Filmpriser

Naturligtvis är jag besviken för Du levande vann men inte Darling. Guldbagge för bästa film alltså. Men vad ska man göra? Jag satt inte med i juryn i år så skyll inte på mig. Men jag undrar vad det egentligen var man tyckte gjorde Du levande till en värdig vinnare. Ni som röstade på den får gärna skriva och berätta.

Golden Globe har också delats ut och där vann Försoning (Atonement) i kategorin bästa film drama, men den vann inte för bästa manus (det vann bröderna Coen för No Country For Old Men) eller regi (där vann Julian Schnabel för Fjärilen i glaskupan (Le schaphandre et le papillon) ) och inte heller fick någon av skådespelarna i Försoning någon Globe. Är det inte lite märkligt? Men det kanske säger något om hur starkt utbudet var i år, att man var tvungen att sprida ut priserna bland alla de nominerade. Försoning fick en Globe till, Dario Marinelli för bästa musik, och den är förvisso bra och läcker, men det hade varit så roligt om Clint Eastwood vunnit för sin musik till Grace is Gone. Nu fick han bara nomineringen. Musiken och redigeringen är för övrigt det som är bra med Försoning, som var förbluffande oengagerande. Utan att ha sett alla nominerade för bästa film tycker jag det är synd att inte Michael Clayton vann. Snart är det dags för årets Oscars att delas ut, om en månad, och Michael Clayton lär väl inte vinna där heller, men bara inte Försoning vinner så är det ok. När jag sett fler av de nominerade filmerna ber jag att få återkomma med kommentarer om den.

Det pratas ofta om hur bra det är när publiken själva får rösta på sina favoritfilmer men de priserna är orättvisa eftersom publiksiffrorna varierar så kraftigt. Det är klart att Arn vann publikpriset på guldbaggegalan, det hade räckt med att 1% av publiken gillade den för att den skulle få flesta röster. Men tänk om 90% av publiken som såg en film med väldigt liten publik tyckte den var årets bästa, är då inte den mer värd priset? Vid en juryomröstning har i alla fall alla filmer lika stor chans att vinna, teoretiskt, eftersom alla i juryn sett alla filmer, i stort sett. Samma problem finns när publikpriser delas ut på filmfestivaler. Dels brukar omröstningarna avgöras innan sista festivalhelgen och dels är det självklart så att en film som visas i stora salonger kvällstid har betydligt större chans att vinna än en film som bara går i en liten salong på dagtid. När man räknar antalet röster på en viss film kanske man skulle väga dem mot antalet besökare filmen haft?

Genre (3) science fiction

Det förra inlägget om genrefilm handlade om gangsterfilmen (här), en genre som det är förhållandevis lätt att kategorisera. Science fiction är svårare. Science fiction korsas ibland med skräckfilmen (Alien 1979), ibland med actionfilmen (Terminator 1984), ibland är det en komedi (Sjusovaren, Sleeper, 1973) men gemensamma drag är att de innehåller element som är främmande, okända eller utomjordsliga, men det skildras som om det i fiktionen är något normalt. Science fiction är besläktat med fantasy, men det är inte samma sak. Fantasy är mer sagobetonat och har oftast ett inslag av övernaturlighet eller andlighet som inte alls behöver finnas i science fiction. Science fiction behöver inte heller utspelas i framtiden, Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still 1951) och Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977), utspelas i nutid men det kommer besök från andra världar för att socialisera sig med oss.

Som filmgenre har science fiction funnits sen 1800-talets slut. Georges Méliès (som jag skrivit om här) gjorde sina extravaganta kortfilmer under 1900-talets första år och sen har intresset pendlat fram och tillbaka under decennierna. I Tyskland på 1920-talet gjorde Fritz Lang till exempel Metropolis (1926) och Månraketen (Frau im Mond 1929), där framför allt Metropolis är ett av genrens nyckelverk och oerhört inflytelserikt, både i sin visuella stil och för sin berättelse om robotar, galna vetenskapsmän och den förtrycka massan i en framtida totalitär stat. Brittiska Tider skola komma (Things to Come 1936) är en annan milstolpe, inte minst för sina magnifika scenerier. Intressant nog är den regisserad av William Cameron Menzies som annars främst jobbat som scenograf och arkitekt.

Under Andra världskriget tappade science fiction genren farten och låg lågt tills 1950-talet då den formligen exploderade och frågan är om inte 50-talet är genrens höjdpunkt. Det inleddes med Månraketen (Destination Moon), som är en tämligen odramatisk skildring av en resa till månen, en slags dokudrama av något som man än så länge bara kunde drömma om. Mannen från Mars har även den en dokumentär känsla, och berättar om ett rymdskepp som landar i Washington med ett budskap till mänskligheten att vi måste nedrusta eller gå under, och är ett exempel på samhällskritik från liberalt håll. (Om den och dess regissör Robert Wise har jag tidigare skrivit här.) Världarnas krig (War of the Worlds 1952) är däremot varken dokumentär eller odramatisk. Här anfalls jorden på bred front av ondskefulla aliens och vi är helt chanslösa. Den ekologiska science fiction skräckfilmen De kommer! (Them! 1954, i Sverige även kallad Spindlarna av outgrundlig anledning) om myror som genom att de utsatts för radioaktiv strålning blivit gigantiska, är en av 50-talets höjdpunkter och en på många sätt genial film. Även den har en lågmäld, dokumentär stil. Samma tema, radioaktivitet som skapar muterade monster, återfinns i japanska Godzilla - monstret från havet (Gojira 1954). Att använda sig av science fiction filmen för att diskutera samtida frågor har varit en grepp sen 20-talet och både De kommer och Godzilla behandlar arvet efter Hiroshima och Nagasaki och livet i vätebombens skugga. Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers 1956) var i sin tur en svidande kritik mot konformism och likriktning i alla dess former och är en av genrens både mest skrämmande och bästa exemplar. (Den och dess regissör Don Siegel har jag skrivit om här) Ett liknande tema återfinns i Flickan och monstret (I Married a Monster From Outer Space 1958). Olycksfåglarna flyger till Mars (Abbott and Costello Go to Mars 1953) är dock något helt annat. Experiment Q (The Qatermass Experiment 1955) är ett brittiskt inslag till genren, med en skön campfaktor, om jakten på ett ständigt växande monster genom Londons bakgator. Framgången med den filmen startade en brittisk science fiction-boom.

Efter 50-talet svalnade genren igen under 60-talet. Brittiska Jordens sista dag (The Day the Earth Caught Fire 1961) spann vidare på kärnkraftsskräcken, och två nya vågen-regissörer gjorde varsin science fiction film, Jean-Luc Godard spelade in Alphaville - ett fall för Lemmy Caution (Alphaville 1964) i Frankrike och François Truffaut spelade in Fahrenheit 451 (1966) i England. Men decenniets största framgångar kom 1968, Apornas planet (Planet of the Apes), en civilisationskritisk dystopi om människans undergång och År 2001 - ett rymdäventyr (2001 - A Space Odyssey). Dess stil och dess tema (vilket det nu är) gjorde den till en enastående framgång. Här var inte berättelsen eller budskapet det väsentliga utan själva den visuella, musikaliska upplevelsen och i det drogtyngda slutet av 60-talet var den en perfekt psykedelisk tripp.

I början 70-talet gjordes det flera amerikanska paranoida science fiction filmer, som spelade på motsättningar och problem i samtiden, men som inte gjort några störe avtryck. Men 1977 kom Stjärnornas krig (Star Wars) och Närkontakt av tredje graden. Huruvida Stjärnornas krig ska räknas som science fiction är förhandlingsbart, jag tycker det är tveksamt, men den serien måste naturligtvis omnämnas. Den och Närkontakt... förändrade både genren och filmhistoriens utveckling, inte minst affärsekonomiskt. Andrej Tarkovskijs Solaris (1972) är en annan av genrens mer omtalade verk, som ibland kallats kommunismens svar på År 2001. Även Tarkovskijs Stalker (1979) kan räknas som science fiction. Samma år kom två andra milstolpar, den första Star Trek-filmen och den första Alien-filmen. Det var också nu som science fiction-filmen fick kvinnliga huvudpersoner som blev riktiga hjältar och det främsta exemplet är Ripley i Alien, spelad av Sigourney Weaver. Även Australiens mest kända science fiction-serie debuterade 1979, Mad Max, en brutal framtidsvision om det postnukleära samhället där alla strider mot alla, och som gjorde Mel Gibson till stjärna.

Generellt sett är de utomjordingar som kommer hit framställda som ett hot. En av Steven Spielbergs stora insatser är att han skildrar utomjordingar som goda och nyfikna på oss människor. Det gäller för Närkontakt av tredje graden och det gäller för E.T. (1982), som också den ligger i gränslandet till fantasy men får vara med i den här översikten. Dess värme och ömsinthet står i stor kontrast till 80-talets andra stora science fiction-filmer, som Blade Runner (1982), Terminator och RoboCop (1987). Blade Runner hör, liksom Metropolis, till en av de mest betydelsefulla inom genren, inte minst visuellt (och Blade Runner är starkt influerad av Fritz Langs 20-tals film). Blade Runner hör också till en subgenre, future noir, som kan analyseras i sin egen rätt. Men inte här. För sin framtidsvision har Blade Runner hämtat inspiration från asiatiska megastäder som Tokyo, och på 80-talet slog också japanska anime igenom stort i västvärlden, med Akira (1989) som ett framstående exempel på science fiction från Japan. På 90-talet fortsatte också den animerade science fiction-filmen med titlar som Ghost in the Shell (1995) och dess uppföljare.

Om Spielberg var optimist en gång i tiden har han på senare år blivit mörkare i sinnet, vilket märks dels i hans bidrag till future noir, Minority Report (2002) och dels i Världarnas krig (War of the Worlds 2005). Det är två filmer baserade på två olika författare som utgör genrens kanske viktigaste namn, brittiska H.G. Wells och amerikanska Philip K. Dick. Wells skrev sina romaner runt förra sekelskiftet, och utöver Världarnas krig (1898) har han också skrivit Tidsmaskinen (The Time Machine 1895), Doktor Moreaus ö (Island of Doctor Moreau 1896) och Den osynlige mannen (The Invisible Man 1897), som alla filmatiserats flera gånger, med skiftande resultat. Wells skrev också manus till Tider skola komma, baserat på hans egen roman med samma svenska titel (The Shape of Things to Come 1933). Philip K. Dick har skrivit de romaner som bland annat ligger till grund för Blade Runner, Total Recall (1990), Minority Report och Paycheck (2003). Han är en av genrens verkliga ikoner och jag skulle gärna se Marsiansk mardröm (The Three Stigmata of Palmer Eldritch 1965) och Ubik (1969) filmatiserade. Andra författare som betytt mycket för filmen är Ray Bradbury, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein (som faktiskt medverkade på manuset till Månraketen).

Som genre betraktat har science fiction, både inom litteraturen och filmen, behandlats ganska nedlåtande, trots att Nobelpristagare som Harry Martinsson och Doris Lessing skrivit science fiction. Det är dock inte så konstigt för ofta är science fiction-filmen billig, banal och sensationslysten, men det har hela tiden gjorts filmiska mästerverk, inom bara mästerverk inom sin genre utan mästerverk punkt. Genren har också hela tiden utvecklats och tänjt på gränserna för vad filmkonsten kan prestera, både narrativt och tekniskt. Den kan väcka frågor av existentiell karaktär och den kan problematisera frågor om miljö, teknik, etik och utvecklingstanken. Nu har genren högre status men många fördomar lever kvar. Men det är inte mitt problem, det är bara synd om dem som inte förstår tjusningen.

---------------------------------------------
Korrigering 2008-01-23. Eftersom filmforum handlar om film så tenderar jag ibland att glömma bort tv. Ibland bör dock tv få vara med, som nu. Star Trek gjorde visserligen biodebut 1979, men den hade gått som tv-serie sedan 1966, så att dess biopremiär skulle vara en milstolpe är nog att ta i.

försenad ankomst

Ursäkta, men veckans inlägg (om science fictionfilmens historia) kommer först imorgon tisdag.

Färg och svartvitt

Av någon anledning är de flesta av de filmer jag tycker har bäst foto svartvita. Oliver Twist (1948, fotograf Guy Green), Nattmänniskan (He Walked By Night 1949, fotograf John Alton), Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu Monogatari 1954, fotograf Kazuo Miyagawa), Såsom i en spegel (1961, fotograf Sven Nykvist), My Darling Clementine (1946, fotograf Joe MacDonald), Kes - falken (Kes 1969, fotograf Chris Menges), Segerns sötma (Sweet Smell of Success 1957, fotograf James Wong Howe). Det kan naturligtvis inte vara en slump, utan det är något med det svartvita som tilltalar mig. Kanske en medfödd läggning. Härom året kom Good Night, and Good Luck (2005, fotograf Robert Elswit) och den var som en grafitdröm i sina gråskalor. Men svartvitt är inte bara vackert, nu för tiden när man lika gärna kan filma i färg så finns det alltid en specifik tanke bakom att välja svartvitt.

Att säga att den tidiga filmen var svartvitt är inte helt korrekt för handkolorerad och tintad (doppad i färgbad) var filmen från början. Inte alla filmer, men många, och även en film som i stort sett var svartvit kunde även den ha inslag i färg. Så färgfilmens historia är lika lång som filmens historia. Men det är naturligtvis skillnad på färgfilm och färgad film. Att berätta färgfilmens historia blir dock en senare fråga, för min serie Filmens historia. Idag tänkte jag diskutera färg och svartvitt ur ett mer estetiskt perspektiv.

Just i fallet Good Night, and Good Luck, som utspelas på 1950-talet och handlar om Edward D. Murrow och tv-programmet See It Now, ville man kunna använda sig av de tv-inspelningar från 1950-talet som fanns, som var svartvita, och genom att låta hela filmen vara svartvit smälter allt samman på en elegant och effektivt sätt. Svartvit film används här alltså för att återskapa en förfluten tid, vilket är ett av de vanligare skälen. När Steven Spielberg spelade in Schindler's List (1993, fotograf Janusz Kaminski) valde han, till filmbolagets frustration, att göra det i svartvitt. Två faktor kan man tänka sig spelade in här, dels för att den utspelas i förfluten tid och Andra världskriget är något vi förknippar med svartvitt*, dels för att få en närvarokänsla, en journalfilmskänsla. Precis som rörlig handkamera nu för tiden anses ge mer dokumentär känsla finns det samma tankar bakom svartvitt. (Det är egentligen lite märkligt, världen är ju inte svartvit, eller rörlig heller för den delen. Det är en ganska bisarr föreställning bland filmmakare att trovärdigheten och realismen står i direkt relation till hur mycket man skakar på kamera.)

Man kan också göra det som en hyllning till tidigare filmer. Gus Van Sants debutfilm Mala Noche (1985, fotograf John J. Campbell) är svartvit och möjligen beror det på att han vill kunna göra en parafras på den berömda scenen i Den tredje mannen (The Third Man 1949, fotograf Robert Krasker) där Joseph Cotten får syn på Orson Welles i en mörklagd port som plötsligt lyses upp av ljus från ett fönster mittemot. Eller också var det för att det var populärt bland amerikansk independentfilm på den tiden, där Jim Jarmusch gick i bräschen med sina filmer Stranger Than Paradise (1984, fotograf Tom DiCillo) och Down By Law (1986, fotograf Robby Müller) som båda är utsökt fotograferade i svartvitt. Det svartvita blir som ett fashion statement och som ett uttryck för coolness. Walter Hill, som är en stor vän av film noir, Howard Hawks och äldre amerikansk film, lägger ofta in sekvenser i svartvitt i sina filmer, såsom Wild Bill (1995, ) och Iceman (Undisputed 2002, båda fotograferad av Lloyd Ahern, son till Lloyd Ahern). Att Woody Allen emellanåt filmar i svartvitt beror på att han vill återskapa en svunnen tid, eller filmstil, som i Stardust Memories (1985, fotograf Gordon Willis) Skuggor och dimma (Shadows and Fog 1991, fotogra Carlo Di Palma). I Allens Zelig (1984, fotograf Gordon Willis) har det svartvita delvis samma funktion som i Good Night, and Good Luck, fast här är det falska tv-inspelningar och journalfilmer, det är en mockumentär, och det faktum att den är i svartvitt gör den trovärdigare trots sitt uppenbart vanvettiga ämne.

Sen kan man förstås bland färgfilm och svartvit film, det gör Gus Van Sant i Mala Noche, där en sekvens är i färg. Det som är i färg är den film som huvudpersonerna spelar in på varandra. I Schindler's List använder Spielberg ett färginslag (utöver prolog och epilog som utspelas i nutid). Det är en liten flicka som vandrar runt i Krakows ghetto när det ödeläggs av nazisterna, och hennes kappa är rödfärgad. Lite senare ser vi henne ligga död, men kappan är fortfarande röd. Där blir färgen en förstärkning och en identifikation, för att konkretisera det massiva dödandet. Det är dessutom en illustration av huvudpersonen Oscar Schindlers (Liam Neeson) uppvaknande. Det blir en vändpunkt i hans liv och han börjar efter att sett flickan i den röda kappan aktivt försöka rädda judar undan koncentrationslägren. På sätt och vis återknyter det till stumfilmstraditionen då man kunde färga vissa föremål eller vissa effekter för förstärkta intrycket. Det är också ett grepp Hitchcock använder i Trollbunden (Spellbound 1945) som är svartvit men med en tonad färgeffekt i en av de sista scenerna, då en pistol avfyras. Tyvärr är det sällan en tonad version visas.

En av de mest spektakulära blandningarna av färg och svartvitt förekommer i Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946, fotograf Jack Cardiff), Michael Powell och Emeric Pressburgers film om livet före, under och efter döden. Livet på jorden är där filmat i klara, vackra färger men livet efter döden, i himmelen, är helt i svartvitt. Så är det också i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz 1939, fotograf Harold Rosson), där Dorothys (Judy Garland) Kansas är i svartvitt, med en röd nyans och hennes drömland Oz är i de allra starkaste färger man kan tänka sig, Technicolor i dess renaste form. Skillnaden är att i Trollkarlen från Oz är det vardagen som är svartvit och drömmen som är i färg, i Störst är kärleken är det vardagen som är i färg, det utomjordsliga som är svartvitt.

--------------------------------------------------
*Att människor idag förknippar Andra världskriget med svartvitt märktes inte minst på hur uppmärksammad tv-serien med färgfilmsbilder från Andra världskriget blev som gick på TV4 för något år sedan.

Jag har tidigare skrivit om filmfotografer (här). Michael Powell och Emeric Pressburger har jag skrivit om exempelvis (här) här (här).

Tekniskt fel

På grund av tekniska problem blir det tyvärr inget nytt inlägg idag. Förhoppningsvis kommer det senare i veckan, kanske på torsdag.

Jag kan dock berätta att jag äntligen sett Juno (2007), som förvisso är tillrättalagd och aningen förljugen, men så förbannat söt att det är omöjligt att inte tycka om den. Musiken är perfekt, Ellen Page och Allison Janney är riktigt bra (och riktigt coola) och hela filmen är som en såpbubbla. Den har premiär 25 januari så gå och se den då!

2007

I Sverige var 2007 i sanning ett dramatiskt filmår och nästan enbart negativt. Astoria gick i konkurs, Sonet försvann in i SF:s garn och Ingmar Bergman dog. Samtidigt fortsatte Filmkrönikan på SVT att borra sig allt djupare in i pinsamhetens innersta väsen och Cinematekets visningar blev allt färre. Vad ska en stackars cineast ta sig till annat än beställa dvd:er från amazon?

Årets svenska filmer var inte heller någon särskilt charmerande samling, med ett gigantiskt undantag, Darling. Den är inte bara årets svenska film utan en av årets filmer över huvud taget. Roy Andersson kom också med en ny film, Du levande, men den var varken här eller där. Så här skrev jag när den kom: "Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) /.../ Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969)."

Andra svenska filmer man helst glömmer bort är Hoppet, Ciao Bella!, Se upp för dårarna och Allt om min buske. Däremot är jag mer positiv till Linas kvällsbok och Underbar och älskad av alla så de förtjänar framgång på dvd också. Men några större kvaliteter besatt inte de heller. Så här skrev jag däremot om Darling: "Men allt är inte mörker. Darling finns också, och den är alldeles förträfflig. Snudd på en ren njutning. Den har en egen historia och blandar humor med sorg och förnedring på ett fint sätt. Visserligen är den schematisk och lättläst, men den är gjord med så mycket känsla och begåvning att det inte gör något. Nidbilderna av ungdomarna runt Stureplan kändes lite tröttsam, men den kvinnliga huvudpersonen Eva (Michelle Meadows) var annorlunda, och det förlät en hel del. Det är ganska modigt att göra en film om personer som är osympatiska, och mod är välkommet. Jag hoppas att den inte bara vinner priser utan också en stor publik. Den bästa svenska filmen på flera år är det, och låt oss hoppas att det trots allt är Darling som blir regeln filmåret 2007, och Allt om min buske som är undantaget." Tyvärr visade sig Darling vara undantaget.

Så de bästa filmerna kom som vanligt från utlandet och här är mina favoriter!

Alexandra från Ryssland

Michael Clayton från USA

The Walker från USA

Supersugen (Superbad) från USA

I'm a Cyborg but That's OK från Sydkorea

This is England från Storbritannien

Andra filmer värda att namnges var 4.30 från Singapore, Bluffen (The Hoax) från USA och 12.08, öster om Bukarest (A fost sau n-a fost?) från Rumänien.

Just Rumänien har ju varit en av årets trender och andra exempel därifrån är Herr Lazarescus död (Moartea domnului Lazarescu) och Guldpalmsvinnaren 4 månader, 3 veckor och två dagar (4 Luni, 3 saptamini, si 2 zile). En annan trend har varit fantasyfilmer, såsom Stardust och Guldkompassen (The Golden Compass, som det var en bra artikel om i decembernumret av The Atlantic). Å ena sidan råbarkad realism och grådaskig vardag, å andra sidan spektakulära äventyr med talande björnar, och om inte det visar på filmkonstens spännvidd så vet jag inte vad.

Nu sitter jag otåligt och väntar på kommande premiärer. Exempelvis No Country For Old Men bröderna Coens nya, som bygger på en roman av Cormac McCarthy och har svensk premiär i februari. Paul Thomas Andersons nya kommer snart också, There Will Be Blood. Filmen om Bob Dylan, I'm Not There, kommer också den i februari, liksom The Savages med Laura Linney och Philip Seymour Hoffman. Om Starting Out in the Evening, med Frank Langella som författare på ålders höst, får svensk premiär vet jag inte men jag hoppas det. Andra filmer jag är nyfiken på är Francis Ford Coppolas Youth Without Youth och Margot at the Wedding, Noah Baumbachs nya film. Som vanligt längtar jag till Michael Manns nya film, men den kommer nog inte förrän 2009 är jag rädd. Abolfazl Jalili, Patrice Leconte, Kim Ki-Duk, Claire Denis och Laetitia Masson däremot hoppas jag också få se filmer av. Nicole Holofcener och Catherine Keener håller på med en ny film som förhoppningsvis blir klar i år också. (Här och här har jag skrivit om Holofcener förut). Sen hoppas jag att Casey Affleck slår igenom ordentligt nu. Han spelar nu huvudrollen i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford 2007) och i kommande Gone Baby Gone, regisserad av sin bror Ben. Tidigare har han exempelvis varit med i Ocean's 11, 12 och 13 och Gerry (2002) och jag gillar honom (och hans röst) och tycker han förtjänar fler och större roller.

Jag avslutar med att citera Manohla Dargis, som skrev i New York Times, med anledning av ovannämnda 4 månader, 3 veckor och 2 dagar att "this is one of those putatively dark, difficult movies that industry mouthpieces try to use as proof that critics are out of touch with the audience when it is actually the audience that is out of touch with good movies."