Saker jag har sett (30)

Mammut, Benjamin Button otroliga liv, Revolutionary Road

På ett hantverksplan är Mammut, Benjamin Button och Revolutionary Road delvis oklanderliga, med reservation för Thomas Newton tröttsamma musik i den sistnämnda. I Mammut spelar dessutom alla mycket bra, och det finns goda skådespelarprestationer i Benjamin Button också. Kate Winslet i Revolutionary Road är magnifik. Men vad alla tre också har gemensamt är att jag fann dem tråkiga och jag blev inte emotionellt engagerad i någon av dem. Och då räcker det inte med föredömliga produktionsvärden. I Revolutionary Road var problemet dels att Leonardo DiCaprio inte kändes trovärdig som gift, heltidsarbetade 30-åring med två barn och dels att filmen stod och stampade. Allt sades i det första grälet i första scenen mellan det gifta paret, och sen skedde ingen utveckling utan bara en konstruktion om en Parisresa som mest kändes som ett farthinder på väg mot det ofrånkomliga slutet. I Mammut var problemet att filmen flöt omkring från person till person, i land efter land, men aldrig gick in på djupet och aldrig själv intresserade sig för sina rollfigurer annat än som megafoner för ett budskap.

Mammut har inte en traditionell historia utan är mer en lägesbeskrivning av hur världen ser ut. Eller snarare vill den vara det, men det är en klichéfylld bild av världen. Den världsbilden går ut på att det finns ett väst och en tredje värld, och den tredje världen utnyttjas av väst. Men verkligheten är mer komplex och om man inte ser nyanserna utan bara upprepar bilden av amerikaner som blasé, thailändska kvinnor som prostituerade och filipinos som fattiga levandes vid soptippen så blir man en del av problemet. Det blir en slags självuppfyllande profetia. Det här är den bild som ständigt förmedlas (vid sidan av bilden av Thailand som ett semesterparadis). Visserligen är sexturismen till Thailand omfattande men Thailand är också en förtryckande nation och också ett förhållandevis rikt land. Moodysson hade lika gärna kunnat göra en film om rika thailändska affärsmän som åker till Laos och utnyttjar prostituerade, eller för den delen till USA och går till prostituerade där. Det hade varit modigare och mer spännande. Som det nu är bekräftar Mammut trots allt bara den världsbild som vårt samvete vill att vi ska ha. 

Intervju med Lukas Moodysson i DN här. DN:s recension här. En recension från SvD här.

Omtänk

Som ni säkert märkt har det varit si och så med både bloggandet i stort och måndagsbloggandet i synnerhet. Det är helt enkelt så mycket annat i mitt liv att det är svårt att hinna med. Plus att jag nu skrivit långa essäer varje vecka i snart fem år och det är ibland svårt att komma på något nytt att skriva om. 

Jag vill dock ha kvar bloggen så jag ska lägga om kurs lite grann. Saker jag har sett kommer att fortsätta (med säsongstart nästa vecka), men de långa måndagsessäerna blir det mindre av. Istället blir det kortare inlägg då och då om aktuella saker. Jag testar det i alla fall så får vi se hur det går.

I går var jag på filminstitutets presentationen av vårens/sommarens svenska filmer. Två polisfilmer och resten smala debutfilmer. Som vilket svensk filmår som helst med andra ord. Dessutom ska det komma sex nya filmer om Johan Falk. Efter Beck och Wallander kommer det alltså en ny polisserie utan slut. Yes! Men hur ska det gå för Moodyssons nya film Mammut. Det blir spännande.

2008/2009

Det är 2009 och det är dags att börja måndagsinläggen igen. Det kommer bli lite annorlunda i år, men mer om det sedan. Idag är det dags för en sammanfattning av 2008, eller snarare en sammanfattning av det som var bra. Jag såg 69 filmer på bio och de flesta var mer eller mindre bra. Bland bottennappen finns dock exempelvis Wanted och Flyg drake (The Kite Runner). Den första ocharmig, flåsig och utan känsla. Den andra skamlöst manipulativ och tillrättalagd.

Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight var tveklöst en av höjdpunkterna. Att se Dark Knight på en IMAX-salong i Manchester var för övrigt kanske årets bioupplevelse.

Men de allra bästa filmerna jag såg på bio 2008 var dels de franska Sommarminnen (L'heure d'été) och En julberättelse (Une conte de Noël), dels amerikanska Familjen Savage (The Savages) och Paranoid Park samt koreanska Family Ties (Gajokeui tansaeng). Eller var Tropic Thunder förra årets bästa film? Det krävs att jag ser den en gång till först innan jag är säker på det. Två filmer från Ridley Scott kom på bio också, en uppfräschning av Blade Runner (1982) och nya Body of Lies. Bra filmer båda två, men magin och poesin i den förstnämnda är svåröverträffad. Body of Lies var alldeles för övertydlig, men, förstås, det professionella hantverket är ju briljant.

I år är det Clint Eastwood som kommer med två filmer, Changeling, som precis haft svensk premiär, och Gran Torino, som kommer om två månader. Skönt att han håller stilen.

Två väldigt bra kortfilmer såg jag också, från Dramatiska Institutets avgångsklass. Pussyfooting och Travemünde Trelleborg. Önskar jag hade sett fler men det kanske kan bli ett nyårslöfte för 2009, att se mer kortfilmer. Den som lever får se.