söndag, november 26, 2006

Stockholm Film Festival avdelning 3

Äntligen kan alla filmfestival medarbetare slappna av, och de som jobbat dygnet runt senaste månaden får sova ut. Besökarna kan rangordna årets festival mot tidigare, och årets pristagare kan glädjas att deras visioner och ambitioner fått det mottagande de hoppats på.

Årets tema var arabisk film, men det märktes inte bland pristagarna. Så gått som samliga priser gick till engelskspråkig film, från USA, Storbritannien och Australien. Undantagen var regipriset som gick till Spanien, Daniel Sánchez Arevalo för sin film Azuloscuroasinegro (Darkbluealmostblack), och priset för bästa kortfilm som gick till Malaysia, Adults only. Årets mest omtalade filmer var genomgående amerikanska, såsom The Fountain, Little Miss Sunshine och Shortbus. Den anglosaxiska berättelsen är förhärskande även på en festival som försöker vara alternativ.

Som vän av koreansk film är jag en smula besviken på The Peter Pan Formula, visserligen kändes den typiskt koreansk, men den var ack så livlös och stel. I början så försökte jag hålla humöret uppe, men efterhand så blev det alltför tråkigt. Det var synd, för pojken som tvingades ta hand om sin mamma efter att hon hamnat i koma, var en intressant person, och jag hade gärna sett att han fått vara med i en annan film.

Stel och livlös var däremot inte Shortbus. Den har omskrivits tidigare på filmforum (här), och den har nu också fått reguljär biopremiär. Även den var något av en besvikelse. Inte för att den var dålig, alls inte, men för att den var en smula tråkig. Öppningssekvensen, en hisnande kameraåkning över ett Manhattan byggt i lera, var storartad, det var det mest upphetsande i filmen. Efter det så puttrade den mest på. Det är möjligt att det är årets gulligaste film, en film där alla är snälla, och alla tycker om varandra. Det var ett av problemen, det fanns ingen konflikt. Visserligen fanns det många med diverse problem, särskilt den deprimerade och självmordsbenägne Jamie (Paul Dawson), och samtliga hade problem med intimitet, men de fann alla tröst och hjälp, och som sagt, allt var så gulligt. Det andra problemet med filmen, som möjligen hänger ihop med det första, var bristen på överraskning. Ett exempel: Sofia (Sook-Yin Lee) berättar i filmens början att hon aldrig haft någon orgasm, och jag såg nästa på en gång hur filmen skulle sluta. En dryg timme innan filmens sista scen så hade jag redan sett den framför mig, och jag hade inte sett i syne. Det slutade exakt som jag gissade. Sånt gör mig alltid besviken. Men det ska inte ta ifrån filmen dess värme och charm, här fanns många sekvenser som var oemotståndliga, och någon form av heders-Oscar borde ges till Justin Bond. Han får sista ordet: "These people spend all night sucking cock and eating ass, and then hit the buffet claiming they're vegan."

fredag, november 24, 2006

Stockholm Film Festival avdelning 2

Man kan ju onekligen bli en smula utmattad av alla filmer som visas, av alla dåliga projektioner och alla halvbilder, och alla långa köer i svettiga foajéer utan luftkonditionering. Särskilt när filmen är försenad frestar det på, men hoppet om att få se något alldeles extra är det sista som överger filmentusiasten.

Tyvärr har jag inte sett något alldeles extra den här festivalen. Med ett undantag som jag återkommer till.

Indiska Mixed Doubles handlade om ett gift par där mannen inte tänder på sin fru längre, och för att få fart på sexlivet funderar han på att byta sexpartner med en annan man. Ämnet var i och för sig intressant, men utförandet var så menlöst att jag inte orkade se klart den. För första gången så lämnade jag en biosalong innan filmen var slut, och det kändes bra. Är det någon som sett hela får ni gärna berätta hur den slutade.

Betydligt bättre var amerikanska Come Early Morning, om arbetarklassliv i en småstad. Huvudperson var Lucy Fowler, en härjad kvinna med intimitetsproblem, möjligen beroende på sina föräldrars problem. Hon försökte kämpa på så gott det gick, men det enda hon egentligen hade var jobbet. Det var på inget vis originell, allt var standard, men den var välspelad och godhjärtad, och det fanns en trubbig underton som jag gillade. Exempelvis hur de olika hunsade kvinnorna mot slutet på sitt sätt gjorde någon form av revolt, och det att hitta sin roll i yrkeslivet kan vara nog så betydande som att bilda familj.

Engelska Cashback var mer originell, men samtidigt fångad i sin egen stils konventioner. Det var en tydligt manlig film, om män, av män, men inte nödvändigtvis enbart för män. Eller, en korrigering, en film om killar, av killar. Den kändes inte så särskilt vuxen. Filmen hade en viss sagokaraktär, fast en saga med strippor och en ändlös parad av hel- och halvnakna kvinnor i paralyserat tillstånd. Men rolig var den, och här kommer vi till undantaget jag nämnde ovan. Den var ibland så rolig att jag fick andnöd. Det var särskilt en fotbollsmatch där det ena laget (filmens huvudpersoner) var så genomusla att matchen slutade 26 – 0, så var det roligaste jag sett på år och dag, och då är jag ändå ganska lättroad.

Idag har också en av de mest omtalade festivalfilmerna svensk biopremiär, Little Miss Sunshine. Det är en synnerligen amerikansk film, på gott och ont. Exempelvis brer den på väl tjockt med familjesentimentaliteten. Men här finns tillräckligt med humor och smärta för att göra den värd priset för biobiljetten och barnvakten. Eller barnvakt förresten, det är inte en Hitchcock-film, så ta med barnen. Men var beredda på att bli berörda. Vissa scener är oerhört elaka, andra väldigt roliga, vissa smärtsamma, och ett par scener var till och med lite obehagliga tack vare sin emotionella styrka.

måndag, november 20, 2006

Stockholm Film Festival avdelning 1

En ny höst, en ny filmfestival, och allt är sig likt.

Årets hedersgäst är Lasse Hallström, och han får motta Stockholm Lifetime Achivement Award. Det har jag inget emot, Hallström verkar synnerligen sympatisk, och han gör filmer som nästan alltid är trevliga och nästan alltid uppbyggliga. Det finns här ett problem, som illustreras av de filmer festivalen valt att visa: Gilbert Grape (What's Eating Gilbert Grape 1993) och Chocolat (2000). Det kan ju tänkas att det var allt man lyckades skrapa ihop, men det är trist hur som helst, filmvalet. Det fanns en tid då Hallström gjorde underbara filmer, som fångade mänskligt beteende och med en känsla, påminnandes om Milos Forman, skildrade vardagen. Den tiden kan idag kännas långt borta. Det bästa exemplet på den sidan hos Hallström är En kille och en tjej (1975), med Brasse Brännström och Mariann Rudberg i titelrollerna. Den är helt enkelt sublim. Jag tar den alla gånger framför Chocolat, eller för den delen före Mitt liv som hund (1985) också. Den har fina ögonblick men i sin helhet känns den lite instängd och präktig. Ungefär som Hallströms amerikanska filmer. Så det var inte så att Hallström förlorade något när han flyttade till Hollywood, han hade redan tappat det innan. I Två killar och en tjej (1983) säger Magnus Härenstam bittert, "Ja, i min ålder, då får man vara glad för en lugn och säker avföring." Det är en av mina favoritrepliker, inte minst för att det känns som om det kom från hjärtat, men det personliga tilltal som fanns där, vart tog det vägen sen?

Men detta sagt kommer det måhända som en överraskning att Hallströms bästa film i mina ögon är hans första amerikanska film, Mannen som inte passade in, även känd under sin originaltitel, Once Around (1991). Den är idag i princip bortglömd, vilket är djupt orättvist. Den finns i en billig utgåva i USA, så beställ den nu, och hylla Hallström på det viset.

Årets festival verkar ha minskat på våldsspekulationsivern från tidigare år, och att temat är arabisk film istället för kvinnlig hämnd känns också som ett steg i rätt riktning. Sex däremot verkar fortfarande sälja, och ingen vågar nämna Shortbus utan att genast lägga till hur provokativ den är med sina sexscener. Jag kan bli lite trött på det, har provokationer alltid ett egenvärde, och att provocera den kristna högern, är det verkligen särskilt provokativt? Hur länge ska sex för övrigt anses provokativt? Har det inte hänt något sedan 60-talet? Det kan lätt bli ett koketterande med provokationslustan. Men det har inte så mycket med själva filmen att göra, och vad jag tycker om den återkommer jag till.

Nu tänkte jag istället prata om två andra filmer, australiensiska Jindabyne och Catch a Fire, vars nationalitet är komplex, men som utspelas i Sydafrika 1980. Den första var en suggestiv skildring av livet i en liten stad vid en stor sjö. Fyra familjer från arbetarklassen, på gränsen till white trash, stod i centrum, och deras inbördes relationer och neuroser ställs på sin spets när männen hittar en död kvinna i floden de fiskar i. De rapporterar inte fyndet förrän ett par dagar senare, och därigenom exploderar all uppdämd frustration och aggression i familjerna och i staden. Det är ett samhälle där den latenta rasismen hela tiden ligger och bubblar, och männen sätter sig, med- eller undermedvetet, över kvinnorna. Det var välspelat och visuellt stimulerande, och sättet den blottlägger rasism och manschauvinism på var mycket elegant. Men det fanns något ansträngt, poserande över den. Som om man från början gått in för att göra en "viktig" och "meningsfull" film. Den hade mått bra av ett större mått av gnista eller humor, nu kändes den ibland lika förstoppad som personerna i den.

Catch a Fire hade helt andra problem. På alldeles för kort tid försökte den berätta alldeles för mycket. Allt blev förenklat och skissartat, när den på dryga 90 minuter försökte berätta om ANC:s och Sydafrikas historia, samt Apartheids fall och därtill två (rent av tre) familjeskildringar. Det var ömsom frustrerande och ömsom utmattande. Men för all del, filmen var välspelad och elegant. Det bästa med den var dock hur den förhöll sig till de två huvudpersonerna, och filmens antagonister, den svarte frihetskämpen Patrick Chamusso, och den vite underrättelseagenten Nic Vos. Trots att Chamusso hade framtiden, och vad som slentrianmässigt kallas rättvisan, på sin sida, och Nic Vos torterade män, kvinnor och barn, och dessutom var agent för en brutal förtryckarregim, så lyckades filmen förmedla ett nyanserat porträtt av Vos, så att han blev den mest intressanta personen i filmen. Lätt desillusionerad, föraktfull mot sin omgivning, försöker han göra sitt jobb efter bästa förmåga och försvara sin familj mot vilka hot det än må vara. Filmen lyckas, trots sitt ämne, undvika att måla i svartvita färger, och det tyckte jag om den för. Det pratas ibland om vikten av att nyansera och inte demonisera motståndaren, men det pratas inte lika mycket om vikten av att förmänskliga monster. Det lyckades Catch a Fire med.

Nicholas Ray

"I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived a few weeks while she loved me."

I förra veckans huvudpost, Om kärlek (här) försummade jag att nämna en magnifik kärleksfilm, In a Lonely Place (1950, och vars svenska titel tyvär är Nakna nerver), där Humphrey Bogart och Gloria Grahame spelar det hårt prövade paret. Filmen regisserades av Nicholas Ray, parallellt med att Rays eget äktenskap med Gloria Grahame kollapsade. Kanske är det en förklaring till den starka laddning och desperation som genomsyrar filmen. Alla Rays filmer är i och för sig fyllda av laddning och desperation, han är den stora mästaren på det området. Från debuten Kärlek till döds (They Live By Night 1948) och fram till slutet, svårt sjuk i cancer, genomsyrades nästan allt han gjorde av en romantisk fatalism, där vissheten om det oundvikliga ibland var det enda som förenade huvudpersonerna. Peter Bogdanovich sa om John Ford att ett tema i dennes filmer var "the glory in defeat", Rays tema skulle kunna sägas vara "the glory of self-destruction". Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955) är den mest kända av hans filmer (och ofta missförstod), men Ray har gjort åtta filmer som är betydligt bättre, och som gör att jag sedan sena tonåren alltid haft en särskild svaghet för hans komplexa och explosiva skildringar av utanförskap, ensamhet och uppror, alltid iscensatt med en dynamik och rumskänsla som kan vara överväldigande. Han är en av de filmskapare där blotta namnet ger mig rysningar.

---------------------------------------
För den som vill se alla Rays storverk krävs det att man utöver ovannämnda titlar också ser Farlig mark (On Dangerous Ground 1952), Rodeo (The Lusty Men 1952), Johnny Guitar (1954), Bakom spegeln (Bigger Than Life 1955), Bitter seger (Amère victoire 1956) och Natt i Chicago (Party Girl 1958). Resten av hans filmer är ganska bra de också, med undantag av Attack i luften / Attack i Stilla Havet (The Flying Leathernecks 1951) som jag ännu inte förmått mig att se klart. Tyvärr är många svåra att få tag på men den som söker skall finna, i alla fall i England och USA.

torsdag, november 16, 2006

Veckans dvd-tips: Blade Runner och Indiskret

Det blir två filmer den här veckan, dels den första Philip K. Dick filmatiseringen*, dels ett av Cary Grant/Ingrid Bergmans alster.

Philip K. Dick är ju en av den litterära världens gurus, inte bara för science fiction-vänner. Hans utflykter i det undermedvetna och det utomtidsliga hör till det mest fantasieggande som går att läsa (vilket gör att man kan ha överseende med det ibland platta och torftiga språket). Novellen Do Androids Dream of Electric Sheeps ligger till grund för Ridley Scotts dystopi Blade Runner (1982), en av de mest inflytelserika filmerna från de senaste 25 åren. Mode, musik, design, inte bara filmkonsten har påverkats av, främst bilderna och scenerierna. Den finns i två versioner, en filmbolagsvariant med lyckligt slut och berättarröst, som vissa föredrar, samt Scotts egen version, med annat slut och utan berättarröst, samt ett par andra justeringar. Förändringarna gör stor skillnad, och jag föredrar Scotts. Det har länge varit diskussion runt dess tillkomst, och hur manuset kom till, och vem som skrev vad, Hampton Fancer och/eller David Peoples, men det påverkar inte njutningen av att se filmen.

Indiskret (Indiscreet 1958) är en av Stanley Donens europeiska filmer, och inte någon musikal, utan en förträfflig, känsligt berättande film om två medelålders människor i London som upptäcker att de är förälskade, lite motvilligt. Se den för charmen, känslan, och ett av de bästa skådespelarparen filmhistorien känner, Cary Grant och Ingrid Bergman.

Jag har ett tredje tips också. Jag har inte sett den, och den är säkert undermålig, men dess titel har hemsökt mig i många år. Surf Nazis Must Die (1987). Titta på omlaget redan ikväll. Jag bjuder på en replik så länge: "Slime-sucking Neanderthal! How dare you question my loyalty?"

-----------------------------------------
*1962 gjordes en tv-serie som hette Out of This World. En av episoderna var skriven av Philip K. Dick, så är man petig blir det den första filmatiseringen baserad på hans penna.

måndag, november 13, 2006

Om kärlek

En mig närstående kvinna uppmanade mig att skriva om kärlek här på filmforum, och jag tänkte göra ett försök. Men det är svårt, trots att de flesta filmer handlar om kärlek, på ett eller annat sätt. Det är ju en av de starkaste driftkrafterna för oss människor, och därför också en av de starkaste drivkrafterna på film. Kärlek i alla dess former. Buster Keaton blir exempelvis förälskad i en ko i Kofösaren (Go West 1925).

Men även om alla filmer, på ett eller annat sätt innehåller kärlek, eller kanske just därför, blir det svårare att diskutera det utan att det blir banalt eller pretentiöst. Kärlek är väl allmänt något som man gör klokt i att inte prata för mycket om, även om det ibland kan kännas som det är det enda man pratar om, efter vädret. Kärleken till filmkonsten är förstås ett kärt samtalsämne i mina kretsar.

Kärleken kan ta sig många yttryck, kärleken till en far till exempel, som i Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird 1962). I Mannen från vidderna (Shane 1953) så är det en liten pojke som på sätt och vis förälskar sig i den mytiska revolvermannen Shane (Alan Ladd i sin sista roll), som blir hans fadersgestalt. Kärleken mellan syskon förekommer ibland, som i Nénette och Boni (Nénette et Boni 1996), eller Förnuft och känsla (Sense and Sensibility 1995). I den sistnämnda finns en scen då yngre systern Dashwood (Kate Winslet) ligger för döden, och hennes storasyster (Emma Thompson) skriker ut sin sorg och förtvivlan, som hör till de starkaste jag sett. Även kinesiska Att leva (Huozhe 1994) har en fin syskonhistoria, mellan lillebror och storasyster, och ack så sorglig.

Bland alla de överväldigande känslor man kan få av filmer är lyckan vid ett lyckligt slut för ett tappert par bland de mest storslagna. Jag minns första gången jag såg Barbarkusten (Barbary Coast 1935), där Joel McCrea och Miriam Hopkins är förälskade mot alla odds. In i sista sekunden ser det ut som om den ondskefulla Edward G. Robinson ska lyckas hålla dem åtskilda. Men så, plötsligt, oväntat, när allt är nattsvart, vänder det, och kärleken segrar, och jag blev så exalterad att jag började dansa runt på golvet framför tv:n.

Det är sällan jag gråter när jag ser en film, senast det hände var 2002 på en biograf i Singapore, men vissa filmer griper alltid extra mycket, såsom kärlekshistorien i Soluppgång (Sunrise 1927). Jag har sett den flera gånger, och varje gång med en klump i halsen från början till slut. Den handlar om ett gift par på landet. Mannen eggas dock av en spännande kvinna från staden att följa med henne dit, där livet är glamoröst och champagnen flödar. Han planerar att dränka sin fru på en roddtur för att bli av med henne, men han är oförmögen att genomföra dådet. Hon förstår dock, och flyr själv till staden, förkrossad. Han spenderar sedan resten av filmen med att försöka gottgöra sina synder. Det unga paret spelas av George O'Brien och Janet Gaynor, och hennes förgråtna ögon förföljer mig ända sedan jag såg dem för första gången. Soluppgång är en av de största kärleksfilmerna för att den har med så många aspekter på dess kraft. Passionen, ångern, förlåtelsen, hatet, driften, lyckan, som alla tillhör kärlekens beståndsdelar.

Annars är kanske den främsta skildraren av mörk kärlek Max Ophüls. Verksam i Tyskland, Frankrike och USA, fast med en sensibilitet som en adelsman i Wien under Habsburgsmonarkins sista dagar, så gjorde han de vackraste och mest desperata kärleksfilmer man kan tänka sig. Din för evigt (Liebelei 1933), Fångad (Caught 1949), Kvinna i fara (The Reckless Moment 1949), Kärlekens fröjder (Le plaisir 1951) och Bröllopsgåvan (Madame de... 1953) bland dem. Men störst av dem är Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman 1948), baserad på Stefan Zweigs novell. Den store förföraren Stefan (Louis Jourdan) har en kort relation med den unga Lisa (Joan Fontaine). Som liten var det allt hon längtade efter, som äldre var det allt hon mindes. Men han såg henne aldrig som liten, och har glömt henne nu, och hon lever hela filmen med sin passion inom sig, i ett Wien som i Ophüls och fotografen Franz Planers bilder är mer förföriskt och smäktande än någon stad någonsin varit.

En annan stor kärleksskildrare är Michael Powell, i samarbete med Emeric Pressburger. I Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946), dör David Nivens figur i en flygkrasch, men på grund av en miss i himlen hämtas han inte upp, utan blir kvar på jorden ett par timmar, och under dessa timmar hinner han förälska sig i en kvinna. När han sedan hämtas vägrar han, och en rättegång "på andra sidan" får avgöra hans öde. En film som i sin fantasi och ambition får de flesta andra att blekna. En vän sa träffande om den att den såg på världen på ett helt nytt sätt, och därför gav honom en ny syn på världen också.

Powell och Pressburgers andra stora kärleksfilm, Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945), har jag redan skrivit om (här).

I koreanska Singles (2003) berättas om två unga kvinnors vedermödor med män, men när den ena av dem blir gravid bestämmer de sig för att leva tillsammans och uppfostra barnet ihop. Det är precis som i Barbarkusten ett slut som fick mig att jubla av glädje. Hemmafruarna som finner kärlek till varandra i indiska Fire (1996) och flyr in i den, bort från sina trångsynta män, är en annan särdeles vacker kärleksfilm, liksom thailändska Tropical Malady (Sud Pralad 2004), i alla fall den första delen av den. En soldat och en ung man från landet finner varandra i en öm, tafatt, spretig kärlekshistoria. Det finns en ljuvlig scen där de två sitter på en slags scen och pratar medan den ena försöker smeka den andres hand. Handen är lite undanglidande, men till slut finner den ro i den andra.

Den scenen påminner om min favoritkärleksscen framför alla andra, från Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Det är alltså inte Thailand 2004 och det är inte två män, det är USA 1943 och det är en man och en kvinna (Joel McCrea och Jean Arthur), men det de har gemensamt är att paret förstrött pratar om något irrelevant, medan den ena försynt vänslas med den andra. Här pratar hon om vad hon ska laga för middag till sin fästman, medan han (som alltså inte är fästmannen), kysser hennes än här, än där. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket. Men den är så fylld av ömhet, innerlighet, erotik och passion, trots att det är så vardagligt och enkelt (och fullt påklädd). Den är precis så simpel och banal som kärleken är när den är som bäst. Så självklar, så direkt, att man inte behöver prata om den eller göra något väsen av den. Den bara är.

----------------------------------------------
Nästan alla nämnda filmer finns på dvd, om inte i Sverige så i England. Exempelvis har det precis (i England) släppts en fin serie med fyra av Max Ophüls filmer.

fredag, november 10, 2006

Veckans dvd-tips: Tristram Shandy

Den bygger visserligen på en bok, men filmatiseringen Tristram Shandy (A Cock and Bull Story) riskerar inte att bli jämförd med sin förlag, skriven av Laurence Sterne på 1760-talet. Mest på grund av att ytterst få, nu levande, har läst den. Det är en besynnerlig, burlesk bok, och filmen, som utspelas i nutid, är tämligen besynnerlig också, snudd på bisarr, det har den gemensamt med boken. Det är också alldeles ljuvlig. Den är regisserad av Michael Winterbottom, som håller ställningarna som en av Englands, och Europas, mest intressanta och kreativa filmskapare, och filmen har hans sedvanliga direkta och avsminkade anslag, fotograf är Marcel Zyskind. Handlingen är svår att beskriva (manuset är skrivet av Frank Cottrell Boyce), men utspelas under en filminspelning av boken den bygger på. Främst handlar den om "Steve Coogan", skådespelaren med världens största ego, spelad av Steve Coogan. Coogan har spelat den rollen förut, i en av Jim Jarmusch kortfilmer i serien Coffee and Cigarettes, och han gör det obehagligt, lustfyllt, bra.

Ruth Halldén har skrivit att boken är som "en vindsröjning, loppmarknad eller pappersinsamling.", filmen är mer som en egopunktering, skådespelarsatir eller berättarekvilibrium. Missa den inte!

måndag, november 06, 2006

Den svenska filmen: 30-talet

Om den svenska 20-talsfilmen brukar kallas för guldåldern, så är den svenska 30-tals filmen den mest utskällda epoken. Naturligtvis är det en smula orättvist. Det världsrykte den svenska filmen haft på 20-talet, och det nyskapande bildspråk som utvecklades då, av det levde inte mycket kvar när ljudet kom till biograferna, men 1930-talet var mer än bara ett lågkulturellt träsk enbart bestående av pilsnerfilmer och vulgariteter.

Det började inte lovande, filmbranschen var i djup kris i slutet av 20-talet och en bit in på 30-talet, delvis beroende på depressionen, folk var utfattiga och arbetslösa, så de hade inte möjlighet att gå på bio. Men när de väl gick, och i mitten av 30-talet ökade biobesöken kraftigt, så såg man helst glada och upplyftande filmer. Och man gick ofta. Bara i Stockholm såldes drygt 12 miljoner biobiljetter perioden 1938/39. En stockholmare gick på bio drygt 20 gånger om året. Jämför det med 2005 då en stockholmare gick på bio i snitt 2,7 gånger om året.

30-talet var också decenniet då ljudfilmen kom till Sverige. Från 1931 var alla svenska filmer ljudfilmer. Man testade i början att dubba utländska filmer till svenska, men det blev ett fiasko, och textning blev istället, som tur var, det svenska modellen. 1930-talet var också decenniet då filmkritiken blev myndig, med namn som Artur Lundkvist, Stig Almqvist, och, naturligtvis, Bengt Idestam-Almquist, som skrev under signaturen Robin Hood.

Men som sagt, även om biobesöken ökade, och bevakningen av filmen fördjupades, så var det mest klagomål från kulturetablissemanget.

25 februari 1937 hölls i Konserthuset i Stockholm ett krismöte om den svenska filmen, arrangerat av Sverige Författareförening, där bland annat Wilhelm Moberg, Ivar Harrie och Carl Björkman medverkade. Moberg varnade för att filmen massreproducerade dumheten för att sedan "mata människosjälarna" med den, och Björkman sa bland annat att "Svensk film är en skamfläck för vår kultur!"

Men det var främst på ett moraliskt, tematiskt plan de var upprörda, även de tvingades erkänna att tekniskt var det inget fel på den svenska filmen. Och det är slående hur raffinerat, elegant och professionellt man arbetade, och hur många filmer som utmärker sig visuellt. Inte minst samarbetet mellan regissör Gustaf Molander och fotograf Åke Dahlqvist. Tillsammans gjorde de 11 filmer på 30-talet, däribland den kanske främsta svenska 30-tals filmen av dem alla, Intermezzo (1936). Det är en bildspråk visserligen anpassat efter ämnet, men genomgående sofistikerat, som väl kunde mäta sig med internationella storheter. De var inte heller främmande för att experimentera, kanske främst i En natt (1931), fylld av expressionistiska inslag, udda vinklar, dramatisk ljussättning. Men även en anspråkslös komedi som Familjens hemlighet (1936) imponerar med sin stil och finess. Andra exempel på Molander/Dahlqvists samarbete är Swedenhielms (1935) och En kvinnas ansikte (1938), båda med Ingrid Bergman, som också är magnifik i Dollar (1938). Gustaf Molanders betydelse för Ingrid Bergman är ett ämne för sig, hur som helst är filmerna de gjorde tillsammans genomgående riktigt bra.

Det som kultureliten vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn. Pilsnerfilmernas pilsnerfilm, Pensionat Paradiset (1937) brukar lyftas fram som det absoluta bottennappet. Men den är faktiskt ganska rolig, och färgstark, där Thor Modéen gör sitt nummer "Jag är en äkta mexikanare", och bitchiga gamla tanter rynkar på näsan, spelade av bland annat Julia Caesar. I en scen sitter en tant och läser dödsannonserna, men kastar besviket ifrån sig tidningen med kommentaren "Det var inte många som dött idag." En annan skön scen försöker hon fälla upp en solstol, men misslyckas och tillkallar en husa med uppmaningen "Kan Anna försöka fälla upp stolfan?"

Det fanns också en bredd i filmutbudet, det gjordes till och med en film om amerikanska inbördeskriget, John Ericsson - segraren vid Hampton Roads (1937), där Victor Sjöström spelar titelrollen som uppfinnaren John Ericsson. I Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar att det var "filmen som visade att amerikanska inbördeskriget egentligen sköttes av en svensk", och förvisso får Ericsson en stor roll i filmen, men den har också en uppsättning skådespelare av en kaliber få nutida svenska kan mäta sig med. Utöver Sjöström, Hilda Borgström, Edvin Adolphson och Olof Winnerstrand. Och bortsett från det måste man imponeras över ambitionen att göra just en film på det temat.

John Ericsson – segraren vid Hampton Roads regissör var Gustaf Edgren, som var något av folkhemmets regissör (medan Molander var borgerlighetens skildrare). En av Edgrens mest berömda filmer från 30-talet är Karl Fredrik regerar (1934). Det är nästan som en propagandafilm för Socialdemokraterna. En film om både saltsjöbadsandan och kärlek. Sigurd Wallén spelar stataren som blir politiker och minister (i jordbruksfrågor). Även den är också ett exempel på den berättarbegåvning och tekniska skicklighet som fanns. Sju år före Citizen Kane (1941) imponerar den med mästerlig redigering och ljudövergångar.

Bland 30-tals filmerna märks också två fina vardagsskildringar av Schamyl Bauman, Karriär (1938) och Vi två (1939). Den förstnämnda är ett kvickt, bittert och välspelat drama om teaterdrömmar. Signe Hasso och den magnifika Tollie Zellman spelar huvudrollerna. Signe Hasso spelar även den kvinnliga huvudrollen i Vi två, om ett gift pars vedermödor i vardagen. Så vardaglig är den att även badrummet blir en spelplats och långt före Harriet Anderssons och Lars Ekborgs nakenbad i Sommaren med Monika (1953) finns här en nakendusch-scen, vilket kändes närmast chockerande när jag såg filmen.

En sak med 30-talet är alla dessa skådespelare som i dag ofta är helt bortglömda, men som kunde vara alldeles väldigt bra. Jag har redan nämnt bland annat Olof Winnerstrand, Tollie Zellman, Hilda Borgström, andra namn är Gösta Cederlund och Georg Rydeberg. De fortsatte alla in i 40-talet, och förde med sig sina talanger till vad som jag ibland undrar om det inte är svensk films verkliga guldålder. En som tyvärr inte var med längre på 40-talet är Gösta Ekman, som man dock kan njuta av i flera 30-tals filmer.

Det gjordes mycket skit på 30-talet, kanske rent av var det så att det mesta var skit. Det var också ett decennium där antisemitismen låg och ruvade, ibland öppet, ibland under ytan. Men det var också då Ingrid Bergman debuterade, det var då Thor Modéen var som roligast, det var då Gustaf Molander och Åke Dahlqvist hade sin storhetsperiod, det var då Intermezzo gjordes, det var helt enkelt en tid som förtjänar att återupptäckas.

Men stämningen var en annan då. Och 1940, när Anders Henriksson gjorde Ett brott, visste inte kritikerna till sig av glädje (även Robin Hood, föga förvånande eftersom han skrivit manuset). Äntligen en svensk kvalitetsfilm sa man. I själva verket är Ett brott klumpig, valhänt och övertydlig, och synnerligen blek i jämförelse med så många andra 30-tals filmer. Ska man idag välja ut en viktig film från 1940 ligger snarare Med dej i mina armar bättre till. Varför? För det var Hasse Ekmans debutfilm. Men det är en annan historia, som jag redan berättat (här).

Här är några tidigare artiklar från filmforum om äldre svensk film:
programförklaring (här)
Ingrid Bergman (här)
Arne Mattsson (här)