Panegyri (om Wes Anderson)

För en timme och en evighet sen var Cate Blanchett gäst hos stolpskottet Jay Leno, och då berättade hon att hon spelade in en film i Italien med Bill Murray, i regi av Wes Anderson. I samma ögonblick hon sa det väcktes i mig en intensiv längtan. Cate Blanchett är kanske min favorit bland skådespelerskor idag, och Bill Murray är en idol, även om försvinnande få av hans filmer haft några mer betydande kvaliteter (om de ens haft några). Men framför allt var det Wes Andersons namn som lockade. Han har smugit sig på mig. Rushmore kom 1999, och fick aldrig premiär i Sverige, den bara hyllades av världsvana krönikörer. Själv såg jag den inte. Filmen därpå, The Royal Tenenbaums, hade dock biopremiär här, och jag gick och såg den, sent om sider, på en liten salong, mitt på dagen och utan vidare förväntningar. Jag golvades rakt av. Knockades ur stolen. Sublim är väl ordet jag till slut kom fram till bäst beskrev den. Sen såg jag omgående Rushmore. Inte lika bra kanske, men stor och personlig filmkonst var det ändå. Sen, förra året, fick jag till slut se hans första film Bottle Rocket, från 1995. Den var betydligt enklare och mindre stiliserad, men störtskön och alldeles, alldeles underbar. Och nu, hans fjärde film på tio år är här, The Life Aquatic with Steve Zissou. Den är störtskön den också.
För varje film har Anderson gått lite längre, och det här är den mest utflippade av dem alla. Det är bara fantasin som sätter gränser heter det, men om ens fantasi är gränslös? Bildmässigt är The Life Aquatic en bombastisk orgie i äkta fejkade specialeffekter, animationer, technicolorexplosioner och ekvilibristiska åkningar upp och ner mellan hytterna i Steve Zissous nedslitna fartyg. En rad särpräglade typer utgör rollgalleriet, och humorn är, ja, svårförklarad men obetalbar. Det ända irritationsmomentet var ett inslag med pirater som störde filmens stämning. Sen är den kanske också lite väl manlig, kvinnorollerna är små, om än viktiga.

Men allt står inte rätt till, något har gått förlorat för varje film. Det bästa med Bottle Rocket var den vackra, stillsamma kärlekshistorien mellan den ena huvudpersonen och en städerskan på ett motell. Hon kunde bara spanska, han bara engelska, men ändå så var de ständigt tillsammans, och pratade med varandra, och upplevde den stora kärleken. Det fanns en ömhet och värme där som var oemotståndlig och ljuvlig. Och just den känslan har sen fått allt svårare att komma fram genom Andersons ironier och bildkompositioner. Men samtidigt har varje film överträffat den föregående i djärvhet och experimentlusta och det har kommit mörkare stråk in i historierna. Så även om filmerna är lika varandra, är de också olika. Och jag kan inte säga vilken som är bäst. De är alla storartade. Wes Anderson är en av vår tids främsta filmskapare. Tillsammans med Michael Mann det bästa USA har att erbjuda idag. Om han lyckas återfå ömheten från Bottle Rocket utan att försaka de nya landvinningar han gjort finns det ingen gräns för hur långt han kan nå.

Budgetramar

Pengar är ju allt som oftast den stora tvistefrågan i filmvärlden, som i alla andra världar. Alla vill ha mer pengar. I Sverige har vi något som kallas förhandsstöd, det är pengar man får av filminstitutet när man ska spela in en film, och det är ett ständigt gnäll om detta. Vissa anser att skattepengar över huvud taget inte ska gå till filmproduktion, andra anser att pengarna nu bara går till tillrättalagda filmer med masspublikspotential, företrädesevis regisserade av medelålders män. Eftersom ett av syftena med att göra film är att tjäna pengar som kan återgå till filminstitutet, och sedan satsas på nya filmer, så finns det en poäng med att hjälpa till att sjösätta produktioner av filmer för en bred publik. Men samtidigt finns ingen mening med att bara satsa på publikvänliga filmer, för att använda pengarna till att satsa på nya publikvänliga filmer. Om det ska finnas någon poäng borde man med hjälp av filmstöd få göra små, egna filmer man annars inte hade kunnat göra. Och i stort är det ju så det fungerar nu. Fast en serie stora felsatsningar det senaste åren, såsom Kommer du med mig då? och Tre solar har ju gett kritikerna vatten på sin kran. Fast det är naturligtvis orättvist. Det finns ju inget system som garanterar att pengarna alltid går till det bästa projektet.
Nu förhandlar man om ett nytt filmavtal, vilket förhoppningsvis blir klart i maj. Då får vi se hur mycket pengar det blir till kommande filmprojekt. Hoppas de fördelas vist. Det är i alla fall redan sagt att man ska verka för att minst 40% av stödpengarna går till kvinnliga filmare.

Men pengar är inte allt.

Härom dagen såg jag Invisible Ghost, en relativt tidig film av Joseph H. Lewis. Ni har förmodligen aldrig hört talas om honom, men han har gjort några fantastiska filmer, såsom My Name is Julia Ross (1945) Gun Crazy (1949), Hämndens skugga (1955), under sin karriär, en karriär som överglänser många mer välkända regissörers. Invisible Ghost är dock på inget sätt fantastisk, en tämligen ordinär b-film med halvtaskiga skådespelarprestationer och ointressant handling. Men fotot är det inget fel på. Vissa bildlösningar är i samma klass som något man kan finna i Citizen Kane, och Invisible Ghost hade premiär före Orson Welles film. Lewis har få övermän när det gäller kameraplacering och bildkomposition. Om han ägnat mer energi åt skådespelarna hade Invisible Ghost kunnat bli stor.
Poängen med exemplet Invisible Ghost är att den hade en budget som förmodligen underskrider vad Lukas Moodysson lägger ner på palestinasjalar under ett år. En annan poäng är att många av de senaste årens svenska filmer varit sämre än Lewis film. Om man har den rätta begåvningen och inställningen så behöver man inte så mycket pengar. Dessutom kan man lära sig att arbeta med de begränsningar som finns.
Man kan också hitta på nya sätt att få tag på pengar. En av de senaste årens bästa filmer, koreanska Baramnan gajok (The Good Lawyer's Wife), finansierades via en internetfond, där folk kunde satsa pengar som sedan gick till filmproduktionen. Enligt en artikel i engelskspråkiga Korea Herald så var det en succé: "The film went on to attract 1.7 million viewers nationwide [Sydkorea], generating an impressive gain of 79.4 percent for those who participated in the Internet fund. The success story is likely to establish the Internet fund as a valuable method of financing in the future. "
För den som inte vill göra som King Vidor, pantsätta sitt hus för att göra den film de drömmer om, kanske det kunde vara ett alternativ även i Sverige?

Pep talk

Filmkonsten har ända sedan sin födsel fått slåss för sin legitimitet. Det har alltid funnits de som ser ner på filmen som konstart, om de ens betraktar den som en konst. Litteraturen är finare än filmen kan det låta. Filmkonsten har för att bemöta detta använt sig av olika grepp. Ett är att filmatisera de stora litterära verken, ett annat är att anlita erkända författare som manusförfattare. Ett annat sätt är att med hjälp av mer eller mindre abstrakta teorier ge filmen ett intellektuellt drag, eller skriva ett manifest, som sedan kan bifogas filmerna. Man kan också skapa en konstnärsmyt runt regissören. Allt för att göra filmkonsten nog så relevant och accepterad som litteraturen. Som om det skulle behövas. Borde inte filmkonsten idag klara av att stå på egna ben?
Ett exempel på att så inte är fallet är alla jämförelser mellan boken och filmen, vid filmatiseringar. "Boken var bättre" är nästan alltid slutomdömet, och det hävdas att filmatiseringar alltid är förvanskningar eller förenklingar. Men det är inte riktigt rättvist. Filmkonsten och litteraturen är två skilda konstarter och det är egentligen betraktaren som är ytlig om han/hon inte inser det. De ska inte ställas mot varandra utan betraktas som två skilda uttryck. Alla som läser en bok, eller en film också för den delen, gör sig en egen bild av vad som händer och sker. Därför är det självklart att manusförfattarens och regissörens återgestaltning av bokförlagan skiljer sig från den tolkning den enskilda läsaren gör. Därför blir också filmen annorlunda. Man kan ju bli besviken på att filmen inte är som man föreställt sig boken, man då går man till biografen med orimliga förväntningar.
Även om en film skiljer sig från den litterära förlagan kan den ändå vara ett fullödigt konstverk i sin egen rätt, inte minst för att filmen har så många fler beståndsdelar än en bok. I en bok finns inga skådespelarprestationer, ingen musik, inga spektakulära kameraåkningar. Henry James är en av mina absoluta favoritförfattare, men inget i hans böcker griper mig mer än den scen i William Wylers filmatisering av Washington Square där Olivia de Havillands hämmade och hunsade karaktär, med en blandning av förvåning, tacksamhet, glädje och lycka, utbrister Me, he chose me! efter det att Montgomery Clifts stilige gentleman uppvaktat henne.
I en diskussion för något år sedan var det en som sa att filmens räddning nu var att närma sig scenkonsten, och bli mer teatral, eller i alla fall bli mer som teater. Det var bland det dummaste jag hört. Filmkonsten ska inte närma sig någon annan konstart, den ska bara vara sig själv. Filmkonsten är som bäst när den får vara bara film, oavsett vad historien bygger på. Filmen måste inte bli mer realistisk, eller mer litterär, eller mer teatral, eller mer socialt medveten. Den behöver inga teorier eller alibin. Filmen ska bara vara film, sen får den enskilde åskådaren avgöra för sig själv om filmen hon/han just såg var bra eller inte. Filmen ska inte behöva ursäkta sig.

Mosfilm (myten om filmkonstens död)

I måndagens (14 mars) Svenska Dagbladet intervjuades Karen Sjachnazarov, generaldirektör för det ryska produktionsbolaget Mosfilm. Intervjuen avslutas med att han säger att den moderna filmen lider av "idébrist", och han undrar var "dagens Bunuel, Fellini, Visconti, Tarkovskij och Bergman" finns.
De där åsikterna förs fram i tid och otid, företrädelsevis av äldre män. Det finns en mytbildning runt just dessa regissörer och ett par till, som slog igenom under 60-talet eller slutet av 50-talet. Man menar att det var filmens guldålder, och att det bara gått utför sedan dess. Tyvärr är den uppfattningen en blandning av eurocentrism, manschauvinism och självcentrering.
Det myllrar av idérika och högkvalitativa filmskapare, från 1910-talet och fram till idag. Anledningen till att just en handfull europeiska 60-tals regissörer panegyriserats är att de slog igenom samtidigt som en hög med manliga filmkritiker och konstvetare kom i mogen ålder, och de första filmer de konfronterades med var just Fellinis och Bunuels. Men för att kunna försvara att man tyckte om film, som tidigare främst setts som underhållning för folket, var man tvungen att skapa en myt om att filmen nu äntligen var värd att beskådas, och debatteras. Därigenom fick filmkonsten en ny status den inte haft förut (annat än i Frankrike). Sen hjälpte det förstås att den rådande filmstilen var att med tydliga medel skrika konst, och att övertydlighet och excess blev ledorden. Fellini är paradexemplet. Det blev fint att vara svårmodig och svårbegriplig, och kritikerna lät sig villigt förföras. Missförstå mig inte, jag gillar också Visconti, men han är inget unikt fenomen.
Samma fälla har de gått i som snackar om "the movie brats" det "nya Hollywood" som slog igenom skiftet 1960/1970. Hopper, Scorsese, Coppola, Spielberg, Lucas och resten av skäggen. Jämfört med Clarence Browns familjeepos var de kanske revolutionerande, men jämfört med Don Siegels eller Sam Fullers actionmoraliteter så var det nya Hollywood inte särskilt anmärkningsvärt, annat än att budgetarna gick över styr. Det är ju alltid så att den som skriker högst också blir den som blir hörd av de flesta.
Och, till Karen Sjachnazarov och alla andra som söker konstnärliga och idérika regissörer idag, så finns de där ute, det gäller bara att ha ögonen öppna. Några tips:
Abbas Kiarostami, Claire Denis, Wong Kar-Wai, Jane Campion, Hou Hsiao-Hsien, Laetitia Mason, Kim Ki-Duk, Aleksandr Sokurov.

Arvet efter Anna (kvinnodiskriminering i svensk film)

Anna Hofman-Uddgren var Sveriges första kvinnliga regissör. Hon värvades från teatern till filmen av biografägaren NP Nilsson, även känd som Häst-Nisse. Året var 1910. Men efter hennes få alster skulle det dröja nästan 60 år innan kvinnor åter började regissera spelfilm igen. Mai Zetterling började i mitten av 60-talet, men först på 70-talet slog kvinnorna igenom på bred front. Man kan ju tycka att det sedan dess borde vara någorlunda jämställt i filmbranschen i Sverige, men så är det alls icke.
Förra året hade 26 svenska spelfilmer premiär. Av dessa var sju regisserade av kvinnor (Fjorton suger av ett kollektiv där en av de fyra regissörerna var kvinna), sex av desa sju filmer var också skrivna av kvinnor. Ytterligare tre filmer var skrivna av kvinnor, men regisserade av män. (Däremot var ingen film med manus av en man regisserad av en kvinna.) Av de filmprojekt som tilldelades stödpengar från Svenska Filminstitutets filmkonsulenterna var det mångdubbelt fler män än kvinnor som låg bakom projekten, om man räknar antalet projekt. Räknar man i faktiska kronor som tilldelades så är skillnaden ännu större, till männens fördel. Det betyder alltså att inte nog med att fler män fick pengar, de fick också mer pengar, relativt sätt, jämfört med kvinnorna. Så var det förra året, och så har det varit åren innan dess.
Den positiva särbehandling männen uppenbarligen är utsatta för är naturligtvis inte acceptabel. Förvisso är det så att fler män än kvinnor söker stödpengar, men det kan inte ursäkta den uppenbara snedfördelning som föreligger, När färre kvinnor än män söker stöd, är det rimligt att fler män får stöd, men det kan inte ursäkta att kvinnor får mindre pengar, när de väl får det. Jag har inga siffror på hur många som ansöker om stödpengar, så jag vet inte om det förhållandet kan motivera att så många fler män än kvinnor får dessa stöd, men jag gissar att det inte är så.

Så som i himmelen, Hip hip hora!, Lilla Jönssonligan på kollo, Populärmusik från Vittula, Hotet, Håkan Bråkan, Masjävlar, Strandvaskaren, Fjorton suger och Bombay Dreams var förra årets mest framgångsrika svenska filmer. På elfte plats kom Fröken Sverige. Av dessa är fem skrivna och regisserade av kvinnor och Hotet skriven av en kvinna, resten är män. Det betyder att kvinnorna relativt sett klarade sig betydligt bättre än männen i kampen om biljettintäkter, jämfört med hur många män och kvinnor som fick göra film totalt. Så därför borde det vara även ekonomiskt fördelaktigt att satsa på en kvinna, istället för en man.

I och för sig tycker jag inte att man har någon rätt att kräva pengar för att få göra en film. Inte heller tror jag att det finns något särskilt kvinnligt sätt att filma eller särskilda kvinnliga berättelser. Men när vi nu har ett system med bidrag, stöd och statliga medel för att hålla den svenska filmkonsten vid liv, så är det fel att det inte sker på lika villkor för alla sökanden. Det är strukturell diskriminering, och som sådan bör den bekämpas.

Vad kan man nu göra åt detta? Här är några förslag:
-Det projekt för att uppmuntra och stödja kvinnliga filmskapare som sfi inlett, skulle kunna utvecklas. Nu kan det sökas av färdigutbildade regissörer och manusförfattare, men kanske skulle man kunna tänka sig bidrag redan på ett tidigare stadium, för att uppmuntra kvinnor att utbilda sig, eller göra film utanför filmskolorna.
-Som det är nu har filmkonsulenterna helt fria händer att ge pengar efter eget godtycke. Under en tillfällig period om, säg, två år, kunde man införa positiv särbehandling av kvinnliga sökanden till filmstöd. Efter två år får man utvärdera och se vilka effekterna blev.
-Den ledande trion på en filminspelning är vanligtvis regissör, manusförfattare och producent (jag ber fotograferna, kompositörerna, klädmakarna och alla andra om ursäkt). Låt ett särskilt bidrag, under en begränsad period, utgå till filmer där minst hälften av dessa är kvinnor.
-För att göra det lättare för nya begåvningar att slå igenom kanske man borde ha en ny guldbaggenominering. För bästa nykomling.

Det var några förslag. Har ni några bättre?

Regi i motvind

Som jag konstaterade tidigare så var inga kvinnor ens nominerade till regipriset på årets Oscargala. Det var inget unikt. Sammanlagt tre kvinnor har varit nominerade för regipriset. Förra året Sofia Coppola med Lost in Translation. Jane Campion nominerades 1993 för Pianot och Lina Wertmuller var först 1977 med Pasqualino Settebellezze. Alltså bara tre kvinnor på 77 år. Notera dessutom att av de tre, är det bara en som är amerikansk. Jane Campion, och hennes film, är från Nya Zeeland och Lina Wertmüller, och hennes film, från Italien. Det betyder alltså att Oscarjuryn bara lyckats hitta en enda inhemsk kvinnlig regissör. Det är snudd på bisarrt. Hur kommer detta sig, egentligen. En anledning är förstås att det är betydligt färre kvinnor än män som regisserar (och anledningarna till det kan man spekulera i länge), men även om de är få är de inte obefintliga. Några kandidater: Allison Anders för Gas Food Lodging 1992, Nora Ephron för Du har mail 1998, Kathryn Bigelow för Strange Days 1999, Nicole Holofcener för Walking and Talking 2002. Och med tanke på Jane Campions och Lina Wertmüllers nomineringar, varför inte nomineringar till Claire Denis, Laetitia Mason, Lynne Ramsay, Gillian Armstrong osv. Är det för att deras historier är för kvinnliga för den manliga oscarjuryn? Är det för att männen tenderar att premiera varandra? Eller är det bara en slump? Förmodligen är det en blandning av flera faktorer, och det är inget jag vill spekulera i nu. Idag får det räcka med att konstatera faktum. Nästa gång ska jag titta närmare på hur det ser ut i svensk film.