Saker jag har sett (16)

Charlie Wilson's War, Familjen Savage, There Will Be Blood, Sliding Doors, Hyresgästen

Aaron Sorkin och Mike Nichols känns som om de var gjorda för varandra så varför har de inte gjort någon film tillsammans förrän nu? Nå, nu är Charlie Wilson's War här i alla fall, och den är bra. En rätt läcker dramatisering av hur Charlie Wilson, en amerikansk senator med förkärlek för strippor, på 80-talet engagerar sig i mujahideens kamp i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationsmakten och övertygar kongressen att stödja dem på alla tänkbara sätt. Det är ett politiskt drama om makt, pengar, inflytande och korruption, men också idealism. Den är också en påminnelse om att det var USA som ursprungligen finansierade vad som sedan utvecklades till Al-Qaida. Det finns en scen, när Sovjet dragit sig ut och alla förlorat intresset för Afghanistan, som Charlie Wilson och CIA-agenten Gust Avrakotos står och pratar på en balkong. Gus höjer ett varnande finger och menar att allting kan få oanade konsekvenser, och på ljudspåret hörs ett flygplan som swischar förbi, vilket blev som en illustration av 11 september. Efter att Sovjet lämnade Afghanistan lämnades det i sticket, och i filmen försöker Wilson samla pengar för att bygga en skola, men ingen är intresserad av det. I det tumult och maktvakuum som uppstod efter Sovjets uttåg byggdes grogrunden för talibanernas maktövertagande och filmen vill säga att hade USA varit lika engagerade av att hjälpa det afghanska folket att bygga upp sitt land efter kriget som man var i att tillhandahålla vapen under själva kriget så hade man kanske sluppit 11 september.

Det anmärkningsvärda med Charlie Wilson's War är att den är så rolig. Philip Seymour Hoffman som Gust är den främsta orsaken men hela filmen har en släng av galenskap över sig. Och allt bygger på en sann historia. För att spetsa till det lite så har Mike Nichols fru, Diane Sawyer, en gång dejtat Charlie Wilson, men det är en helt annan historia. (på bio nu)

Philip Seymour Hoffman möter man också i Familjen Savage, där han spelar en helt annan typ av roll, men lika bra är han där. Familjen Savage berättar om en bror och en syster (underbart spelad av Laura Linney) som får ta hand om sin pappa när han blir dement och hamnar på hem.

Familjen Savage är en av de bästa filmer jag sett på länge, främst för att manuset är så ytterst välskrivet. Dialogen är en njutning och den lätthet som alla ämnen avhandlas i är imponerande. Filmen är otroligt rik på teman och trådar och allt berättas med stil och disciplin. Det finns en referens till Allt om Eva (All About Eve 1950) i filmen och det är faktiskt så att just Joseph L. Mankiewicz, som skrev och regisserade det mästerverket, är en av få som kan klara av att hålla så många bollar i manusluften samtidigt. En annan referens är Noah Baumbach för Familjen Savage har samma blandning av allvar och skön humor som hos honom. Men det är Tamara Jenkins som skrivit och regisserat Familjen Savage och jag väntar redan på hennes nästa film. (på bio nu)

Paul Thomas Anderson är ju en av de mest firade regissörerna de senaste tio åren och hans nya film är möjligen hans mest ambitiösa hittills, ett försök att göra en Stanley Kubrick. There Will Be Blood är nästan tre timmar lång och handlar om oljeborrning, religiös fanatism och relationen mellan far och son, eller bristen på relation, vilket Anderson ständigt återvänder till i sina filmer. Den är brutal, excentrisk och skoningslös, ungefär som huvudfiguren Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis), och den kräver en hel del av sin publik, men det ger också mycket tillbaka. Det har pratats om att Plainview är ett monster och att filmen skildrar den omoraliska rövarkapitalismen, men den är mer komplex än så, och Plainview är även han mer komplex. Och Day-Lewis är magnifik, om inte annat bör man se den för honom. (på bio nu)

Sliding Doors (1998) har jag sett flera gånger under åren, nu senast på tv, och jag har inte tröttnat på den än. Den är riktigt bra och läcker i sin struktur. Den ger nämligen två alternativ på hur huvudpersonen Helens liv utvecklas. I det ena hinner hon med tunnelbanan och kommer hem och finnar sin man i sängen med en annan kvinna. I det andra alternativet missar hon tunnelbanan och kommer hem när den andra kvinnan lämnat sängen och lägenheten. I första fallet leder detta till ett uppvaknande. Hon tar kontroll över sitt liv och träffar en ny man, i det andra alternativet går det istället utför för henne. Gwyneth Paltrow spelar huvudrollen och hon är lysande. Det är märkligt hur hon kan vara så bra som engelska i engelska filmer (Emma (1996) och Shakespeare in Love (1998) är två andra exempel) när hon ofta är så tråkig i amerikanska filmer. (kan finnas på dvd)

Roman Polanski däremot är bra oavsett vilket land han arbetar i, Polen eller England, Frankrike eller USA. Hyresgästen (La locataire eller The Tenant 1976) är en av många höjdpunkter, en bisarr skräckfilm om en timid liten man (Polanski) som flyttar in i en äcklig lägenhet i ett sunkigt hyreshus i Paris. Den förra hyresgästen var en kvinna som kastade sig ut genom fönstret och den nya hyresgästens mentala hälsa blir allt sämre och sämre ju mer tid han spenderar i lägenheten. Han blir paranoid, han hallucinerar och han börjar klä sig och sminka sig som kvinnan som bodde där förut. Blandningen av psykoser och absurd humor och ett sävligt sug i berättandet är vintage Polanski och det är alltid en njutning. (finns på dvd)

Tre år

Det första inlägget på filmforum publicerade jag 22 februari 2005. Då var tanken att den skulle vara en mer traditionell blogg med korta oregelbundna inlägg om något dagsaktuellt, men tämligen omgående blev det istället en längre text varje vecka, och det formatet har jag fortsatt med. Undrar hur länge jag kommer kunna hålla på. Ibland är det svårt att få till något bra (som ni säkert märkt). Men jag har ändå lyckats producera 206 inlägg (207 med dagens) under de här tre åren och jag tillåter mig att vara nöjd med det. Förhoppningsvis blir det lika många de kommande tre åren.

De flesta texterna har handlat specifikt om vissa filmer eller filmer tillhörande en viss grupp, men jag har också gjort en del personporträtt. En manusförfattare, en producent, tre skådespelare och arton regissörer närmare bestämt. Manusförfattaren var Ernest Lehman (finns att läsa här), producenten var Ismail Merchant (finns att läsa här) och skådespelarna var Ingrid Bergman (här), Henry Fonda (här) och Alan Alda (här). Regissörerna var:

Wes Anderson (här) det kommer snart ett nytt inlägg om honom
Nicole Holofcener (här)
Hasse Ekman (här)
Howard Hawks (här)
Buster Keaton (här)
Abbas Kiarostami (här)
Preston Sturges (här)
Robert Wise (här)
Nora Ephron (här)
Ernst Lubitsch (här)
Arne Mattsson (här)
Mitchell Leisen (här)
Claire Denis (här)
Nicholas Ray (här)
Vincente Minnelli (här)
William Wyler (här)
Jean-Pierre Melville (här)
Don Siegel (här)

Det är uppenbart att jag tycker det är lättast att skriva om just regissörer och det finns kanske anledning att försöka bredda mig där. Fram för fler kompositörer, förtextskapare, fotografer, redigerare och assistant painter. Det är dessutom en förödande övervikt av amerikanska män, och där måste jag verkligen skärpa mig.

En serie jag är nöjd med är filmarkivet, som inleddes för två år sedan och slutfördes i höstas. Där presenterade jag sexton stycken filmer som jag tycker visar på filmkonsten ur alla dess aspekter och dess utveckling från den tidiga stumfilmen till den dagsaktuella filmen. Det första inlägget finns att läsa här och det sista här. (I det sista inlägget finns också länkar till samtliga inlägg.)

Men jag är också missnöjd med flera saker, såsom den förkrossande övervikten av amerikanska filmer gjorda av män. Jag vill att filmforum ska spegla hela spektrat av kön, kulturer, tidsåldrar, genrer och stilar men det har det inte gjort i tillräckligt stor utsträckning tycker jag. Dessutom skulle jag vilja diskutera film utifrån mer teoretiska perspektiv i större utsträckning än vad jag gjort hittills. Men det är bara att sätta igång. Det är ingen som hindrar mig. Jag kan inte skylla på producenter, redaktörer, ägare eller läsare. Så inget gnäll, det är bara att kavla upp ärmarna och gå loss. Redan nästa vecka.

Alan Alda

Jag satt en gång och berättade för en vän om en film jag precis sett och plötsligt sa hon, "Det låter som om Alan Alda hade gjort den.", och eftersom det var Fyra årstider (The Four Seasons 1981) jag pratade om hade hon rätt och jag blev ganska imponerad. Fyra årstider handlar om några medelålders äkta par som brukar träffas regelbundet, men allt rasar samman när ett av paren separerar och mannen skaffar sig en ny, yngre kvinna. Den är tidstypisk, men också typisk Alda. Det är lättsam men med viss svärta och den är sympatisk utan att vara inställsam. Det är kanske inte det bästa Alda gjort men det visar på hans mångsidighet och på hans humanism. Kanske är det de två sidorna som gör att han varit en av mina favoriter ända sedan jag såg mitt första avsnitt av tv-serien M*A*S*H (1972-1983) någon gång på 80-talet. Jag och en annan vän har också något av en fetischism för Alan Alda-skjortor, det vill säga en typ av diskreta Hawaiiskjortor han ofta har på sig i just M*A*S*H.

Han har varit aktiv på tv och bio sedan mitten av 50-talet, men med undantag av just M*A*S*H har han inte varit med i särskilt många klassiker, men han har dykt upp än här, än där. De tre filmer han gjort med Woody Allen bör särskilt nämnas, Små och stora brott (Crimes and Misdemeanors 1989), Manhattan Murder Mystery (1993) och Alla säger I Love You (Everybody Says I Love You 1996), men det finns mer.

Alda föddes Alphonso Joseph D'Abruzzo 1936, son till Robert Alda (egentligen Alphonso Giovanni Giuseppe Roberto D'Abruzzo) och Joan Brown. Hans pappa var skådespelare och artist och hans mamma var skönhetsdrottning, och de två uppträdde tillsammans. Alda brukade stå vid sidan av scenen och se på dem, och har egentligen hela sitt liv ägnat sig åt show business. Efter studier spelade han teater i USA och Europa, samt var soldat i Korea under sex månader. Tillbaka i USA fortsatte han uppträda på scen tills han fick sitt stora genombrott i M*A*S*H (som står för Mobile Army Surgical Hospital). Han både spelade huvudkaraktären, skrev och regisserade och har vunnit Emmys i alla tre egenskaperna. Han var den enda som var med i alla episoderna, och han regisserade 32 stycken av dem. Alda var drivande för att M*A*S*H inte bara skulle vara en komediserie utan att den också skulle säga något om krig och dess konsekvenser. Den är visserligen för mysig för att verkligen visa kriget i all dess förödelse men en av seriens kvaliteter är att den både är varmt humoristisk och samtidigt kan vara bitter och tragisk.

Han började engagera sig politisk under 70-talet, bland annat för jämlikhet och kvinnors rättigheter (vilket gjorde att han fick epitetet "en feministisk ikon"), och det engagemanget har han behållit. Många av hans bästa roller har han också gjort i politiska dramer, såsom Maktspelet (The Seduction of Joe Tynan 1979 som han också skrivit manus till), där han spelar en senator som långsamt blir mer och mer korrumperad.

Andra bra rollprestationer är i Samma tid nästa år (Same Time, Next Year 1978), som är ett intimt drama där Alda och Ellen Burstyn spelar mot varandra. I Flirting With Disaster (1996) spelar han och Lily Tomlin ett hippiepar som möjligen är föräldrar till Ben Stillers förvirrade Mel. Alda är också väldigt bra i en biroll i Mannen i mitt liv (The Object of My Affections 1998) där han spelar en förläggare med ständigt magsår och andra diffusa sjukdomar.

Han var ursprungligen påtänkt att spela president Bartlet i Vita huset (The West Wing 1999-2006), men rollen gick till Martin Sheen, och Alda fick inte vara med förrän i sista säsongerna där han spelade senator Arnie Vinnick. Ännu en senator, den här gången en i verkligheten existerande, spelade han i The Aviator (2004). Samma år spelade han också i Glen Garry Glenross på Broadway, och han fick en vann en Emmy för rollen i Vita huset, blev nominerad till en Oscar för rollen i The Aviator och fick en Tony-nominering för rollen i Glengarry Glen Ross. Han fortsätter alltså att ligga på topp.

På senare år har han också skrivit böcker, bland annat den självbiografiska Never Have Your Dogs Stuffed and Other Things I've Learned vars första meningen lyder "My mother didn't try to stab my father until I was six, but she must have shown signs of oddness before that." Hans mamma led av schizofreni och blev allt mer sjuk och paranoid med åren, vilket naturligtvis präglade Aldas uppväxt. Men en annan viktig beståndsdel i hans uppväxt var showen, uppträdandet, scenen, humorn, och där någonstans, mellan det djupt tragiska och det absurt komiska ligger Alda. Det kännetecknar hans bok och det kännetecknar mycket av hans arbete på scen, på vita duken och i tv. Han är ganska medioker som filmregissör men inte som skådespelare. Där känns han nästan alltid genuin och trovärdig, vilket kan vara nog så svårt. Han är underbar som pompös tv-producent i Små och stora brott, han är obehaglig som senatorn i The Aviator och hans riktiga gapskratt i M*A*S*H är ett av de mest vitala och livsbejakande skratt jag vet. Jag gillar Alda helt enkelt och jag hoppas han har många år kvar.

Saker jag har sett (15)

Lust, Caution, Paranoid Park, Control, Min brors flickvän, Darjeeling Limited, Hämndens dal.

Återhållen åtrå i Shanghai på 1940-talet i inte något den svenska biopubliken är bortskämd med och det finns något mycket tilltalande i att man går man ur huse för att se en kinesisk film som är 2,40 lång. Lust, Caution handlar, som brukligt är hos Ang Lee, om kontroversiell kärlek och karaktärer vars känslor tvingar dem att ljuga för sig själva och sin omgivning. Allt är väldigt reserverat, tragiskt och tillknäppt, med undantag för några explosiva sekvenser som är desto mer omtumlande i sin kontrast mot resten av filmen. Det gäller dels ett brutalt mord och dels sexscenerna, som är bland de bästa jag någonsin sett. Det finns en krampaktig desperation i dem, de tillfällen då huvudpersonerna för ett kort ögonblick kan släppa allt, där de inte behöver anpassa sig efter omvärldens krav och tabuer, och de kan vara sig själva, vilket ger den råa passionen en extra dimension. De är varken exploativa eller överdrivna som vissa sagt, tvärtom är de väsentliga.

Men den bästa sekvensen är ändå lågmäld, närmast dialoglös. Den kommer mot slutet, där de älskande provar ut en ring åt henne. Inget sägs men allt ställs på sin spets och stämningen är så tät att jag kan svära på att filmduken buktade sig. (går på bio nu)

Paranoid Park är ännu bättre. En hypnotisk berättelse om några dagar i en 16-åring killes egna helvete. Den är inte berättade på konventionellt vis utan scener följer på varandra på ett till synes slumpmässigt vis och hoppar fram och tillbaka i tiden, och vissa scener upprepas flera gånger, fast med förändrad innebörd varje gång. Den är nämligen berättad helt subjektivt, så som killen uppfattar verkligenheten, och i hans sinnestillstånd flyter allt ihop och glider isär. På det viset påminner den om hur William Faulkner ibland berättade sina romaner. Gabe Nevins som spelar killen är dessutom mycket bra. Som en skildring av ungdomlig alienation är den enastående, som filmkonst likaså.

Anton Corbijn har tidigare gjort musikvideos och fotograferat Sophie Zelmani (bland annat) och nu har han hans musikintresse lett honom till en film, Control, om Ian Curtis, suicidal sångare i Joy Division. Tyvärr är det inte särskilt lyckat. Sam Riley som spelar Curtis är fullkomligt briljant och emellanåt är filmen riktigt snygg, på ett poserande, stillbildsvis. Problemet är att den är så väldigt tråkig och alldeles för konventionell i sitt berättande. Sen tycker jag att Ian Curtis är för alldaglig för att förtjäna all denna uppmärksamhet. I alla fall finns det inget i Control som motiverar varför man skulle göra en två timmar lång film om honom. (går på bio nu)

Min brors flickvän (Dan in Real Life) är den typ av film som man kan komma på sig själv med att fundera på vad den handlade om bara några timmar efter att det tog slut, och som man lätt glömmer bort att man sett efter några timmar till. Det betyder inte att jag hade tråkigt när jag såg den, bara att den var så menlös och tandlös att det inte lämnade ett enda bestående intryck. Det var inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt välspelad och den var inte heller tillräckligt dålig, för att väcka någon känsla alls. Men det var roligt att Steve Carrells rollfigur blev stoppad av den lokala polisen upprepade gånger. (kommer snart på bio)

Wes Anderson är ju en av mina darlings och nu har jag sett Darjeeling Limited två gånger (vilket är ett minimikrav). Naturligtvis älskar jag den, fast på ett sådant personligt, subjektivt sätt att jag inte kan säga något meningsfullt om den. Bara att Owen Wilson säger "but that didn't really pan out" till en främmande indisk herre är nog för att jag ska ge filmen toppbetyg, men det förstår jag så väl om ingen annan förstår. Jag gillar musiken, tonfallet, galenskapen, färgerna, sensualismen och ja, allt. (går på bio nu. ett tidigare inlägg jag skrivit om Wes Anderson, från 2005, finns här)

En äldre film har jag hunnit med, Hämndens dal (Vengeance Valley 1951), en färglös western med Burt Lancaster och Robert Walker. Det är nyttigt att se någon habilt och anmärkningslöst ibland som en kontrast till det som verkligen är bra, för att lättare uppskatta det, och Hämndens dal fyller väl den rollen. Sen är det roligt att se både Lancaster och Walker, även om de gjort bättre roller i bättre filmer. Det är något visst med Walker, långt från den vanliga manliga Hollywoodskådespelaren. Det finns något nonchalant och androgynt över honom som är spännande (tänk om han och Montgomery Clift spelat mot varandra i en tidig Brokeback Mountain). Men samtidigt framstår han som ett litet barn som man vill beskydda fast han hela tiden är redo att sticka kniven i ryggen på dig. Hans bästa roll är förstås som Bruno i Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), där Hitchcock exploaterar Walkers ambivalenta sidor till dess yttersta och resultatet är en av filmhistoriens mest fascinerande psykopater, mest fascinerande rollfigurer över huvud taget. I Hämndens dal är han inte lika spektakulär, men han är filmens behållning. I dessa tider av hedersmord är filmens tema också intressant. Den handlar om två bröder som är på jakt efter den man som gjort deras syster gravid. Då han inte erkänt faderskapet (och naturligtvis inte är gift med kvinnan) är brödernas ambition att döda honom för att försvara familjens heder. (finns på dvd i Storbritannien)