tisdag, juli 31, 2007

Michelangelo Antonioni

Efter Bergman, så har nu även Michelangelo Antonioni avlidit. Samma dag dessutom, vilken känns lite märkligt. Men man kan nog säga att han var Italiens svar på Bergman, så det kanske är ganska naturligt egentligen.

Jag skrev om en av Antonionis filmer i våras, och här kommer den texten i repris:

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Här är DN:s artikel om Antonioni.

måndag, juli 30, 2007

Ingmar Bergman lever


När Ingmar Bergman fyllde 75 år hyllades han av SVT genom att de visade två av hans filmer, En lektion i kärlek (1954) och Smultronstället (1957). Det var i juli, och jag var på landet, och det enda jag hade i tv-väg var en liten svartvit sak utan antenn. Men jag hade aldrig sett någon av Bergmans filmer så om det var som bjöds, so be it. Bilden var usel, grynig och suddig, men jag såg båda filmerna, och tyckte de var underbara, särskilt En lektion i kärlek. Min yngre bror såg dem också, och han tyckte ungefär som jag. Några veckor senare såg jag Det sjunde inseglet (1957), och var inte lika förtjust, men den var bra den också. Det är också den jag sett senaste, för tre veckor sedan, och nu har både jag och den växt, och jag tycker den är stundtals bländande, inte minst Gunnar Fischers foto.

När det pratas om Bergmans filmer sägs ofta att de är svåra och djupa, men de flesta av Bergmans filmer är inte så. Djupa kanske, men inte svåra, och de är ofta gjorda med förvånansvärt lätt hand. Även Det sjunde inseglet, en film om dödsångest, är förbluffande rolig, och ibland som en sommaridyll. Jag tror det var det som mest tilltalade mig när jag såg den och de andra två den där sommaren 1993. Det var så oväntat.

Den raka motsatsen är dock Nattvardsgästerna (1963). Den såg jag för några år sedan, och jag var på gott humör när jag gick in i biosalongen, men när jag kom ut var jag närmast suicidal. Det var en sådan ohämmad ångest i filmen att det knappt var uthärdligt. Den enda försonande faktorn var solljuset i kyrkan, fångat av Sven Nykvists kamera.

Den här året har jag arbetat på Ingmar Bergman arkivet, med att sortera och katalogisera hans kvarlämnade papper, och på det viset har jag kommit närmare mannen bakom regissören. Därför känns det förstås vemodigt att han somnat in för gott, även om det var väntat. Men med hans böcker och filmer så är han aldrig långt borta, de handlar ju till stor del om honom själv. När Jacobi (Gunnar Björnstrand) i Skammen (1968) berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, då är det Bergman som berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, hans minne blir Jacobis. På så vis bildar hans samlade verk ett arkiv av hans egna privata minnen, ett arkiv som alla har tillgång till.

I rummet Bergmans mor låg i tickade en väckarklocka på sängbordet, ett ljud som ofta återkommer i hans filmer. I mitt rum ligger nu min farfars fickur och tickar envetet. Kanske tickar den också för Bergman.

--------------------------------
Andras artiklar om Ingmar Bergman med anledning av hans bortgång finns här (SvD), här (av Astrid Söderbergh Widding), här (Carl-Johan Malmberg) och här (Maaret Koskinen). Leif Zern om Bergman och teatern här.

Mina tidigare inlägg om Bergman finns här (fem favoriter), här (om Persona, 1966), och här (om årets Bergmanvecka).

Som en parantes är det lite märkligt att den första film av Hasse Ekman jag såg, Hjärter knekt (1950), såg jag också i juli 1993. Jag tyckte mycket om den också. Men mer om vad jag tycker om Hasse Ekman finns här.

tisdag, juli 24, 2007

Scenen (2)

I Fight Club (1999) finns det en omtalad scen där huvudpersonen (spelad av Edward Norton) pratar om sin besatthet vid IKEA, och sen förvandlas bilden till ett uppslag i en IKEA-katalog, där Norton vandrar omkring. Men det finns en annan scen som jag fastnat för än mer, och det är när Norton i början besöker en rad olika samtalsterapi-grupper. I en av dem ska han visualisera en grotta för sitt inre, och när han går där, i fantasigrottan, kommer det en pingvin. Pingvinen tittar på Norton, och sen säger den "Slide" och glider iväg på magen. Det är helt oväntat, tämligen bisarrt och alldeles underbart.

fredag, juli 13, 2007

Mer Fårö



Här får ni två till av mina bilder från Fårö, men sen får det verkligen räcka.
Här är också en länk till min lista med favoritfilmer av Bergman (här). Jag har tidigare skrivit om Persona (1966) också, länk finns (här). Så, glad sommar på er.

måndag, juli 09, 2007

Fårö



Ingmar Bergman kom till Fårö när han letade inspelningsplatser för Såsom i en spegel (1961). Egentligen hade han tänkt sig Orkneyöarna, men filmbolaget tyckte det var för dyrt. Men det gjorde inget för Bergman förälskade sig i Fårö, och han köpte sig ett hus så småningom, och efter Såsom i en spegel spelade in flera filmer på ön. Att ha en Bergmanvecka på just Fårö faller sig därför ganska naturligt, och det har man nu haft varje sommar sedan 2002.

Er korrespondent var där under fyra dagar på årets upplaga och hann med två seminarier, en filmvisning (med mig som maskinist no less), en pressträff och en Bergmansafari.

Det första seminariet hette Bergmans landskap och där föreläste Birgitta Steene, en av världens främsta Bergmanforskare. Tyvärr var föreläsningen ganska innehållslös, och handlade mest om att Döden figurerar i kroppslig gestalt i flera av Bergmans filmer. Inte någon revolutionerande insikt kanske. Men det var en underhållande framställning. Mot slutet fastslogs dock att Bergman är missförstådd och motarbetad i Sverige, att ingen bryr sig om hans filmer, och att han tystats ner. Det sades som en sanning, men jag tror det mest är en myt. Förvisso fanns det en anti-Bergman rörelse på 60-talet, men både forskare och publik har ju uppskattat honom. Exempelvis Tystnaden (1963) sågs av dryga miljonen på bio, och Scener ur ett äktenskap (1973) och Fanny och Alexander (1982) hör till de mest älskade svenska film- och tv-produktioner i alla tider. När jag läste filmvetenskap kändes det som om alla uppsatser handlade om antingen Woody Allen eller Ingmar Bergman, och det kommer regelbundet nya böcker om honom. Så om man påstår att Bergman är ignorerad eller bortglömd har man något att bevisa, det räcker inte med att slänga ur sig det som en självklarhet.

Det andra seminariet handlade om kvinnoroller i, främst, Sommaren med Monika (1953) och Persona (1966), samt Fanny och Alexander. Föreläste gjorde den engelska forskaren Laura Hubner, med en ytterst behaglig röst. Det var mer givande än det föregående, och mer nytänkande. Bland annat resonerade Hubner om scenen i Sommaren med Monika där Monika (Harriet Andersson) tittar in i kameran. Personligen har jag tolkat den blicken som en utmaning till publiken, som Monika ville säga "Ja, titta ni, sån här är jag, men vilken rätt har ni att döma mig?", men flera olika förslag kom om under diskussionen. Att hon var uppgiven, att hon gjorde revolt, att hon flirtade. Hubner menade också att slutet på Persona missförståtts. Hon menade att det inte är Liv Ullman sminkad för en rollfigur i slutet, utan Bibi Andersson, och att de totalt bytt roller med varandra. Hon undrade om någon annan föreslagit det förut, men det var det ingen som kunde påminna sig. Men omöjligt är det förstås inte.

Men resans höjdpunkt var Bergmansafarin, där två av Bergmans medarbetare sedan många år, Arne Carlsson och Katinka Farago, guidade rent på Fårö och berättade anekdoter från filminspelningarna. Carlsson gjorde också några klockrena Bergmanimitationer, och sen grillades det lammburgare. Jag hade längtat efter lammburgare sen jag kom till Fårö, och de var utsökta. Det var livet på en pinne kort sagt.

Skammen (1968) är en av Bergmans bästa tycker jag, men mer om den i en senare artikel. Inte idag.

Och inte nästa vecka heller, för nu tar filmforum semester tills i augusti. Helt nedkopplat kommer det inte att vara, ett och annat filmtips blir det nog ändå, och någon fundering. Men nästa längre måndagsessä kommer som sagt i mitten av augusti.

Trevlig sommar!

-------------------------------------------------------------
Bilderna har jag själv tagit, den vänstra föreställer en modell som användes i inspelningen av Skammen, den vänstra är en Fårö-vy i största allmänhet. Lite mörk kanske men om ni är snälla kanske det kommer fler bilder.

Andra artiklar om Bergmanveckan finns här (från Svenska Dagbladet) och här (från DN, en intervju med Bibi Andersson)

måndag, juli 02, 2007

Saker jag har sett (8)

En välskrivet manus med en underbar dialog, vass samhällskritik, en insiktsfull beskrivning av kändisskapets tjusning, en berättelse om förtroenden, stolthet, avund, plikt och moral, allt iscensatt med stil och finess, varför skulle man nöja sig med mindre än så? Quiz Show (1994) är en av mina favoritfilmer, och när jag såg om den förra helgen hade den inte tappat någonting av sin tjusning. Den fungerar på alla plan, och även om den utspelas i slutet av 50-talet, är den i sitt ämne väldigt samtida, eller tidlös. Hyr den redan ikväll.

John Carpenter har sin storhetstid långt tillbaka. De filmer han gjorde i slutet av 70-talet, början av 80-talet var fantasifulla, täta och med en lysande användning av CinemaScope-formatet. Det är filmer som är så renodlade och koncentrerade att de nästan blir abstrakta. Inga storverk, men väl värda att se och se om. Den bästa av dem är Förföljd (Someone's Watching Me 1978), om en ensamstående kvinna som blir terroriserad av en man, som ringer upp henne i tid och otid, och skickar meddelanden. Aldrig hotfull, så det är inte mycket polisen kan göra, men det tär på henne förstås. Men hon kämpar tillbaka, och vägrar låta sig besegras. Hon vägrar bli ett offer för den manliga blicken, om man vill tolka den feministiskt. Den är också ett bevis på Carpenters kärlek till Hitchcock. Förtexterna är snudd på identiska med I sista minuten (North By Northwest 1959), och det finns scener kopierade från både Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951) och Fönstret mot gården (Rear Window 1954). Filmens stora brist är att den inte finns på dvd. Men The Thing (1982) finns att hyra, så varför inte ta den istället, och njut av inledningsscenen.

Matewan (1987) handlar om en gruvstrejk i USA på 1920-talet, och Prickskytten (The Sniper 1952) handlar om en psykiskt sjuk man som inte får den vård han behöver, och som därför begår flera omotiverade våldsdåd. Ingen av filmerna utspelas nu, men har ändå något att säga för vår tid. Matewan om situationen i dagens Kina, och Prickskytten om dagens Sverige. Matewan är tämligen tillrättalagd, en glorifiering av fackföreningar, men det är stillsamt gripande och har en varm, rättfram realistisk stil. Prickskytten är mer komplex, och den bättre filmen, även om den är predikande emellanåt. Den utspelas i San Francisco, och bildar ett intressant komplement till både Dirty Harry (1971) och Zodiac (2007), för sin skildring av hur en seriemördare sätter staden i skräck. Den stora skillnaden mellan de tre är att Prickskytten
har mördaren i centrum, Dirty Harry har polisen, och Zodiac har journalisterna. (Matewan finns på dvd i England, Dirty Harry finns på svensk dvd, Zodiac går på bio nu. Tyvärr finns inte Prickskytten tillgänglig för närvarande.)