Abbas Kiarostami

De senaste åren har iransk film vuxit sig allt starkare på den internationella filmfestivalscenen. Även om gemene man knappast är bekant med filmerna så har de en växande betydelse för filmkonsten idag. Den mest omtalade regissören, och en av den moderna konstfilmens främsta fixstjärnor, är Abbas Kiarostami. Bland hans många beundrare återfinns Jean-Luc Godard, som för några år sedan (i Cannes 1996 mer exakt) sa att "filmkonsten börjar med Griffith och slutar med Kiarostami". Ett typisk godardism men vad jag tror han menade är att om Griffith kan sägas ha lagt grunden för filmkonsten (vilket naturligtvis inte är sant), så är Kiarostami hans motpol, någon som istället bryter isär den i dess beståndsdelar, som i Smak av körsbär från 1997. Den är nästan rakt igenom en obruten illusion, där vi får följa en man som åker runt i sin bil och letar efter någon som vill hjälpa honom begå självmod. Men i filmens sista scen kastas illusionen bryskt åt sidan och vi får se filmteamet, kameror, mikrofoner och annat. Vi får se hur statister regisseras eller ligger och vilar mellan tagningar. Det är ett fascinerande grepp, förvisso inte något som Kiarostami själv uppfunnit, men få har använt det med samma konsekvens. Åskådaren tvingas konfronteras med det faktum att vi bara sett en film, inte verkligheten, hur dokumentärt det än kändes. Eller också är syftet att befria åskådaren från narrativets bojor och göra henne till en medskapare i verket. Jag vet inte om Kiarostami lägger några moraliska aspekter på vårt filmtittande, som Hitchcock eller Powell gjorde, men bara att han väljer ett sådant grepp är förstås ett ställningstagande. Exemplet från Smak av körsbär är inte det enda, nästan alla Kiarostamis filmer ligger i gränslandet mellan fiktion och verklighet, mellan det skapade och själva skapandet. Under olivträden (1994) handlar om en filmregissör som kommer till en by för att spela in en film, och där scener med filmteamet varvas med scener från filmen som spelas in, och filmen som spelas in är den film Kiarostami gjorde innan han spelade in Under olivträden. (Under olivträden bildar tillsammans med Var är min väns hus? (1987) och Livet börjar igen (1992) Koker-trilogin, om byn Koker som drabbades av en jordbävningen 1990.) Hans film från 1990, Namay-e nazdik, (den engelska titeln är Close Up) är ännu ett omtumlande exempel.

Det andra kännetecknet för Kiarostamis konstnärsskap är hans sökande efter det vardagliga, det jordnära, det banala. Hans filmkonst är inte de stora gesternas eller de händelserika historiernas. Det är vardagen han är intresserad av, i all dess monotoni och väntan. Han har därför jämförts med neorealisterna, som om det nu skulle vara en homogen samling filmare. Men Kiarostamis filmkonst är betydligt mer radikal än de traditionella neorealisterna, men möjligen så påminner han om Roberto Rossellini, efter att denne lämnat neorealismen och började göra film med Ingrid Bergman. Kiarostami, genom att skildra det andra, det där som hamnar på golvet i klipprummet, gör filmer som vidgar sinnena, och tvingar åskådaren att ge sig hän åt vardagens lunk och livets flöde, eller dyngbaggens kamp för brödfödan. Allt detta är som tydligast i Vinden bär oss (1999), ett alldeles fantastiskt stycke film.

Men kanske är Kiarostamis bästa film 10 (2002), en film om kvinnornas situation i Iran, skildrat genom konversationer mellan en kvinnlig bilförare och hennes olika passagerare, dels hennes lille son, dels andra kvinnor. Precis som i Smak av körsbär så utspelas nästan hela filmen i bilen, men tack vare dialogen, skådespelarprestationerna (om det nu är skådespelare) och den starka känslomässiga laddningen blir det mer spännande, intensivt och vitalt än det mest påkostade epos. Det blir en blandning av dokumentär, essä, drama, reportage och melodram, allt tillsynes spontant och improviserat, men i slutändan genialt konstruerat.

Kiarostami gjorde sin första långfilm 1974, den charmerande Mossafer (på engelska Traveller), och sen dess har han ständigt skjutit filmkonsten framför sig, förändrat den, fördjupat den. Han är en av vår tids främsta, men samtidigt är han synnerligen krävande. Det krävs både tålamod och tur (för hans filmer kan vara svåra att få tag på) men för den som tar sig tid att utforska hans filmer finns det så mycket rikedom att det vore en skam att ge upp utan att försöka. På samma sätt som Velazquezs tavla Hovdamerna spränger gränserna för måleriet, och sätter åskådaren i konstnärens position, spränger Kiarostami gränserna för filmkonsten, och låter åskådaren vara med i skapandeprocessen. Med Kiarostamis egna ord: "I believe in a cinema which gives more possibilities and more time to its viewer--a half-fabricated cinema, an unfinished cinema that is completed by the creative spirit of the viewer, [so that] all of a sudden we have a hundred films."