Frat Pack

Den första filmen var Cable Guy (1996). Ben Stiller regisserade den, och han bad Owen Wilson spela en liten roll, efter att han sett Wilson spela i Wes Andersons debutfilm (O)organiserad kriminalitet (1995). Med i Cable Guy var också Jack Black. Sedan dess har Black och Stiller nu gjort sex filmer tillsammans. Stiller och Wilson har spelat tillsammans i sammanlagt sju filmer, samt ett pilotavsnitt av tv-serien Heat Vision and Jack (1999), där också Jack Black medverkade. Samma år, 1999, gjorde Ben Stiller också The Suburbans. Där medverkar även Will Ferrell. Ferrell och Stiller har nu gjort fyra filmer tillsammans. 2001 gjorde Stiller, Wilson och Ferrell Zoolander, där dyker också Vince Vaughn upp. Stiller och Vaughn har nu gjort fem filmer tillsammans, Wilson och Vaughn tre filmer.

Tillsammans utgör dessa herrar vad som först kallades "the Slacker Pack", men som numera går under benämningen "the frat pack", efter en artikel i USA Today. Owen Wilsons bror Luke Wilson hör också till kretsen och tillsammans har de nu gjort 19 filmer. Alla är inte med i alla 19 filmer, men minst två av dem är med i någon av dem, och det vanliga är att en eller två spelar huvudroller och så dyker några av de andra upp i biroller, ibland utan att nämnas i eftertexterna. Ett exempel är Anchorman (2003), där Ferrell spelar huvudrollen, och Stiller, Vaughn, Black och Luke Wilson alla dyker upp i småroller, bland annat i ett gängslagsmål (i en sekvens Ferrell kallat "West Side Story med mustascher").

I filmkomik just nu är det nog så att the Frat Pack är det roligaste som erbjuds. Det är en vulgär, aggressiv humor, respektlös och ibland rent absurd, där de alla har varsin figur som de excellerar med. Mest utstuderad är Ferrell, som vanligtvis spelar emotionellt gravt handikappad, burdus och omogen. Vaughn är ofta kylig och cynisk, med en giftig tunga, undantagen är den sköna Dodgeball (2004), som också är en av deras bästa. Stiller är gärna kolerisk, och inte alltid så smart. Owen Wilson är godhjärtad och lite förvirrad, och ser oftast ut som om han kände sig missförstådd och orättvist behandlad.

Deras humor är ganska grabbig och sexfixerad, ibland för mycket, som i Old School (2002), men paradoxalt nog finns där samtidigt en satir över machoism och manlighet, och egentligen är de bara sårbara, ensamma män som söker kärlek. Det är en av behållningarna med filmerna.

De har inte bara gjort filmer tillsammans, och exempelvis I Spy (2002), med Owen Wilson och Eddie Murphy, har samma typ av humor som de ovannämnda, och är ibland sublim, mycket tack vare Wilsons stil. Men det blir någon extra när flera dyker upp, och hittills är Anchorman deras största stund, totalt utflippad som den är. Även om grundhistorien är traditionell så är utförande långt därifrån. Här blandas musikalinslag med grovt våld mot värnlösa djur, och över allt svävar Will Ferrells hysteriska nyhetsankare Ron Burgundy.

Det finns något uppfriskande och befriande i filmernas galna och utflippade episoder, där inga skämt är för vulgära och inga kor för heliga, samtidigt som det finns något sött och värnlöst över alltsammans. Nu väntar jag otåligt på nästa film, bland dem The Wendell Baker Story, med Ferrell och bröderna Wilson. Fast den kommer nog bara på dvd. How do you like them apples?