I Hannah och hennes systrar (Hannah and Her Sisters 1986) genomgår Mickey Sachs (Woody Allen) en svår livskris och funderar på att skjuta sig i huvudet, men så går han och ser bröderna Marx Fyra fula fiskar (Duck Soup 1932) på bio, och återfår sin tro på livet och mänskligheten. Där får filmkonsten verkligen en terapeutisk verkan.
Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.
Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.
Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.
----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.
Visar inlägg med etikett psykologi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett psykologi. Visa alla inlägg
tisdag, april 22, 2008
måndag, april 09, 2007
Vertigo
En liten varning till den som ännu inte sett Vertigo. Det är en film som är full av överraskningar, men för att kunna skriva om filmen kommer jag att nämna flera av dem. Vill du se filmen lyckligt ovetandes om vad som händer så spring till videobutiken och hyr filmen nu, och läs efteråt.
Det är förstås Alfred Hitchcock som regisserat den, detta bisarra drömspel, en av de mest analyserade, omdebatterade, älskade och inflytelserika av filmer. För mig växer den fortfarande, och jag tror att den senaste gången jag såg den så grep den mig mer än någon av de tidigare gångerna.
Det är 18 år sedan jag såg Vertigo för första gången, och den gången var jag inte särskilt förtjust. Jag tyckte den var konstig och långsam, men jag såg hela i alla fall. Något år senare gick den på tv igen, och jag såg den då också. Nu tyckte jag om den mer, och kommande år köpte jag den till mig själv i födelsedagspresent. Sen dess har jag inte kunnat släppa den, och varje gång den visas på bio ser jag den igen, för där kommer den mest till sin rätt.
Vertigo fick i Sverige den menlösa titeln En studie i brott, som både är banalt, och en smula missvisande. Om man nu nödvändigtvis ville döpa om den (Svindel hade varit en översättning), hade En studie i besatthet varit bättre. Har den funnits en rollfigur mer besatt än Scottie (James Stewart), och har det funnits någon vars besatthet tagit sig en mer pervers form? Scottie förlorar kvinnan han älskar, och när han träffar en kvinna som är lik henne, använder han den nya, levande, kvinnan som en modell av vilken han bygger en kopia av sin döda kärlek. Han förändrar hennes klädsel, sminkning, hårfärg och frisyr, tills hon blir en exakt avbild av originalet.
Men det är först under den sista halvtimmen, och den är mer konventionell än de 90 minuter som kommer dessförinnan. Om sista halvtimmen är pervers och en smula äcklig, är den första delen drömsk, slö och med en stillsam humor. Filmen är i sin helhet hypnotisk och förförisk, men de två delarna är det på olika sätt.
Vad som händer i första delen är att en pensionerad polis (Scottie) får i uppdrag att skugga en väns fru, Madeleine, spelad av Kim Novak. Frun förefaller vara besatt av sin mormorsmor, som tog livet av sig i unga år. Maken fruktar nu att hans fru även hon ska begå självmord. Så Scottie följer efter Madeleine, och dag efter dag åker du upp och ner för San Franciscos gator. Allting tyder på att Madeleine verkligen blivit besatt, och i sina försök att rädda henne förälskar sig Scottie i henne. Känslorna är besvarade, men det hjälper inte. Hon dör ändå framför hans ögon, och chocken är så kraftig att han bryter ihop, slutar prata och hamnar på mentalsjukhus. Så slutar den första delen, och den sista halvtimmen tar vad.
Vissa har tolkat hela filmen som en döende mans mardrömsvision. Filmen inleds nämligen med en sekvens då Scottie med en kollega jagar en man över några hustak. Delvis på grund av Scottie faller hans kollega ner och slår ihjäl sig. Scottie blir hängande i ett stuprör. I nästa klipp är han hemma hos en kvinna, har pensionerat sig från polisen, och pratar om korsetter. Hur kom han dit? Vem hjälpte honom ner från taket? Allt lämnas öppet, och det är detta som gjort att vissa tolkat allt som sker i filmen som en vision Scottie har innan han själv faller ner bredvid sin döda kollega.* Under de gånger jag sett den har en annan tolkning vuxit sig starkare hos mig. Jag tror att allt som händer i filmen fram till han hamnar på sjukhus verkligen händer, men den sista delen, det är vad han fantiserar om på sjukhuset, det är hans sätt att sona sin skuld, och inte något som verkligen händer. Varför tror jag det? Dels för att det är sannolikt att han undermedvetet skulle göra så för att rättfärdiga sig själv. Den delen är annorlunda i sitt tonfall, hans väninna Midge (med vilken han pratade korsetter) har försvunnit, och Gavin Elster, en annan viktig rollfigur i första delen, är inte heller med längre. Dessutom, i filmens sista bild står Scottie framåtlutad i en märklig ställning, nästan exakt samma som i den mardröm han har innan har blir inlagd på sjukhuset. Det är naturligtvis lite vagt, men det är en av filmens styrkor att den inbjuder till den typen av tolkningar och spekulationer.
Hitchcock har tidigare flirtat med surrealism, han har alltid vart makaber, och voyeurtematiken har funnits där sedan första början. På ytan kyliga blondiner med ett passionerat inre har ständigt varit hans kvinnliga centralfigur (Vertigo är verkligen rena julafton för feministiska teoretiker och teorier, hela filmen är som ett levande exempel på kvinnan som objekt, som fantasi, som to-be-looked-at-ness, samtidigt som den problematiserar mannens roll). En vanlig mans kamp mot en ond, fientlig omvärld är ett annat av Hitchcocks mest centrala motiv, men ingenstans har alla dessa olika delar av Hitchcocks filmkonst varit så framträdande som just i Vertigo. Jag skulle inte säga att det är den film av hans som jag tycker mest om, men det är den som jag känner mest respekt inför, och det är kanske den mest udda film han gjort. Den är undanglidande och mångfacetterad, och man bör se den flera gånger. Det är en film där varje scen har en underton, varje replik betyder något annat än det utsagda, och där allt är flyktigt. Det är en film där en man ser en kvinna ta in på ett hotell och ställa sig vid hotellrumsfönstret, men när han själv sekunden efter går in på hotellet är inte kvinnan där, och har aldrig varit där heller. Vad är det egentligen som händer? Kan man lite på något, och någon? Är kanske allt bara en febrig dröm i alla fall?
Filmen har inte bara sin fascinerande story, som har många upphovsmän. Den har också James Stewart fantastiska rollprestation, som man kan tänka sig var väldigt krävande. Den har Robert Burks foto, dels av San Francisco, som verkligen blir en egen karaktär i filmen, och dels av människorna. Den har också Bernard Herrmanns musik, som är makalös, och så genialt integrerad med filmen att de två inte går att tänka sig utan varandra. Här är verkligen filmen och musiken ett, en helhet där de två förutsätter varandra. Musiken har också samma känsla av sinnlig övernaturlighet som filmen i sin helhet.
Och, förstås, filmen har Hitchcock. Han märks i varje scen, i varje bild. Han märks genom den oväntade humorn, de excentriska kameravinklarna och åkningarna, bildkompositionerna och alla de teman som jag beskrev ovan. Under 1950-talet var Hitchcock så makalöst imponerande, i film efter film knuffade han sig själv och filmkonsten, längre och längre, han varierade sina teman, han excellerade i bildkonst och han gjorde sig själv till en av 1900-talets främsta och viktigaste konstnärer. För den som tvivlar på de orden, se Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), Fönstret åt gården (Rear Window 1954), Ugglor i mossen (The Trouble With Harry 1955), Fel man (The Wrong Man 1957) och I sista minuten (North By Northwest 1959). Han var en briljant regissör redan på 1930-talet, och han var det på 1940-talet, och även på 1960-talet, även om han då började bli trött. Men det var på 50-talet han var som mest innovativ och mest inflytelserik. Vertigo är det främsta exemplet på detta.
-------------------------------------------------------------
*San Franciscos store skribent från förra sekelskiftet, Ambrose Bierce, har skrivit en novell om en döende mans mardrömsvision, och det har också bidragit till den tolkningen av Vertigo.
Det är förstås Alfred Hitchcock som regisserat den, detta bisarra drömspel, en av de mest analyserade, omdebatterade, älskade och inflytelserika av filmer. För mig växer den fortfarande, och jag tror att den senaste gången jag såg den så grep den mig mer än någon av de tidigare gångerna.
Det är 18 år sedan jag såg Vertigo för första gången, och den gången var jag inte särskilt förtjust. Jag tyckte den var konstig och långsam, men jag såg hela i alla fall. Något år senare gick den på tv igen, och jag såg den då också. Nu tyckte jag om den mer, och kommande år köpte jag den till mig själv i födelsedagspresent. Sen dess har jag inte kunnat släppa den, och varje gång den visas på bio ser jag den igen, för där kommer den mest till sin rätt.
Vertigo fick i Sverige den menlösa titeln En studie i brott, som både är banalt, och en smula missvisande. Om man nu nödvändigtvis ville döpa om den (Svindel hade varit en översättning), hade En studie i besatthet varit bättre. Har den funnits en rollfigur mer besatt än Scottie (James Stewart), och har det funnits någon vars besatthet tagit sig en mer pervers form? Scottie förlorar kvinnan han älskar, och när han träffar en kvinna som är lik henne, använder han den nya, levande, kvinnan som en modell av vilken han bygger en kopia av sin döda kärlek. Han förändrar hennes klädsel, sminkning, hårfärg och frisyr, tills hon blir en exakt avbild av originalet.
Men det är först under den sista halvtimmen, och den är mer konventionell än de 90 minuter som kommer dessförinnan. Om sista halvtimmen är pervers och en smula äcklig, är den första delen drömsk, slö och med en stillsam humor. Filmen är i sin helhet hypnotisk och förförisk, men de två delarna är det på olika sätt.
Vad som händer i första delen är att en pensionerad polis (Scottie) får i uppdrag att skugga en väns fru, Madeleine, spelad av Kim Novak. Frun förefaller vara besatt av sin mormorsmor, som tog livet av sig i unga år. Maken fruktar nu att hans fru även hon ska begå självmord. Så Scottie följer efter Madeleine, och dag efter dag åker du upp och ner för San Franciscos gator. Allting tyder på att Madeleine verkligen blivit besatt, och i sina försök att rädda henne förälskar sig Scottie i henne. Känslorna är besvarade, men det hjälper inte. Hon dör ändå framför hans ögon, och chocken är så kraftig att han bryter ihop, slutar prata och hamnar på mentalsjukhus. Så slutar den första delen, och den sista halvtimmen tar vad.
Vissa har tolkat hela filmen som en döende mans mardrömsvision. Filmen inleds nämligen med en sekvens då Scottie med en kollega jagar en man över några hustak. Delvis på grund av Scottie faller hans kollega ner och slår ihjäl sig. Scottie blir hängande i ett stuprör. I nästa klipp är han hemma hos en kvinna, har pensionerat sig från polisen, och pratar om korsetter. Hur kom han dit? Vem hjälpte honom ner från taket? Allt lämnas öppet, och det är detta som gjort att vissa tolkat allt som sker i filmen som en vision Scottie har innan han själv faller ner bredvid sin döda kollega.* Under de gånger jag sett den har en annan tolkning vuxit sig starkare hos mig. Jag tror att allt som händer i filmen fram till han hamnar på sjukhus verkligen händer, men den sista delen, det är vad han fantiserar om på sjukhuset, det är hans sätt att sona sin skuld, och inte något som verkligen händer. Varför tror jag det? Dels för att det är sannolikt att han undermedvetet skulle göra så för att rättfärdiga sig själv. Den delen är annorlunda i sitt tonfall, hans väninna Midge (med vilken han pratade korsetter) har försvunnit, och Gavin Elster, en annan viktig rollfigur i första delen, är inte heller med längre. Dessutom, i filmens sista bild står Scottie framåtlutad i en märklig ställning, nästan exakt samma som i den mardröm han har innan har blir inlagd på sjukhuset. Det är naturligtvis lite vagt, men det är en av filmens styrkor att den inbjuder till den typen av tolkningar och spekulationer.
Hitchcock har tidigare flirtat med surrealism, han har alltid vart makaber, och voyeurtematiken har funnits där sedan första början. På ytan kyliga blondiner med ett passionerat inre har ständigt varit hans kvinnliga centralfigur (Vertigo är verkligen rena julafton för feministiska teoretiker och teorier, hela filmen är som ett levande exempel på kvinnan som objekt, som fantasi, som to-be-looked-at-ness, samtidigt som den problematiserar mannens roll). En vanlig mans kamp mot en ond, fientlig omvärld är ett annat av Hitchcocks mest centrala motiv, men ingenstans har alla dessa olika delar av Hitchcocks filmkonst varit så framträdande som just i Vertigo. Jag skulle inte säga att det är den film av hans som jag tycker mest om, men det är den som jag känner mest respekt inför, och det är kanske den mest udda film han gjort. Den är undanglidande och mångfacetterad, och man bör se den flera gånger. Det är en film där varje scen har en underton, varje replik betyder något annat än det utsagda, och där allt är flyktigt. Det är en film där en man ser en kvinna ta in på ett hotell och ställa sig vid hotellrumsfönstret, men när han själv sekunden efter går in på hotellet är inte kvinnan där, och har aldrig varit där heller. Vad är det egentligen som händer? Kan man lite på något, och någon? Är kanske allt bara en febrig dröm i alla fall?
Filmen har inte bara sin fascinerande story, som har många upphovsmän. Den har också James Stewart fantastiska rollprestation, som man kan tänka sig var väldigt krävande. Den har Robert Burks foto, dels av San Francisco, som verkligen blir en egen karaktär i filmen, och dels av människorna. Den har också Bernard Herrmanns musik, som är makalös, och så genialt integrerad med filmen att de två inte går att tänka sig utan varandra. Här är verkligen filmen och musiken ett, en helhet där de två förutsätter varandra. Musiken har också samma känsla av sinnlig övernaturlighet som filmen i sin helhet.
Och, förstås, filmen har Hitchcock. Han märks i varje scen, i varje bild. Han märks genom den oväntade humorn, de excentriska kameravinklarna och åkningarna, bildkompositionerna och alla de teman som jag beskrev ovan. Under 1950-talet var Hitchcock så makalöst imponerande, i film efter film knuffade han sig själv och filmkonsten, längre och längre, han varierade sina teman, han excellerade i bildkonst och han gjorde sig själv till en av 1900-talets främsta och viktigaste konstnärer. För den som tvivlar på de orden, se Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), Fönstret åt gården (Rear Window 1954), Ugglor i mossen (The Trouble With Harry 1955), Fel man (The Wrong Man 1957) och I sista minuten (North By Northwest 1959). Han var en briljant regissör redan på 1930-talet, och han var det på 1940-talet, och även på 1960-talet, även om han då började bli trött. Men det var på 50-talet han var som mest innovativ och mest inflytelserik. Vertigo är det främsta exemplet på detta.
-------------------------------------------------------------
*San Franciscos store skribent från förra sekelskiftet, Ambrose Bierce, har skrivit en novell om en döende mans mardrömsvision, och det har också bidragit till den tolkningen av Vertigo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
