Filmarkivet (13)

Den förra filmen som valdes in i arkivet var från 1974 (läs om den här), så det är ett ganska långt hopp till film nummer tretton, som är från 1991. Det betyder naturligtvis inte att det inte hände något relevant åren däremellan, men det är fråga om ett urval, och den trettonde filmen liknar ingen annan film, så därför blir den nästa film. De flesta av de tidigare filmerna i arkivet har varit korta och koncisa, men den trettonde filmen är tvärtom.

Den sköna satmaran (La belle noiseuse) är nämligen fyra timmar lång, och i princip det enda som händer under dessa fyra timmar är att en konstnär (Michel Piccoli) gör kolskisser av en modell (Emmanuelle Béart). Men det är just längden som gör filmen, för genom sin längd och lugn går filmen på djupet, och låter den sjunka in, och ger åskådaren en upplevelse som är både filmisk och själslig. Med sin händelsefria och repetitita stil blir den rofylld och samtidigt spännande, då konstnärens arbete under fyra timmar blir lika viktigt för oss som för honom. Det är sällan man får chansen att så ohämmat ges en inblick i en skapande process, och det är synnerligen stimulerande.

Men det är inte en dokumentär, utan en film, en film om spel, illusioner och konstnärsskap, och på så vis är det en typisk Jacques Rivette-film. Den är varm, vacker, mjuk, stillsam och inkännande, men det är för sin berättarstil, för sin kompromisslösa och hängivna fokusering på en detalj, som den förtjänar en plats i Filmarkivet.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här

Scenen

Vissa filmscener lämnar ett outplånligt intryck, och ibland kan en enskild scen lyfta en hel film som i övrigt är ganska medioker. Det kan vara rent visuellt, men oftast är det en känsla i scenen som gör den så minnesvärd, kanske i kombination med det visuella uttrycket. Ibland krävs det att man ser scenen i sitt sammanhang för att den ska få sin fulla effekt, men ibland är scenen sig själv nog.

Låt mig hur som helst presentera en ny återkommande serie på filmforum, Scenen, som i all anspråkslöshet är ett försök att återge några av mina favoritscener ur filmhistorien.

Den scen som för äran att inleda är från Den sista färden (Deliverance 1972), John Boormans mytiska och ekologiska thriller. Den handlar om fyra män som på sin semester paddlar på en flod i den amerikanska vildmarken, en flod som ska dämmas upp, och därför är hotad. Männen hamnar i konflikt med några slemmiga hillbillies, och semestern förvandlas till en mardröm. Det är en obehaglig, men samtidigt väldigt vacker, film (fotograferad av Vilmos Zsigmond), som innehåller fler starka scener. En är mot slutet, då de överlevande männen återvänt till civilisationen. Man får se en bild på floden, som stilla flyter fram, harmoniskt, men samtidigt lite hotfullt. Så plötsligt kommer en arm upp, rakt upp ur vattenmassorna. Det är en ögonblicksbild, men oförglömlig. En scen som inte släpper mig, och som är en av de jag först kommer att tänka på när jag får frågan om favoritscener.

Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.

Agent 007 ser rött

Vissa av er kanske minns att i mitt inlägg James Bond och jag (länk här) lovade jag att återkomma om den bästa Bondfilmen och nu tänkte jag leva upp till mitt löfte. Filmens regissör Terence Young sa en gång att han gjorde tre Bond-filmer, den första, den största, och den bästa. Huruvida Åskbollen (Thunderball 1965) fortfarande är den som setts av flest människor vet jag inte, men på de andra två punkterna hade han rätt, Agent 007 - med rätt att döda (Dr. No 1962) är den första långfilmen om James Bond, och Agent 007 ser rött (From Russia With Love 1963) är den bästa Bondfilmen. Den är inte bara det, den är en av de bästa spionfilmerna, ja, en av de bästa filmerna över huvud taget. Andra Bondfilmer kan vara underhållande, och ibland bra, men ingen kommer ens i närheten av Agent 007 ser rött. Den är på många sätt en klassisk Bondfilm, och det är den första i vilken Blofeld (Eric Pohlmann) är med, och Q, spelad av Desmond Llewelyn, men samtidigt är den annorlunda, den har en annan ton. Bara det att den är inspirerad av såväl Alfred Hitchcock som Alain Resnais säger något om hur annorlunda den är.

När president John F. Kennedy fick lista sina favoritböcker var Ian Flemings From Russia With Love (på svenska Kamrat mördare) med på den listan, vilket medförde två saker. Dels att kulturetablissemanget rynkade på näsan över presidentens läsvanor, dels att försäljningen av Flemings böcker sköt i höjden. I boken från 1957, Flemings femte om Bond, har ryssarna tröttnat på Bond, och vill hämnas för att han mördat flera av deras agenter, och därför lockas han till Istanbul, för att med hjälp av en rysk agent, Tatiana Romanova, stjäla en dechiffreringsmaskin. Red Grant heter mördaren, och Rosa Klebb hans chef. Filmen följer boken väl, med en viktig skillnad. I filmen är det den världsomspännande organisationen Spectre som vill mörda Bond, och de rollfigurer som i boken är onda ryssar är i filmen onda Spectreagenter, avhoppade från Sovjet. Spectre försöker i istället hetsa Storbritannien och Sovjet, öst och väst, mot varandra.

"Siamese fighting fish, fascinating creatures. Brave but of the whole stupid. Yes they're stupid. Except for the occasional one such as we have here who lets the other two fight. While he waits. Waits until the survivor is so exhausted that he cannot defend himself, and then like SPECTRE... he strikes!" säger Blofeld, i en av filmens höjdpunkter, och så kan kalla kriget också sammanfattas, öst och väst som två korkade fiskar som ständigt slåss, utan poäng. Resultatet blir, som Rosa Klebb (Lotte Lenya) säger: "The cold war in Istanbul will not remain cold very much longer."

Även på den här tiden innehöll Bondfilmerna visserligen humor, men de var på allvar på ett helt annat sätt än senare, med ett och annat undantag. Rollfigurerna är mänskliga på ett sätt som gör filmen mer levande, och mer spännande. Det finns en känsla i botten, och Kerim Bey (Pedro Armendariz), som är Bonds kontaktperson i Istanbul, är en översvallande personlighet, som ger filmen en oanad humanism, och mordet på honom är därför en chock, även så för Bond, spelad av Sean Connery. Manuset (skrivet av Johanna Harwood och Richard Maibaum) är också synnerligen snårigt, som det anstår en spionfilm, där engelsmän, ryssar, turkar, bulgarer och zigenare alla famlar i mörkret i Istanbuls gränder, utan att förstå att de alla bara är brickor i ett farligt spel. De är alla fast i sitt enkelspåriga tänkande om öst/väst, ond/god, att de inte förmår att lyfta blicken och se verkligheten för vad den är. Det är en aspekt som gått över huvudet på de som bara ser Bond-filmerna som imperialistiska och antikommunistiska.

Daniela Bianchi spelar Tatiana Romanova, och även hon ger filmen mänsklighet, och stil. Hon och Connery är ett synnerligen vackert par. Vackra är även miljöerna. Filmen är till större delen inspelad på plats i Istanbul, men även Venedig är en spelplats, samt, Orientexpressen. Det är här den bästa actionsekvensen i hela Bond-serien tar plats, ett slagsmål mellan Bond och mördaren Grant (Robert Shaw) i en trång liten hytt. Den är rent tekniskt föredömlig, och varje slag känns i magen, och Bond är sårbar på riktigt, vilket också det är något som sedan försvinner, redan i nästa film, Goldfinger (1964).

För att en film ska vara bra krävs känsla och engagemang, det har Agent 007 ser rött. Den är dessutom fylld av välfångade miljöer, spänning och intriger, fascinerande och levande karaktärer, bra musik, och en komplex historia, som delvis är en kommentar till hela idén om kalla kriget. Jag är en enkel man, jag kräver inte mer.

Saker jag har sett (4)

Det är några månader sedan jag såg den, men den släpper mig inte, Jeremiah Johnson (1972). Det är en grym, surrealistisk, poetisk film om en man som tar flodbåten så långt in i vildmarken det går, köper ett gevär, och beger sig av upp i bergen i Utah. Det utspelar sig under första hälften av 1800-talet, då vildmarken fortfarande var vild. Först lever han ensam, men efter en tid skaffar han sig en liten familj, bestående av en pojke som han adopterar efter att pojkens nybyggarfamilj mördats, och en kvinna som tillhör ursprungsbefolkningen. Men även hans familj mördas, vilket förvandlar honom till en bitter och dödsföraktande hämnare, innan han försvinner, förvandlad till en myt. Det är en film nästan utan dialog, och fylld av ett magnifikt, majestätiskt foto av den orörda naturen som gör filmen till en visuell, känslomässig odyssé. Många sekvenser är oförglömliga, bland annat en där Jeremiah Johnson träffar på en man som frusit ihjäl, men vars kropp är intakt, sittandes med ett gevär i handen, som om han fortfarande väntade på en hjort eller något annat byte. Vid ett annat tillfälle finner han en man nedgrävd i sand, så att bara huvudet är synligt. Men han är vid liv, och full vigör, och de börjar snacka, Jeremiah och huvudet.

Jeremiah Johnson gav upphov både till en längtan att få fly världen och leva själv i naturen, men samtidigt var den ångestfylld, och jag var glad att jag bodde mitt i stan, omgiven av människor.

Juliette i Det ligger en vit man i din säng mamma! (Romuald et Juliette 1988) är konstant omgiven av människor, hon har fyra barn som hon bor med i en tvåa i en av Paris förorter. På nätterna städar hon på ett företag som tillverkar yoghurt. När företagets VD blir (oskyldigt) misstänkt för insideraffärer och förgiftning tar han sin tillflykt till den enda han kan lita på, städerskan. Han får övernatta hos henne, vilket föranleder hennes yngsta son att väcka henne en morgon och säga den replik som fick bli filmens svenska titel. Den är något av en saga, i alla fall sista halvtimmen. Innan dess är den en ganska bra skildring av klassklyftor och maktens arrogans. Och hela tiden är den varm och sympatisk. Daniel Auteuil som spelar VD:n är en av de bästa skådespelarna överhuvudtaget, och även om det här inte är hans bästa insats är det alltid en fröjd att se honom, och han klarar komedi med samma självklarhet som tragedi. Firmine Richard som spelar Juliette är alldeles lysande, och blandar ömhet med den hårdhet man bara får om man är ensamstående fyrabarns mor.

På Thumbsucker (2004), en indiefavorit sen ett par år, hade jag en del förväntningar, men tyvärr infriades inte en enda av dem. Allt vara bara stelt och hämmat på typiskt indie-maner, och den grep aldrig tag, på något vis. Att alla pratade som man bara göra i en amerikansk indiefilm gjorde inte saken bättre. Tonårskriser och dysfunktionella familjer har skildrats många gånger, och ofta mycket bättre än här.

Vänner för livet (Reign Over Me 2007) hade jag inga förväntningar på, men den var ganska bra. Don Cheadle är inte utnyttjad så flitigt som han borde, är det bara Steven Soderbergh som fastnat för honom i USA? Filmen hade en skön stämning, den första timmen, men ju närmare slutet, desto mer tillrättalagt och förutsägbart och det fanns en del lite tråkiga klichéer om den hämmade mannen och hans behov av att hävda sig, men överlag var jag nöjd, och som sagt, mer Don Cheadle till folket! Senare i år kommer han i Talk to Me och den är jag förstås nyfiken på.

En annan jag alltid vill se mer av är som bekant Will Ferrell och härom dagen hyrde jag, sent om sider, A Night at the Roxbury (1998), och det är förstås inte filmkonst i dess renaste form, men nog så kul. Ingen Ferrellofil bör missa den. Den har dessutom ett härligt soundtrack, med Bee Gees Stayin' Alive i spetsen.

Will Ferrell fyller 40 år i år, vilket naturligtvis inte är någon ålder att tala om, särskilt inte jämfört med den portugisiske regissören Manoel de Oliveira, som fyller 99 i år, och som fortfarande är fullt aktiv som regissör, nu med ett par filmer om året. 1931 regisserade han sin första film, och snart är hans 46:e klar. Han måste äta mycket yoghurt. Han är kanske inte den mest spännande av filmskapare, och hans stiliserade, teatrala stil passar inte mig (Party (1996) är den jag tyckt bäst om, mycket tack vare Irene Papas rollprestation). Jag såg en av hans senaste filmer härom dagen, Belle toujours (2006), en slags uppföljare till Luis Buñuels Dagfjärilen (Belle de jour 1967), och den hade ett par bra scener, men trots sina dryga 60 minuter kändes den som en evighet.

Och för att det här inlägget inte ska kännas som en evighet det också så slutar jag här.

Genre (2) Gangsterfilmen

Genrefilmens storhetstid var kanske på 1930-talet, när olika filmbolag i Hollywood specialiserade sig på olika genres. Universal gjorde skräckfilmer, varav de mer kända är Dracula (1930) och Frankenstein (1931). Warner specialiserade sig på hårdkokta, samhällskritiska filmer, och det var här som den klassiska gangsterfilmen fick sitt genombrott, med trion Little Ceasar (1930), Public Enemy (1931) och Scarface (1932, men den spelades egentligen in först av de tre).

Visserligen är gangsterfilmen äldre än så. 1912 gjorde exempelvis D.W. Griffith The Musketeers of Pig Alley. Den film som annars brukar få äran att vara den första klassiska gangsterfilmen är Underworld från 1927. Gangsterfilmen är ursprungligen lika tidsstyrd som westernfilmen, den utspelas i USA under 20-talet och det tidiga 30-talet, det vill säga under depressionen och det som kallas förbudstiden (prohibition). Man hade nämligen 1919 i kongressen klubbat igenom en lag som förbjöd all konsumtion, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker i USA, och den lagen gällde från 1920 till 1933. Resultatet blev dock inte att folk slutade dricka alkohol, utan att brottsligheten sköt i höjden och organiserades. Olika ligor importerade eller tillverkade sprit som man sedan sålde på svartklubbar och annat, så kallade speakeasies. Kungen av dessa alkoholgangsters var naturligtvis Al Capone. Man var ganska framgångsrik i att muta polisen också, och därför är det inte så konstigt att Capone, trots att han var en mördare, smugglare och utpressare, fälldes för skattebrott.

Al Capone förekommer också i flera gangsterfilmer (och Tintin-album), både i förtäckt och öppen form. Ett exempel från senare år är De omutbara (The Untouchables 1987), där Robert de Niro spelar Capone. Över huvud taget så är det många av de klassiska gangsterfilmerna som bygger på personer som funnits i verkligheten och blev legendariska under sina ofta korta liv. Bonnie Parker och Clyde Barrow och John Dillinger är några exempel, där särskilt filmen om Bonnie och Clyde, Bonnie och Clyde (1967) är en filmhistorisk milstolpe.

Bonnie och Clyde hade inget med alkoholförsäljning att göra, det som drev dem var bland annat depressionen och fattigdomen i USA, och de, som så många andra gangsters, fick också ett gott rykte bland de sämre bemedlade, ibland något av en hjältestatus. Gangstern och filmkonsten hade alltså ett ganska speciellt förhållande, ibland blev det nästan tragikomiskt, som det faktum att John Dillinger sköts ihjäl av polisen utanför en biograf, efter att han sett gangsterfilmen Manhattan Melodrama (1934).

Den klassiska gangsterfilmen är en uppgång- och fallhistoria, om hur en missanpassad och fattig man arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin, och slutar med att bli nedskjuten av polisen. Det finns förstås varianter, men den var tämligen slitstark. Den sista klassiska gangsterfilmen är kanske Då lagen var maktlös (The Roaring Twenties 1939), som sammanfattar hela tiden, och genren, på ett överväldigande sätt. James Cagney, Humphrey Bogart och Jeffrey Lynn spelar tre kompisar, som efter att de återvänder till USA efter att ha kämpat i skyttegravarna i Europa under Första världskriget, väljer tre olika vägar framåt. Regissören är den produktive och underskattade Raoul Walsh, och den är både gripande, spännande och en viktigt tidsdokument. Den innehåller också ett av Walshs återkommande teman, kärlekstriangeln. Med det menar jag att i en rad av Walshs filmer återfinns en huvudperson, som obesvarat älskar en annan, medan en tredje person, obesvarat, älskar huvudpersonen. Huvudpersonen kan vara en kvinna eller en man, i detta fall är det James Cagney som spelar den rollen, de två kvinnorollerna spelas av Priscilla Lane och Gladys George. Detta tema ger filmen en oväntad dimension, och här som i så många av Walshs andra filmer, ger det en personlig touch på en genre som annars ofta är ganska formell.

Ett vanligt tema i gangsterfilmen var att låta två personer stå som varandras motsatser, på var sin sida av lagen. Det klassiska exemplet är Panik i gangstervärlden (Angels With Dirty Faces 1938), där James Cagney och Pat O'Brien är barndomsvänner som skiljs åt, där Cagney blir gangster och O'Brien präst. Filmen är intressant för att den skildrar gangsterns mytologiska roll, och hur barnen som växer upp i fattigdom ser upp till gangstern och har honom som sin idol och inspirationskälla. De får sig dock en tankeställare när filmen slutar, och Cagneys gangster döms till döden. Slutscenerna vid elektriska stolen tillhör något av de starkaste jag sett, och den dödsångest som Cagney visar upp får det att knyta sig i magen på mig bara genom att tänka på det.

På 1940-talet dök det upp nya genres och stilar, som tog över efter gangsterfilmen. Film noir som Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) är ett exempel, semidokumentärer som Ring Northside 777 (Call Northside 777 1948) ett annat. Fokus förflyttades mer till vanliga medelklassmänniskor som begick brott, utan att vara gangsters, eller till polisen och privatdeckaren. Gangsterfilmen levde kvar, men allt mer sparsamt, eller i alla fall mer svårdefinierad. Glödhett (White Heat 1949), av Raoul Walsh, är ett berömt exempel, återigen med James Cagney i huvudrollen. Om gangstern tidigare hade setts som en tragisk hjälte hade han nu förvandlats till ett psykotiskt monster med moderskomplex. En av de sista klassiska (och en av de bästa) gangsterfilmerna är The Rise and Fall of Legs Diamond (1960). Titeln säger allt egentligen, och regissören Budd Boetticher och fotografen Lucien Ballard valde att filma den som om den var gjord på 20-talet för att understryka känslan av tidsdokument.

I hetaste laget (Some Like It Hot 1959), med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis, är ett annat exempel på hur en gangsterfilmen kan te sig. Det som sätter hela filmen i rörelse är Saint Valentine's Day massakern 1929, då Al Capones gäng sköt ihjäl sex medlemmar av ett annat gäng (plus en oskyldig doktor som råkade vara närvarande) i ett garage. I filmen kallas han inte Al Capone, utan Spats Colombo, och det blir inte en hårdkokt gangsterfilm utan en komedi (med klara queerinslag) istället.

Gudfadern-trilogin får klassas till gangsterfilmen, men inte den klassiska, utan en senare variant, där gangstern inte längre är en självständig individ, utan allt har institutionaliserats, något som också skildrats i Underworld USA (1960) och Point Blank (1967). Jag nämnde ovan De omutbara men den är egentligen inte en gangsterfilm, eftersom den har polisen som huvudpersoner.

Hittills har jag koncentrerat mig på den amerikanska gangsterfilmen, men den förekommer också i andra länder. Kanske särskilt så i Frankrike. Jag har tidigare skrivit om Jean-Pierre Melville (här), som gjorde en serie gangsterfilmer på 1950- och 1960-talet. Även i Japan finns det en tradition av gangsterfilmer, ett fantastiskt exempel är Revolvern (eller Strykarhunden) från 1949 (Nora inu), med Toshiro Mifune och Takashi Shimura, skriven och regisserad av Akira Kurosawa. Japan har sin maffia, som kallas yakuza, och de förekommer ofta på film, på 90-talet gjorde till exempel Takesi Kitano en serie gangsterfilmer, däribland Sonatine (1993), som inte får missas. Även i Hong Kong finns en tradition av att göra gangsterfilm. Ett extra vändning på temat två huvudpersoner på varsin sida av lagen ges där i Infernal Affairs (Wujian Dao 2002), som nyinspelades i USA av Martin Scorsese som The Departed förra året. Även i England finns det en gangsterfilmstradition. Lagt kort ligger (Brighton Rock 1947) och Ta fast Carter (Get Carter 1971) är två klassiska exempel. Och nu på bio går den svenska filmen Gangsters, fast den har jag inte sett och jag tänkte nog inte göra det heller.

Den kanske bästa gangsterfilmen på senare år är Miller's Crossing (1990), som utspelas på 20-talet. Om ingen annan av ovannämnda filmer lockar, så se den i alla fall.

--------------------------------------------
Miller's Crossing och några av de andra amerikanska filmerna från senare år finns på dvd i Sverige. De äldre finns på dvd i England och USA, och i några fall på svensk vhs eller dvd, i välsorterad videobutik. Melvilles filmer finns på dvd i USA och England. Japanska Revolvern finns på dvd och vhs i välsorterade videobutiker.