fellini, Visconti, Cocteau (just Cocteau måste väl trots allt blidka Adair lite grann), Buñuel, med flera finns med. </div><div><br /></div><div>Det andra skälet till att det blir dumt, eller fånigt, är det faktum att Adairs egen lista på uteblivna namn även den är förutsägbar och inskränkt, i samma utsträckning som han tycker Normans är. Nästan alla namn som Adair listar tillhör basuppsättningen av europeiska och japanska artfilm regissörer som slog igenom på 50-talet. Med undantag av Feuillade och Paradzanov är Adairs lista lika konventionell som Normans. Lite roligt är det att Norman har samma inställning som Adair. Exempelvis kriserar Norman Oscarsjuryn för att vara enkelspårig och fantasilös som ger Oscar för bästa film till <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic; ">Kramer mot Kramer </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic; ">Kramer vs Kramer </span>1979) istället för till <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic; ">Apocalypse Now </span>(1979) och nästan aldrig ger priset till en western exempelvis.</div><div><br /></div><div>Även när man läser Adairs lista kan man som sagt fnysa åt konformismen om man vill. Var, frågar man sig, finns Mikio Naruse, Teinosuke Kinugasa, Joseph H. Lewis, Gregory La Cava, Hasse Ekman, Tomás Alea Gutiérrez och så vidare. Så där kan man hålla på, men vad är poängen med det? Utifrån båda sina positioner vill Norman och Adair komma åt de småborgerliga och lyfta fram de filmer som <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">verkligen</span> är bra. Men varför måste allt göras i förhållande till något annat? Varför hävda att ens egen lista är bättre än någon annans lista? Baserat på vilka kriterier? </div><div><br /></div><div>Som Norman skrev, "<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic; ">it is my selection</span> - not yours, nor anyone else's." Kan det inte få räcka med det?</div><div><br /></div><div>-----------------------------------------------------</div><div>Två saker till:</div><div><br /></div><div>Norman skriver i sitt förord att listan innehåller filmer som inte skulle komma med på någon annans lista. "What on earth, one wonders, can these latter films be" frågar sig Adair. Får jag föreslå <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Oh, mr Porter </span>(1937), en komedi med Will Hay, och måhända <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Genevieve </span>(1953), trots Kay Kendalls trumpetsolo. Men i övrigt är Normans filmval, precis som Adair säger, föga överraskande, men det säger en del om den position han utgår ifrån när han tror att många av filmerna inte skulle vara med på någon annans lista.</div><div><br /></div><div>Adair ondgör sig också över att man i Storbritannien inte tar filmkonsten på allvar utan ser den lite över axeln, och att Normans lista spär på denna syn på filmen. Men det förstår jag inte alls. Det är ju inget fel på filmerna Norman listat. Tvärtom, de flesta är väldigt bra och många är exempel på filmkonst när den är som bäst. Även om blott 36 av dem är med på min lista.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-36167386033543787042009-05-06T20:59:00.000+02:002009-05-06T23:40:14.945+02:00Saker jag har sett (33)<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Ghost, Titta vi flyger, Den osynlige fienden, En farlig kvinna</span><div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><br /></span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Ghost </span>(1990) är ju något av en modern klassiker (vad nu det är för något), som de flesta verkar ha sett och som det refereras till. Så jag har i 19 år beklagat att jag inte sett den. Nå, nu har jag sett den och nu beklagar jag istället att jag sett den. Den var nämligen synnerligen dålig. Det räcker egentligen med Patrick Swayze. Joey i <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">V</span><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">änner </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Friends</span>) fick en gång en recension som sa att han inte var "believable as a human being". Det samma gäller Swayze. Jag vet inte hur han gör det, men han gör det dåligt. Hela filmen är en banal, tramsig och frustrerande övertydlig smörja, utan dynamik eller värme, charm eller hantverksskicklighet. (finns på dvd)</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Titta vi flyger </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Airplane </span>1980) är gjord av Zucker, Abrahams, Zucker, det vill säga Jim Abrahams och bröderna David och Jerry Zucker. Samme Zucker som gjort <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Ghost</span>. Men det är en helt annan värld. <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Titta vi flyger </span>är en rå och stundtals hysteriskt rolig parodi på katastroffilmer och på så mycket annat. Det rör sig skamlöst mellan högt och lågt (en höjdpunkt är piloten som som börjar prata homoerotiska fantasier med en liten pojke och frågar om han någonsin suttit i ett turkiskt fängelse). Den är förvisso inte för alla smaker, men för den som är på humör är den oemotståndlig. Roger Roger? We've got clerance Clarence. (finns på svensk dvd)</div><div><br /></div><div>Charm eller värme finns det inte heller så mycket i <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Den osynlige fienden </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Lost Patrol </span>1934), men hantverksskicklighet och dynamik finns det desto mer av. Det är en tidig John Ford-film, innan hans storhetsperiod som inleddes 1939, och det är relativt enkel. En engelsk patrull i öknen går vilse och slår läger vid en oas, där en osynlig fienden skjuter ihjäl dem, en efter en, utan att någonsin visa sig. Det blir en förtätad stämning och Fords stundtals magnifika bilder gör det till en mycket lyckad film, trots sin kolonialt dammiga ideologi. (finns på fransk dvd)</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">En farlig kvinna </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Baby Face </span>1933), om en hårdhudad och utnyttjad kvinna som avancerar via sängvägen, är ett exempel på det mer osminkad Hollywood som fanns innan "the production code", filmindustrins självcensur, som infördes 1934. Den är kort och koncis och Barbara Stanwyck i huvudrollen är strålande. Kritikerna skrev mycket om att hon var hjärtlös och hänsynslös, men det stämmer inte med hur hon presenteras och porträtteras i filmen. Det är märkligt, men inte ovanligt, när kritiker låter sina egna övertygelser avgöra vad en film har för budskap, snarare än vad filmen faktiskt själv säger. (kan eventuellt finnas i någon dvdbox i USA)</div></div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-74978468240508051452009-04-22T00:25:00.001+02:002009-06-08T22:29:03.446+02:00Maurice JarreNär jag gick på högstadiet gillade jag Jean Michel Jarres musik, vilket inte alltid var till mina klasskamraters förtjusning eftersom det bara är elektroniskt och utan sång. Nu var det länge sedan jag lyssnade på något han gjort (fast han kommer visst till Sverige i maj), däremot är hans pappas musik ständigt i mitt huvud. Maurice Jarres samarbete med David Lean i filmerna <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Lawrence av Arabien </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Lawrence of Arabia </span>1962), <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Doktor Zjivago </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Doctor Zhivago </span>1965), <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Ryans dotter </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Ryan's Daughter </span>1970) och <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">En färd till Indien </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">A Passage to India </span>1984) är jämförbart med samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann eller Steven Spielberg och John Williams, och det är inte många soundtracks som är mer välkända. Personligen har jag alltid haft en särskild svaghet för <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">En färd till Indien. </span><div><br /></div><div>Jarre, som föddes nästan på dagen 50 år före mig, i september 1924, hade först tänkt bli ingenjör, och pluggade till det på Sorbonne. Men efter att han hört Franz Liszts Ungerska Rapsodier lämnade han Sorbonne och blev musiker och kompositör istället. Sin första film tonsatte han 1952, <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Hôtel des invalides</span>, en dokumentär av Georges Franju. Tillsammans gjorde de åtta filmer, av vilken den mest kända är <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">De bestialiska </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Les yeux sans visage </span>1960), en vacker och surrealistisk skräckfilm.</div><div><br /></div><div>Ett år senare träffade han producenten Sam Spiegel och David Lean och öknen har inte varit sig lik sedan dess.</div><div><br /></div><div>Jarre hade också ett samarbete med Peter Weir, <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Brännpunkt Djakarta </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Year of Living Dangerously </span>1982), <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Vittnet till mord </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Witness </span>1985), <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Moskitkusten </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Mosquito Coast</span>), <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Döda poeters sällskap </span>(1989) och <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Utan fruktan </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Fearless</span> 1993). Min favorit där, musikaliskt, är nog <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Döda poeters sällskap</span>, med sitt skotska inslag av säckpipor.</div><div><br /></div><div>Men han skrev för så många filmer och jobbade med så många regissörer. Frankenheimer, Hitchcock, Huston, Stevens, Schlöndorff, Visconti, Wyler, Zinnemann. Men nu blir det inget mer skrivet. Efter 164 filmer på 57 år har Maurice Jarre lagt ner dirigentpinnen. Han avled för en knapp månad sedan efter en kort tids sjukdom. </div><div><br /></div><div>Men lyssna på ledmotivet till <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Pancho Villa</span> (<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Villa Rides </span>1968), som spritter av liv och leklust, med en underton av vemod, och Jarre blir levande igen.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-69302008321421012762009-04-15T10:30:00.003+02:002009-08-29T11:11:10.525+02:00Saker jag har sett (32)<div>Så, <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Saker jag har sett</span> är tillbaka, och här kommer en första översikt över biografutbudet just nu. Lite skissartat kanske, men ack så insiktsfullt.</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><br /></span></div><div><em>Milk, Det regnar alltid i Provence, Jag har älskat dig så länge, Che - argentinaren, En shopaholics bekännelser, The Wrestler</em></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><br /></span></div><div>Jag är en stor vän av Gus Van Sant. Ibland låter han sin egensinnighet få överhanden, som i <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Last Days</span> (2005), men generellt sett är han en av de mest pålitliga och intressanta av filmskapare. <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Milk</span> är tyvärr mer pålitlig än intressant. Den är välspelad och välgjord och allt sånt, men jag blev besviken för jag hade hoppats på något mindre slätstruket, eller mindre konventionellt. Visserligen gör förmodligen det att fler ser filmen och lär sig något om förtrycket av homosexuella, men lite mer udd hade jag nog hoppats på. Men se den, för den är både bra och viktig, och Sean Penn är synnerligen njutbar, liksom Josh Brolin. (på bio nu, intervju i SvD finns <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2523717.svd">här</a>)</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Det regnar alltid i Provence </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Parlez-moi de la pluie</span>) är inte särskilt viktig, men den är charmerande och sympatisk i all sin enkelhet. Jonas på <a href="http://www.flm.nu/?p=722">flm</a> gick loss på att man i Sverige har slängt in Provence i filmtiteln för att locka "svenska sommarfrankofiler" och visst är det ett billigt grepp. Däremot Jonas tycker jag dock inte att Agnès Jaouis tidigare filmer varit bättre. Det här är min favorit så här långt, de tidigare var nästan lika banala, vilket de dolde under en yta av komplexitet som dock mest var övertydlig. (på bio nu)</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Jag har älskat dig så länge </span><span class="Apple-style-span" style="">(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Il y a longtemps que je t'aime</span>) är mer laddad och ångestfylld, på ett återhållet vis. Den är också vacker och känslosam, på ett tilltalande vis. Svår bitvis, och mycket välspelad. Den verkade mer modig och provocerande, i alla fall väldigt länge, och jag satt och hoppades att filmmakarna skulle våga löpa linan ut och att filmen inte skulle sluta som jag var rädd att den skulle göra. Tyvärr blev det som jag fruktade. Avslöjandet i slutet gjorde filmen mindre modig och mindre provocerade och det kändes så onödigt. Slutet överraskade mig inte, och just därför blev jag besviken. Inte på filmen i sin helhet, men på att den fegade ut. (på bio nu)</span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><br /></span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Che - argentinaren </span><span class="Apple-style-span" style="">(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Che - Part One</span>)<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"> </span></span><span class="Apple-style-span" style="">är ytterligare en besvikelse. Hur är det möjligt att Steven Soderbergh, av alla människor, lyckats göra en så tråkig film om Che Guevara, av alla människor. Scenerna från New York var visserligen lite läckra men sekvenserna från Kuba, som var i majoritet, kändes som en billig dramadokumentär från Hallmark, utan stil, spänning och stringens. Jag får det inte att gå ihop men tänker inte ge upp utan jag hoppas del två är bättre. (går på bio nu)</span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><br /></span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">En shopaholics bekännelser </span><span class="Apple-style-span" style="">(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Confessions of a Shopaholic</span>) var inte direkt en besvikelse, men den var inte heller bra. Alldeles för högljudd och tonårsanpassad, utan några utmärkande drag av kvalitet, varken i dialog, teknik eller skådespeleri. Visserligen tillhör jag inte målgruppen, men det ursäktar inte slafsighet. Däremot njöt jag av John Goodman, både rolig och rörande. (går på bio nu)</span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><br /></span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Wrestler </span><span class="Apple-style-span" style="">är den jag tyckt bäst om av filmerna i den här omgången. Stillsam, närgången och varsamt gripande, utan att vara särskilt intressant eller spännande. Men den gör ont. Mickey Rourke och Marisa Tomei är ett vackert par, trots alla sin ärr. (har nog slutat gå på bio men kommer på dvd)</span></div><div><br /></div><div>Recensionslänkar:</div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Milk </span><a href="http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/milk-1.809328">DN</a> <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2523723.svd">SvD</a> </div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Det regnar alltid... </span><a href="http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/det-regnar-alltid-i-provence-1.803372">DN</a> <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2493825.svd">SvD</a></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Jag har älskat dig så länge </span><a href="http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/jag-har-alskat-dig-sa-lange-1.814669">DN</a> <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2556183.svd">SvD</a> </div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Che</span> <a href="http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/che-argentinaren-1.820706">DN</a> <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2587813.svd">SvD</a> </div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">En shopaholic... </span><a href="http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/confessions-of-a-shopaholic-1.826092">DN</a> <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2619117.svd">SvD</a> </div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Wrestler </span><a href="http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-wrestler-1.798165">DN</a> <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2460935.svd">SvD</a>, Andres Lokkos intervju med Rourke <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2442567.svd">här</a></div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-60914465337501578832009-04-13T20:32:00.003+02:002009-05-11T17:36:24.421+02:00RättstavningNu är påsken slut och jag är tillbaka. Sitter och skriver på den första <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Saker jag har sett</span> på väldigt länge. Jag har sett så mycket att den riskerar bli på tok för lång. Någon form av pedagogisk uppdelning får det bli.<div><br /></div><div>Tills dess så kan jag berätta att Svenska Dagbladet stackars recensent Jeanette Gentele, som oftast är en källa till lika delar frustration och skräckblandad förtjusning, i torsdags <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2716993.svd">recenserade</a> <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Race to Witch Mountain. </span>I slutet av sin recension nämnde hon en tidigare version av samma story. Jag citerar: "Race to witch mountain, som bygger på boken med samma namn av Alexander Key, har spelats in flera gånger, bland annat under titeln Den äventyrliga flykten 1975 med Ray Millands, Donald Pleasance, Cristopher Lee och Bette Davies."</div><div><br /></div><div>Låt oss leka Finn fem fel! Boken heter <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Escape to Witch Mountain, </span>inte <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Race to...</span>. Ray Milland stavar utan "s" på slutet. Donald Pleasence stavar inte sitt efternamn Pleasance. Christopher Lee stavar sitt förnamn med "Ch" och Bette Davis stavar sitt efternamn utan "e". Varken Lee eller Davis är för övrigt med i <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Den äventyrliga flykten</span>. </div><div><br /></div><div>Efter det här inlägget kanske SvD ändrar i nätartikeln, men i pappersform är den förevigad för all framtid. </div><div><br /></div><div>Förresten, 1978 kom en uppföljare till <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Den äventyrliga flykten, Dr Gannon och hans robotar </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Return from Witch Mountain</span>). Där är Lee och Davis med. </div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-50899020411540447942009-04-08T19:42:00.004+02:002009-04-08T20:11:13.149+02:00OverloadFör någon månad sedan läste jag en bok där det bland annat hävdades att <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Schindler's List </span>(1993) förnekar att det fanns gaskamrar i Tyskland under Andra världskriget och förra veckan läste jag en bok där det bland annat hävdades att <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">R</span><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">ädda menige Ryan </span>(<span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Saving Private Ryan </span>1998) skildrar Europas kolonisering av "white supremacists". Jag trodde i min enfald att båda handlade om det motsatta med vad fan vet jag? <div><br /><div>Jag vet dock att jag fortfarande har alldeles för mycket att göra för att hinna skriva (till skillnad från vissa som kanske skulle göra något annat än att skriva). Men håll ut. Jag kommer snart tillbaka.</div><div><br /><div>Ska detta förresten tolkas som att Spielberg i själva verket är nazist? Jag misstänker att han själv skulle bli mycket förvånad.<br /></div><div><br /></div></div></div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-33042009257591436952009-03-25T15:10:00.003+01:002009-03-25T15:12:25.345+01:00Familjen Spielberg<p class="MsoNormal"><i style="mso-bidi-font-style: normal"><span style="mso-ansi-language: SV">Duellen </span></i><span style="mso-ansi-language: SV">och <i style="mso-bidi-font-style: normal">Hajen</i> i all ära, men den mest skrämmande sekvensen i Steven Spielbergs samlade produktion återfinns i <i style="mso-bidi-font-style: normal">Närkontakt av tredje graden</i>. Filmen handlar på ytan om hur jorden får besök av rymdvarelser, av vänlig karaktär, men egentligen handlar den om besatthet och blir till en allegori över det ensamma geniet som är missförstått av sin omgivning. I filmen heter han Roy och spelas av Richard Dreyfuss, som man brukar säga fick vara Spielbergs alter ego på 70-talet. Sekvensen jag här syftar på skildrar hur Roys familj, den lyckliga medelklassfamiljen, bryter samman i en ångestfylld urladdning som snarare för tankarna till Fassbinder än Indiana Jones. Det är en mästerlig scen, och emotionellt omskakande, delvis för att det är omöjligt att ta ställning. Den är också signifikativ för hur familjen skildras i Spielbergs filmer.<?xml:namespace prefix = o /><o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><span style="mso-ansi-language: SV">Det är kanske anmärkningsvärt att Spielberg, som ofta framställs som tillrättalagd, inställsam och sentimental mainstream filmare, aldrig skildrat en lycklig och fungerande familj. Tvärtom så är i princip alla familjer antingen splittrade eller utgör ett hot. Och nu när hans eget produktionsbolag DreamWorks SKG, på grund av ekonomiska problem, sugs upp av Disney uppkommer då frågan om han nu kommer göra familjefilmer, eller om han kommer fortsätta att skildra den lyckliga kärnfamiljen som något omöjligt, något onåbart.<o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><i style="mso-bidi-font-style: normal"><span style="mso-ansi-language: SV">Hajen</span></i><span style="mso-ansi-language: SV">, från 1975, som är hans andra biofilm och som blev hans genombrott (och vilket genombrott) är ett av få exempel på en familjeidyll, sheriffens familj. Hans första biofilm, <i style="mso-bidi-font-style: normal">Sugarland Express</i>, handlar däremot om ett halvkriminellt par som på flykt undan rättvisan försöker återfå sin son som hamnat hos fosterfamilj. Det slutar i ett kulregn. Familjen i <i style="mso-bidi-font-style: normal">E.T.</i> består av ensamstående mamma och tre besvärliga barn. <i style="mso-bidi-font-style: normal">Solens rike </i>handlar om Jim som kommer ifrån sina föräldrar när Japan anfaller Shanghai 1941 och som sedan tillbringar andra världskriget på egen hand. <i style="mso-bidi-font-style: normal">Hook</i> handlar om en frånvarande och opålitlig pappa som bara gör barnen besvikna. I <i style="mso-bidi-font-style: normal">A.I.</i> ställer mamman ut sin robotson i skogen, trots (eller på grund av) att han har mänskliga känslor och han spenderar sedan hela filmen på jakt efter en modersgestalt. <i style="mso-bidi-font-style: normal">Catch Me If You Can</i> öppnar med en på ytan lycklig familj som snart faller sönder och sonen spenderar sedan filmen på flykt från det förflutna och på jakt efter en ny fadersgestalt. I de två filmerna med Tom Cruise spelar Cruise i ena fallet, <i style="mso-bidi-font-style: normal">Minority Report,</i> ensam, levandes med saknaden efter den försvunne sonen, och i andra fallet, <i style="mso-bidi-font-style: normal">Världarnas krig,</i> spelar han en oduglig fader som i farans stund försöker ta ansvar för sina barn, utan att lyckas hålla ihop familjen. <o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><i style="mso-bidi-font-style: normal"><span style="mso-ansi-language: SV">Solens rike</span></i><span style="mso-ansi-language: SV"> är ett undantag, för den avslutas med att familjen hittar tillbaka till varandra, men i övrigt så slutar det oftast med att familjen, i den mån den alls existerar, splittras eller i bästa fall fortsätter att<span style="font-family:georgia;"> vara dysfunktionell</span>. <o:p></o:p></span></p><p class="MsoNormal"><span style="mso-ansi-language: SV">Den här synen på familjen som något bräckligt och ouppnåeligt har säkerligen sina rötter i Spielbergs egen familjebakgrund. Han har vid ett tillfälle sagt:<span style="color:#000000;"><span style="mso-spacerun: yes"> </span></span><span style="font-family:georgia;color:#c0c0c0;">“</span></span><span class="apple-style-span"><span style="mso-ansi-language: SV;font-family:georgia;color:#c0c0c0;" >All those horrible, traumatic years I spent as a kid became what I draw from creatively today.” Det gäller inte minst den problematiska relationen med föräldrarna, som Spielberg alltså fortfarande bearbetar, i film efter film, trots att han i år fyller 62 år. Alla konstnärer har förvisso inte haft en svår uppväxt, men det kan uppenbarligen vara synnerligen kreativt förlösande. Hoppas det kan det även om man arbetar för Disney.</span></span><span style="mso-ansi-language: SV"><o:p></o:p></span></p>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-80364713483674108122009-03-24T13:30:00.001+01:002009-03-24T13:32:06.107+01:00ÅterkomstSå, äntligen börjar det bli ordning på torpet och jag har tid att skriva på filmforum. Imorgon kommer den första nyskrivna texten på en evighet... Om Spielberg.Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-9489724221257863392009-03-11T19:35:00.002+01:002009-03-11T19:36:58.677+01:00övertryckNej, var inte oroliga. Jag är kvar, men jag har så mycket att göra, med jobbresor till London och andra stora projekt utomlands. Men snart kommer det nya, informativa och spirituella inlägg!Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-31800353493120065552009-02-24T21:30:00.001+01:002009-02-24T22:04:10.332+01:00filmkritik och debatt därom<div>Det pågår just nu två parallella debatter om filmkritik, en startad av Nils-Petter Sundgren och en som en följd av att <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Mammut</span> visades i Berlin. </div><br /><div>NPS skrev en krönika om hur dåliga dagens filmbloggare var, fast han gillade <a href="http://hynek-pallas.blogspot.com/">Hynek Pallas</a> och <a href="http://www.weirdscience.se/?author=2">Kjell Häglund</a>. Först hade jag tänkt ge mig in i debatten men varför då? Det känns så tramsigt alltsammans. Både Sundgrens krönika och flera av de svar han fått. (Sundgrens krönika finns bland annat <a href="http://bloggywood.se/2009/02/16/nils-petter-sundgren-tycker-till-om-bloggar/">här</a>, inklippt i ett svar på den samma.) Den andra diskussionen, om svenska filmkritikers okritiska mottagande av <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Mammut,</span> är aningen mer relevant. Bland debattanterna återfinns <a href="http://www.fokus.se/2009/02/kan-man-lita-pa-svenska-kritiker/">Jon Asp</a>, <a href="http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2430341.svd">Per Gudmunsson</a> och Hynek Pallas men för enkelhetens skull räcker det att läsa den eminenta sammanfattningen Jonas Holmberg gjort på <a href="http://www.flm.nu/?p=726">flm.</a> (I dagens <a href="http://www.expressen.se/kultur/1.1477375/sluta-gnall-blogga-sjalv">Expressen</a> har Jonas också skrivit om debatten.) Själv är jag mycket kritisk till <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Mammut, </span>(läs varför <a href="http://film-forum.blogspot.com/2009/01/saker-jag-har-sett-30.html">här</a>) men är inte överraskad över det övervägande positiva mottagandet. Tror dock inte det handlar om att det är just Moodysson som gjort den, eller för att den är svensk (hur svensk den nu är), utan för att den i sitt budskap stryker kritikerna medhårs. </div><br /><div>Det största problemet med debatter om filmkritik och filmkritiker är nog att det mest blir grova generaliseringar och svepande omdömen som är ack så lätta att motbevisa. Ytterligare en nu pågående debatt handlar om huruvida svenska filmkritiker är för unga, oerfarna och ointresserade av filmhistoria och den debatten är ett utmärkt exempel på vad jag skrev i föregående mening... Egentligen handlar det sällan om själva filmkritiken utan blir en fråga om käpphästar och generationsförbistringar. När sedan debattörer som själva inte är filmkritiker blandar sig i kommer lätt andra klichéer på löpande band. I debatterna just nu har jag ännu inte sett repliken "alla kritiker är ändå bara misslyckande och bittra filmregissörer" men nästan. Den gamla klassikern "men gör en egen film då får du se hur lätt det är" har bland annat förekommit, trots argumentets poänglöshet. Undrar förresten om det argumentet används i andra sammanhang. "Jaså, du tycker tunnelbanan ofta är försenad? Försökt själv sköta lokaltrafiken i Stockholm så får du se hur lätt det är." "Så du tycker det var dumt att invadera Irak? Försök själv vara president så får du se hur lätt det är." </div><br /><div>Vad som också är lite fånigt i de här debatterna är att i princip alla känner varandra (och det gäller mig också) så det blir ganska incestuöst. Att någon av debatterna skulle leda till en bättre eller mer relevant filmkritik har jag svårt att tro. Jag skrev för övrigt ett inlägg för snart tre år sedan om min syn på filmkritik och hur jag skulle vilja att den var så läs gärna den. Klicka <a href="http://film-forum.blogspot.com/2006/06/filmkritik.html">här</a>. Jag skrev i höstas om Sundgren och politisk film också, så klicka <a href="http://film-forum.blogspot.com/2008/05/politik.html">här</a> om du vill läsa den artikeln.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-18237281409352086352009-02-23T14:14:00.003+01:002009-02-23T14:48:39.331+01:00Oscar 2009Jag är fortfarande lite yrvaken efter nattens Oscarvaka. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt på grund av alla reklamavbrott hela tiden som stör rytmen och sänker humöret. Dessutom var det så lite av Hugh Jackman, som varit riktigt bra i sin inledning och sina dansnummer. Särskilt det musikalmedley som Baz Luhrmann koreograferat var spektakulärt. Men på det hela taget är Oscargalan förbluffande dålig tv, och det inledande två timmar reportaget från röda mattan är en orgie i pinsamheter och trams. Man fick knappt se en enda känd person, bara ett helt kompani olika programledare som hela tiden tackade varandra. What's the deal?<div><br /></div><div>Om <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2506585.svd">priserna</a> är det inte mycket att säga, annat än att det var många rörande tacktal. Skönt att inte <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Benjamin Buttons otroliga liv</span> vann några tunga priser. Det vore intressant vad de indiska kritikerna som <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2501127.svd">gnällt</a> på <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Slumdog Millionaire </span>tycker idag när den fick så många priser och tårögda pristagare tackade akademin å Indiens vägnar och pratade om att nu äntligen fick indisk film en plats på kartan. Apropå Indien så minns jag fortfarande när Satyajit Ray fick en Honorary Award 1992, någon månad innan han avled. Det var ett rörande ögonblick.</div><div><br /></div><div>I en märklig artikel i <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><a href="http://www.economist.com/books/displayStory.cfm?story_id=13167261&source=features_box_main">The Economist</a></span> ironiserade man över att Oscarstatyetterna går till små, smala filmer som få sett och jämförde med <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Dark Knight</span> som är väldigt populär men inte fick några tunga nomineringar. (Det ironiserades över det även på galan igår, särskilt om <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Reader</span>.) Visserligen är <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Dark Knight</span> betydligt bättre än till exempel <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Milk</span> och <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Benjamin Button </span>om ni frågar mig, och borde nominerats mer, men å andra sidan är det knappast några obskyra filmer som nominerats. Vad vore poängen med en gala som belönade de ekonomiskt mest framgångsrika filmerna? De har ju redan fått sitt pris, i guldpengar istället för guldstatyett.</div><div><br /></div><div>Apropå <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">The Dark Knight</span>, det sägs ibland att Heath Ledger nominerades enbart för att han dog. Vill de med detta säga att han inte var bra nog, eller att man inte har för vana att nominera skådespelare i den typen av filmer? Det sistnämnda stämmer inte och hans rollprestation var helt makalöst magnifik. Det var tveklöst den mest självklara vinnaren.</div><div><br /></div><div>Här är en annan <a href="http://www.imdb.com/news/ni0687421/">länk</a>, med allt om galan.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-88324324040840935032009-02-18T21:19:00.000+01:002009-02-18T21:20:14.315+01:00fildelning<div>Med anledning av rättegången mot Pirate Bay intervjuade Svenska Dagbladet i <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2473741.svd">måndags</a> olika parter. Bland annat säger Johan Holmer på Sveriges filmproducenter att illegal fildelning gör att svensk film går miste om 700 miljoner kronor. Det är naturligtvis enbart en helt hypotetisk siffra. Men även om den stämde så är förlorarna säkerligen DVD-branschen och eftersom den ändå inte är med och bidrar till filmavtalet så är det oklart på vilket sätt dessa uteblivna kronor skulle vara "ett av de största hindren för en positiv utveckling inom svensk filmproduktion" som Holmer hävdar. Biobesökandet har för övrigt ökat senare år, parallellt med ökad fildelning, så man skulle lika gärna kunna hävda att fildelning är bra för branschens intäkter. Men statistik måste hanteras försiktigt. Vad som är orsak och verkan, och om olika faktorer alls hänger ihop, kan man inte nödvändigtvis utläsa bara för att man har två siffror framför sig.</div><br /><div>Och som jag sagt <a href="http://film-forum.blogspot.com/2008/12/rttigheter.html">förut</a> så känns debatten som förs nu redan förlegad. </div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-50631873513079482452009-02-09T15:45:00.002+01:002009-02-15T01:05:21.245+01:00Saker jag har sett (31)<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova</span><br /><br /><em></em>I <em>Emma</em> (1996)<em> </em>finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.<br /><br />Visserligen är <em>Emma</em> en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)<br /><span style="font-size:+0;"><span style="font-size:+0;"><br />Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.</span></span><div><br /><em>Schindler's List </em>(1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)<br /><br />När jag var liten såg jag <em>Polarstation Zebra svarar inte</em> (<em>Ice Station Zebra</em> 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)<br /><br />Lasse Hallströms version av <em>Casanova</em> (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-33627135401588595912009-02-04T14:08:00.009+01:002009-05-18T18:25:31.516+02:00Göteborg<div>Jag var bara fyra dagar på filmfestivalen i Göteborg och jag njöt ohämmat av var sekund. En debatt om att fånga upp svenska talanger inledde, och där, som så ofta, pratades det om Danmark som den stora förebilden. Är det inte dags att gå vidare? I tio år har det tjatats om Danmark och hur bra allt är där och om vi bara var mer som Danmark skulle... Ja, vadå? Är det verkligen så att Danmark har världens bästa filmpolitik och gör världens bästa filmer eller är det bara en fix idé bland det svenska filmetablissemanget. När kom det en bra dansk film senast förresten? Vad man sa mer konkret var att det var viktigt att stimulera producenter och att producenter skulle ta sig an regissör och manustalanger och vårda dem och låta dem växa under en längre tid. Det är jag helt med på, och Memfis Lars Jönsson är här en förebild.</div><div><br /></div><div>Ron Howards senaste film heter <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><a href="http://www.imdb.com/title/tt0870111/">Frost/Nixon</a></span>, om intervjun som David Frost gjorde med Richard Nixon efter att han avgått. Det är riktigt bra med en kusligt porträttlik Michael Sheen som Frost och en inte fullt lika porträttlik men strålande Frank Langella som Nixon. Ibland blir det lite för melodramatiskt i dramat runt omkring själva intervjun, det vill säga de bitar som inte är direkt från verkligheten, men utöver det sitter man som fastspänd filmen igenom. Jag såg den i en fullsatt Draken (Sveriges finaste biograf) och stämningen var så härligt laddad som den kan bli i en salong där alla är ett med duken, och andas gemensamt, eller håller andan.</div><div><br /></div><div>Men den bästa filmen jag såg var iranska <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><a href="http://www.imdb.com/title/tt0997246/">The Song of Sparrows</a>, </span>av Majid Majidi. Den var så rik på känslor, humor, värme och teman att det hade räckt till flera filmer, men så utsökt berättad att det ändå inte kändes överlastat utan tvärtom bara ett naturligt flöde av riktiga liv som levdes framför kameran. Ljuvlig var den och en återkomst till de fantastiska iranska filmer som var så vanliga för några år sedan och som jag börjat sakna.</div><div><br /></div><div>Jesper Ganslandt följer upp <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;"><a href="http://www.filmdelta.se/filmer/138313/farval_falkenberg/">Farväl Falkenberg</a> </span>(som jag skrev om <a href="http://film-forum.blogspot.com/2006/10/den-svenska-filmen-du-och-jag-offside.html">här</a>) med en dokumentär, <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Filmen jag inte pratar om längre, </span>om en filminspelning som imploderade då pengarna tog slut. Han har gjort den tillsammans med Martin Degrell, som själv var med på det misslyckade projektet som skildras. Tyvärr tyckte jag inte alls om filmen. Ämnet hade potential men den kändes så regisserad och arrangerad att jag inte kunde släppa känslan av att allt var påhittat. Ganslandt måste lägga band på sina maniska kamerarörelser. </div><div><br /></div><div>Bland de kortfilmer jag såg kan jag nämna <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Julia</span>, av Lotta Lättström. Den var sympatisk, om ett par som inte lyckas skaffa barn trots ihärdiga försök. Problemet med den var dock att den var för kylig. Trots all inneboende dramatik var alla starkare känslor helt bannlysta, den raka motsatsen mot Douglas Sirk eller Almodovar. Lite passion hade inte skadat.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-29291465854178437632009-01-27T23:50:00.003+01:002009-05-18T18:26:32.319+02:00Saker jag har sett (30)<div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Mammut, Benjamin Button otroliga liv, Revolutionary Road</span></div><div><br /></div><div>På ett hantverksplan är <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Mammut, Benjamin Button </span>och <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Revolutionary Road</span> delvis oklanderliga, med reservation för Thomas Newton tröttsamma musik i den sistnämnda. I <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Mammut</span> spelar dessutom alla mycket bra, och det finns goda skådespelarprestationer i <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Benjamin Button</span> också. Kate Winslet i <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Revolutionary Road</span> är magnifik. Men vad alla tre också har gemensamt är att jag fann dem tråkiga och jag blev inte emotionellt engagerad i någon av dem. Och då räcker det inte med föredömliga produktionsvärden. I <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Revolutionary Road</span> var problemet dels att Leonardo DiCaprio inte kändes trovärdig som gift, heltidsarbetade 30-åring med två barn och dels att filmen stod och stampade. Allt sades i det första grälet i första scenen mellan det gifta paret, och sen skedde ingen utveckling utan bara en konstruktion om en Parisresa som mest kändes som ett farthinder på väg mot det ofrånkomliga slutet. I <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Mammut</span> var problemet att filmen flöt omkring från person till person, i land efter land, men aldrig gick in på djupet och aldrig själv intresserade sig för sina rollfigurer annat än som megafoner för ett budskap.</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-style: italic;">Mammut</span> har inte en traditionell historia utan är mer en lägesbeskrivning av hur världen ser ut. Eller snarare vill den vara det, men det är en klichéfylld bild av världen. Den världsbilden går ut på att det finns ett väst och en tredje värld, och den tredje världen utnyttjas av väst. Men verkligheten är mer komplex och om man inte ser nyanserna utan bara upprepar bilden av amerikaner som blasé, thailändska kvinnor som prostituerade och filipinos som fattiga levandes vid soptippen så blir man en del av problemet. Det blir en slags självuppfyllande profetia. Det här är den bild som ständigt förmedlas (vid sidan av bilden av Thailand som ett semesterparadis). Visserligen är sexturismen till Thailand omfattande men Thailand är också en förtryckande nation och också ett förhållandevis rikt land. Moodysson hade lika gärna kunnat göra en film om rika thailändska affärsmän som åker till Laos och utnyttjar prostituerade, eller för den delen till USA och går till prostituerade där. Det hade varit modigare och mer spännande. Som det nu är bekräftar <span class="Apple-style-span" style="font-style: italic; ">Mammut</span> trots allt bara den världsbild som vårt samvete vill att vi ska ha. </div><div><br /></div><div>Intervju med Lukas Moodysson i DN <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2214&a=875856">här</a>. DN:s recension <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=876548">här</a>. En recension från SvD <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2362161.svd">här</a>.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-79698012362448009932009-01-21T21:59:00.003+01:002009-01-21T22:11:41.747+01:00OmtänkSom ni säkert märkt har det varit si och så med både bloggandet i stort och måndagsbloggandet i synnerhet. Det är helt enkelt så mycket annat i mitt liv att det är svårt att hinna med. Plus att jag nu skrivit långa essäer varje vecka i snart fem år och det är ibland svårt att komma på något nytt att skriva om. <div><br /></div><div>Jag vill dock ha kvar bloggen så jag ska lägga om kurs lite grann. <a href="http://film-forum.blogspot.com/2008/12/saker-jag-har-sett-29.html">Saker jag har sett</a> kommer att fortsätta (med säsongstart nästa vecka), men de långa måndagsessäerna blir det mindre av. Istället blir det kortare inlägg då och då om aktuella saker. Jag testar det i alla fall så får vi se hur det går.</div><div><br /></div><div>I går var jag på filminstitutets presentationen av vårens/sommarens svenska filmer. Två polisfilmer och resten smala debutfilmer. Som vilket svensk filmår som helst med andra ord. Dessutom ska det komma sex nya filmer om Johan Falk. Efter Beck och Wallander kommer det alltså en ny polisserie utan slut. Yes! Men hur ska det gå för <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2352997.svd">Moodyssons</a> nya film Mammut. Det blir spännande.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-50254295044625582702009-01-12T22:40:00.006+01:002009-01-22T18:30:37.703+01:002008/2009Det är 2009 och det är dags att börja måndagsinläggen igen. Det kommer bli lite annorlunda i år, men mer om det sedan. Idag är det dags för en sammanfattning av 2008, eller snarare en sammanfattning av det som var bra. Jag såg 69 filmer på bio och de flesta var mer eller mindre bra. Bland bottennappen finns dock exempelvis <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Wanted</span> och <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Flyg drake</span> (<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Kite Runner</span>). Den första ocharmig, flåsig och utan känsla. Den andra skamlöst manipulativ och tillrättalagd. <div><br /></div><div>Heath Ledger som Jokern i <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Dark Knight</span> var tveklöst en av höjdpunkterna. Att se <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Dark Knight</span> på en IMAX-salong i Manchester var för övrigt kanske årets bioupplevelse. </div><div><br /></div><div>Men de allra bästa filmerna jag såg på bio 2008 var dels de franska <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Sommarminnen </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">L'heure d'été</span>) och <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">En julberättelse </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Une conte de Noël</span>), dels amerikanska <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Familjen Savage </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Savages</span>) och <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Paranoid Park</span> samt koreanska <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Family Ties </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Gajokeui tansaeng</span>). Eller var <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Tropic Thunder</span> förra årets bästa film? Det krävs att jag ser den en gång till först innan jag är säker på det. Två filmer från Ridley Scott kom på bio också, en uppfräschning av <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Blade Runner </span>(1982) och nya <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Body of Lies</span>. Bra filmer båda två, men magin och poesin i den förstnämnda är svåröverträffad. <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Body of Lies</span> var alldeles för övertydlig, men, förstås, det professionella hantverket är ju briljant.</div><div><br /></div><div>I år är det Clint Eastwood som kommer med två filmer, <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Changeling</span>, som precis haft svensk premiär, och <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Gran Torino,</span> som kommer om två månader. Skönt att han håller stilen.</div><div><br /></div><div>Två väldigt bra kortfilmer såg jag också, från Dramatiska Institutets avgångsklass. <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Pussyfooting </span><span class="Apple-style-span">o</span>ch <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Travemünde Trelleborg</span>. Önskar jag hade sett fler men det kanske kan bli ett nyårslöfte för 2009, att se mer kortfilmer. Den som lever får se.</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-44355303670924528862008-12-23T11:44:00.006+01:002009-01-22T13:47:57.606+01:00Jul 2008Bland alla julföreberedelser hann jag inte med att skriva något i går och inte i dag heller. Men God jul! Och glöm inte att se <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Ungkarlslyan</span> (<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Apartment</span> 1960), den bästa julfilmen av dem alla.Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-57432092072825406392008-12-15T23:05:00.005+01:002009-06-08T22:29:41.263+02:00Saker jag har sett (29)<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Three Burials, Junebug, Sirens, A Guide to Recognizing Your Saints, Fifflaren, Café Lumiere</span> <div><br /></div><div>Tommy Lee Jones har varit en favoritskådespelare i många år så när jag läste att han skulle regissera en film blev jag naturligtvis mycket nyfiken. Många år senare fick jag äntligen chansen att se den och jag blev inte besviken. <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Three Burials </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Three Burials of Melquiades Estrada </span>2005), med manus av Guillermo Arriaga, är en tung och vacker film om vänskap, död och botgöring, blandat med ett mått av besatthet, och rör sig i gränslandet mellan Mexico och USA. Barry Pepper spelar en inskränkt och lätt sadistisk gränspolis och Tommy Lee Jones själv spelar en fårad man vars bästa vän Melquiades (Julio Cedillo) hittas mördad. Han kräver rättvisa, men sin egen form av rättvisa. Filmen utspelas delvis i den lilla staden, där det inte finns något att göra och tristessen kryper längs väggarna, och delvis ute i vildmarken, där solen och skallerormarna utgör ständiga hot. Det är ett gränsland, gränslandet mellan USA och Mexico, mellan rik och fattig, mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan. (finns på dvd)</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Junebug</span> (2005) såg jag för första gången på Göteborgs filmfestival för några år sedan och nu igen på tv. Jag mindes den väl men blev ändå glatt överraskad över hur bra det är. Den handlar om ett kulturellt par från Chicago som hälsar på hos mannens familj i en liten stad på landet, där inte mycket händer. Det är första gången familjen träffar hans fru (Embeth Davidtz) och de har svårt att förstå sig på henne och hennes storstadsmaner. Den enda som tar henne till sig är hennes svågers unga fru (Amy Adams), som aldrig träffat någon så elegant och världsvan. Den är ömsom rolig, ömsom tragisk och alltid vackert, inkännande och stark. Det är tyvärr den enda film regissören Phil Morrison gjort hittills men jag hoppas det blir en till snart. (finns på dvd)</div><div><br /></div><div>Det finns många skäl att se <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Sirens</span>, varav jag väljer tala tyst om vissa. Men värmen, humorn erotiken och den lätt förtrollade stämningen vill jag gärna prata om. Den utspelas i 30-talets Australien, dit en präst från England (Hugh Grant) blivit stationerad. Hans första uppdrag blir att åka ut på landet och tala förstånd med en konstnär (Sam Neill) som målat en serie religiösa tavlor med sexuellt motiv. För sexuellt för kyrkans smak. Men väl där ute så blir både prästen och hans fru (Tara Fitzgerald) förförda av den öppna och tillåtande atmosfären och genomgår ett sexuellt uppvaknande. Det hela är oemotståndligt. (finns på dvd)</div><div><br /></div><div><span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">A Guide to Recognizing Your Saints </span>(2006) är dock inte särskilt oemotståndlig utan snarare diffus och irriterande oengagerande, trots sitt starka innehåll. Den handlar om några missanpassade ungdomar en het sommar 1986 i Queens, om fäder/söner-relationer, vänskap och frustration, men regissören och manusförfattaren Dito Montiel lyckades inte få till det på ett lyckat sätt. Kanske för att ämnet låg honom för nära, han var nämligen själv en av de missanpassade ungdomar filmen handlar om. (finns på dvd)</div><div><br /></div><div>Robert Rossen var manusförfattare/regissör/producent och han gjorde bara en handfull filmer, varav flera dock blivit klassiker. Mästerverket i hans oeuvre är<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic"> Fifflaren </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Hustler </span>1961), med Paul Newman som biljardspelaren vars höga tankar om sin egen förträfflighet hela tiden leder honom till återvändsgränder. Filmen drivs inte av sin handling utan bygger på stämningar och karaktärsutveckling och känns ibland mer fransk än amerikansk. De inledande 45 minutrarna på en biljardhall är fullkomligt magnifika i sin atmosfär. Newman är också magnifik. George C. Scott likaså, som en slags agent för biljardproffsen, kallhamrad och cynisk ut i fingerspetsarna. Filmens enda svaghet är den kvinnliga rollfiguren (Piper Laurie) som måste offras för att Newmans "pool shark" ska komma till självinsikt. (finns på dvd i Storbritannien)</div><div><span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic"><br /></span></div><div><span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Café Lumiere </span>(2004) till slut är taiwanesiske mästerregissören Hou Hsiao-Hsiens japanska film, om en lätt alienerad tjej som håller alla på avstånd och gärna sitter på tunnelbanan. Ibland hälsar hon på sina föräldrar, ibland hänger hon med en kompis, men ofta är hon själv. Det är stillsamt, på en Ozu-vis, och meditativt. Den är i sin förföriska enkelhet mycket tillfredsställande, men jag förstår den som tycker det är tråkigt. Det händer i princip ingenting, men ibland räcker det. (finns på dvd i Storbritannien)</div>Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-39402690627536212112008-12-08T22:21:00.006+01:002009-02-18T21:58:08.275+01:00Saker jag har sett (28)Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen<br /><br />Årets kanske största besvikelse på bio är nog <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Pineapple Express</span> (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Supersugen </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Superbad </span>2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Supersugen</span> finns <a href="http://film-forum.blogspot.com/2007/10/saker-jag-har-sett-12.html">här</a> och Judd Apatow <a href="http://film-forum.blogspot.com/2008/05/saker-jag-har-sett-21.html">här</a>)<br /><br />En annan besvikelse var <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Rachel Getting Married. </span>Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">När lammen tystnar </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Silence of the Lambs</span> 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Rachel Getting Married</span>, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)<br /><br /><span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Patrik 1,5</span> var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)<br /><br /><span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Unge Freud på Gaza, </span>en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)<br /><br />Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">De vuxna </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Les grandes personnes</span>). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)<br /><br />Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Body of Lies</span>. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Syriana </span>(2005) och <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Kingdom </span>(2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Syriana</span> och bättre än <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">The Kingdom. </span>Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)<br /><br />Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska <span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">Sommarminnen </span>(<span class="Apple-style-span" style="FONT-STYLE: italic">L’heure d’été</span>). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-5165014429587070442008-12-04T21:30:00.003+01:002009-02-18T21:22:34.591+01:00RättigheterI mitt jobb går mycket tid åt till rättighetsfrågor. Att leta reda på vem som har rättigheterna till en viss film i ett visst land och/eller att förhandla med rättighetsinnehavaren för att få visa filmen. Ibland blir det ganska absurt och ofta ganska frustrerande och tidskrävande och vissa dagar står det mig upp i halsen. Det som gör mig särskilt irriterad är när de som äger rättigheterna inte på något vis varit inblandad i tillkomsten av verket. Att SF äger rättigheterna till de filmer de själva producerat är naturligtvis helt naturligt och rätt, men att det kan sitta en skojare någonstans och som fått tag på rättigheterna till något som han inte har någon som helst relation till känns fel. Om varken upphovsman eller anhöriga är intresserade av rättigheterna eller längre är i livet borde de tillhöra allmänheten kan man tycka.<br /><br />Debatten om fildelning berör också rättighetsfrågorna. Tyvärr är debatten oftast lika irriterande som snårigheten på området. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få allting gratis serverat hem. Det är ingen rättighet, bara för att det går. Författare, regissörer, producenter, kompositörer och så vidare har däremot rätt att få ersättning för vad de skapat. Frågan är bara hur och vilket sätt som är det bästa. Här måste musik- och filmbranschen skärpa sig och lära sig att deras kamp mot illegal fildelning är en de inte kan vinna om de inte tänker om. De ligger flera år efter verkligheten och istället för att tramsa borde de ägna sig åt att komma på konstruktiva lösningar för både dagens och framtidens mediasituation. I dagens <a href="http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2143281.svd">SvD</a> säger Sony BMGs digitalchef "Hittills har de illegala tjänsterna upplevts som bättre, med större utbud och bättre användarupplevelse än de lagliga tjänster som funnits." Ja, exakt! Så varför inte fixa till en egen tjänst som är bättre? Egentligen borde man exempelvis kunna gå in på skiv- eller filmbolagens webbplatser och i streamad form se deras filmer eller lyssna på deras musik eller mot en liten ersättning ladda ner för hemmabruk. Kanske filmarkivens skatter kunde läggas upp på en webbplats i FIAFs regi där man kan se alla filmer i streamad form.<br /><br />Själv använder jag Spotify för musik och det är ganska fantastiskt att helt gratis och helt lagligt få hem all världens musik till sin dator utan problem. Jag kan visserligen inte ladda ner den och föra över den till min mobil, men nu börjar det ju bli vanligare att telefonbolagen erbjuder den möjligheten. Snart kommer vi förmodligen i alla fall befinna oss i en sådan situation at IPRED blir poänglös eftersom ingen ändå behöver göra något olagligt för att komma över film eller musik utan att till synes betala för den. Gratis kommer den naturligtvis aldrig bli, på något sätt kommer vi att betala, direkt eller indirekt.<br /><br />Mitt största problemet med IPRED är för övrigt att det är privata aktörer som får makten att upprätthålla lagen. Visserligen måste den som misstänker fildelningsbrott nu lägga fram sin begäran till en domstol för att få IP-numret till den misstänkta, men domstolen borde lämna ärendet vidare till polisen om de bedömer det vara tillräckligt allvarligt, inte lämna uppgifterna tillbaka till skivbolaget eller vem det nu är som kommit med anklagelsen. Och hur ska man göra med dem som har dold IP eller delar IP-adress med många andra? Finlands <a href="http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2145909.svd">erfarenheter</a> har inte varit så inspirerande.<br /><br />Men den här frågan är besvärlig och jag har ännu inte kommit fram till en bra lösning (vilket för övrigt verkar gälla de flesta som är med i debatten) så jag släpper den för stunden.Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-11014190.post-47473707464318807352008-11-27T18:30:00.003+01:002009-02-18T21:56:31.655+01:00Stockholm Film Festival 2008Nu har ni fått vänta länge men till slut kommer här en liten filmfestivalrapport!<br /><br />Som alla andra genres är dokumentärfilmen inte främmande för klichéer och konventioner. <em>Not Quite Hollywood: The Wild Untold Story of Ozploitation</em> (2008) och <em>You Must Remember This: The Warner Bros. Story </em>(2008) är inga undantag. Den första handlar om den australiensiska filmen på 70-talet och åren däromkring, men inte den hyllade australiensiska nya vågen, utan den billiga genre filmen, såsom splatter, action och sex. Den var inte så himla intressant men den var full av roliga klipp ur filmer om diverse odjur som löper amok bland oskyldiga bönder eller nunnor som slaktas. En del Mad Max bjuds det också på, samt en Quentin Tarantino i extas. <em>You Must Remember This</em> är betydligt mer seriös och patinafylld, men ack så tråkig. Faktum är att det är en gåta hur den kan vara så extremt menlös och ointressant med tanke på den guldgruva den har att ösa ur. Warner Bros. historia lider ju inte direkt av en brist på färgstarka personligheter eller magnifika filmer, men det här är en dokumentär för de som inget vet och inte heller är intresserad av att få veta något. Och båda har exakt samma upplägg, det klipps mellan en samling talande huvuden (såsom Tarantino om splatter och Scorsese om Warner) och filmklipp och så försöker man parallellt berätta en historia om filmerna och samhället i stort. Allt korrekt, tillrättalagt och tråkigt. Nog måste det gå att finna en annan vinkel?<br /><br />En som verkligen har hittat en egen vinkel är Takeshi Kitano, vars senaste <em>Achilles and the Tortoise</em> (<em>Achilles to kame</em> 2008) visades på i år. Absurd humor, bottenlös sorg och explosioner av blod och/eller våld utgör hans kännetecken, filmat på ett stramt, distanserat vis. Kitanos filmer bilder en egen värld och de är snudd på utbytbara med varandra. Den här är något för lång, men allt man kan förvänta sig finns där, inklusive en mängd tavlor, alla målade av Kitano. Han har också skrivit, regisserat och klippt filmen, samt spelar huvudrollen den sista halvan av filmen.<br /><br />En annan egensinnig och ambitiös filmskapare vars filmer är vanligare på festivaler än på den ordinarie repertoaren är Kim Ki-Duk och i år heter hans film <em>Dream</em> (<em>Bi-mong </em>2008). Hans filmer utgör i ännu högre grad en egen värld, och ibland kan de vara hjärtskärande vackra och/eller brutala, medan ibland bara vara brutala. <em>Dream</em> är inte riktigt lika lyckad som tidigare verk (min favorit hittills är nog <em>Samaritan Girl</em> (<em>Samaria </em>2004)), men berättelsen om en svartklädd man vars drömmer utlevs av en vitklädd kvinna, har den övernaturliga och Kafkaartade stämning och den bortomvärldsliga kärlek som är det kanske mest tilltalande med Kims filmskapande.<br /><br />Den absolut sämsta filmen jag sett på festivalen var <em>Absurdistan</em> (2008), som är en slags saga om en liten by i ett torrt land där plötsligt vattnet försvinner och törst och torka breder ut sig. Kvinnorna bestämmer sig för att sexstrejka för att männen vägrar åtgärda problemet med vattenbristen och det hela utvecklas till en slags gerillakrig mellan könen. Den var helt utan charm och närmast reaktionär i sin stereotypa syn på könen, på alla plan, och den var inte det minsta roliga, bara ett pinsamt vältrande i klichéer. Bra musik dock. Varför fixade för övrigt inte kvinnorna själva fram vatten? De var ju på alla vis mer företagsamma och driftiga än männen.<br /><br />Även om ingen film jag sett var lika dålig som <em>Absurdistan</em> så var ingen film heller riktigt lyckad men jag tror att den jag tyckte bäst om var <em>Paper Soldier</em> (<em>Bumaznyj soldat </em>2008), en rysk film som utspelas vid en rymdbas i Kazakstan 1961, veckorna innan Juri Gagarin skickas upp som den första människan i rymden. Det var en säregen film med ett vidunderligt vackert foto, där tid och plats flöt ihop och isär och det ibland var långtråkigt och ibland oerhört bra, snudd på genialt. Den får min röst.Fredrik Gustafssonhttp://www.blogger.com/profile/02648561779489445579noreply@blogger.com0