Terapi

I Hannah och hennes systrar (Hannah and Her Sisters 1986) genomgår Mickey Sachs (Woody Allen) en svår livskris och funderar på att skjuta sig i huvudet, men så går han och ser bröderna Marx Fyra fula fiskar (Duck Soup 1932) på bio, och återfår sin tro på livet och mänskligheten. Där får filmkonsten verkligen en terapeutisk verkan.

Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.

Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.

Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.

----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.