måndag, april 17, 2006

Semesterlistor

Redaktören för en poesitidsskrift sa en gång att den egentligen anledningen till att hon läste alla undermåliga dikter som skickades till tidningen var förhoppningen om att en dag läsa den där perfekta dikten, mästerverket, och att få upptäcka ett diktande geni.

Den förhoppningen delar hon nog med många, och inte bara inom poesivärlden. Varför köpa nya skivor hela tiden om inte för att man hoppas finna något nytt, eget, fantastiskt bra. Det är också en anledning till att gå på filmfestivaler, läsa filmtidningar eller plöja genom bioannonser och tv-tablåer. De flesta filmer är på sin höjd medelmåttiga, men de finns ju de där andra också, de som kan rädda en miserabel dag, förändra ens liv, eller omkullkasta ens värderingar. Men hur hitta dem om man inte får någon vägledning alls? Det har spelats in alldeles för många filmer för att man ska kunna hinna se dem alla, om man nu ens skulle vilja det.

Ett annan sätt att göra nya upptäckter är att botanisera bland alla de listor som finns. En lista över de 100 bästa brittiska filmerna någonsin kan göra att man hittar nya filmer, regissörer och skådespelare. Därför tänkte jag introducera ett nytt återkommande inslag på filmforum: Veckans 5. En kort lista på kanske en viss regissörs fem bästa filmer, eller de fem bästa exemplen på den tjeckiska 60-tals filmen, eller de fem bästa screwballkomedierna, eller Uma Thurmans fem bästa filmer. Hoppas de kan inspirera någon, eller provocera någon annan.

Nu har jag två veckors semester så nästa inlägg kommer inte förrän tisdag 2 maj. Under tiden kan ni roa er med den första listan.

Veckans 5: Japanskt 30-tal

De fem bästa japanska 30-tals filmerna:

1932 Jag föddes, men... (Umarete wa mita keredo)
1935 Otome-gokoro sannin shimai (engelsk titel Three Sisters with Maiden Hearts)
1936 Naniwa ereji (engelsk titel Osaka Elegy)
1937 Ninjo kami fusen (engelsk titel Humanity and Paper Balloons)
1939 Zangiku monogatari (engelsk titel The Story of the Last Chrysanthemums)

----------------------------------------------
Humanity and Paper Balloons finns på dvd i England. De andra finns inte utgivna så vitt jag vet. Kanske i Japan.

måndag, april 10, 2006

Politisk film

I en artikel om politisk film i Svd den 25 februari stod det att den politiska filmen: "upplever en boom med inga eller få motstycken i filmhistorien." Den senaste tiden har det pratats mycket om att det görs så många politiska filmer idag. Vad man menar då är väl egentligen att många av förra årets stora amerikanska filmer var uttalat politiska, såsom Syriana och München. Diskussionen i Frankrike har däremot snarare handlat om att man gör för lite politiska filmer. I Sverige är inte heller antalet politiska filmer särskilt anmärkningsvärt. Men samtidigt kan man fråga sig vad "politisk" film egentligen är. Begreppet "politisk film" i den bemärkelsen det används ovan är en ganska snäv indelning, för filmer som medvetet kallar sig politiska, och som uppenbart tar ställning i en aktuell fråga. Men en film är politisk även om den inte handlar om konflikten i Mellanöstern. Även en romantisk komedi kan vara politisk. En annan genre som ofta är väldigt politisk är melodramen. Ingeborg Holm (1913), mitt första val till filmarkivet, är ett tidigt exempel, kanske det första. Douglas Sirk, och min favorit Max Opühls, excellerade i melodramer som ifrågasatte och underminerade rådande samhällskonventioner, och vad kan vara mer politiskt än det? I Ophüls Kvinna i fara (Reckless Moment, 1949) är själva bildspråket bara det en kommentar till kvinnans situation i ett oförstående manssamhälle, och Joan Bennett är konsekvent filmad så att hon förefaller sitta inspärrad, bakom galler, fast gallret är inte gjort av järn, utan av kön.

Krigsfilmer och westernfilmer är också de nästan alltid politiska. Ärans väg (Paths to Glory, 1957) var totalförbjuden i Frankrike i 17 år, och i Tyskland också, för att de inte ville stöta sig med fransmännen. I Spanien var den förbjuden till Franco dött och demokrati införts. Det berodde naturligtvis inte på blodiga krigsscener utan på att den franska militärledningen, och i förlängningen militären i allmänhet, framställs som kallhamrade och omänskliga strateger som spelar högt med oskyldiga soldaters liv. Men om vi återvänder till den första, snäva definieringen av en politisk film, så finns det flera intressanta aspekter på den. En är att "politisk" eller "budskap" är underförstådda kvalitetsstämplar. Att ägna sig åt det är fint, och ger automatiskt högre status. Så länge budskapet är det rätta, vill säga. Samtidigt som "politisk" film är något eftertraktansvärt, gäller det bara om det politiska budskapet i filmen stämmer överens med kritikerns uppfattning i frågan. Michael Moores filmer hyllas och prisas, trots att det är osakliga, förvrängda och populistiska, eftersom Moore är anti-Bush, anti-storkapitalet, anti-NRA*. Hade Moore gjort exakt samma typ av film men varit pro-Bush, pro-General Motors, eller pro-NRA, hade reaktionerna, både på hans metoder, och på hans filmers kvalitet, varit helt annorlunda.

En annan irriterande aspekt är att filmskapare från fattiga och förtryckta länder inte sällan avkrävas någon form av regim- eller samhällskritik i sina filmer, i alla fall av västerländska filmkritiker, och på ett annat sätt än västerländska filmskapare. En film från ett sådant land blir ibland enbart bedömd för sina politiska ställningstaganden, eller brist på ställningstaganden. Ett tydligt exempel är den kirgisiska filmen Beshkempir (1998), en både vacker och gripande film om att växa upp som adopterad. Den fick mycket kritik för att den inte skildrade det rådanden politiska förtrycket i Kirgistan. Men varför skulle det vara en skyldighet? Blotta existensen av en film från Kirgistan gör dessutom att landet, och dess situation, uppmärksammas.

Politisk film brukar kort sagt locka fram det sämsta hos recensenter, och besökare i största allmänhet. I en krönika i The Observer i juni 2004 menade David Aaronovitch att en politisk thriller, i det fallet nyinspelningen av Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, originalet 1962, nyinspelningen 2004), ibland säger mer om de som gjort den och de som tittar på den, än den säger om världen. Det håller jag helhjärtat med om.

Apropå Hjärntvättad, vars första version ju handlar om en kommunistisk komplott för att göra en högerextrem pappskalle till president i USA, så växte jag upp med den uppfattningen att ett problem med amerikansk film var att den ofta var antikommunistisk. Det var inget jag själv funderat över, men i de filmböcker och de kritiker jag läste var det ett återkommande tema. Det var först när jag själv uppnått någon form av politisk mognad jag slutade betrakta antikommunism som ett problem, eller något negativt. Istället var problemet att så många framstående kritiker stirrat sig blinda på antikommunismen och förfärats över den, och helt missat alla dessa filmers verkliga kvaliteter. Men det motsatta fenomenen finns också. I marsnumret av The Atlantic skrev Clive Crook en artikel om det problematiska med att amerikanska filmer är så antikapitalistiska. Att de rutinmässigt framställer storföretag som något ont, eller snarare, att de alla har som utgångspunkt, bortom diskussion, att företag, och kapitalismen, är av ondo. Crook ger många exempel, däribland komedin In Good Company (2004). Men den kan få illustrera att Crook har fel. Vad den, och många andra filmer, kritiserar är inte kapitalismen som sådan, utan framgångshetsen, girigheten och rationaliseringslusten hos företagets toppar. Det är inte samma sak. Man kan vara praktiserande kapitalist, men ändå bekymrad och upprörd över kapitalismens avarter. Filmens hjälte, spelad av Dennis Quaid, är också han kapitalist, men en godhjärtad sådan.

Som avrundning, av de nu aktuella politiska filmerna så är det särskilt en jag vill lyfta fram. Syriana. Det som är bra, med undantag av den berättartekniska skickligheten och den sugande musiken, är att den är så komplex. Den visar som få andra filmer att världen inte består av vi och dom, inte av onda och goda, inte av väst och tredje världen. USA, Kina och Arabvärlden är tillsammans aktörer i ett geopolitiskt spel, och det spelet utspelas i en gråzon med egna spelregler. Det är det som gör Syriana så bra. Det finns en nyansering här som Michael Moore inte ens kan stava till.
--------------------------------------------------
*NRA är den amerikanska vapenlobbyn, National Rifle Association.

Tidigare inlägg som har samband med dagens ämne återfinns här (om Fascisten och Spindelns strategi), och här (om Kingdom of Heaven), och här (om Abbas Kiarostami). Angående diskussionen om filmkonstens skyldighet att vara än det ena, än det andra, läs mer här.

tisdag, april 04, 2006

100 filmer utökade (2) - Män i krig

Ännu en gång har listan över de 100 bästa filmerna fått tillökning. Det är nu 107 filmer på den om sanningen ska fram. Den senaste är Män i krig (Men in War, 1957), som utspelas under Koreakriget och handlar om en liten grupp amerikanska soldater som avskurits från sina landsmän, och som under ständig beskjutning försöker navigera fram på fientligt territorium. Själva grundstoryn är alltså standard 1A. Filmen, skriven av Philip Yordan, för också en diskussion mellan två infallsvinklar på krigföring. Ska man visa medkänsla och återhållsamhet, eller ska man använda all sin kraft och inte visa någon nåd. Filmens svar är att den första varianten är mer hälsosam för soldaterna, men det är den andra som leder till seger, fast på bekostnad av den psykiska hälsan. Men det är inte budskapet som ger den en plats bland de 107, det är utförandet, iscensättningen.

Män i krig hör till en grupp av amerikanska krigsfilmer, Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes, 1962) och Bitter seger (Bitter Victory / Amère victorie, 1957) är två andra, som förenas genom sin abstrakta stil, lite åt den surrealistiska hållet. De är svart/vita, avskalade, och lakoniska. De visar inte så mycket stridsscener, utan handlar mer om väntan, stressen och den tärande vetskapen om att döden kan komma, när som helst, var som helst. De utspelas i ett landskap, ett tillstånd, av post traumatisk stress, och kampen står inte bara mellan vi och dom, utan i ännu större grad mellan oss, och inom oss. De handlar inte om kriget, kriget är bara en metafor, eller en katalysator, istället finns det i alla tre ett inslag av existentiell ångest, och en känsla av alla värdens upplösningar, eller världens upplösning. En replik i Män i krig lyder: "Battalion doesn't exist. Regiment doesn't exist. Command HQ doesn't exist. The U.S.A. doesn't exist... We're the only ones left to fight this war."

De tre filmerna är regisserade av Anthony Mann (Män i krig), Nicholas Ray (Bitter seger) och Don Siegel (Ett helvete för hjältar), och de utgör alla höjdpunkterna i respektive regissörs karriär. Tre regissörer som visste mer än de flesta om våldets mekanismer, och våldets effekter på dem som utövar det, och som med stor integritet och visuell briljans ägnade sina karriärer åt att skildra det. Mann arbetade främst i westerngenren, med Mannen från västern (Man of the West, 1958) som mästerverket. Ray skildrade ofta jagade och splittrade män med sadistiska impulser, som i Nakna nerver (In a Lonely Place, 1950), På farlig mark (On Dangerous Ground, 1951) och Bakom spegeln (Bigger Than Life, 1956). Don Siegels mest fruktbara tid var från Jakten till Mexico (The Big Steal, 1949) till och med Brottsplats - Manhattan (Madigan, 1968), med Bödlarna (The Killers, 1964) som något av ett nyckelverk.

Det finns fler regissörer som hör till samma grupp, exempelvis Robert Aldrich, Phil Karlson och Sam Fuller, men mer om dem en annan gång. Tills dess avrundar jag med att citera Andrew Sarris ord om Aldrich: "The titles of even his lesser films - World for Ransom, Autumn Leaves, Ten Seconds to Hell, The Last Sunset, Sodom and Gomorrah - suggest a mood befitting the Decline of the West."

-------------------------------------------
Män i krig och Bitter seger finns (äntligen) utgivna på dvd i USA och Frankrike. Ett helvete för hjältar är utgiven på dvd även i Sverige och finns att hyra i välsorterade videobutiker.