Panegyri (om Wes Anderson)

För en timme och en evighet sen var Cate Blanchett gäst hos stolpskottet Jay Leno, och då berättade hon att hon spelade in en film i Italien med Bill Murray, i regi av Wes Anderson. I samma ögonblick hon sa det väcktes i mig en intensiv längtan. Cate Blanchett är kanske min favorit bland skådespelerskor idag, och Bill Murray är en idol, även om försvinnande få av hans filmer haft några mer betydande kvaliteter (om de ens haft några). Men framför allt var det Wes Andersons namn som lockade. Han har smugit sig på mig. Rushmore kom 1999, och fick aldrig premiär i Sverige, den bara hyllades av världsvana krönikörer. Själv såg jag den inte. Filmen därpå, The Royal Tenenbaums, hade dock biopremiär här, och jag gick och såg den, sent om sider, på en liten salong, mitt på dagen och utan vidare förväntningar. Jag golvades rakt av. Knockades ur stolen. Sublim är väl ordet jag till slut kom fram till bäst beskrev den. Sen såg jag omgående Rushmore. Inte lika bra kanske, men stor och personlig filmkonst var det ändå. Sen, förra året, fick jag till slut se hans första film Bottle Rocket, från 1995. Den var betydligt enklare och mindre stiliserad, men störtskön och alldeles, alldeles underbar. Och nu, hans fjärde film på tio år är här, The Life Aquatic with Steve Zissou. Den är störtskön den också.
För varje film har Anderson gått lite längre, och det här är den mest utflippade av dem alla. Det är bara fantasin som sätter gränser heter det, men om ens fantasi är gränslös? Bildmässigt är The Life Aquatic en bombastisk orgie i äkta fejkade specialeffekter, animationer, technicolorexplosioner och ekvilibristiska åkningar upp och ner mellan hytterna i Steve Zissous nedslitna fartyg. En rad särpräglade typer utgör rollgalleriet, och humorn är, ja, svårförklarad men obetalbar. Det ända irritationsmomentet var ett inslag med pirater som störde filmens stämning. Sen är den kanske också lite väl manlig, kvinnorollerna är små, om än viktiga.

Men allt står inte rätt till, något har gått förlorat för varje film. Det bästa med Bottle Rocket var den vackra, stillsamma kärlekshistorien mellan den ena huvudpersonen och en städerskan på ett motell. Hon kunde bara spanska, han bara engelska, men ändå så var de ständigt tillsammans, och pratade med varandra, och upplevde den stora kärleken. Det fanns en ömhet och värme där som var oemotståndlig och ljuvlig. Och just den känslan har sen fått allt svårare att komma fram genom Andersons ironier och bildkompositioner. Men samtidigt har varje film överträffat den föregående i djärvhet och experimentlusta och det har kommit mörkare stråk in i historierna. Så även om filmerna är lika varandra, är de också olika. Och jag kan inte säga vilken som är bäst. De är alla storartade. Wes Anderson är en av vår tids främsta filmskapare. Tillsammans med Michael Mann det bästa USA har att erbjuda idag. Om han lyckas återfå ömheten från Bottle Rocket utan att försaka de nya landvinningar han gjort finns det ingen gräns för hur långt han kan nå.