måndag, augusti 29, 2005

Vid sidan av berättelsen

En av årets hittills mest njutbara filmer är Wedding Crashers. Den är helt enkelt väldigt rolig, och har Owen Wilson i en ledande roll, vilket alltid är ett stort plus (men han får snart en eget inlägg). Dess humor är tämligen brutal och oförutsägbar, och många situationer har en härligt utflippad ton. Men samtidigt gjorde den mig besviken eftersom den var så konventionell, storymässigt, och bildmässigt. Ibland undrar man hur slöa manusförfattarna och regissörerna egentligen är. "OK grabbar, vi ska göra en romantisk komedi. Plocka fram instruktionsboken så vi kan börja." Det gäller inte bara Wedding Crashers, det gäller ack så många filmer, kanske de flesta rent av. De är alla slavar under det effektiva narrativet, och allt är slickat och väloljat. Det gäller danska Bröder (2004) i samma utsträckning som amerikanska Wedding Crashers. På detta sätt blir filmerna som slutna system, som inte andas eller lever, utan mer blir en uppvisning. Ibland kan uppvisningen vara så bländade att man njuter av den, som i Världarnas krig (2005). Men samtidigt ligger den i vägen och stör. Att jag blev särskilt besviken på Wedding Crashers beror på att den är en del av den nya våg av filmer som cirklar runt bröderna Wilson, Vince Vaughn, Ben Stiller och Will Ferrell. Jag hade hoppats att man vågat vara mer vågade i utförandet, men icke. Då är förra årets Anchorman, med Will Ferrell i titelrollen och med Luke Wilson och Vince Vaughn i mindre roller, bättre. Visserligen är själva storyn konventionell, men där finns många inslag av inspirerande galenskap som är smått geniala, och ger filmen ett extra värde genom sin vilja att gå utanför själva storyn, och därigenom öppna upp den och göra filmen större än storyn.

I ett avsnitt av Studio Pop förra året diskuterades texter i poplåtar, och alla i panelen var rörande överens om att en bra poplåt måste ha en bra text. De flesta filmrecensioner i svensk press är oftast bara ett handlingsreferat. När jag tipsar folk om en film, eller bara nämner en viss film, är ofta den vanliga frågan "vad handlar den om?". Allt detta är exempel på hur vi är slavar under berättelsen, narrativet. En bra poplåt behöver alls inte ha en bra text. Världens bästa låt är Oasis Columbia, och inte är det för dess text den är det.

Den som flitigt läst mina inlägg kanske noterat att jag, i mina hyllningar till filmer och filmare, brukar lyfta fram sådant som går utanför själva narrativet. Det kan vara scener vars syfte inte är att föra handlingen framåt utan får vara med för att de är bra, roliga, eller utlämnande. Det kan vara sidospår, det kan vara folk som talar till kameran, det kan vara inslag av bildpoesi eller visuella utvikningar, det kan vara interna skämt och blinkningar. I stort sett allt som släpper in luft i filmen och gör den mer personlig, mer levande, och därigenom ofta bättre. De fem främsta filmskaparna just nu är, kanske, Michael Mann, Claire Denis, Wong Kar-Wai, Wes Anderson och Abolfazl Jalili, och vad som förenar dem är inte bara att de är personliga, självständiga och självupptagna, utan också att de alla ligger antingen helt utanför det traditionella berättandet, eller tillför en, i grunden traditionell, story med utvikningar, förskjutningar och fördjupningar, som gör att deras filmer blir större än sig själva, och att det uppstår sprickor i fasaden. Hos Michael Mann är det ofta visuellt, men det kan också vara korta scener som vargsekvensen i Collateral (2004), Hos Claire Denis består filmerna mest av korta, abstrakta scener som är sammanlänkande mer med känslor och karaktärer än en story. Hos Wong Kar-Wai glider människor och kameran runt i ett ständigt sökande efter mål och mening, utan att finna något. Hos Abolfazl Jalili är det allt runt omkring berättelsen som är det viktiga, en pojke som springer över ett fält, en tygbit som fastnat i taggtråd.

"If it's all in the script, why shot the movie?" undrade Nicholas Ray en gång, och det är där, vid sidan av berättelsen, som den riktiga filmkonsten tar sin början.

måndag, augusti 22, 2005

Anything Else

Känslan de senaste åren är att varje ny film av Woody Allen har mötts med recensioner som sagt "efter flera svaga filmer är han nu äntligen hittat tillbaka till gammal god form". De som säger att Allen tappat stinget och rent generellt blivit sämre är också ganska många. Jag brukade själv vara en av dem. Men egentligen är det orättvist och ett exempel på hur lätt man låter sig ryckas med i en allmän ryktesspridning, som man låter bli en sanning utan att egentligen tänka efter om det stämmer.

Om nu Allen hamnat i en svacka på senare år, när uppstod då den? Låt oss se på de senaste 10 åren:
1995 På tal om Afrodite. Den är bra, fick bra kritik och Oscarnomineringar.
1996 Alla säger I love you. Jag är inte så förtjust, men den hyllades rejält, och fick många priser.
1997 Harry bit för bit. Det är min kära kusin Sofias favorit, jag gillar den också, den hyllades av kritikerna och Oscarnominerades.
1998 Kändisliv. Lite svagare, men generellt sett bra kritik.
1999 Dur och moll. Underbar, och fick bra kritik
2000 Småtjuvar emellan. Ganska klen, fick dock ganska bra kritik
2001 Skorpionenes förbannelse. Inget vidare, och fick ljum kritik
2002 Hollywood Ending. Inte särskilt bra, och kritiken var negativ
2004 Melinda & Melinda. Inte helt lyckad, men bra. Negativ kritik i USA, ganska positiv i Sverige
2005 Match Point. Har inte haft premiär än.

Om nu Allen haft en svacka på senare år, så inte var den särskilt allvarlig, möjligen 2001/2002, men inte ens de filmerna är dåliga, bara sämre än ordinär Allenstandard. Det är visserlige n sant att mellan Sjusovaren 1973 och På tal om Afrodite1995 gjorde Allen inte en enda film som inte var riktigt bra. Han hade en formtopp på 22 år, trots att han gjorde en film om året. Han har alltså lagt ribban högt, men är det rimligt att kräva av en filmskapare att han/hon varje år ska överträffa sig själv? Dessutom har jag utelämnat från listan filmen som kom 2003, det vill säga Anything Else, som helt enkelt är en av Allens fem/sex bästa. Inte i nivå med Annie Hall (1977), Hannah och hennes systrar (1986) eller Fruar och äkta män (1992), de tre jag håller som bäst, men den ligger bara snäppet under. Den är dessutom mer intressant än alla Allens senaste filmer.

Först och främst har den en jämn och hög frekvens av roliga repliker (där följande nog är favoriten: "You think quantum physics has the answer? I mean, you know, what purpose does it serve for me that time and space are exactly the same thing? I mean I ask a guy what time it is, he tells me 6 miles? What the hell is that?")

Sen är den välspelad, och Jason Biggs i den traditionella Allen-rollen är inte alls bara en blek kopia av Allen, utan betydligt mer avspänd och självsäker. Den är ovanligt lång för en Allen-film, men det är till dess fördel, och den har en perfekt disponering av tiden. Den innehåller också alla, i en Allen-film, vanliga bifigurer, miljöer och förvecklingar. Med så välskriven dialog och avslappnat spel så hade den redan i kraft av det klarat sig väl mot konkurrensen.

Men sen finns där också David Dobel, spelad av Woody Allen. Det är här det blir intressant, för upplägget i Anything Else ligger väldigt nära Annie Hall, men den skillnaden att David Dobel är med här. Det är som om Alvy Singer (Allens karaktär i Annie Hall) kommit tillbaka under pseudonymen Dobel och reflekterar över sitt unga alter-ego, och sig själv. Han är som den grekiska kören i På tal om Afrodite. Han både distanserat betraktar skeendet, och direkt påverkar det. Han får också förkroppsliga alla de svarta och psykotiska drag som emellanåt legat och bubblat under ytan på de karaktärer Allen spelat under åren, men som tidigare alltid tagit sig uttryck i ett skämt. Här har skämten blivit skämda, och han får leva ut alla sin neuroser helt hämningslöst, både i sitt prat om Förintelsen och i scenen då han slår sönder en bil med ett järnrör.

Det är i kombination av sina egna självständiga kvaliteter, och sin egenskap som sammanfattning och utlevnad av Allens tidigare produktion och persona, som Anything Else blir så enastående bra. Trots det så fick den en ytterst marginell uppmärksamhet när den kom, och kritiken var övervägande negativ. När tidningen Ingmar intervjuade Allen i maj/juni numret i år så listade de Anything Else bland de fem filmer man borde undvika. Filmbolaget Dreamworks marknadsförde den inte ens som en Woody Allen-film, utan som en romantisk komedi med Jason Biggs och Christina Ricci. Woody Allens namn förekommer inte på affischen eller på dvd-utgåvans framsida, och han var inte med i trailern. Enda stället på omslaget hans namn är med är i de finstilta uppgifterna om vilka som gjort filmen.

Nå, alla behöver ju inte tycka om samma filmer, men lite märkligt är det att Anything Else så totalt hamnat i skamvrån. Märkligt och orättvist.

måndag, augusti 15, 2005

Segerns sötma

"I love this dirty town!" säger J.J. Hunsecker till Sidney Falco efter att han sett en berusad man bryskt bli utkastad från en fashionabel krog på Broadway. En replik som så väl som någon annan anger tonen för detta magiska verk, som på svenska heter Segerns sötma, en blekare variant av originalets Sweet Smell of Success. I mitt inlägg om Ernest Lehman lyfte jag fram den såsom varandes Lehmans främsta prestation, men den förtjänar ett eget inlägg.

Under ungefär 30 år var Walter Winchell USA:s kanske mest berömda, lästa och fruktade journalist, eller kolumnist. När han var som störst skrev han sex kolumner i veckan, som publicerades i tusentals tidningar. Han hade också en egen radioshow och sammanlagt fängslade han upp mot 50 miljoner läsare/lyssnare. Han höll hov vid bord nummer 50 på Stork Club, New York, och att hålla sig väl med honom var nödvändigt om man ville komma någonstans inom nöjesbranschen eller politiken. Politiskt var han först radikal på vänsterkanten, och stöttade Roosevelts New Deal, men på 50-talet gick han över till andra sidan och hyllade kommunistjägaren Joe McCarthy. Men precis som McCarthy tappade han konceptet och anmälan efter anmälan om ärekränkning och förtal drog ner honom. Vid mitten av 1950-talet var hans storhetstid över, men hans kolumn “On Broadway” fortsatte han skriva fram till 1963. Han dog 1972, 75 år gammal, i det närmaste bortglömd.

Men 1957 var han inte bortglömd, och när Segerns sötma hade premiär på biograferna var det inte svårt för kritikerna och publiken att se likheterna mellan filmens J.J. Hunsecker och verklighetens Walter Winchell.* Hunsecker är också den mest fruktade kolumnisten, han har också stambord, fast inte på Stork Club utan 21, och han är lika fruktad och respekterad, och lika skoningslös. Men Hunsecker (spelad av Burt Lancaster) är egentligen inte huvudpersonen i filmen, det är istället Sidney Falco (Tony Curtis). Sidney är pressagent, och hans uppgift är att se till att hans klienters namn omnämns i Hunseckers kolumn. Men pressagent är inte vad Sidney vill vara, han vill upp på toppen:

"Way up high, Sam, where it's always balmy. Where no one snaps his fingers and says, 'Hey, Shrimp, rack the balls!' Or, 'Hey, mouse, mouse, go out and buy me a pack of butts.' I don't want tips from the kitty. I'm in the big game with the big players...In brief, from now on, the best of everything is good enough for me."

För att nå toppen är Sidney beredd att göra vad som helst, lögner, utpressning, hot, smicker, mutor, inget ligger under Sidneys värdighet. ("I'd hate to take a bite out of you, you're a cookie full of arsenic." sägs det om honom vid ett tillfälle.) Det enda han fruktar är Hunsecker. Och det är han inte ensam om. Det tar ganska lång tid innan Hunsecker dyker upp i egen person, men från första bild rutan så finns han ändå där, som en dold kraft, som ett negativt laddat energifält. Hans byline spänner ögonen i New Yorks invånare från löpsedlar, affischer och förstasidor. Hans namn nämns i konversationer, och rösterna får något förskrämt över sig när de uttalar hans namn. Till sist kommer Sidney till 21 för att träffa honom. Han går in till receptionen och frågar om J.J. är där. När han får ett jakande svar så ber han dem ringa upp honom. "But he's right inside." säger telefonisten. "So, it's not longdistance!" svarar Sidney. Så rädd är han att han inte vågar gå in och möta honom, utan han ringer honom. Han har nämligen misslyckats med det Hunsecker bett honom om. "Could I come in for a minute?" frågar han. "No. You're dead, son. Get yourself buried." är Hunseckers svar innan han lägger på.

Men Sidney vågar sig in i alla fall, och de två, musen och mästaren, börjar sitt spel tillsammans. För Hunsecker vet att han behöver Sidney, och det vet Sidney också. Hunseckers syster har nämligen träffat en jazzmusiker, och Hunsecker vill inte veta av den romansen, så han beordrar Sidney att bryta upp deras relation. I utbyte ska Sidney få skriva Hunseckers kolumn när Hunsecker är på semester.

Segerns sötmas kvaliteter är så många, och så överväldigande, att det är svårt att börja. Jag börjar istället med dess brister, som är två. Det ena är de bleka kvinnorollerna. Det är tre kvinnor med i någon större utsträckning, och de är alla förtryckta offer. Den andra bristen är att kärleksrelationen mellan jazzmusikern och Susan Hunsecker är alldeles för mesig, framför allt i relation till resten av filmens hetta. Det är i Susans och Steves scener tillsammans som har åldrats, resten av filmen har inte förlorat ett uns av skärpa. Det beror mycket på musiken och sättet det är filmat på. Det är stor kontrast mellan de konventionella scenerna mellan de unga tu, och den naturalistiska, fräna tonen och estetiken ute på Broadway och på 21. Men det är trots allt få av filmens dryga 90 minuter som spenderas på kärleken.

Filmens inledning är visuellt kanske det mest intressanta. Filmen inleds med att tidningen The Globe trycks, lastas på lastbil och slängs ut till tidningskioskerna, och Sidney Falco köper sig ett ex, går in på ett kafé och läser det. Filmen kom 1957, alltså tre år innan Godards debut Till sista andetaget (A bout de souffle), men den har precis samma improviserade, hetsiga, jazziga stil, och den är långt bort från studior och kulisser. Det här är det äkta New York, det äkta Broadway. Ansvaret för filmens stil lägger jag delvis på fotografen James Wong Howe, och dels regissören Alexander Mackendrick. Orden och storyn må komma från Lehman, och medförfattaren Clifford Odets, men filmens moderna look känns som ett arv från Mackendrick, en skotte som innan Segerns sötma gjorde fem filmer i England, för Ealing, kända för sina cyniska komedier i ett härjat efterkrigs-London. Realismen hade Mackendrick i blodet, liksom en känsla för cynism och maktspel. Han var inte bara "the Ealing funnyman" som han kallats, utan också en skarpsynt iakttagare av maktens korruption, människans lägre jag och de oskyldigas utlämnade position i en kylig värld. Och James Wong Howe var en av Hollywoods främsta fotografer, ständigt ute efter nya grepp och tekniskt nytänkande. I en recension av Karriär på Broadway (The Hard Way, 1942) skrev James Agee att Howes foto: "all but floored me with gratitude" och det samma kan sägas om hans arbete här. Interiörerna har ett dunkelt, dovt foto, som kontrasterar mot det blänkande, glittrande neoniserade Times Square och Broadway, allt i fulländad svartvit lyster.

Om Sidney Falco bara hade varit en framgångssuktande, omoralisk mus, då hade filmen kanske tappat i styrka. Men en annan av dess kvaliteter är just det faktum att vi emellanåt misstänker att Sidney i själva verket föraktar sig själv och allt han gör och allt han står för. En blick här, en rykning i mungipan där och ett förfluget ord där, och karaktären får helt nya sidor. Det faktum att Tony Curtis spelar honom med sådan bravur gör naturligtvis sitt till. (Han hade övat sig med titelrollen i Den mystiske mr Cory (Mister Cory, 1957).) Hunsecker verkar själv inte visa några liknande drag av självinsikt eller självförakt. Han är dock medveten om att allt är ett spel, han råkar bara vara den främsta spelaren. Nehru har sagt att alla människor får ett visst antal spelkort, och att det är sen upp till oss, att efter kortens värde, spelar spelet så gått det går. Egentligen är inte Hunsecker ond, han är bara en man som blivit tilldelad en gynnsam hand, och som vet att sköta sina kort väl. Det obehagliga med honom är inte att han är ett monster, utan att han känns alltför trovärdig. Burt Lancaster rollprestation är kanske den främsta anledningen både till att Hunsecker är så skräckinjagande, och dels så oemotståndlig. Han är hypnotisk.

Men kanske är det trots allt dialogen som är det ljuvligaste med filmen. Jag har redan citerat ymnigt ifrån den, här och i Ernst Lehman-inlägget. Beröm för dialogen är kanske det svåraste att rikta åt rätt håll. Lehman och Odets är naturligtvis de man först tänker på, men alla inblandade förtjänar ett gemensamt nobelpris i litteratur. Och kanske även Walter Winchell. Man skriver inte kolumner i 30 år utan att ha ett visst grepp om språket. Här är några godbitar som kunde varit hämtade direkt ur Segerns sötmas manus:

"The way to become famous fast, is to throw a brick at someone who is famous."

I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.

Hollywood is where they shoot too many pictures and not enough actors.

Gossip is the art of saying nothing in a way that leaves practically nothing unsaid.

------------------------------------
Winchell tillhörde William Randolph Hearts mediaimperium, och skrev för dennes New York Daily Mirror, varför Segerns sötma bildar en naturlig pendang till Citizen Kane som ju är "inspirerad" av Hearts liv och leverne.

måndag, augusti 08, 2005

Victor/Victoria

I en artikel i The Economist 19 maj beskrevs hur homofobin in Mexico är på nedgång och att något av en homo-boom äger rum, där exempelvis kaféer, affärer, resebyråer och advokatfirmor, drivna av homosexuella för en, primärt, homosexuell kundkrets, blommat upp över landet, främst i Mexico City. Som en viktig anledning till denna gayrenässans angavs tv-serier såsom Will & Grace och Queer as Folks. Att trender och attityder formas av massmedia är ju inget nytt, utan något av en självklarhet. Men det är typiskt att det är tv-serier som anges. Det känns som om filmer är mer avvaktande när det gäller att berätta homosexuella historier. När såg du senaste en bred film (svensk, amerikansk, eller från annat land), som på ett avslappnat sätt hade karaktärer som var homosexuella? När kommer en romantisk komedi med Julia Roberts och Meg Ryan, eller Tom Hanks och George Clooney, att vara lika självklar som en med Tom Hanks och Meg Ryan? En romantisk komedi där det inte görs en poäng av att det handlar om två kvinnor eller två män, utan den får vara en romantisk komedi som råkar handla om ett gaypar. Eller varför inte en hård actionfilm där Will Smith inte dödar the bad guy och vinner flickan utan dödar the bad guy och vinner pojken. (En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, 1975) är här ett lysande undantag, där hjälten och rebellen, spelad av Al Pacino, är gay, utan att det görs till någon poäng.) Om en film idag har homosexuella karaktärer så är det antingen som bifigurer, ofta för komisk effekt, som i Notting Hill (1999), eller också blir det själva poängen med filmen, att den handlar om någon som är gay, inte sällan för att filmmakarna vill verka modiga och kontroversiella.

Det finns naturligtvis undantag. Bound (1996), I huvudet på John Malkovich (Being John Malkovich, 1999) och Under Toscanas sol (Under the Tuscan Sun, 2003) är några amerikanska exempel. Indiska Fire (1996), Happy Together (1997) från Hong Kong, Fucking Åmål (1998) och amerikansk/taiwanesiska Bröllopsfesten (Hsi Yen / The Wedding Banquet, 1993) är andra globala exempel. De flesta är smala indie-filmer, och bland mainstreamfilmen förblir det sällsynt, men det är bara att hoppas att det snart blir ett mer rutinmässigt inslag. Många företag har ju fått upp ögonen för den köpstarka homosexuella gruppen av samhället, så även filmbolagen torde börja uppvakta dem. Och inte bara homo- utan också a- bi- och transsexuella. Alla förtjänar de att få sina historier berättade.

Rubriken till det här inlägget är Victor/Victoria och det syftar förstås på Blake Edwards film Victor/Victoria från 1982*. Där spelar Julie Andrews Victoria Grant, en utsvulten och arbetslös showartist, som för att få jobb klipper håret, lindar brösten och utger sig för att vara Victor Grezhinski. Han blir genast anlitad, som kvinnoimitatör. Komplikationer uppstår när nattklubbsägaren och gangstern King Marchand (James Garner) ser Victor uppträda och förälskar sig i honom i tron att det är en kvinna. När han ser henne ta av sig peruken och avslöja att hon är en man (misstänkt lik David Bowie) ställs hans syn på sin sexuella läggning på sin spets. Till slut kyssar han honom med kommentaren "I don't care if you are a man." Victor svarar "I.., I'm not a man." varpå King säger "I still don't care." I en annan paradroll syns Robert Preston som den bitchiga Toddy, som har filmens bästa repliker (såsom "Ugh. There's nothing more inconvenient than an old queen with a head cold.") och som gör ett fantastisk solonummer i den härliga finalen. Visserligen är rollen något av en gaykliché, men när den är spelad med sådan övertygelse och värme så gör det inget. Det mest anmärkningsvärd med filmen är dock hur det är Victor som är filmens stjärna, åtrådd av alla, män som kvinnor. Det är som Victor, inte som Victoria, som han/hon får leva ut sin sexualitet, vilket leder till att sexualiteten tappar sitt prefix. (På samma sätt som det i Boys Don't Cry (1999) bara leder till onödig språkförvirring att prata om homo-, hetero-, bi- eller transsexuella. Vem är egentligen vad?) Kanske vi snart kan nöja oss med att använda uttrycket sexuella, och asexuella, kort och gott.

---------------------------------
*Victor/Victoria bygger på den tyska filmen Viktor und Viktoria från 1933.

måndag, augusti 01, 2005

Klassiker

Två gånger har George Cukor filmatiserat pjäser av Philip Barry, första gången 1938 då resultatet blev En friare i societéen (Holiday), andra gången 1940 då resultatet blev En skön historia (The Philadelphia Story). Av de två är det den senare som blivit en älskad klassiker, med Katherine Hepburn, Cary Grant och James Stewart i huvudrollerna. Men personligen föredrar jag den tidigare, också den med Hepburn och Grant. Den är en fulländat mästerverk, En skön historia är bara bra. När jag en gång diskuterade En skön historia med en annan filmvetare så förklarade han hur bra han tyckte den var, och jag sa att jag inte var så väldigt förtjust. "Nej, men du måste ju tänka på att den är så pass gammal." svarade han då. När jag då invände att jag tyckte att en ännu äldre film var många gånger bättre blev han ställd. En annan gång, med en annan filmvetare, så diskuterades Katherine Hepburn/Spencer Tracy-filmer. Hon sa att hon älskade dem och undrade vad jag tyckte. Jo, några är fantastiska, men det finns flera som är trista. Det förstod hon inte alls, för henne var de alla likadana, "de är ju alla så gamla" sa hon som motivering, som om en film som uppnått en viss ålder plötsligt förlorar sin originalitet och i stället bara blir "en gammal film". En tredje filmvetare förklarade, efter att ha sätt Kvinna utan samvete (Double Indemnity, 1944), att han var förvånad över att den var så bitter och cynisk, hans idé om gamla filmer var att de var käcka och med lyckliga slut. Tre exempel på hur även folk som borde veta bättre har märkliga uppfattningar av "gammal" film.

Ett annat fenomen man kan fundera över är det som händer när klassiker har nypremiär. På senare tid har exempelvis några Chaplin-filmer visats på ordinare repertoar, i alla fall i storstäderna, och även De 40o slagen (Les quatre cents coups, 1959), 1900 (1976), De sju samurajerna (Shichinin no samurai, 1954) med flera har gått upp igen. Fenomenet jag syftar på är att alla filmerna hyllats av en närmast enig kritikerkår. Varför är det ingen som ser att Chaplins filmer är gråtmilda, övertydliga och självgoda? Varför är det ingen som ser att 1900 är banal, sexistisk och leninist/stalinistisk propaganda?* Ett undantag är Gunnar Bohlin som i P1 beklagade sig över att De 400 slagen inte var lika bra som han mindes den och att den förändrats med tiden, till det sämre (han verkade dock aldrig slagits av tanken att det kanske var han själv som förändrats).

Med dessa exempel vill jag problematisera hela idén med klassiker och synen på äldre film. Det är många som har ett konstigt förhållande till äldre film. Allt från de som tycker att svartvit film är tråkig (jag har till och med träffat en människa som inte tyckte att svartvit film var "trovärdig"), till de som anser att det bara gjordes bra film för, på den gamla goda tiden, ofta med kommentarer av typen "sådan filmer görs inte längre" eller "på den tiden gjorde man filmer med hjärta, nu är det bara för pengar". Något som ofta förenar dem, oavsett om de gillar äldre film eller inte, är att de generaliserar dem in absurdum, som om alla äldre filmer var utbytbara och identiska.

Ett annat mysterium är att när det gäller äldre filmer så finns det ett fåtal som passerat alla spärrar och blivit tidlösa klassiker, såsom Borta med vinden (Gone With the Wind, 1939) och Casablanca (1942). Ingen av dem tillhör mina favoriter, men alla de som gillar dem, tror de verkligen att de är så fullständigt unika, och så mycket bättre än alla andra gamla filmer? Eller är det så att de är de enda gamla filmer de sett. Förmodligen är det så. Filmhistorien är sprängfylld av filmer som förtjänar klassikerstatus och som förtjänar att få regelbundna nypremiärer, men det är bara de gamla vanliga som visas om och om igen. De är inte klassiker för att de är bättre än andra filmer, de är klassiker för att de visas oftare än andra filmer.

Det kan låta som en självklarhet, men tydligen inte för alla, att då, precis som nu, så gjordes det både bra och dåliga filmer, både roliga och tragiska filmer, både trovärdiga och otroliga filmer, både långa och korta filmer, både snälla och elaka filmer, både propagandistiska och neutrala filmer. Det gjordes både kalkoner och mästerverk, och allt däremellan. Men alltför få ser gamla filmer i sin egen rätt, utan de ser dem med fördomsfyllda glasögon. Ta av dem nästa gång.

Var det förresten någon som såg Kort möte, och i så fall, vad tyckte ni?

-------------------------------------------------------
*När man satt och skissade på manuset till 1900, hur resonerade man då när man skulle göra Donald Sutherlands roll som fascistledaren? "Hmm, folk måste förstå att han är ond. Hur ska vi göra?" "Jag vet, vi låter honom vara ful och blänga hela tiden." "Nej, nej, det räcker inte, kan vi inte låta honom plåga ett djur?" "Nej, ännu bättre, han får ritualmörda en katt!" "Ja, det är jättebra, men tror du folk fattar då?" "Nä, det är nog bäst att han får ha ett perverst sexliv också." "Jaja, men tror du inte att han borde vara pedofil också?" "Ja, det är jättebra, men tror du verkligen folk fattar då?" "Men om han våldtar en söt liten pojke då?" "Nej, det räcker inte, folk kanske tror att han är en fin kille ändå." "Jag har det, han får döda pojken medan han skrattar diaboliskt!" "Ja, det är jättebra, nu kanske folk äntligen fattar att han är ond. Och sen kan han få skjuta ihjäl lite kvinnor och barn också."