KYTV kortfilmfest

I oktober förra året så fick jag avnjuta en omgång dokumentärer gjorde av elever från KYTV. Nu har en ny omgång elever presenterat sina första verk, denna gång kortfilmer. Jag har sett fem av dem, tyvärr återstår fyra som jag inte hann se på galavisningen, men jag hoppas få chansen att se dem snart, och då återkomma till dem.

Att göra kortfilmer kan jämföras med att skriva noveller, och det finns ett misstag man lätt gör, nämligen att försöka berätta en hel historia. Det är dock något som bättre lämpar sig för en långfilm (eller en roman). När man gör en kortfilm ska man bara koncentrera sig på en detalj, eller inte berätta något alls, utan bara skildra ett ögonblick. Annars är risken så lätt att man försöker pressa in för mycket på alldeles för kort tid, vilket har den effekten att det inte hinner bildas någon spänning eller stämning. Av de fem filmerna var det främst två, Genom dina ögon och Innuendo, som befann sig i riskzonen. Den förstnämnda handlade om en mor som efter många år återvände hem för att försonas med sin dotter. Den sistnämnda handlade om en man som efter att han fått veta att han var döende bestämde sig för att ställa allt tillrätta som han orsakat i sitt liv. Den var så komprimerad att den nästan kändes som en parodi, fast på vad? Genom dina ögon var mer lyckad, men innehöll för mycket runt om modern och dottern. Den hade potential, som inte riktigt togs till vara, till förmån för effekter. Bland annat använde den sig av musik för utstuderat och övertydligt för att bli riktigt avslappnad.

Två riktigt korta filmer var Kära Malena, på tre minuter, och Mönster, fem minuter. Den första handlade om en bunden och tejpad tjej, fast med ett oväntat slut. Den andra handlade om en kris i ett förhållande. Den var ganska sympatisk men led dock av ett aggressivt utnyttjande av rörlig handkamera och hackig klippning. Det kännetecknade alla fem filmer. Långa tagningar och vilande kameror är tydligen inget det pratas om på KYTVs lektioner. Varför är det så? Varför måste varje scen klippas sönder och samman? För mig är det ett tecken på att man inte litar på scenen, storyn eller skådespelarna, utan känner sig tvingad att locka åskådaren med sin raffinerade klippning och flängiga kamera. Det finns något ängsligt över det hela, eller så är det ett sätt att imponera. Det är sällan till filmernas gagn dock. Jag har också en gnagande känsla av att syftet är att skapa en mer dokumentär och realistisk känsla. Det där är ett vanligt fel som filmare gör, även betydligt mer etablerade. Realism är faktiskt inget som skapas vid klippbordet eller bakom kameran, det är något som skapas framför kameran.

Den femte filmen var tolv minuter lång och ojämförligt bäst. Raggmunk hette den, och utspelade sig på tunnelbanan där två äldre damer satt på väg hem efter en middag. Den var snudd på perfekt. Visserligen var även i Raggmunk klippning och kamera för nervösa, men det störde inte så mycket att det kom i vägen för de två tanterna. Den var välspelad, naturlig, gripande, rolig och vacker, och de tolv minutrarna var bättre än någon av alla de svenska långfilmer jag såg förra året, eller i år. Ett helt äktenskap sammanfattades i en kort bild där den ena damen smekte sin vigselring, och det är precis så en film ska arbeta, genom det lilla skildra och förklara det stora.

Filmarkivet (1)

Tänk om alla världens filmer plötsligt riskerade att försvinna, vittra sönder, snabbt och oåterkalleligt. Det fanns bara tid att rädda en handfull till eftervärlden. De tio mest värdefulla filmerna, för att kommande generationer skulle få en chans att se vad denna konstart förmådde. Du skulle alltså inte nödvändigtvis välja ut dina egna favoritfilmer, utan de filmer som bäst visar upp filmkonsten ur alla dess aspekter, och samtidigt ger en historisk överblick. Vilka filmer skulle du välja ut?

Under våren tänkte jag ställa samman en egen lista. Det kanske blir tio filmer, det kanske blir tolv. Kanske krävs det tjugo. Men samtidigt är en av poängerna att det ska vara blott ett fåtal. Det får vi se hur det blir. Jag tar det kronologiskt och börjar 1913, i Sverige, med Ingeborg Holm.

Victor Sjöström hade fått ett manus några år tidigare skrivit av Nils Krok, som arbetade på fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Det berättade historien om Ingeborg Holm, som efter att hon blivit änka får det allt svårare att försörja sig och sina barn. Hon tvingas snart lämna bort barnen, och sedan tynar hon bort på ett hem. Manuset fick nobben av filmbolagen då, men nu gick Sjöström med det till den legendariske producenten Charles Magnusson. Magnusson sa ja, Krok fick 250 kronor och Sjöström började med förberedelserna. Han behövde bara ett par dar på sig innan inspelningen började, men det märks inte. Den är kvickt och elegant berättad, samtidigt som den har en tyngd som gräver sig in i åskådaren. Den har också ett utstuderat användande av rummets djupled. En särskilt fin scen är då Ingeborgs make dör. Han ligger i sin säng, svårt sjuk, när han tar sitt sista andetag. Samtidigt, i samma bild, ser man hur Ingeborg och resten av familjen nojsar i ett annat rum, längre in i lägenheten, ovetandes om mannens dödskamp. Men allt är inte svart. Det finns hela tiden glimtar av glädje och lycka, som ger relief åt det tragiska, och som gör att det inte blir outhärdligt. I det hjärtskärande slutscenen lyckas Sjöström och Hilda Borgström (som spelar Ingeborg) att blanda både tragik och glädje vilket kan driva tårar ur en sten.

Ingeborg Holm känns besvärande modern trots sina 93 år, främst tack vare den fria, realistiska miljön, utan överdrivna gester eller melodramatiska åtbörder. Det är storartad filmkonst i dess renaste form.

Men filmen är inte bara en fulländat iscensatt och berättad historia, det är också ett vredgat debattinlägg om fattigvården och den omänskliga behandlingen av samhällets svaga och utsatta. Som sådan är den lika lyckad, och den ställde till ett sådant rabalder att lagstiftningen ändrades.

Tyvärr är det inte lätt att få se Ingeborg Holm idag. Den finns inte på dvd och inte på vhs. På tv visas den sällan, och ej heller på bio. Men i mitt filmhistoriska arkiv är den säkert bevarad.

------------------------------------------
För den som vill se andra filmer regisserade av Sjöström finns det bara en tillgänglig, Körkarlen från 1921. Den finns på vhs. Önskvärda titlar på dvd är Han som får örfilar (1924) och Stormen (1928). Förhoppningsvis kommer det inom en snar framtid. Men se honom kan man ju, i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Den finns både på dvd och vhs. Hilda Borgström kan man också se i Körkarlen, och Eva (1948), som finns i en engelsk dvd-utgåva. Men annars finns inga av hennes filmer utgivna. En skam ty hon är magnifik.

Film nummer två i filmarkivet finns här.

Varannan vecka

Det svenska filmåret har inletts, och Varannan vecka har redan tjusat kritikerna och publiken. Den har till och med jämförts med Woody Allen av Mårten Blomqvist i DN. Det är vid sådana tillfällen misstankarna om att svenska kritiker skriver upp svenska filmer av patriotiska skäl blir som svårast att vifta bort. Det var nämligen länge sedan jag såg något så dåligt som Varannan vecka. Det är inte ofta en film brister på alla plan, men här, äntligen, hände det.

Handlingen är, om jag minns rätt, den att Jens (Måns Herngren) blir dumpad av Tessan (Anna Björk) för att hon tror att han varit otrogen med Johanna (Cecilia Frode). Det har han inte, däremot har hans bror Pontus (Felix Herngren) varit tillsammans med henne ett år tidigare. Tessan däremot har varit otrogen med Håkan. Pontus har separerat från sin fru, men de är fortfarande goda vänner. Jens börjar dejta en patient. Men så vill han tillbaka till Tessan. Pontus och hans ex-fru bestämmer sig för att skaffa ett till barn. Pontus är dock på nytt intresserad av Johanna.

Av allt detta hade det kunna bli en spännande relationskomedi om nutidsfamiljens vardag. Tyvärr så har det inte blivit så. Efter ungefär två minuter hade jag tröttnat på personerna i filmen. Det fanns inget spänningsmoment alls i filmen. Vem som skulle få vem, och i så fall när, var helt ointressant. Det berodde delvis på att skådespelarna inte lyckades väcka liv i sina roller, och delvis på att manuset var så splittrat och skissartat att det mest kändes som en samling stödord. Nästan alla scener kändes för korta eller underutvecklade. Dessutom var det hela filmat som om man använt sig av Aktuellts studio som visuell förebild. Undantaget var Matrix-parodin, men så särskilt kul var den inte ändå. Ibland var det hela så taffligt att jag undrade om det var meningen att det skulle se ut som en elevfilm från en ABF-kurs. Men om det var meningen, vad var meningen med det?

Ytterligare ett irritationsmoment var alla reklamfilmer som återkom med jämna mellanrum. Vad kom först undrar jag? Hade man bestämt att Pontus skulle jobba med reklam och sen ringt till några företag och frågat om de ville få sina produkter exponerade på bästa sändningstid, eller var det företagen som ville bli exponerade under filmen och att bröderna Herngren därför beslöt att låta Pontus jobba i reklambranschen? Eller var det rent av ett krav från filmskaparnas sida? Oavsett svaret på frågan vill jag inte höra det.

Måns Herngren och Hannes Holm har nu gjort fem filmer tillsammans. Ingen av dem är särskilt bra, bland annat beroende på att de aldrig tycks ha tid att vänta med att göra filmen tills manuset lämnat idéstadiet. Men nu har de gjort sin hittills sämsta film. Deras filmer bygger på igenkänningskomik, men det räcker inte för att göra en bra film. Även om vissa repliker och vissa situationer är pinsamma/roliga, så finns här ingen konstnärligt gestaltning eller ens hantverksskicklighet. Filmen kan illustrera vad jag tror är ett av de största problemen med svensk film, nämligen bristen på skickliga regissörer, och att många väljer att regissera sina egna manus, trots att de inte behärskar konsten. Fotografen till Varannan vecka, Göran Hallberg, gjorde förra året Vinnare och förlorare, och de två filmerna kunde inte se mer annorlunda ut. Det finns en kraft och ett sug i bilderna i Vinnare och förlorare som Varannan vecka inte kommer i närheten av. Kan det bero på att Kjell Sundvall är en regissör med bildsinne, vilket Holm och Herngren saknar. Och om någon annan regisserade deras manus, kanske skulle det bli bättre tajming, bättre skådespeleri. Men, varför skulle de bry sig om det? Deras filmer blir ju publiksuccéer, de är uppenbarligen på samma våglängd som svenska folket. Jag är blott en sur kritiker. Jag hoppas dock att om Herngren och Holm kommer för att söka filmstöd och de nödvändigtvis måste få skattepengar, så ge dem a-kassa istället.

Filmstjärnor

Vad har hänt med återväxten av manliga filmstjärnorna? När man frågar folk efter deras favoriter så svarar de fortfarande Al Pacino (född 1940), Robert de Niro (1943) eller kanske Tom Hanks (1956). Alla fullgoda exempel på stjärnor, men de är trots allt inte några ynglingar. Var är de nya? Russell Crowe är född 1964 och Tom Cruise 1962. Will Smith är född 1968, Johnny Depp och Brad Pitt 1963. Leonardo di Caprio är ett undantag, född 1974, och han är ändå 32 år. Mikael Persbrandt är 43 år. Paul Bettany och Jude Law är båda över 30. Missförstå mig inte, det är inte någon åldersrasism det är fråga om, jag har inget emot de ovannämnda skådespelarna, tvärtom. Vad jag undrar är bara om filmstjärnornas tid är förbi.

Men först kanske det kan vara på sin plats att definiera vad en riktig filmstjärna är. Det ska vara någon som är en bra skådespelare, och som också har en kraftfull personlighet, någon som äger rummet. Det ska vara någon som kan bära en hel film. Dessutom ska det vara någon som är allmänt känd, och som gärna figurerar i skvallerpressen, samt inspirerar andra skådespelare. Humphrey Bogart (1899-1957), Jean Gabin (1904-1976), Marcello Mastroianni (1924-1996), Clint Eastwood (1930), Jean-Paul Belmondo (1933). Vem uppfyller de kriterierna idag bland de som är under 30, eller 35? Det saknas inte bra skådespelare idag, men vill man ha någon man med extra stjärnglans, då får man leta bland de äldre skådespelarna. Bland kvinnorna är det inte alls lika blekt. Det självklara exemplet är Scarlett Johansson, men ingen man i hennes ålder kan mäta sig med henne i star quality.

Bland de yngre skådespelarna har på förslag Jake Gyllenhaal, 25 år, Heath Ledger 26 år eller Orlando Bloom, 29 år, nämnts. Men de två förstnämnda är ännu inte riktiga stjärnor, och Bloom har förvisso en stor beundrarskara bland tonårstjejer, men det räcker inte. Han är decenniets stolpskott, i avsaknad av talang och scennärvaro. Haley Joel Osmond är blott 18 år, men vad har han gjort de senaste åren? Elijah Wood är 24 år, kanske kan han bli något, men jag är tveksam. Jake Gyllenhaal har två filmer nu, Jarhead och Brokeback Mountain, kanske de kommer göra honom till en stjärna.

Vad beror detta på? Att normer och uppfostran gör att de yngre generationerna är mer städade och hämmade? Att det inte längre anses fint att vara cool och självständig? Att filmerna är för dåliga? Eller att filmbolagen tröttnat på filmstjärnor? I säsongens mest uppskrivna film spelas de manliga huvudrollerna av Jack Black och Adrien Brody. Med alla sina förtjänster, några Steve McQueens är de inte. Kanske är det orättvist dock, det är inte många som är stora stjärnor innan de fyllt 30. James Dean är ett undantag trots allt. Fast det finns så få stjärnor även mellan 30 och 40. Om 20 år, är det fortfarande Al, Tom, Tom och Russell som är de stora namnen?

Filmåret 2005

Så, 2006 är äntligen här. Och filmforum är tillbaka. Som tidsandan kräver handlar årets första text om den gångna årets filmer. Av det jag har sett så var de här mina favoriter, i bokstavsordning:
20, 30, 40; Batman Begins; Crash; Det levande slottet; L'intrus; I hennes skor; Järn 3:an; Million Dollar Baby; Mysterious Skin; Pourqoui (pas) le Brésil; Pusher II; Sideways och egyptiska Women's Love. Men bäst var The Life Aquatic with Steve Zissou. Förstås.

Det kom ju en hel del svenska filmer, alldeles för många rent av, med tanke på hur undermåliga och publikfientliga många var. Jag skulle dock vilja nämna fyra stycken som jag tyckte om, trots deras defekter. Krama mig; Sandor slash Ida; Fyra veckor i juli och Tjenare kungen.

2005 var också det år då sista Star Wars-filmen kom, och Darth Vader tog sina första stapplande steg. Där med är den sagan slut, och förhoppningsvis är epoken med den typen av stora, påkostade popcornfilmer också över. Med tanke på hur dåligt det gick för många av dem förra året var kanske 2005 slutåret. Mindre effekter och mer kvalitet borde vara ledordet för filmskaparna framöver. Att konkurrensen hårdnar från östra Asien är också något som blev uppenbart 2005. Det är där många av de bästa regissörerna verkar, och det är där många av de bästa filmerna görs. Men än har de inte nått ut till de breda folklagren. I Kina är koreansk populärkultur det hetaste just nu, både musik, tv-serier och filmer. Kanske är det bara en tidsfråga innan det koreanska slår igenom utanför filmfestivalerna även här. Om så inte sker så beror det i alla fall inte på filmerna, utan på publiken.

Nu ser jag otåligt framemot två George Clooney-filmer, Syriana och Good Night and Good Luck. Därtill lockar bland annat München, Jarhead, Brokeback Mountain, Match Point, The New World, The Squid and the Whale, Friends with Money, Capote och Rois et reine. Samt många filmer med Maggie Gyllenhaal. Förhoppningsvis kommer Abolfazl Jalili och Jafar Panahi göra nya filmer också, även om det politiska klimatet i Iran har hårdnat den senaste tiden.

Om alla de filmerna kommer hit återstår att de, men det finns ju andra vägar att gå, om de svenska distributörerna fegar ur. Då får ni läsa om det här, och för er som inte såg dem på Stockholms filmfestival så får ni i alla fall snart chansen att stifta bekantskap med Me and You and Everyone We Know och Stolthet och fördom, vilket inte är det sämsta.