Alan Alda

Jag satt en gång och berättade för en vän om en film jag precis sett och plötsligt sa hon, "Det låter som om Alan Alda hade gjort den.", och eftersom det var Fyra årstider (The Four Seasons 1981) jag pratade om hade hon rätt och jag blev ganska imponerad. Fyra årstider handlar om några medelålders äkta par som brukar träffas regelbundet, men allt rasar samman när ett av paren separerar och mannen skaffar sig en ny, yngre kvinna. Den är tidstypisk, men också typisk Alda. Det är lättsam men med viss svärta och den är sympatisk utan att vara inställsam. Det är kanske inte det bästa Alda gjort men det visar på hans mångsidighet och på hans humanism. Kanske är det de två sidorna som gör att han varit en av mina favoriter ända sedan jag såg mitt första avsnitt av tv-serien M*A*S*H (1972-1983) någon gång på 80-talet. Jag och en annan vän har också något av en fetischism för Alan Alda-skjortor, det vill säga en typ av diskreta Hawaiiskjortor han ofta har på sig i just M*A*S*H.

Han har varit aktiv på tv och bio sedan mitten av 50-talet, men med undantag av just M*A*S*H har han inte varit med i särskilt många klassiker, men han har dykt upp än här, än där. De tre filmer han gjort med Woody Allen bör särskilt nämnas, Små och stora brott (Crimes and Misdemeanors 1989), Manhattan Murder Mystery (1993) och Alla säger I Love You (Everybody Says I Love You 1996), men det finns mer.

Alda föddes Alphonso Joseph D'Abruzzo 1936, son till Robert Alda (egentligen Alphonso Giovanni Giuseppe Roberto D'Abruzzo) och Joan Brown. Hans pappa var skådespelare och artist och hans mamma var skönhetsdrottning, och de två uppträdde tillsammans. Alda brukade stå vid sidan av scenen och se på dem, och har egentligen hela sitt liv ägnat sig åt show business. Efter studier spelade han teater i USA och Europa, samt var soldat i Korea under sex månader. Tillbaka i USA fortsatte han uppträda på scen tills han fick sitt stora genombrott i M*A*S*H (som står för Mobile Army Surgical Hospital). Han både spelade huvudkaraktären, skrev och regisserade och har vunnit Emmys i alla tre egenskaperna. Han var den enda som var med i alla episoderna, och han regisserade 32 stycken av dem. Alda var drivande för att M*A*S*H inte bara skulle vara en komediserie utan att den också skulle säga något om krig och dess konsekvenser. Den är visserligen för mysig för att verkligen visa kriget i all dess förödelse men en av seriens kvaliteter är att den både är varmt humoristisk och samtidigt kan vara bitter och tragisk.

Han började engagera sig politisk under 70-talet, bland annat för jämlikhet och kvinnors rättigheter (vilket gjorde att han fick epitetet "en feministisk ikon"), och det engagemanget har han behållit. Många av hans bästa roller har han också gjort i politiska dramer, såsom Maktspelet (The Seduction of Joe Tynan 1979 som han också skrivit manus till), där han spelar en senator som långsamt blir mer och mer korrumperad.

Andra bra rollprestationer är i Samma tid nästa år (Same Time, Next Year 1978), som är ett intimt drama där Alda och Ellen Burstyn spelar mot varandra. I Flirting With Disaster (1996) spelar han och Lily Tomlin ett hippiepar som möjligen är föräldrar till Ben Stillers förvirrade Mel. Alda är också väldigt bra i en biroll i Mannen i mitt liv (The Object of My Affections 1998) där han spelar en förläggare med ständigt magsår och andra diffusa sjukdomar.

Han var ursprungligen påtänkt att spela president Bartlet i Vita huset (The West Wing 1999-2006), men rollen gick till Martin Sheen, och Alda fick inte vara med förrän i sista säsongerna där han spelade senator Arnie Vinnick. Ännu en senator, den här gången en i verkligheten existerande, spelade han i The Aviator (2004). Samma år spelade han också i Glen Garry Glenross på Broadway, och han fick en vann en Emmy för rollen i Vita huset, blev nominerad till en Oscar för rollen i The Aviator och fick en Tony-nominering för rollen i Glengarry Glen Ross. Han fortsätter alltså att ligga på topp.

På senare år har han också skrivit böcker, bland annat den självbiografiska Never Have Your Dogs Stuffed and Other Things I've Learned vars första meningen lyder "My mother didn't try to stab my father until I was six, but she must have shown signs of oddness before that." Hans mamma led av schizofreni och blev allt mer sjuk och paranoid med åren, vilket naturligtvis präglade Aldas uppväxt. Men en annan viktig beståndsdel i hans uppväxt var showen, uppträdandet, scenen, humorn, och där någonstans, mellan det djupt tragiska och det absurt komiska ligger Alda. Det kännetecknar hans bok och det kännetecknar mycket av hans arbete på scen, på vita duken och i tv. Han är ganska medioker som filmregissör men inte som skådespelare. Där känns han nästan alltid genuin och trovärdig, vilket kan vara nog så svårt. Han är underbar som pompös tv-producent i Små och stora brott, han är obehaglig som senatorn i The Aviator och hans riktiga gapskratt i M*A*S*H är ett av de mest vitala och livsbejakande skratt jag vet. Jag gillar Alda helt enkelt och jag hoppas han har många år kvar.