Paul Newman

När jag var liten och mitt filmintresse började ta fart så var Paul Newman min favoritskådespelare. En av de första filmer jag hyrde var Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof 1958) och jag blev så frälst att när jag skulle lämna tillbaka den frågade jag om jag fick köpa den istället. Killen i videobutiken ringde sin mamma för att fråga om det var ok, men det var det inte. Tyvärr.

Med åren upptäckte jag så många andra skådespelare att jag slutade säga att Newman var favoriten, det var omöjligt att välja ut någon specifik (fast om jag blir tvungen att välja en så får det nog bli Cary Grant), men det är alltid varit något speciellt med just Newman, precis som med Steve McQueen. Det är en kombination av utseendet, stilen och koncentrationen tror jag.

När jag i lördags fick veta att han avlidit dagen innan i cancer blev jag förvånansvärt ledsen, och fast besluten att genast ha det lilla Paul Newman retrospektiv jag så länge funderat på. Så jag skriver inte så mycket mer nu. Det kommer en mer fyllig text längre fram, tills dess ska jag frossa i filmerna. Det måste vara bästa sättet att hedra hans minne.

Längst ner på sidan (fanns tom 7 oktober 2008) en scen från Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid 1969). Där slutar filmen precis innan de dör. Synd att det inte går till så i verkligheten också.

-----------------------------------------------------

Om Paul Newman skrev SvD så här
Och DN så här.
I International Herald Tribune skrev man här om hur man sörjer Paul Newman i Iran och här är en mer personal betraktelse.
Jag har tidigare skrivit om Butch Cassidy och Sundance Kid här

Säsongsfinal

I Robert Aldrich magnifika Ulzanas raid (Ulzana's Raid 1972) finns en scen då Burt Lancaster rider i full galopp och plockar upp ett gevär ur vänstra sadelhölstret, kastar det över hästryggen till högra handen, och avfyrar det, i en tagning. Det är så jäkla coolt att det får bli säsongsfinal. Det är semester för filmforum och för två månader får ni klara er utan nya texter. Måndag 25:e augusti är jag tillbaka. Då blir det mer kvinnliga regissörer, det är ett löfte. Och mer europeisk film. Och Steve McQueen. Mycket Steve McQueen.

Så glad sommar!

Och det är klart, händer något oförutsett så kommer det nog ett inlägg under sommaren också.

Saker jag har sett (18)

Once, Station Agent, Bull Durham, Tin Cup, Rashomon, Revolvern, Diligensen, The Way Home

Irländska Once som går på bio nu tycks vinna allas hjärtan. Och det är inget konstigt med det, den är synnerligen söt. Men inte så mycket mer. jo, några sköna oneliners och mycket musik också. (går på bio nu)

När jag sa till en vän att jag skulle se om Station Agent (2003) svarade hon "Åh, det är en sån film man aldrig vill ska ta slut!" och jag kan bara hålla med. Den är så oemotståndligt charmig och varm att man blir glad bara av att tänka på den. Det är inte en traditionell feelgood, för den innehåller mycket lidande och ångest, utan snarare är det personernas älskvärdhet som är orsaken. Sen har den också en skön, lite torr humor.

Den handlar om en man som varken har vänner eller familj och som ärver en nedlagd järnvägsstation, dit han flyttar. Järnvägsstationen ligger vid en sömnig liten håla utan på landet, och det passar mannen bra för då får han vara ifred. Tror han. Men några lokalbor, en energisk kaffeförsäljare av kubansk härkomst, en äldre ensamstående kvinnlig konstnär, en lätt överviktig liten tjej och en söt bibliotekarie, envisas med att vara vänliga mot honom och till slut öppnar han sitt skal och släpper in dem. (finns på dvd)

Bull Durham (1988) handlar om baseboll. Baseboll och sex, och den tar sina ämnen på allvar. Visserligen är det lite svårt att finna det sensuellt när Susan Sarandon och Kevin Costner rumlar runt i avklätt tillstånd (allvarligt, Kevin Costner som förste älskare? What's the deal?), men bortsett från det är den både trevlig och rolig, och uppenbarligen gjord av någon som älskar baseboll, och det smittar av sig. Den är också förbluffande litterär och Walt Whitmans ande svävar över alltsammans. (har visst utgått på video men den kanske kommer tillbaka, eller på tv.)

Tin Cup (1996) har samma regissör/manusförfattare, Ron Shelton, och Kevin Costner är med igen, nu spelandes golf och med Rene Russo. Den är förutsägbar och ganska banal, men ack så skön. Banal och banal, den är snäll och behaglig och inte utan viss psykologisk skärpa och Costner gör sig bra på golfbanan, bland diverse golfcelebriteter. Den är bättre än Bull Durham, möjligen för att det är mindre Kevin-sex i den, annars är de väldigt lika varandra. (finns på dvd)

Jag har inte bara haft Kevin Costner-tema, även Akira Kurosawa har stått på programmet och jag har sett om Revolvern eller Strykarhunden (Nora inu 1949) och Rashomon (även känd som Demonernas port 1951). Rashomon var både Kurosawas och japansk films genombrott i väst, och den hör till de stora filmklassikerna, och på ett visuellt plan är den riktigt mäktig, och berättarstrukturen, med fyra personernas olika (motsägelsefulla) versioner av ett brott, är läcker, men samtidigt är den aningen teatral och predikande. Revolvern är tämligen okänd, och i en helt annan stil, en vardagsrealistisk skildring av polisens jakt på en mördare under några stekheta sommardagar. Den är spännande och elegant, och ger en bred bild av det japanska samhället alldeles efter kriget, i alla fall stadssamhället. (båda finns på dvd)

Allt som oftast får jag lust att se om Diligensen (Stagecoach 1939), John Fords magnifika patosfyllda äventyrsfilm. Den har visserligen vissa övervintrade stumfilmsgrepp som känns onödiga i en film från -39, och indianernas roll är blott som kanonföda, men i övrigt är det oslagbar. Den är så fylld av värme, entusiasm, nyanser och spelas till perfektion av en skön samling skådisar, däribland John Carradine, Thomas Mitchell och Andy Devine (med den spruckna rösten). John Wayne och Claire Trevor utgör det romantiska inslaget, och det finns något extra rörande över deras rollfigurer, ungdomsbrottslingen och den (äldre) prostituerade kvinnan. One for the heart. Dessutom är Fords användande av både Monument Valley och expressionistiska interiörer oslagbart. (finns på dvd i England, och på en svensk dvdbox med fyra John Wayne-filmer)

Till sist något helt annat, den koreanska Jibeuro (2002), som jag inte tror visats i Sverige, men som heter The Way Home på engelska. Den handlar om en bortskämd pojke som får spendera ett par veckor med sin mormor långt ute på landet. Pojken bara bråkar och gnäller, medan den stumma och tålmodiga mormodern försöker på alla sätt tillfredsställa hans minsta nyck. Det är oerhört provocerande för han är så ouppfostrad och hänsynslös och hon höjer aldrig ett finger av protest eller ilska. Men efterhand ger pojken efter och fylls av mer och mer ömhet och vördnad för henne, även om han har svårt att visa det öppet. Det är en buddhistiskt färgad moralitet, och i sin stillsamhet är den både vacker och gripande. (finns på dvd i England)

Provokation

Förra veckan hade Kobra (kulturprogrammet på SVT) som tema provokativ konst och bland annat intervjuade man Ang Lee. Jag tyckte det var lite lustigt för jag har aldrig sett Lee som en provokativ konstnär, men däri ligger ju en av paradoxerna med begreppet provokation och provokativ konst. Vad är det egentligen?

För homofober och fundamentalister är det säkert provocerande med två homosexuella cowboys men det är ganska ointressant att provocera dem kan jag tycka. I själva verket är det väl de som är de riktigt provocerande? Lust, Caution anses också provocerande, i alla fall i Kina, för att den är sexuellt utmanande, i det här fallet för att den är så explicit, men att provocera de kinesiska myndigheterna är ju nu inte särskilt svårt och inte heller särskilt intressant heller.

Provokationer är något som är styrt både av tid och plats. Något som var oerhört provocerande för 60 år sedan är det ingen som reagerar på idag, något som är oerhört provocerande i ett land eller i en kultur passerar utan ett höjt ögonbryn någon annanstans. Det gör att man dels bör tänka sig för med sina provokationer om man använder sig av ett medium som når utanför den egna kretsen, men också att det kan bli lite fånigt att hylla något som provokativt om ingen i den egna kretsen blir provocerad. Det gäller för övrigt inte bara olika länder och kulturer, det är synnerligen individuellt vad man blir provocerad av. Själv blir jag exempelvis provocerande av de som hyllar andra konstverk för att vara just provocerande.

Det finns nämligen ett visst mått av hyckleri i hela konceptet provokativ konst, för provokationen får inte vara för provocerande. En film som provocerar inskränkta homofober får toppbetyg av en "progressiv" och "modern" recensent, inte för att recensenten blir provocerad utanför att någon som recensenten inte gillar kanske blir provocerad. Om Brokeback Mountain (2005) hade förespråkat att alla homosexuella skall piskas på offentlig plats hade den varit oerhört provokativ, men då hade ingen hyllat den för det, möjligtvis med undantag för Robert Mugabe. Det hycklande ligger i att man tycker det är bra när andra blir provocerade, men inte när man själv blir det, trots att man gärna använder ordet provokativ som något principiellt positivt.

Min poäng är naturligtvis inte att det är fel med provokativ konst, tvärtom. Jag tycker snarare att det är för lite provokationer på det viset att det mesta ligger på en konventionell och relativt harmlös nivå, även det som kallas provokativt. Producenten till filmatiseringen av Hemingways Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls 1943) lär ha sagt "This is a great picture, we're not for or against anybody!" och det är möjligen great för en producent, men om det var allas motto skulle världen bli bra mycket tråkigare. Så min poäng är att det borde snackas mindre om provokationer i konsten, och inte betraktas som något principiellt positivt. Det är bara när man betraktar något som verkligen provocerar en själv och man ändå tycker det är fantastiskt bra som det är en bra och meningsfull provokation.

Nästa måndag är det (redan) annandag påsk så det blir det inget nytt på filmforum.

Glad påsk!
-------------------------------
Här har jag skrivit om Brokeback Mountain förut, och här om Lust, Caution.

Saker jag har sett (17)

Pingpong-kingen, 3.10 till Yuma, I'm Not There, Into the Wild, Vampyrernas natt, Den låsta dörren

Det känns ibland som om den svenska filmen blott finns i två varianter, den banala och formlösa och den stiliserade och pretentiösa. Pingpong-kingen hör till den senare kategorin. Här går allt i vitt, inte bara snön som ligger djupt över nejden, utan inomhus också, en slags mjölkestetik som i och för sig är ganska läcker men samtidigt känns lite krystad. Historien om de två bröderna är fin, och alla spelar bra, men historien lider samtidigt av att konstruktionen lyser igenom för tydligt. Man ser något hända eller hör en replik som uppenbart är en plantering för något som kommer att hända längre fram i filmen och det är tråkigt att komma på att man bara sitter och väntar på när det ska hända. Så jag är inte så upphetsad över Jens Jonssons debut, han borde ansträngt sig både lite mindre och lite mer. Min icke desto mindre är det en av de bästa svenska filmerna på länge och det är svårt att inte bli gripen av den. (går på bio nu)

3.10 till Yuma är färgmässigt en rak motsats till Pingpong-kingen, men annars delar de samma tema, två män (eller pojkar i det svenska fallet) som utgör varandras motsatser men samtidigt är beroende av varandra. I 3.10 till Yuma spelas de av Christian Bale och Russell Crowe och det är härligt att se de två tillsammans. Filmen bygger ursprungligen på en novell av Elmore Leonard och den första filmatiseringen gjordes 1957, då med Glenn Ford och Van Heflin i huvudrollerna. Handlingen är den att Dan Evans, en fattig jordbrukare, (Bale / Heflin) åtar sig att bevaka en Ben Wade, en rånare och mördare, (Crowe / Ford) i väntan på att tåget till Yuma kommer till stationen, tåget som ska föra Wade till fängelse. Från början är de flera män men de faller ifrån, en efter en, och till sist är det bara Evans och Wade kvar. Men under deras tid tillsammans börjar de två arbeta upp en slags respekt för varandra, och de ser båda sidor hos den andre de önskar de själva hade, vilket leder till det oväntade slutet. Det är mycket action förvisso, men främst är det ett psykologiskt drama mellan de två männen, med många undertoner. Lite Irakkrigskopplingar, lite homoerotik, lite manlig angst och mycket om far/sonrelationer. Något för alla med andra ord. (går på bio nu)

Cate Blanchett har i tio år varit en favorit, sen australiensiska Oscar och Lucinda (1997). Hon kan spela precis vad som helst. Hon har spelat sig själv, hon har spelat sin kusin, hon har spelat synsk kvinna, hon har spelat drottning Elisabeth, hon har spelat Katherine Hepburn. Att hon nu också spelat Bob Dylan känns ganska naturligt. I'm Not There är en riktig uppvisning, och inte bara av Blanchett utan av Todd Haynes också. I olika stilar, tempon, genres och färgskalor berättar han om olika aspekter av Bob Dylans liv, och det är ofta väldigt bra, ibland mindre bra. Det är roligt att se Haynes göra en Richard Lester sekvens, en Federico Fellini sekvens, en D.A. Pennemaker sekvens och så vidare, men helhetsintrycket är ändå att det blir mer av just en uppvisning. Det berörde mig aldrig på något djupare plan, även om jag hade roligt när jag såg den. (går på bio nu)

Det finns något ganska provocerande med Into the Wild och det är att huvudpersonen är så självupptagen. Det stör mig också att han pratar om att lämna civilisationen och inte ha pengar och andra ägodelar, men han tar sig ju runt på sin resa genom att utnyttja andra människors godhet, och tar emot deras mat, deras sängar, deras tvättmaskiner, deras redskap och så vidare. Han hade inte klarat sig särskilt länge om han inte fått ta del av deras ägodelar, och då går det ju bra att själv vägra äga något. Bortsett från det är filmen väldigt lång och ofta tråkig och uppfylld av sig själv, precis som huvudpersonen, och, misstänker jag, Sean Penn. Men många biroller är mycket bra och många spelar bra, som Catherine Keener (förstås). Ibland blir den också gripande och vacker. Så jag tycker om den mer än jag egentligen vill erkänna. (kommer snart på bio)

Jag har sett om ännu en film av Roman Polanski, den här gången Vampyrernas natt (Dance of the Vampires - The Fearless Vampire Killers 1967). Det är en högst bisarr variant av Dracula, med en virrig, äldre vampyrjägare (Jack MacCowran) och hans timide lille assistent (Roman Polanski) som letar vampyrer i ett snötäckt Transsylvanien, och finner en hel hög, kvinnliga såväl som manliga, inklusive en som uppenbarligen är gay. Tonvikten är på humor, campfaktorn är väldigt hög, vilket inte hindrar att det är spännande ibland, slutet är dessutom underbart. (finns på dvd)

Fritz Lang är en av de mest pålitliga och fascinerande filmregissörerna. Han har gjort fantastiska filmer både i sitt hemland Tyskland och i USA. Den låste dörren (The Secret Beyond the Door 1948) är dock inte en av dem. Stel, krystad och skrattretande med en oerhört störande musik som låg som en kvävande blöt filt under hela filmen. Senare i vår ska jag skriva mer om Lang, men för stunden får det räcka med att höja ett varnande finger för det här pekoralet. Fast det var snygga dimscener mot slutet.

Saker jag har sett (15)

Lust, Caution, Paranoid Park, Control, Min brors flickvän, Darjeeling Limited, Hämndens dal.

Återhållen åtrå i Shanghai på 1940-talet i inte något den svenska biopubliken är bortskämd med och det finns något mycket tilltalande i att man går man ur huse för att se en kinesisk film som är 2,40 lång. Lust, Caution handlar, som brukligt är hos Ang Lee, om kontroversiell kärlek och karaktärer vars känslor tvingar dem att ljuga för sig själva och sin omgivning. Allt är väldigt reserverat, tragiskt och tillknäppt, med undantag för några explosiva sekvenser som är desto mer omtumlande i sin kontrast mot resten av filmen. Det gäller dels ett brutalt mord och dels sexscenerna, som är bland de bästa jag någonsin sett. Det finns en krampaktig desperation i dem, de tillfällen då huvudpersonerna för ett kort ögonblick kan släppa allt, där de inte behöver anpassa sig efter omvärldens krav och tabuer, och de kan vara sig själva, vilket ger den råa passionen en extra dimension. De är varken exploativa eller överdrivna som vissa sagt, tvärtom är de väsentliga.

Men den bästa sekvensen är ändå lågmäld, närmast dialoglös. Den kommer mot slutet, där de älskande provar ut en ring åt henne. Inget sägs men allt ställs på sin spets och stämningen är så tät att jag kan svära på att filmduken buktade sig. (går på bio nu)

Paranoid Park är ännu bättre. En hypnotisk berättelse om några dagar i en 16-åring killes egna helvete. Den är inte berättade på konventionellt vis utan scener följer på varandra på ett till synes slumpmässigt vis och hoppar fram och tillbaka i tiden, och vissa scener upprepas flera gånger, fast med förändrad innebörd varje gång. Den är nämligen berättad helt subjektivt, så som killen uppfattar verkligenheten, och i hans sinnestillstånd flyter allt ihop och glider isär. På det viset påminner den om hur William Faulkner ibland berättade sina romaner. Gabe Nevins som spelar killen är dessutom mycket bra. Som en skildring av ungdomlig alienation är den enastående, som filmkonst likaså.

Anton Corbijn har tidigare gjort musikvideos och fotograferat Sophie Zelmani (bland annat) och nu har han hans musikintresse lett honom till en film, Control, om Ian Curtis, suicidal sångare i Joy Division. Tyvärr är det inte särskilt lyckat. Sam Riley som spelar Curtis är fullkomligt briljant och emellanåt är filmen riktigt snygg, på ett poserande, stillbildsvis. Problemet är att den är så väldigt tråkig och alldeles för konventionell i sitt berättande. Sen tycker jag att Ian Curtis är för alldaglig för att förtjäna all denna uppmärksamhet. I alla fall finns det inget i Control som motiverar varför man skulle göra en två timmar lång film om honom. (går på bio nu)

Min brors flickvän (Dan in Real Life) är den typ av film som man kan komma på sig själv med att fundera på vad den handlade om bara några timmar efter att det tog slut, och som man lätt glömmer bort att man sett efter några timmar till. Det betyder inte att jag hade tråkigt när jag såg den, bara att den var så menlös och tandlös att det inte lämnade ett enda bestående intryck. Det var inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt välspelad och den var inte heller tillräckligt dålig, för att väcka någon känsla alls. Men det var roligt att Steve Carrells rollfigur blev stoppad av den lokala polisen upprepade gånger. (kommer snart på bio)

Wes Anderson är ju en av mina darlings och nu har jag sett Darjeeling Limited två gånger (vilket är ett minimikrav). Naturligtvis älskar jag den, fast på ett sådant personligt, subjektivt sätt att jag inte kan säga något meningsfullt om den. Bara att Owen Wilson säger "but that didn't really pan out" till en främmande indisk herre är nog för att jag ska ge filmen toppbetyg, men det förstår jag så väl om ingen annan förstår. Jag gillar musiken, tonfallet, galenskapen, färgerna, sensualismen och ja, allt. (går på bio nu. ett tidigare inlägg jag skrivit om Wes Anderson, från 2005, finns här)

En äldre film har jag hunnit med, Hämndens dal (Vengeance Valley 1951), en färglös western med Burt Lancaster och Robert Walker. Det är nyttigt att se någon habilt och anmärkningslöst ibland som en kontrast till det som verkligen är bra, för att lättare uppskatta det, och Hämndens dal fyller väl den rollen. Sen är det roligt att se både Lancaster och Walker, även om de gjort bättre roller i bättre filmer. Det är något visst med Walker, långt från den vanliga manliga Hollywoodskådespelaren. Det finns något nonchalant och androgynt över honom som är spännande (tänk om han och Montgomery Clift spelat mot varandra i en tidig Brokeback Mountain). Men samtidigt framstår han som ett litet barn som man vill beskydda fast han hela tiden är redo att sticka kniven i ryggen på dig. Hans bästa roll är förstås som Bruno i Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), där Hitchcock exploaterar Walkers ambivalenta sidor till dess yttersta och resultatet är en av filmhistoriens mest fascinerande psykopater, mest fascinerande rollfigurer över huvud taget. I Hämndens dal är han inte lika spektakulär, men han är filmens behållning. I dessa tider av hedersmord är filmens tema också intressant. Den handlar om två bröder som är på jakt efter den man som gjort deras syster gravid. Då han inte erkänt faderskapet (och naturligtvis inte är gift med kvinnan) är brödernas ambition att döda honom för att försvara familjens heder. (finns på dvd i Storbritannien)

Vem var först?

Förra veckan skrev jag om dokumentärfilm (här) och att det av någon anledning kändes som om dokumentärer om film är särskilt frikostigt med halvsanningar och myter. Det där kan ju ske på lite olika sätt. Jag såg en gång en dokumentär vars namn jag bortträngt där man hävdade att innan japanernas attack mot Pearl Harbor december 1941 vågade man i Hollywood inte göra filmer som propagerade för att USA skulle stödja Storbritanniens och Frankrikes kamp mot nazism och fascism. Sen visades i dokumentären ett klipp ur Utrikeskorrespondenten för att visa hur filmerna förändrades efter Pearl Harboroch att man 1942 äntligen vågade göra antinazistisk film. Problemet med den argumentationen är bara att Hitchcock gjorde Utrikeskorrespondenten (Foreign Correspondent) 1940, och den hade premiär långt före Pearl Harbor-attacken, så istället för att illustrera deras budskap motbevisar det exemplet hela deras argumentation, om man känner till sanningen vill säga. 1940 gjordes för övrigt en annan antinazistisk film i Hollywood, Vår flygande reporter (Arise My Love), men varför bry sig om sådana bagateller om de står i vägen för ens budskap? (här kan du läsa vad jag tidigare skrivit om Vår flygande reporter och dess regissör, Mitchell Leisen).

Den här typen av medveten eller omedveten historieförfalskning är förvånansvärt vanlig. I fallet ovan kan det inte bero på okunskap, för de måste ju rimligtvis ha vetat när Utrikeskorrespondenten hade premiär. Men ofta är det nog snarare Napoleons devis, att man inte ska ropa konspiration när det i själva verket bara handlar om inkompetens, man ska ha i bakhuvudet.

En sak som man nästan alltid ska ta med en nypa salt, oavsett varifrån man hör det, är påståendet att någon person eller någon film var först med något. I en lång dokumentär om Sergio Leone satt en lärd filmprofessor och förklarade bland annat att innan Leones spagettiwesterns från 60-talet fick man i amerikanska westernfilmer aldrig se mördaren och offret i samma bild. Om person A sköt ihjäl person B fick man först se A skjuta sin revolver, sen var det klipp och i nästa bild fick man se B ta sig om magen och falla död ner. Detta skulle vara ett exempel på amerikanskt hyckleri och självcensur, som Leone medvetet bröt mot genom att inte klippa isär scenen utan istället visa person A och B i bild samtidigt i en tagning, från att skottet avlossas tills att döden inträffar. Men det är helt enkelt inte sant. Sådana scener förekommer ofta i amerikansk film och även långt tidigare än 1964 då Leones första western kom, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari). Ta vilken Anthony Mann-western från 50-talet till exempel, eller Budd Boettichers.

Det är inte bara i dokumentärer man är oförsiktig med fakta av vem som var först. I artiklar, i böcker, i tv-program, till och med i undervisningen, vimlar det av felaktigheter, som ofta ändå utgör en slags vedertagen sanning. Den italienska neorealismen, franska nya vågen, amerikanska nya vågen på 70-talet, se där några filmhistoriskt viktiga epoker som alla fått äran för att ha introducerat än det ena, än det andra, fast det redan varit allmängods i decennier. Flashbacks, flashforwards, jump-cuts, drömsekvenser, filma utan för studion, uppbruten kronologi, oväntade vändningar i slutet, allt fanns redan i den tidiga stumfilmen, och ett sådant geni som Buster Keaton experimenterade på 1920-talet med i stort sett alla grepp som vissa tror uppfanns härom året (här har jag skrivit om Keaton tidigare). Klädmodet och dialogen har förändrats kraftigt under åren, men ibland känns det som det inte kommit mycket nytt sedan D.W. Griffith spelade in Intolerance (1916).

Apropå amerikansk 70-tal så hävdas det ofta att Stjärnornas krig-serien, med start 1977, startade vågen av försäljningen av leksaker och prylar med motiv från filmer. Mer korrekt är att säga att det på allvar började 13 år tidigare i och med att Bond-filmen Goldfinger hade premiär 1964. Då började man nämligen sälja Goldfinger-pussel, Goldfinger-spel, James Bond-actiondockor, modeller av Aston Martin DB5 (som Bond kör i filmen, komplett med katapultstol för passageraren), klistermärken, dricksglas, koppar, och så vidare, och så vidare. George Lucas skapade alltså inget nytt i slutet av 70-talet, han fortsatte bara en väl intrampad (lukrativ) väg.

Så där kan man hålla på, Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927) var inte den första ljudfilmen, vad ni än hört, Citizen Kane (1941) var inte först med synligt innertak och djupfokus, Clint Eastwood gråter inte för första gången i Broarna i Madison County (The Bridges of Madison County 1995), men jag tror min poäng är gjord. Varje gång ni hör att man gjorde något för första gången i en viss film kan ni vara nästan säkra på att man redan hade gjort det tidigare, kanske i bara en film, kanske i en massa filmer.

Saker jag har sett (10)

Dagens filmer: Smekmånad på hjul, SOS! Vi nödlandar, De flögo österut, De drogo västerut, Bristande bevis, På smällen samt Du levande. 

Lucille Ball (1911-1989) var en av 50-talets största stjärnor, i USA var hon förmodligen den största av dem alla, delvis i kraft av hennes affärssinne, och delvis tack vare hennes begåvning som komedienne. Hon hade spelat teater- och filmroller sedan 30-talet, och också varit modell, men hennes stora genombrott kom när hon medverkade i radioprogrammet My Favorite Husband, en serie som omvandlades till tv-serien I Love Lucy 1951, och som gjorde Ball till ett fenomen. Hon spelade där tillsammans med sin man, Desi Arnaz från Kuba. De startade också ett produktionsbolag, Desilu, där Ball basade med fast hand. I Love Lucy var banbrytande på många sätt, och det sätt att göra tv på som där utvecklades blev sen standard för generationer av sitcoms. Ball själv var också en pionjär som den första kvinnan som var chef över en studio, och hon var en av de mäktigaste inom Hollywood i många år. Även om hon spelade med i flera bra filmer på 30-och 40-talet, slutade hon i princip med filmroller när hon slog igenom som tv-stjärna. Men hon medverkade i en minnesvärd långfilm 1954, Smekmånad på hjul (The Long, Long Trailer), som jag såg om härom veckan. Hon spelar även där mot sin man Arnaz, som en hemmafru vars högsta önskan är att äga ett hus på hjul. Hon lyckas övertala sin motvillige man, och de köper en abnormt stor trailer som de sedan reser genom USA i. Naturligtvis blir det fullständigt kaos av allt, och ju längre resan varar, desto kortare blir deras tålamod, och äktenskapet krackelerar. Filmen är regisserad av Vincente Minnelli (som jag hyllat tidigare, läs här och här), och även om den är en av hans svagare, så känner man igen hans stil. Långa komplicerade tagningar och starka färger, kombinerat med scener som svämmar över av rörelse och aktiviteter, gör filmen ofta njutningsfull på ett rent tekniskt plan. Men som en bild av amerikanskt 50-tal, och en satir dess konsumtionshysteri, och den också njutningsfull, och bitvis ganska vass. Sen är det en fröjd att se Ball, särskilt när hon tröttnar på sin mans fumlighet och själv tar kommandot. Som man envisas han förstås med att han måste köra ekipaget (trots att han är en usel bilförare), och hon finner sig i det. Men en dag kräver hon att få köra, och motvilligt släpper han ifrån sig förarsätet. Hans manligheten torpederas ganska snabbt, för hon kör som om hon var född vid en ratt, och är betydligt säkrare vid ratten än någon annan på vägen. (finns att hyra) 

 I SOS! Vi nödlandar (Island in the Sky 1953) finns det däremot inga kvinnor. Den handlar om en DC-3:a som störtar i Kanadas vildmark, och medan besättningen sakta fryser ihjäl pågår en snudd på hopplöst räddningsoperation. Filmen är ganska kärv, och en känsla av att de alla kommer vara döda innan de hittas växer sig allt starkare. Den är ganska spännande helt enkelt, men främst vänder den sig nog till flygfetischister och piloter, för den är uppenbart gjord av män som älskar flygning och själva är piloter. De bygger på verkliga händelser, och är skriven av Ernest Gann, som själv var pilot. Filmens regissör och producent, William Wellman, var också hängiven aviatör, och har gjort många filmer om flygare. (finns på dvd) 

Flyger gör man också, föga otippat, i De flögo österut (The Dam Busters 1954). En typisk brittisk 50-tals film, i semidokumentär stil, om en händelse under andra världskriget, då engelsmännen bombade tre dammar i Ruhrområdet. Filmen är förvånansvärt spännande och gripande, tack vare Michael Redgrave som spelar huvudrollen. Han är fantastiskt bra, som den vetenskapsman som uppfinner den speciella bombtyp som krävs för att spränga dammarna. Han är hängiven sin uppgift på ett nästan barnsligt sätt, och scenen där han tar av sig strumpor och skor för att vada ut i vattnet och leta efter spillror från ett misslyckat experiment, är både komisk och rörande på ett ljuvligt sätt. Men det vilar också något vemodigt och trött över honom, och det smittar av sig på filmen, som i slutet mer handlar om krigets offer än den lyckade bombräden. De bästa scenerna är när piloterna gör sig redo inför sin avresa, några spelar cricket, några löser korsord, några spelar spel, och dessa scener kontrasteras sedan med de ljudlösa bilderna i slutet, då deras rum och gemensamma utrymmen är tomma, och männen döda. I filmens sista replikskifte frågar vetenskapsmannen piloternas befäl om han inte ska gå och lägga sig. Han svarar att inte kan, han har en rad brev att skriva, och det är underförstått att hans måste skriva till alla mammor och fruar och berätta att deras söner och män aldrig kommer att komma hem igen. (finns på dvd i England) 

Att nästa film heter De drogo västerut (Canyon Passage, 1946) är inte ett skämt, det bara blev så. Det är en westernfilm, underbart vackert filmad i klara höstfärger av Edward Cronjager. Berättelsen däremot är inte särskilt vacker, om girighet och blodtörst, och med en komplicerad skildring av förhållandet mellan indianer och nybyggare. Den är bitvis riktigt bitter, men det finns också ett försonande stråk i den, och det slutar lyckligt för huvudpersonen. Den är inte särskilt intresserad av handlingen, utan skildrar mer riter och ritualer, som om det vore en film av John Ford, men regissör är Jacques Tourneur, hans första western, tillika första färgfilm. Tourneur är ju egentligen mästaren av svartvita, skuggfylld mardrömmar, så han är långt från sin hemmaplan här, men resultatet är förvånansvärt bra. (finns på dvd i England) 

Så, till sist några dagsfärska filmer: För elva år sedan kom rättegångsthrillern Primal Fear (1996), med Richard Gere som försvarsadvokat och Edward Norton som hans klient. Det var Nortons genombrott, och också regissören Gregory Hoblits långfilmsdebut. Hoblit hade tidigare varit regissör på den revolutionerande tv-serien Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues) på 80-talet, och sedan på Lagens änglar (LA Law), en mer glassig serie än den skitiga och vardagsrealistiska Spanarna på Hill Street. Men att Hoblit gillade brott, straff och rättegångssalar var uppenbart. Hans senaste film är naturligtvis också det ett rättegångsdrama, Bristande bevis (Fracture), som på många sätt påminner om Primal Fear, fast med ombytta roller. Där var det en ung klient, spelade av en ny skådis och en äldre advokat, spelad av en rutinerad stjärna. Här är det en gammal klient, spelad av Anthony Hopkins, medan advokaten är ung, och ett fräscht ansikte, Ryan Gosling. Tyvärr är filmen ganska trist och menlös, och helt ospännande. Men Hoblit och hans fotograf Kramer Morgenthau lyckas istället göra rummet levande, för det var länge sedan jag såg en film som var så besatt vid texture, det vill säga objektens yta. Det glänser om varje blankpolerad bordsskiva, och ibland känns det som om det är ett beställningsjobb från Sköna hem. Men inte bara, för David Strathairn och Ryan Gosling är mycket bra (sir Anthony går mer på tomgång), och om man, som jag, är en stor vän av Strathairn så bör man absolut gå och se filmen. (går på bio nu) 

Är man dessutom en stor vän, som jag, av Katherine Heigl, som ska man naturligtvis se På smällen (Knocked Up). Den är en smula ojämn, ömsom gullig och ömsom vulgär, men jag hade trevligt när jag såg den för att den är så hjärtlig, den är också ohämmad, i så väl drogskämten som förlossningssekvensen som avslutar filmen, och den har ett drag av judisk subhumor som är ganska roligt. (går på bio nu) 

Så långt amerikansk mainstream, dagens sista film är något helt annat, nämligen Roy Anderssons senaste film, Du levande. Den är kanske den mest förutsägbara filmen av alla jag skrivit om idag, och också den mest ojämna. Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) 

------------------------------------ 

Tillägg 21 september: Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969).

Saker jag har sett (4)

Det är några månader sedan jag såg den, men den släpper mig inte, Jeremiah Johnson (1972). Det är en grym, surrealistisk, poetisk film om en man som tar flodbåten så långt in i vildmarken det går, köper ett gevär, och beger sig av upp i bergen i Utah. Det utspelar sig under första hälften av 1800-talet, då vildmarken fortfarande var vild. Först lever han ensam, men efter en tid skaffar han sig en liten familj, bestående av en pojke som han adopterar efter att pojkens nybyggarfamilj mördats, och en kvinna som tillhör ursprungsbefolkningen. Men även hans familj mördas, vilket förvandlar honom till en bitter och dödsföraktande hämnare, innan han försvinner, förvandlad till en myt. Det är en film nästan utan dialog, och fylld av ett magnifikt, majestätiskt foto av den orörda naturen som gör filmen till en visuell, känslomässig odyssé. Många sekvenser är oförglömliga, bland annat en där Jeremiah Johnson träffar på en man som frusit ihjäl, men vars kropp är intakt, sittandes med ett gevär i handen, som om han fortfarande väntade på en hjort eller något annat byte. Vid ett annat tillfälle finner han en man nedgrävd i sand, så att bara huvudet är synligt. Men han är vid liv, och full vigör, och de börjar snacka, Jeremiah och huvudet.

Jeremiah Johnson gav upphov både till en längtan att få fly världen och leva själv i naturen, men samtidigt var den ångestfylld, och jag var glad att jag bodde mitt i stan, omgiven av människor.

Juliette i Det ligger en vit man i din säng mamma! (Romuald et Juliette 1988) är konstant omgiven av människor, hon har fyra barn som hon bor med i en tvåa i en av Paris förorter. På nätterna städar hon på ett företag som tillverkar yoghurt. När företagets VD blir (oskyldigt) misstänkt för insideraffärer och förgiftning tar han sin tillflykt till den enda han kan lita på, städerskan. Han får övernatta hos henne, vilket föranleder hennes yngsta son att väcka henne en morgon och säga den replik som fick bli filmens svenska titel. Den är något av en saga, i alla fall sista halvtimmen. Innan dess är den en ganska bra skildring av klassklyftor och maktens arrogans. Och hela tiden är den varm och sympatisk. Daniel Auteuil som spelar VD:n är en av de bästa skådespelarna överhuvudtaget, och även om det här inte är hans bästa insats är det alltid en fröjd att se honom, och han klarar komedi med samma självklarhet som tragedi. Firmine Richard som spelar Juliette är alldeles lysande, och blandar ömhet med den hårdhet man bara får om man är ensamstående fyrabarns mor.

På Thumbsucker (2004), en indiefavorit sen ett par år, hade jag en del förväntningar, men tyvärr infriades inte en enda av dem. Allt vara bara stelt och hämmat på typiskt indie-maner, och den grep aldrig tag, på något vis. Att alla pratade som man bara göra i en amerikansk indiefilm gjorde inte saken bättre. Tonårskriser och dysfunktionella familjer har skildrats många gånger, och ofta mycket bättre än här.

Vänner för livet (Reign Over Me 2007) hade jag inga förväntningar på, men den var ganska bra. Don Cheadle är inte utnyttjad så flitigt som han borde, är det bara Steven Soderbergh som fastnat för honom i USA? Filmen hade en skön stämning, den första timmen, men ju närmare slutet, desto mer tillrättalagt och förutsägbart och det fanns en del lite tråkiga klichéer om den hämmade mannen och hans behov av att hävda sig, men överlag var jag nöjd, och som sagt, mer Don Cheadle till folket! Senare i år kommer han i Talk to Me och den är jag förstås nyfiken på.

En annan jag alltid vill se mer av är som bekant Will Ferrell och härom dagen hyrde jag, sent om sider, A Night at the Roxbury (1998), och det är förstås inte filmkonst i dess renaste form, men nog så kul. Ingen Ferrellofil bör missa den. Den har dessutom ett härligt soundtrack, med Bee Gees Stayin' Alive i spetsen.

Will Ferrell fyller 40 år i år, vilket naturligtvis inte är någon ålder att tala om, särskilt inte jämfört med den portugisiske regissören Manoel de Oliveira, som fyller 99 i år, och som fortfarande är fullt aktiv som regissör, nu med ett par filmer om året. 1931 regisserade han sin första film, och snart är hans 46:e klar. Han måste äta mycket yoghurt. Han är kanske inte den mest spännande av filmskapare, och hans stiliserade, teatrala stil passar inte mig (Party (1996) är den jag tyckt bäst om, mycket tack vare Irene Papas rollprestation). Jag såg en av hans senaste filmer härom dagen, Belle toujours (2006), en slags uppföljare till Luis Buñuels Dagfjärilen (Belle de jour 1967), och den hade ett par bra scener, men trots sina dryga 60 minuter kändes den som en evighet.

Och för att det här inlägget inte ska kännas som en evighet det också så slutar jag här.

Saker jag har sett

För er som läser Believer är säkert Nick Hornbys kolumn Stuff I've Been Reading bekant. Varför skulle jag vara sämre? Dags alltså för Saker jag har sett som framöver kommer att publiceras oregelbundet och slumpmässigt. Sen den som ett komplement till måndagsessän, med några ord om vad jag sett den senaste tiden. God läsning!

Little Big Man är en synnerligen besynnerlig westernfilm från 1970, med Dustin Hoffman i titelrollen. Det är en uppgörelse med westernmyten, och en bitande kritik mot de vitas utplåning av indianerna. Vissa sekvenser, som en oprovocerad kavalleriattack mot ett indianreservat, är oerhört brutala och smärtsamma, och effektiva. Andra sekvenser däremot är mer lättsamma, närmast farsartade, och har en slags camp-faktor. Här finns till exempel en sekvens där Little Big Man försöker sig på att vara revolverman, och är stenhård, men han tål inte synen av blod, och har tycks oförmögen att sitta på en stol utan att trilla av. Ett ovanligt inslag är den homosexuelle indian som Little Big Man blir vän med (men han tackar nej till att sova över i dennes tipi, så att kalla det en tidig gaywestern är nog att förta sig). Filmens regissör är Arthur Penn, mest känd för Bonnie och Clyde (1967), och han hade en säregen förmåga att blanda stilar och ge en slags mytisk, balladliknande form till sina filmer. Little Big Man är inget undantag, men inte heller helt lyckad.

1970 var Dustin Hoffman en ung man, det är han inte längre, vilket man kan se i Stranger Than Fiction (2006). I den kan man också se den alldeles förtjusande Maggie Gyllenhaal. Will Ferrell är med också, och bra även han. Ja, det är många som är med. Tom Hulce (som spelade Mozart i Amadeus (1984), Linda Hunt och Queen Latifah återfinns också, till allmän glädje. Samt Emma Thompson förstås. Will Ferrell spelar kontorsråttan Harold Crick, som plötsligt upptäcker att han är huvudfigur i en bok som håller på att skrivas. Inte att en bok skrivs om honom, utan att han är en fiktiv rollfigur i en roman. Bland annat hör han författarens röst, som hela tiden berättar vad han gör, hur han tänker och vad som händer. Resultatet blir att Harold genomgår en existentiell kris. Det är nämligen också en film av den typen som går ut på att man ska förverkliga sig själv, bryta mot rutinerna, finna sin inre glöd och sånt, och Harold Cricks väg ut ur vardagstristessen går bland annat via den bohemiska bagerskan Ana Pascal (ms Gyllenhaal), med hjälp av den excentriske litteraturprofessorn Jules Hilbert (mr Hoffman). Filmen är tyvärr lite osjälvständig, med tydliga referenser till exempelvis Truman Show (1998), men skön, mycket skön. Den hör till den typ av filmer Charlie Kaufman och Spike Jonze specialiserat sig på, med en komplex metastruktur, och det är ganska stimulerande. Will Ferrell fyller också sin figur med värdighet och värme som gör honom till en av de mest älskvärda av hjältar. Filmen fungerar på många plan, men främst genom sin lågmäldhet och älskvärdhet, trots att den behandlar de stora frågorna, livet, döden, kärleken och konsten.

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Det verkar som om existentiella frågeställningar är temat för stunden, för nog kan man säga att sådana även finns i Nu blåser vi snuten (Smokey and the Bandit, 1977) också. Den köpte jag för 49 kronor på Coop Forum, av nostalgiska skäl. Den var nämligen en favorit när jag var liten och jag gillade den nu också. Den handlar om två medelålders män som ska smuggla öl från Texas till Georgia. Den ena mannen (spelad av Jerry Reed) kör en långtradare, och den andra (spelad av Burt Reynolds) kör en svart Trans Am. På vägen plockar han upp en kvinna på flykt undan ett bröllop, iförd bröllopsklänning (spelad av Sally Field). Syftet med smugglingen är att vinna ett vad, men det primära syftet är att få leva fritt, känna fartvinden, gemenskapen med de andra långtradarchaffisarna, och peka finger åt etablissemanget. Det är på många sätt en befriande och upplyftande film, gjord med precis rätt blandning av patos och självironi (vid ett tillfälle, efter att han smitit undan polisen ännu en gång, tittar Reynolds rakt in i kameran och gör en min direkt åt åskådaren), även om den naturligtvis är ganska fånig. Men vem har sagt att det fåniga också måste vara dåligt? För övrigt, Sally Field är hur cool som helst, hon darrar inte på manschetten oavsett vad som händer, och hon har de flesta bra replikerna. Bara en sån sak.

Filmarkivet (9)

Westernfilmer har idag nästan helt försvunnit, även om en och annan tv-serie lever vidare, men under filmkonstens första sextio år var westernfilmen en av de vanligaste genrerna, och det fanns en bredd och ett djup där som ofta glöms bort. Clint Eastwood har sagt att westernfilmen och jazzmusiken är de enda konstformer som skapats i USA. Den mest betydelsefulla westernregissören av dem alla (kanske rent av de mest betydelsefulla regissören över huvud taget) är förmodligen John Ford. Det faller sig därför ganska naturligt att det i Filmarkivet bör finnas en westernfilm och (minst) en film av John Ford. Jag har valt Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962). Inte för att det är den bästa westernfilmen, lång därifrån, och det är inte heller Fords bästa film (om man vill se en film som är representativ för Fords filmskapande finns det många bättre alternativ). Men jag har valt den för att det inte bara är en western, utan också en film om västern, och om western.

Filmen berättar om hur vilda västern tämjdes, och hur USA civiliserades, hur demokratin segrade över det råa våldet, hur vildmarken förvandlades till en trädgård. Samtidigt visar den hur myten om vilda västern blir viktigare än verkligheten. Ett av filmhistoriens mest berömda citaten kommer från Mannen som sköt Liberty Valance, och har blivit något av en kliché efter hand. Men här är det fortfarande fräscht. Filmen börjar med att senatorn Rance Stoddard (James Stewart) återvänder till den lilla stad, Shinbone, där hans politiska karriär tog sin början. Han blir intervjuad av lokaltidningen, och filmen blir sen en lång återblick där Stoddard berättar sanningen om hur han blev den han blev. Men när tidningsredaktören fått höra hela historien river han sönder sitt anteckningsblock. När Stoddard frågar om han inte tänker använda sig av historien skakar redaktören på huvudet. "This is the west, sir. When the legend becomes fact, print the legend." svarar han. Myten blir viktigare än verkligheten, framgången vilar på en lögn, och det är bättre för alla om lögnen får leva vidare.

Mannen som sköt Liberty Valance är en mörk och bitter film, vilket inte bara iscensättningen understryker. Det finns två huvudpersoner i filmen, Stoddard den ena, Tom Doniphon (John Wayne) den andra. Vem som är den verkliga hjälten är det upp till var och en att bedöma, men när filmen är slut har Stoddard fått allt, segern, äran, framgången och kvinnan. Doniphon har förlorat allt, och dör ensam och bortglömd. Men det är ofrånkomligt. Stoddard står för framtiden, Doniphon för det förflutna, och historien är obeveklig, och i samma ögonblick som Doniphon inser det är hans liv i princip slut.

Det finns inga indianer och inget kavalleri i Mannen som sköt Liberty Valance, och det är nästan bara interiörer. På det viset är det knappast vad många skulle anse vara en traditionell western. Det finns inget glamoröst över förloppet, allt är skitigt och smutsigt och de flesta är försupna och/eller fega. Stoddard försörjer sig som diskare på saloonen. På så vis kommer filmen en viss sanning om vilda västern närmare. Ford gjorde 16 år tidigare My Darling Clementine (1946), kanske den mest perfekta film som någonsin spelats in, men den skildrar myten. Mannen som sköt Liberty Valance skildrar mytbildningen, och därför får den en plats i Filmarkivet istället.

----------------------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance finns att hyra i välsorterad videobutik. Jag har tidigare skrivit om en annan av Fords filmer, Förföljaren (The Searchers 1956), som är en bättre film. Den artikeln finns här.

Förföljaren

Vissa filmer har man ett särskilt förhållande till. Förföljaren (The Searchers 1956) är en sådan film för mig. När mitt filmintresse tog fart i slutet av 1989 tog det inte lång tid innan jag förstod att John Ford var en viktig filmhistorisk person, så jag undersökte vilka av hans filmer min lokala videobutik hade att erbjuda. De hade tre minns jag, Förföljaren, Så vanns vilda västern (How the West Was Won 1962) och Mogambo (1953). Men jag hyrde dem alla, och blev närmast förhäxad, av filmerna och av namnet John Ford. Jag tyckte att namnet var perfekt! Kort, koncist, kärvt och maskulint. Man har ju så många idéer som ung.

I år fyller Förföljaren 50 år, och har släppts i olika specialutgåvor på dvd. Det vore trevligt om den fick biopremiär också. Själv har jag sett om den med ojämna mellanrum och det är en av de filmer jag sett flest gånger. Men varje gång jag sett den har varit i olika utgåvor. Jag har sett den på tv och på sliten vhs-kopia, jag har sett den på bio och på nyrestaurerad dvd-utgåva. Jag har tyckt olika mycket om den varje gång jag sett den. Men två saker har alltid varit konstant. Dels har jag retat mig en smula på de ibland lite 50-tals kitschiga, melodramatiska färgerna i familjen Edwards bosättning och Natalie Woods sminkning. Dels har jag alltid tyckt att John Waynes insats är fantastisk.

Det är inte särskilt unikt att gilla Förföljaren, den brukar ligga bra till när de bästa filmerna någonsin ska röstas fram, och det har påverkat en hel generation av amerikanska filmskapare, samt givit upphov till namnet på en engelsk popgrupp från 60-talet. Regissörerna i det "nya" Hollywood på 70-talet har alla förhållit sig till Förföljaren, och att hitta scener som är tagna direkt därifrån är inte svårt, Star Wars (1977) är ett exempel som spontant dyker upp. På imdb.coms topp 250-lista kommer den dock först på plats 239. Min mormor uppskattade den mycket, bland annat för att den gav ursprungsamerikanerna en egen röst. Jag fick också en gång en ingående analys av filmen av en fyraårig flicka, som var förbluffande insiktsfull. Det är fortfarande en av hennes favoritfilmer.

För den som inte sett filmen handlar den om Ethan Edwards (John Wayne), som återvänder hem till sin brors familj, nybyggare i 1870-talets USA. Strax efter Ethans ankomst blir bosättning överfallen av Comancher, och familjen mördad, med undantag av döttrarna, som bortförs. Ethan, som var borta under själva anfallet, ger sig ut på en flera år lång jakt efter dem, först för att rädda sina brorsdöttrar, men snart för att döda dem, eftersom han anser att de blivit förvildade och "comanchifierats". Det är historien på ytan, och den är intressant nog i sig själv, men den är bara halva filmen. Den svenska titeln är egentligen en förenkling av originalets The Searchers. Filmen har många sökare, och vad de söker är inte alltid det uppenbara, inte heller är det uppenbart att de när filmen är slut har funnit vad de sökte.

John Ford är en av de främsta bilddiktarna, och Förföljaren är en av hans mest fulländade filmer på det området, men det finns inget förskönande över bildspråket. Det landskap som presenteras här är kalt, kargt och ogästvänligt. Värmen och gästfriheten i interiörerna kontrasteras kraftfullt med omgivningarna, och hela tiden kryper det vilda in i civilisationen och hotar eller förstör den. Men hotet kommer inte bara från comancher eller naturen, hotet finns också inombords.

Ethan Edwards är en psykotisk rasist. Han är en gåta, och en tragedi. Vem är han? Var har han varit innan han oväntat dyker upp? Vad gjorde han under inbördeskriget? Varför bär han på ett sådant hat? Han försöker inte dölja det förakt han känner för alla omkring sig. Det är bara sin brors hustru han respekterar, och däri ligger en av filmens tragedier. Förmodligen så älskade de varandra en gång i tiden, men hon gifte sig med hans bror. Varför då? Är det där källan till Ethans hat och vrede finns? Känslorna finns fortfarande kvar dem emellan, vilket ligger som en outsagd underton i filmens början, i några av dess mest berömda scener.

Det som väger upp Ethans egentligen avskyvärda person är hans uppriktighet. En annan förmildrande omständighet är det faktum att Ethan, på grund av att han är den han är, är ensam och utstött. Det finns ingen plats för honom i samhället. Han är dömd till att för evigt ensam vandra mellan vildmarkens utposter. Han är en man som sett allt och förlorat allt, och som tvingas leva ensam med sina synder och demoner. I trailern till filmen sägs att det är en berättelse om "aching loneliness". Den ensamheten är en av många känslor som uttrycks av John Waynes spel och ansikte. Aldrig har väl en skådespelare så dominerat en film, varit ett sådant intensivt centrum. Som tur är, för att göra filmen lättare att orka med, finns här också humor, genom att Ethan är så förbannat cool. Cool som man bara kan vara när man föraktar allt och alla och inte bryr sig om någon annan. Han kallar sin brors adoptivson för "blankethead" större delen av filmen. Han ger en pistol till en överste med orden "Careful, it's loaded". När en pojkspoling hotar honom med stryk ger Ethan honom en blick och säger "That'll be the day." Man vill förakta honom för hans rasism, sadism och hat, men det går inte. Man tvingas förhålla sig till honom i all hans komplexitet.

Det rika och färgstarka persongalleriet är också en källa till filmens storhet. Mose Harper (Hank Worden) till exempel. Här finns också flera starka kvinnoroller, särskilt Ma Jorgensen (Olive Carey), som är den som står för förståndet. Hon blir filmens taleskvinna för alternativet till vildmarken, hon står för framtiden, trots att hon är gammal och trött.

Västernfilmen är ofta missförstådd, och framställs som enkla berättelser om ont och gott, om indianer mot vita, om lyckliga slut i solnedgången. Svenska Dagbladet hade en understreckare härom veckan där denna ohistoriska uppfattning senast proklamerades (här). Förföljaren är ett av många exempel på att västerngenren har både djup och är mångfacetterad. Här finns föga hopp, och den utspelas i en moralisk gråzon. Ett exempel: filmen inleds förvisso med att en grupp comancher anfaller och slaktar en vit bosättning, men senare i filmen kommer Ethan och "blankethead" (han heter Martin Pawley, och spelas av Jeffrey Hunter) till en plats där kavalleriet slaktat ett helt läger för ursprungsamerikaner, inklusive kvinnor och barn. Ett brott av samma dignitet som något någon Comanche utfört. Scar, den hövding som ledde anfallet mot Ethans familj, är fylld av samma hämndbegär som Ethan själv. De vita har dödats hans söner, och det är hans drivkraft. Ethan och Scar är på sätt och vis varandras speglingar. Vem som är "vilde" och vem som är "civiliserad" lever kvar som en fråga långt efter att filmen är slut.

"Some day, this country's gonna be a fine, good place to be. Maybe it needs our bones in the ground before that time can come." säger Ma Jorgensen vid ett tillfälle. "That'll be the day." hade förmodligen Ethan muttrat om han hört det.

------------------------------------

Korrigering 16 oktober. Den fyraåriga flickan jag nämnde ovan låter hälsa att hon var fem år.

Butch Cassidy and the Sundance Kid

Vissa filmer lyckas skapa en alldeles egen form av magi, de får en lyster, kanske av charm, kanske av glädje, kanske av kärlek. De behöver egentligen inte vara särskilt bra, men de har något visst oemotståndligt över sig som gör att de är omöjliga att inte tycka om. Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), är en sådan film. Det är dessutom alldeles särskilt bra, vilket gör den ännu mer magisk. Kombinationen av de tre huvudrollsinnehavarnas totala gehör, Conrad Halls lyriska foto, Burt Bacharachs musik och William Goldmans känsliga manus är överväldigande, och George Roy Hills regi styr allt med en fast men mjuk hand. Det är en av de mest förtjusande filmer som gjorts. Basta!

Butch Cassidy och Sundance Kid fanns på riktigt, de rånade tåg och banker i trakterna runt Fort Worth i slutet av 1800-talet. För att få stopp på dem anlitades dåtidens främsta sheriffer. Butch och Sundance bestämde sig för att bättre fly än illa fäkta, och via New York for de till Sydamerika, först Argentina och sen Bolivia. Där levde de lagenligt i många år, men rånade till slut en bank, och hamnade i onåd med den bolivianska polisen. De dog i en eldstrid i en liten håla på landsbygden. Goldman, som under många år läst och forskat om de två, skrev ett manus som tämligen väl följde det verkliga förloppet, han har bara hoppat över en del detaljer och förskönat en del andra. Exempelvis så var inte Sundance en sådan mästerlig skytt som han är i filmen. Men förvånansvärt mycket av det som är med i filmen hände på riktigt, som att de rånade samma stackars bankbiträde två gånger, den ståndaktige Woodcock på tåget.

Både Goldman och regissören Hill är intresserade av myter och historier, och här har de verkligen gett sig hän. Filmen skildrar två mytiska figurer, och den tid de levde i, och samtidigt hur den tiden var förbi, och hur de egentligen överlevt sig själva. Det var ett vanligt tema i westernfilmer på 60-talet, man kan tänka på Peckinpahs våldsepos till exempel, men även actionfilmer som Underworld USA (1960), Bödlarna (The Killers, 1964) och Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, 1967). De filmerna är brutala och cyniska, Butch Cassidy och Sundance Kid är något annat. Den är mer vemodiga och lättsam. Här finns några av de roligaste scener och repliker jag vet, och det är mycket humorn som gör att filmen är så oemotståndlig, samtidig som den ger personerna mer levande och lätta att tycka om. Det är inte några hårdhudade gangsters, utan snarare gentlemän. I en scen som klipptes bort och inte fick vara med i den slutgiltiga filmen säger Butch: "Listen, if there is one thing we've got, it's manners." och så är det. Det är naturligtvis en försköning av verkligenheten, för dem som blev rånade och beskjutna var det knappast någon tröst om rånarna hade stil. Men det är Goldman förlåtet att han inte kan döma dem. Man vill så gärna tycka om dem. På så vis så är filmen en del av den mytbildning den skildrar, och det finns något metafilmiskt över den, vilket är tydligaste i början. Filmen inleds med en journalfilm om The Hole in the Wall Gang, som var ett av namnen på Butch och Sundances band, och sen är inledningen av själva spelfilmen i utsökt svart/vitt, när personerna presenteras, för att sedan övergå i klara och tydliga färger när själva intrigen tar sin början.

Butch Cassidy och Sundance Kid är inte någon av de största westernfilmerna. Den saknar det riktiga djupet för det, svärtan och smärtan, som finns i exempelvis Pat Garrett och Billy the Kid (1973), Mannen från västern (Man of the West 1958), Ulzanas raid (1975) och Förföljaren (The Seacrhers, 1956). Men den har så mycket annat, och framför allt spelet mellan Newman och Redford. De är det bästa paret på bio sedan Bogart och Bacall. I slutscenen, när de, nedskjutna och döende i en anonym by i Bolivia, planerar sin framtid tillsammans i Australien, så förenas alla de känslor som byggts upp under filmen. Det finns något hoppfullt och samtidigt tragiskt, något stoiskt och samtidigt uppsluppet över den scenen, och det samma gäller filmen i sin helhet.

Verklighetens Butch och Sundance dog som sagt i Bolivia. Av skottskadorna att döma så sköt Butch ihjäl den döende Sundance med ett nådaskott, innan han tog sitt eget liv. Så slutar inte filmen, och tur är väl det, för det skulle ha varit outhärdligt. Jag måste få tro att det fanns en möjlighet för dem att fly vidare, till Australien.
--------------------------------------------------------------

Det har nyligen kommit ut en fin dvdutgåva i USA av Butch Cassidy and the Sundance Kid, fullmatade med intervjuer och dokumentärer. Ett kul inslag är att man korsklippt motsägelsefulla svar och visar hur man inte alltid kan lita på sanningshalten i vad som sägs av de inblandade. Men den är ganska dyr, och om man vill kan man köpa en billigare svensk utgåva, som bör finnas i välsorterade butiker, om den inte dragits in i samband med att man släppt den nya utgåvan. De flesta av Peckinpahs filmer finns på dvd, även i Sverige. Det samma gäller Förföljaren och Ulzanas raid. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank) och Bödlarna (The Killers) finns på dvd i USA. Underworld USA finns inte utgiven tyvärr.

Henry Fonda

Den senaste veckan har Jane Fonda varit stjärnan a la mode. Intervjuad av Stina i tv och porträtterad i tidning efter tidning, samt framträdanden på Kulturhuset och på Filmhuset. Emellanåt har då hennes far nämnts. Han var en svår sådan, vilket inte bara Jane utan också hennes bror Peter Fonda vittnat om. Men han var inte bara en hård och kärv fader, han var också en av de största filmskådespelarna, under en enastående karriär. Henry Fonda.

Mot slutet av Mitt namn är Nobody (Mio nomo è Nessuno, 1973) finns en sekvens där Fonda, som åldrad revolverman, inväntar ett uppbåd som jagar honom. Ett spikrakt järnvägsspår, en platt, oändlig prärie, en häst och Fonda, det är allt som finns i bild, men det är ett av hans finaste ögonblick. Han har jagats hela sitt liv, men nu är han trött. Han sitter på hästen och väntar, och ser hur ett rökmoln börjar skymtas vid horisonten. Det är hans undergång som kommer. Men han gör inget. Han bara sitter där, till synes oberörd. Men hans ögon säger något annat. Trött, uppgiven, sorgsen och resignerad. Han är en man som gett upp, som insett att hans tid är förbi, och inte länge orkar stå emot, samtidigt som han inte tänker ge sig utan strid. Fondas blick, i kombination med Ennio Morricones musik, gör det till en oförglömlig sekvens. Det är inte mycket till film i övrigt, men alla scener med Fonda är som om de var en annan film, en mycket bättre film, en film som förtjänade någon som Fonda. Och bäst av dem är den här. Det är märkligt hur en man, som bara sitter still på en häst, kan vara så gripande.

Fonda hade gjort filmer i 38 år när han gjorde Mitt namn är Nobody. Den första var Mot lyckans hamn (The Farmer Takes a Wife, 1935), en roll han dessförinnan spelat på Broadway. Sin sista roll gjorde han för tv 1981, i filmen Summer Solstice.

Han föddes 1905, och tänkte sig att han skulle bli journalist, men efter några års studier hoppade han av, och började på teatern i stället, ditlockad av Marlon Brandos mamma. 1928 gick han med i University Players, som också hade James Stewart, Margaret Sullavan och Joshua Logan bland medlemmarna. Han och Stewart blev bästa vänner och flyttade till Hollywood tillsammans, där de delade lägenhet. De filmdebuterade också samma år och fortsatte att vara vänner genom åren, även om de politiskt gick skilda vägar, Fonda åt vänster och Stewart åt höger. Fonda hade sin första storhetstid under 1940-talet, och fick en ny framgångssvit i slutet av 50-talet/början av 60-talet. Mot slutet av sin karriär gjorde han mest småroller i sämre filmer, vilket tyvärr ofta är vad äldre skådespelare tvingas till, om de vill fortsätta agera. Men Sista sommaren (On Golden Pond, 1981), hans sista biofilm, är fin, och handlar om relationen mellan en far och hans dotter, och rollerna spelas av pappa Fonda och dotter Fonda. För den rollen fick han sin enda Oscar.

Fonda sa en gång "I ain't really Henry Fonda! Nobody could be. Nobody could have that much integrity." vilket anspelar på att han under en stor del av sin karriär spelade rakryggade män, som under svåra tider höll fast vid sina principer och kämpade för den lilla människan. Han spelade Abraham Lincoln i Folkets hjälte (Young Mr. Lincoln, 1939), Tom Joad i Vredens druvor (Grapes of Wrath, 1940), Gil Carter i Möte vid ox-oket (The Ox-Bow Incident, 1943) och Mr Davis i 12 edsvurna män (12 Angry Men, 1957). Med mjuk röst och moralisk skärpa stod han upp för sanningen och rättvisan, och gav andra dåligt samvete bara i kraft av sin milda auktoritet.* Det är också för roller som dessa han främst är ihågkommen. Men han var betydligt mer mångsidig än så. 1968 spelade han en av filmhistoriens mest kyliga mördare, i Harmonica - en hämnare (Cera una volta il west, 1968), och samma år var han dubbelspelande polischef i Brottsplats Manhattan (Madigan). I Fort Apache (1948), som överste Thursday, kompliceras bilden av hans integritet och auktoritet, eftersom det är just det som leder till att han och hela hans kompani blir överrumplat och utplånat. 1959 spelade han fåfäng revolverman i Våldet och lagen (Warlock). I mitt tidigare inlägg Gaywestern så kunde jag nämnt den, eftersom det finns en klar sexuell ambivalens i förhållandet mellan Fondas revolverman och hans partner, spelad av Anthony Quinn.

Fonda har också gjort komedier, och den bästa är Kvinnan Eva (Lady Eve, 1940), som jag skrivit om tidigare. Där är Fonda inte någon ärbar rättvisans förkämpe, utan en fåraktig ormexpert, och extremt sexuellt frustrerad därtill. 1957 gjorde han en av sina bästa filmer, och bästa roller, i Fel man (Wrong Man, som nog är Alfred Hitchcocks bästa). Där spelar han en familjefar som blir anklagad och fängslad för ett rån, trots att han är oskyldig.

Men jag ska avsluta med två andra scener, som tillhör filmkonstens främsta ögonblick, båda regisserade av John Ford. Den första är från Flammande vildmark (Drums Along the Mohawk, 1939), som utspelar sig under amerikanska frihetskriget.^ När kriget kommer så går han ut i strid, men kommer snart tillbaka, sårad. Hans hem har blivit en sjukstuga, och hans fru blivit sjuksyster. Han sätter sig på golvet i en hall, och börjar berätta vad han varit med om, vilka fasor han sett, vilka saker han upplevt. Det är en lång scen, gjord i en tagning med stillastående kamera. Det springer folk fram och tillbaka runt omkring, folk dör på operationsbord (det är gjort med stort skärpedjup så varje vrå är i fokus), och kombinationen av röran omkring, och Fondas berättelse, en slags stillsam, eftertänksam meditation över grymhet och lidande, är snudd på outhärdlig.

Den andra är från Laglöst land, där i princip varje scen är ett fullödigt mästerverk, inte minst estetiskt. Henry Fonda spelar Wyatt Earp och filmen består av korta, betydelsefulla sekvenser. Earp hos frisören, Earp på en stol på verandan, Earp vid sin brors grav. Och höjdpunkten, dansen för att inviga kyrkan. Earp går dit tillsammans med kvinnan han i hemlighet älskar, men är för blyg för att bjuda upp henne. Han står bredvid henne och leker med hatten, istället för att ta henne om livet och gå ut på dansgolvet. Till slut tar han dock mod till sig, och de börjar dansa, men han är fortfarande generad och vill synbarligen helst vara någon annanstans. Det är en underbar scen, och den räcker för att placera Henry Fonda kanske allra högst bland filmens stjärnor.

-------------------------------------------------------
*James Agee skrev så här i sin recension av, den tämligen undermåliga, The Big Street (1942): "Carefully solemn Henry Fonda has the dignity of a wax grape of wrath among satiated little foxes."
^Korrigering 29/3. Jag hade ursprungligen skrivit amerikanska inbördeskriget, men frihetskriget ska det vara, vilket ju är något helt annat. Det ägde rum 1775, inbördeskriget 1861-1865.

Gaywestern

På filmforum förra året så diskuterade jag det faktum att biofilmen är övervägande heterosexuell, och beklagade detta. Vad jag också anmärkte på var att om en film innehåller homosexuella så är det antingen som några roliga bifigurer, eller så är filmens själva tema huvudpersonernas sexualitet. Nu går på biograferna, för utsålda hus, en sådan film, nämligen Brokeback Mountain. Den är påkostad, smäktande och vacker, och alla älskar den. Det gör inte jag. Jag tycker den känns som att titta i en främmande persons fotoalbum, tillrättalagt och långtråkigt. Jag kan inte släppa känslan av att folk tycker att den är så väldigt bra för att de gör att de känner sig fördomsfria och goda. "Se, jag tycker att en film om bögar är jättebra, är jag inte vidsynt så säg!" Det är inget särskilt med filmen, och hade allting varit exakt likadant, med enda skillnaden att det var en man och en kvinna som under 20 år hade en hemlig relation, tror jag inte att den skulle blivit hälften så uppskattade. Men, det är ju inte filmens fel, utan publikens. Vad som är bra med den är dock att två unga filmstjärnor spelar huvudrollerna och därigenom verkligen avtabuiserar sex mellan män på vita duken. I ovannämnda inlägg efterlyste jag romantiska mainstreamkomedier med homosexuella par. Kanske Nora Ephron kan göra en nu. Så länge en film med ett homosexuellt par i centrum kan få epitet "gaywestern" så har vi fortfarande långt kvar att gå.

Det har ordats mycket om att det är så speciellt att en westernfilm har homosexuella karaktärer. Det har hävdats att detta är något nytt och unikt, och att homosexualitet alltid varit helt frånvarande. Så är naturligtvis inte fallet. Homosexualitet har funnits med, mer eller mindre uttalat, lika länge som filmkonsten. Man kan ofta se homoerotiska undertexter, även i westernfilmen. Richard Widmarks karaktär i Djävulens trädgård (1954) till exempel. I slutet så offrar han sig för att rädda Gary Cooper, som rider iväg med kvinnan, Susan Hayward. Men Cooper ångrar sig, och rider tillbaka till Widmark, som dör i hans armar, eller nästan i alla fall. I I comanchernas våld (1959) finns två revolvermän som har en mer innerlig relation, och när den ena av dem blir skjuten så följer en mycket vacker avskedsscen i floden, där den andre låter sin döde partner flyta i väg i floden. En annan i sällskapet kommenterar lakoniskt om han som överlevde att han kunnat bli en riktig man, men "he's to gentle". Sen finns scenen i Red River (1948) där två cowboys spanar in varandra, och den ena säger "That's a good looking gun you were about to use back there. Can I see it? And you'd like to see mine. Nice! Awful nice!". Mer implicit explicit än så blir det inte, och sedan fortsätter förspelet med att de skjuter prick tillsammans.

Även i andra hårdkokta genres, som film noir, återfinns homoerotiska undertexter, såsom i Gilda (1946). I Hämndens skugga (The Big Combo, 1955) finns ett homosexuellt par, Fante och Mingo. Machofilmer som Ben-Hur (1959) och Spartacus (1960) osar av homoerotik, vilket idag känns uppenbart men som gick över huvudet på (straighta) människor då. Ett annat exempel på undertext är från William Wylers första filmatisering av Lillian Hellmans pjäs The Children's Hour. Den handlar om två kvinnor som driver en internatskola tillsammans. I pjäsen blir den ena kvinnan (Martha) förälskad i den andra (Karen), i filmversionen De tre från 1936 (These Three) så förälskar sig Martha i Karens pojkvän istället. Pojkvännen heter Joe, och scenen i pjäsen där Martha berättar för Karen att hon älskar henne, har i filmen blivit en scen där Martha berättar för Karen att hon älskar hennes kille. Nyckelrepliken är "I love Joe." Säg det högt och hör om det inte får en annan innebörd.

Det förekommer också ofta blinkningar till publiken, som är särskilt roliga för de invigda. Att Cary Grant, iförd negligé, säger att han "went gay all of a sudden" i Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938), blir naturligtvis ännu roligare när man vet att han var homosexuell i verkligheten. Samma sak när samme Grant i Det ligger i blodet (His Girl Friday, 1940), efter att ha hört en kvinna beskriva sin tilltänkta, säger "Sounds more like a guy I ought to marry."

Homosexualitet har alltså alltid funnits där, och de som varit uppmärksamma har vetat var de ska titta. Men när John Wayne kysser Walter Brennan i Rio Bravo (1959) ska det mycket till för att man ska läsa det homoerotiskt, även om det är en kul scen.

------------------------------------------------------

Sin andra version av Hellmans pjäs gjorde Wyler 1961, nu kallad Ryktet (The Children's Hour). Martha får nu säga "I love you" men den versionen är inte alls lika bra som den första.

Den uppmärksamme noterade kanske att fyra av filmexemplen ovan var regisserade av Howard Hawks, Red River, Ingen fara på taket, Det ligger i blodet och Rio Bravo. Mer om Hawks kan man läsa här.