Den svenska filmen: Arne Mattsson

I sin bok American Cinema Directors and Directions (1968) delade Andrew Sarris upp regissörer i olika grupper, The Far Side of Paradise, Lightly Likable, Less Than Meets the Eye, och så vidare. En kategori var Expressive Esoterica, och om man skulle placera in Arne Mattsson i en kategori så vore nog den den mest passande. Han fick under 1950-talet epitetet "Sveriges Hitchcock", och rundade av sin karriär med obskyra internationella lågbudgetfilmer med våld och sex, flera av dem med Christopher Lee i huvudrollen, och inte sällan med Jugoslavien som spelplats. Bland titlarna märks Ann och Eve - de erotiska (1970) och Mask of Murder (1985). Men Mattssons karriär var lika lång som den var omväxlande. Han lyckades regissera 61 filmer från debuten 1944, och det säger en hel del om hans entusiasm för filmkonsten att han inte slutade att regissera förrän han var 70 år, även det var mer film än konst han presterade då.

Han föddes 1919 i Uppsala (och som han återkom till i sina filmer), och efter att utbildat sig till ingenjör började han som redigerare och regissörsassistent 1941, bland annat på den experimentella filmen Det sägs på stan (1941). Den egna regidebuten var med ... och alla dessa kvinnor (1944), vilken handlar om en sol- och vårare som reser runt och förför kvinnor på löpande band. Sex var alltså från början ett av Mattssons grundteman. Ett annat tema är brott. Han var vän med Stieg Trenter, och tillsammans gjorde de 1947 Det kom en gäst, den första av de många thrillers Mattsson gjorde, en genre han måhända var den främste på bland dåtidens svenska regissörer. Under 40-talet varvade han komedier med thrillers, inte minst Uppsala-rysaren Farlig vår (1949), med bland annat en effektiv sekvens i ett klocktorn.

Men det var 50-talet som var Mattssons storhetsperiod. Han inledde det lättviktigt med Bergmansatiren Kyssen på kryssen (1950), till vilken Hasse Ekman skrev manus, innan han plösligt blev berömd och firade över hela världen. Han filmade nämligen en barbröstad Ulla Jacobsson i Hon dansade en sommar (1951). Med den vann han Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin, och samtidigt vann han moralens väktares avsky. Filmen skildrar en brytningstid i Sverige, mellan landet och staden, och konflikten mellan ungdomens illusionsfria tillvaro och de vuxnas konformism och steltbenthet. Tyvärr är även filmen aningen stel, men det naturlyriska fotot förlåter en hel del. Fotograf var Göran Strindberg, en av svensk films största.

Efter den magnifika succén med Hon dansade en sommar fick Mattsson fria händer att göra vad han ville. Han ville göra Kärlekens bröd (1953), som utspelas under finska vinterkriget. Det blev en tungt drama som tyvärr floppade, publikmässigt. Men Mattsson fortsatte ett tag till med en rad prestigefyllda filmer, Halldor Laxness-filmatiseringen Salka Valka (1954) och Strindbergs Hemsöborna (1955). Han gjorde dessutom en version av Selma Lagerlöfs Körkarlen (1957), annars mest känd i versionen från 1921. Så gjorde han samma år Damen i svart, den första i hans serie Hillmandeckare, efter Folke Mellvigs romaner, och med manus av Lars Widding. De andra heter Mannekäng i rött (1958) Ryttare i blått (1959) Vita frun (1962) och Den gula bilen (1963). Karl-Arne Holmsten (Sveriges svar på Ray Milland) och Anna-Lisa Ericson spelar huvudrollerna som det gifta detektivparet. De är stämningsfulla och avslappande thrillerkomedier, med ett visst inslag av det övernaturliga, elegant iscensatta.

Sen började det gå utför för Mattsson, i alla fall hans rykte. 1960-talet var en svår tid för de flesta ur den äldre generationen filmskapare, och Mattsson är ett exempel. Delvis berodde det nog på att tidsandan förändrats, och delvis på att jakten på publik fick gå ut över jakten på kvalitet. Hur som helst, prestigen falnade, och till slut fick Mattsson spela in lågbudgetaction med Franco Nero. Men han gjorde också sin kanske bästa film på 60-talet, Yngsjömordet (1966). Den bygger på ett faktiskt mordfall i Skåne 1889. På en gård levde en änka i ett incestuöst förhållande med sin son. Sonen gifte sig med en kvinna från en förmögen familj, men banden till modern var för starka, och det slutade med att de mördade hans hustru. Modern avrättades, sonen hamnade i fängelse. Av detta har Mattsson, på ett manus av Eva Dahlbeck och med Lasse Björne som fotograf, gjort en märklig film, avskalad som en Bresson-film, med en precision och styrka, både i bildspråk och skådespeleri, som är överväldigande. Den är ett klassiskt drama, men berättad på ett modern sätt, med sinnrika förflyttningar i tid, både framåt och bakåt, och med en ton som är rå och oförsonlig, fram till det brutala slutet. Modern spelas sammanbitet av Gunnel Lindblom och sonen av Gösta Ekman (långt från Papphammar). Heinz Hopf som förhörsledaren är också suverän; ettrig, men samtidigt tvivlande. Isa Quensel, som klok gumma, gör också en stor roll, och scenerna mellan henne och Gunnel Lindblom är filmens absoluta höjdpunkter.

Det har alltid hos Mattsson, långt före exploateringsfilmerna han avrundande med, funnits ett intresse för sex, brott och galenskap. Vaxdockan (1962) är ännu ett exempel, där en nattvakt blir förälskad i en skyltdocka, som han tar med sig hem, och som sen börjar leva ett eget liv. Mattsson är inte en reserverad filmare, passionerna är starka och handlingen ofta brutal. Han kan dessutom vara tämligen högtravande i sina dramer. Men det är bildspråket som är det mest slående med Mattssons filmer. Mattsson visste mer om kameraplacering, bildkompositioner och skuggor än de flesta samtida regissörer. Hans bildspråk är expressionistiskt, och slagkraftigt, och kan föra tankarna till Robert Aldrich. Från Kärlekens bröd ligger bilderna av de snötyngda vidderna och de svarta järnkorsen kvar långt efter att historien glömts bort.

----------------------------------------------
Bland Göran Strindbergs andra filmer som fotograf märks Bergmans Fängelse (1949), Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951) samt tre av Hasse Ekmans bästa: Ombyte av tåg (1943), Flickan på tredje raden (1949) och Flicka och hyacinter (1950). Fotograf på Kärlekens bröd var Sven Thermænius. Thermænius och Mattsson gjorde sammanlagt sex filmer tillsammans.

Av alla ovan nämnda filmer finns Mattssons fem Hillmanfilmer på dvd, både var för sig och i en box. Bergmans Fängelse finns också på dvd.

Veckans 5: film noir

1944 Laura
1946 Utpressning (The Big Sleep)
1948 Hasard (Force of Evil)
1953 Ficktjuven (Pickup on South Street)
1955 Hämndens skugga (The Big Combo)

Filmkritik

Varje vecka recenseras veckans premiärfilmer. I tv, radio, text-tv, tidningar och på nätet. På filmaffischerna citeras sedan lösryckta citat från recensionerna för att locka fler besökare. Att plocka positiva citat från negativa recensioner är en sport i sig, välutvecklad bland filmbolagen. Vissa filmbolag har dessutom ertappas med att ha egen personal, i alla fall i USA, som utger sig för att vara opartiska filmkritiker, och vars "recensioner" sedan sprids ut. Filmbolagen försöker också smörja kritikerna med pressmaterial och recensionsexemplar hemskickade i brevlådan. En omnämnande kan vara nog så viktigt för en film, i vissa fall spelar det ingen roll om omdömet är positivt eller negativt. Ibland känns det som om filmkritikerna allt för mycket går i de stora filmbolagens ledband. Alla artiklar om vilka Hollywoodfilmer som rekordöppnat första premiärhelgen exempelvis, eller helsidor som berättar vilka datum under de kommande månaderna de stora amerikanska filmerna har premiär, eller dvd-krönikor som listar aktuella dvd-releaser, känns mer som de är betalda av bolagen än publicerade av folkbildarnit.*

Men varför filmkritik? Vilken funktion fyller den egentligen? Det beror på. Den mest uppenbara, och nästan dess enda funktion i Sverige idag, är som konsumentupplysning, som vägledning för den presumtive biobesökaren. Om man läser eller lyssnar på filmkritik regelbundet så kan man skaffa sig kritikerfavoriter vars omdömen stämmer överens med ens egna. Men det kräver att samma kritiker återkommer. Därför kunde det vara en poäng om varje film recenserade av alla recensenter på en tidning, så att om man har en viss recensent som favorit så får man alltid ett omdöme. Men det vore i en perfekt värld, nu finns varken tid eller pengar för det.

Ibland framförs synpunkten att det vore bättre om "vanligt" folk recenserade filmerna, med motiveringen att kritiker och "folket" har helt olika smak, och att de filmer som för höga betyg är "konstiga" filmer som ingen tittar på. Det är dock nonsens. Det har möjligtvis varit så en gång i tiden men inte idag. Med undantag för barnfilmer, som alltid går bra oavsett kritiken, och en och annan actionfilm, så har de publikmässigt mest populära filmerna också oftast fått bra kritik. På samma sätt som kommentaren "alla kritiker är bara misslyckade musiker/skådespelare/regissörer" är meningslös (eftersom kritikerna i så fall borde såga alla konserter/skivor/pjäser/filmer), är kommentaren att filmkritiker bara skriver för någon slags kulturelit inte heller relevant.

Vad är en god filmkritiker? Bakgrund och bildning spelar egentligen inte någon roll, det viktiga är att kritikern är lyhörd och öppen och inte låter sin person och sina förutfattade meningar styra filmkritiken. Och att man faktiskt vet vad man pratar om. Att det finns någon konsekvens i kritiken är också bra, att man kan se en röd tråd.

Tyvärr är svensk filmkritik överlag inte särskilt bra. Det beror delvis på det begränsade utrymme de har att uttrycka sig på, ett par minuter i radio/tv, eller ett par spalter i tidningen. Men det beror också delvis, skulle jag tro, på att många tror att det räcker med att vara filmintresserad för att vara recensent, när det krävs begåvning också. Så mycket av filmkritiken är ytlig och irrelevant. Det är egentligen inte filmkritik utan snarare handlingsreferat med några avslutande korta omdömen. Det gäller såväl radio som tv, såväl tidningar som text-tv.

Det finns absolut en poäng med korta recensioner och handlingsreferat, som konsumentupplysning, men det borde samtidigt finnas fler infallsvinklar. En annan funktion för filmkritiken är, eller borde vara, att föra en diskussion kring estetik, moral, narrativ, skådespelarsätt. Att diskutera filmen som konstart, frågor om film och moral, film och historia, film och samtid, filmen och samhället finns inte, och historiskt perspektiv saknas ofta även det. Vilket återigen beror på bristande utrymme, men även på att film inte tas riktigt på allvar, inte ens av dem som verkligen tycker om film.

Men att diskutera hur filmen ser ut, och varför, och hur den eventuellt borde se ut, och varför, och hur den har sett ut, och varför, är viktigt, eftersom film är en av de mest populära konstarterna. Filmen är för viktig för att utlämnas till filmbolagen. den har en stor betydelse för våra liv, den formar, vägleder, vilseleder, förskräcker och förför oss. Men någon relevant diskussion föreligger inte, bara regelbundna moralpanikattacker om sex och våld.

---------------------------------------------------------
*Att okritiskt läsa pressmaterial är en annan brist. När jag var aktiv recensent och gick på pressvisningar varje vecka så kunde jag ibland roa mig med att gissa hur mina kollegors recensenter skulle utformas, eftersom jag läst samma pressmaterial som de. Jag minns när Disneys tecknade version av Tarzan hade premiär 1999. Då var det fler än en kritiker som skrev att filmen nära följde Edgar Rice Burroughs romanförlaga. Det stämmer nu inte alls, så antingen skrev recensenterna det för att folk skulle tro att de läst böckerna fast de inte hade det, eller så skrev de så för att det stod så i pressmaterialet. Ett annat exempel är Cannes-festivalen 2000, då det rapporterades i alla tidningar att iranska Samira Makhmalbaf medverkade för första gången, trots att hon varit med två år tidigare. Att alla kollektivt gjorde samma misstag är inte så troligt, att alla gjorde misstaget att läsa samma pressmaterial är mer troligt.

Veckans 5: Steven Spielberg

1974 Sugarland Express - regi, manus
1975 Hajen (Jaws) - regi
1987 Solens rike (Empire of the Sun) - regi, producent
1993 Schindler's List - regi, producent
2002 Minority Report - regi

Bourne Supremacy

En av många vittspridda myter är den att uppföljare aldrig är lika bra som originalet. Denna myt frodas trots otaliga exempel på motsatsen. Några klassiska exempel där tvåan är bättre än ettan är: Gudfadern (1972 och 1974), French Connection (1971 och 1975), Agent 007 - med rätt att döda (Dr No, 1962) och Agent 007 ser rött (From Russia With Love, 1963), Stjärnornas krig (Star Wars, 1977) och Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back, 1980), och så vidare.

Ett mera nutida exempel är de två filmerna om Jason Bourne, Bourne Identity (2002) och Bourne Supremacy (2004). De bygger på romaner av Robert Ludlum (som jag inte läst), och handlar om en man som vaknar upp med total minnesförlust och upptäcker efter hand att han är expert på att slåss, på att köra bil, på att läsa av rummet, på att tala främmande språk. Han har också ett hemligt bankkonto i Schweiz. Han har alltså spionkompetens. Men han är jagad av sina förra uppdragsgivare, CIA. Storyn är ungefär den samma i båda filmerna. De bygger inte på effekter och stora explosioner, utan på Bournes snabbhet i tanken och rörelsen. Han springer och slåss, och använder sig av de redskap som finns omkring honom. På det viset påminner han mer om tv-hjälten MacGyver än James Bond, och personligen föredrar jag en sådan approach. Det är mer spännande att se någon använda sin hjärna och sin improvisationsförmåga, än någon maskin som han har med sig.

Filmerna är också ganska oglamorösa och skitiga, med en nervig, närgången kamerastil. De är också konsekventa och fokuserade. Här finns inget snack, inga fåniga one-liners, inga gulliga romantiska sekvenser, det är bara ren, rak spänning. Det finns inga hjältar heller, och Matt Damon är perfekt i titelrollen. Hans utseende är tillräckligt diffust och oansenligt för att man ska tro på honom som agent. En agent ska smälta in, inte sticka ut. Det är fråga om högklassig underhållning på en mer gammaldags maner.

Men båda filmerna har dessutom en annan dimension, som är antydd i den första, Bourne Identity, men som utvecklas till huvudtema i den andra, och betydligt bättre, Bourne Supremacy. Den finns en ton av ångest och vemod i den första filmen, av bortkastade liv och ständig smärta, både fysisk och psykisk. Det är inget filmen lägger någon större vikt vid, men det finns där, hela tiden, som en oroande underton. Man behöver inte bry sig om det, utan kan nöja sig med att njuta av Bournes (och filmskaparnas) utsökta professionalism, men om man vill finns den där. Scenen då Bourne skjuter ihjäl "the professor" (Clive Owen) på ett fruset fält sammanfattar dessa två aspekter, professionalismen och ångesten/vemodet. I dödsögonblicket så släpper professorn på sin iskyla och drabbas av självinsikten, och söker tröst hos Bourne. "This is the price you pay." säger han bittert. Det frusna fältet står, om man så vill, som en visuell förstärkning av deras sinnestillståndet.

Men i Bourne Supremacy så kommer som sagt det tidigare underliggande fram i öppen dager. Filmen har de gängse spionthrillerklichéerna, men Bournes motiv skiljer honom från andra agenter, och filmen från andra agentfilmer. Om Bourne i första filmen enbart var intresserad av vem han var och att hålla sig vid liv, så är det i andra filmen först hämnd som driver honom, en hämnd som efterhand ger efter till förmån för en jakt efter förståelse och förlåtelse. Nu vet han vem han är, men det ger honom ingen tillfredsställelse, det bara förstärker ångesten från förra filmen. Han ler nog inte en enda gång i filmen, istället blir han bara mer och mer sluten och sammanbiten. Han är fortfarande lika professionell och kvicktänkt (och actionscenerna, särskilt biljakten i Moskva, är magnifika), men han använder sin skicklighet, inte för att döda, utan för att försonas med sig själv.

Filmen slutar med att han besöker en ung kvinna vars föräldrar han mördade flera år tidigare, och inför hennes förskrämda och stumma ansikte berättar han vem han är och vad han gjort. På så vis hoppas han kunna bli kvitt sina demoner, och få sova om natten. Att filmskaparna (främst regissör Paul Greengrass och manusförfattare Tony Gilroy) lyckas hålla detta tema uppe, och levande, samtidigt som de har gjort en blixtrande kvick actionfilm är imponerande. Det är inte bara ett uttryck för berättarmässig begåvning utan också på ett visst mått av mod. Skuld och botgöring som drivkrafter är sällan skildrade på film, men få tycks ha lagt märke till dessa aspekter av filmen, i alla fall inte bland de kritiker jag läst.

En av förra årets mer uppmärksammade filmer, den kritikerhyllade A History of Violence (2005), hade ett snarlikt tema, men är på sätt och vis motsatsen till Bourne Supremacy. A History of Violence lät ämnet överskugga filmen, och fick på det viset kulturcred, men Bourne Supremacy lät ämnet ligga under ytan, och alla kritiker missade det. Om inte ett budskap stryks under med tjocka streck är det lätt att missa det. Det är också ett exempel på problemen med auteur-tanken. Eftersom David Cronenberg regisserat A History of Violence så blev den behandlad med större respekt än Bourne Supremacy, som ju "bara" är en actionfilm. Men det är ju så det är, det går inte att se en film utan fördomar, oavsett om fördomarna är negativa eller positiva. Det viktiga är att man är medveten om fördomarna.

-------------------------------------------
Båda filmerna om Bourne finns att hyra på dvd och vhs.

Veckans 5: Ingmar Bergman

1953 Gycklarnas afton
1957 Smultronstället
1961 Såsom i en spegel
1966 Persona
1995 Sista skriket - en lätt tintad moralitet

------------------------------------
Gycklarnas afton finns som köp-dvd, Smultronstället, Såsom i en spegel och Persona finns att hyra, både som vhs och dvd, och att köpa, som dvd. Sista skriket finns dock inte utgiven alls.

Den svenska filmen redux

För ett tag sen hörde jag tre studenter som läser filmvetenskap beklaga sig över att de inte kände till något om svensk film, i alla fall inte äldre svensk film. Jag har förståelse för det, eftersom den för en ganska undanskymd tillvaro. Jag har en fil. mag. i filmvetenskap, så jag har läst min beskärda del av filmhistoria, men med undantag av Bergman som var det inte mycket svensk film före 1963 som det undervisades om. Tydligen har det inte skett någon förbättring. Men det är inte bara inom universitetsvärlden det ser mörkt ut. Nästan inget svenskt finns utgivet på vhs eller dvd. När det visas svensk film på tv är det mitt på dagen då få har möjlighet att titta, dessutom utan någon förhandsannonsering, och utan någon information av vad som faktiskt visas.

När jag växte upp så levde jag med den missuppfattningen att äldre svensk film enbart var töntiga lustspel där folk kallade varandra för snufsan och mopsipopsi, och att pilsnerfilmen i princip var Sveriges bidrag till filmhistorien, med undantag av en och annan stumfilm. Inte förrän mitten av 90-talet fick jag upp ögonen för den svenska filmkonsten, och förvånades av två saker, dels hur rik den var på dolda skatter, dels att dess värde paradoxalt nog ibland överdrivits, av patriotiska skäl för man förmoda. 60-tals filmen är inte så exceptionell som den ibland brukar lyftas fram som, inte jämfört med tidigare svensk film, och framför allt inte jämfört med andra länders filmer från samma tid. Den svenska "guldåldern", som tiden mellan 1916 och 1925 brukar kallas, är dock svårare att överskatta. Mauritz Stiller, Victor Sjöström och George af Klercker gjorde alla några storverk var, under en handfull år, som formade och förändrade filmkonsten, även internationellt.

Jag har tidigare skrivit om äldre svensk film, om min personliga favorit Hasse Ekman, om En dröm om frihet (1969), om Ingrid Bergman, om Ingeborg Holm (1913), och dessa artiklar har varit uppskattade. Så jag tänker fortsätta lyfta fram den svenska filmen. Det kommer att bli en serie artiklar om svensk film framöver. Om filmer som Nattens ljus (1957), Karl Fredrik regerar (1934), Karriär (1938), Familjens hemlighet (1939) och Leva på 'Hoppet' (1951). Om skådespelare som Hilda Borgström. Kotti Chave, Thor Modéen och Eva Henning. Om regissörer som Göran Gentele, Gustaf Molander, Weyler Hildebrand och Mai Zetterling.

Syftet är inte att hävda att den svenska filmen skulle vara bättre än annan film, eller att den skulle vara fylld av mästerverk och okända genier. Poängen är inte att svensk film är speciell, poängen är att svensk film inte är dålig. Även om den inte är lika rik som den japanska, franska eller amerikanska, så är den orättvist behandlad. När jag har berättat om mitt Hasse Ekman-intresse har jag ofta blivit bemött med överseende, eftersom den spontana reaktionen när man pratar om äldre svensk film är samma som min var innan jag faktiskt började titta på den, man tror att den är fjantig, dålig och utan bestående värden. Men Bergman skapades inte ur intet.

Mina tidigare artiklar om svensk film återfinns här:

om nutida svensk film (och En dröm om frihet)
om Hasse Ekman
om Zozo och Fyra veckor i juli
om Ingrid Bergman
om Varannan vecka
om Storm
om Ingeborg Holm (och Victor Sjöström)

Veckans 5: Tjeckiskt 60-tal

1964 Vardagsmod (Kazdy den odvahu)
1965 En blondins kärleksaffärer (Lásky jedné plávovlasky)
1966 Låt tågen gå (Ostre sledovane vlaký)
1968 Nyckfull sommar (Rozmarné léto)
1969 Örat (Ucho)

------------------------------------------
En blondins kärleksaffärer finns att hyra i vhs-version i välsorterad videoaffär, den finns även på dvd i USA, liksom Nyckfull sommar. Låt tågen gå och Örat finns på dvd i England.