måndag, februari 27, 2006

Gaywestern

filmforum förra året så diskuterade jag det faktum att biofilmen är övervägande heterosexuell, och beklagade detta. Vad jag också anmärkte på var att om en film innehåller homosexuella så är det antingen som några roliga bifigurer, eller så är filmens själva tema huvudpersonernas sexualitet. Nu går på biograferna, för utsålda hus, en sådan film, nämligen Brokeback Mountain. Den är påkostad, smäktande och vacker, och alla älskar den. Det gör inte jag. Jag tycker den känns som att titta i en främmande persons fotoalbum, tillrättalagt och långtråkigt. Jag kan inte släppa känslan av att folk tycker att den är så väldigt bra för att de gör att de känner sig fördomsfria och goda. "Se, jag tycker att en film om bögar är jättebra, är jag inte vidsynt så säg!" Det är inget särskilt med filmen, och hade allting varit exakt likadant, med enda skillnaden att det var en man och en kvinna som under 20 år hade en hemlig relation, tror jag inte att den skulle blivit hälften så uppskattade. Men, det är ju inte filmens fel, utan publikens. Vad som är bra med den är dock att två unga filmstjärnor spelar huvudrollerna och därigenom verkligen avtabuiserar sex mellan män på vita duken. I ovannämnda inlägg efterlyste jag romantiska mainstreamkomedier med homosexuella par. Kanske Nora Ephron kan göra en nu. Så länge en film med ett homosexuellt par i centrum kan få epitet "gaywestern" så har vi fortfarande långt kvar att gå.

Det har ordats mycket om att det är så speciellt att en westernfilm har homosexuella karaktärer. Det har hävdats att detta är något nytt och unikt, och att homosexualitet alltid varit helt frånvarande. Så är naturligtvis inte fallet. Homosexualitet har funnits med, mer eller mindre uttalat, lika länge som filmkonsten. Man kan ofta se homoerotiska undertexter, även i westernfilmen. Richard Widmarks karaktär i Djävulens trädgård (1954) till exempel. I slutet så offrar han sig för att rädda Gary Cooper, som rider iväg med kvinnan, Susan Hayward. Men Cooper ångrar sig, och rider tillbaka till Widmark, som dör i hans armar, eller nästan i alla fall. I I comanchernas våld (1959) finns två revolvermän som har en mer innerlig relation, och när den ena av dem blir skjuten så följer en mycket vacker avskedsscen i floden, där den andre låter sin döde partner flyta i väg i floden. En annan i sällskapet kommenterar lakoniskt om han som överlevde att han kunnat bli en riktig man, men "he's to gentle". Sen finns scenen i Red River (1948) där två cowboys spanar in varandra, och den ena säger "That's a good looking gun you were about to use back there. Can I see it? And you'd like to see mine. Nice! Awful nice!". Mer implicit explicit än så blir det inte, och sedan fortsätter förspelet med att de skjuter prick tillsammans.

Även i andra hårdkokta genres, som film noir, återfinns homoerotiska undertexter, såsom i Gilda (1946). I Hämndens skugga (The Big Combo, 1955) finns ett homosexuellt par, Fante och Mingo. Machofilmer som Ben-Hur (1959) och Spartacus (1960) osar av homoerotik, vilket idag känns uppenbart men som gick över huvudet på (straighta) människor då. Ett annat exempel på undertext är från William Wylers första filmatisering av Lillian Hellmans pjäs The Children's Hour. Den handlar om två kvinnor som driver en internatskola tillsammans. I pjäsen blir den ena kvinnan (Martha) förälskad i den andra (Karen), i filmversionen De tre från 1936 (These Three) så förälskar sig Martha i Karens pojkvän istället. Pojkvännen heter Joe, och scenen i pjäsen där Martha berättar för Karen att hon älskar henne, har i filmen blivit en scen där Martha berättar för Karen att hon älskar hennes kille. Nyckelrepliken är "I love Joe." Säg det högt och hör om det inte får en annan innebörd.

Det förekommer också ofta blinkningar till publiken, som är särskilt roliga för de invigda. Att Cary Grant, iförd negligé, säger att han "went gay all of a sudden" i Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938), blir naturligtvis ännu roligare när man vet att han var homosexuell i verkligheten. Samma sak när samme Grant i Det ligger i blodet (His Girl Friday, 1940), efter att ha hört en kvinna beskriva sin tilltänkta, säger "Sounds more like a guy I ought to marry."

Homosexualitet har alltså alltid funnits där, och de som varit uppmärksamma har vetat var de ska titta. Men när John Wayne kysser Walter Brennan i Rio Bravo (1959) ska det mycket till för att man ska läsa det homoerotiskt, även om det är en kul scen.

------------------------------------------------------

Sin andra version av Hellmans pjäs gjorde Wyler 1961, nu kallad Ryktet (The Children's Hour). Martha får nu säga "I love you" men den versionen är inte alls lika bra som den första.

Den uppmärksamme noterade kanske att fyra av filmexemplen ovan var regisserade av Howard Hawks, Red River, Ingen fara på taket, Det ligger i blodet och Rio Bravo. Mer om Hawks kan man läsa här.

måndag, februari 20, 2006

Frat Pack

Den första filmen var Cable Guy (1996). Ben Stiller regisserade den, och han bad Owen Wilson spela en liten roll, efter att han sett Wilson spela i Wes Andersons debutfilm (O)organiserad kriminalitet (1995). Med i Cable Guy var också Jack Black. Sedan dess har Black och Stiller nu gjort sex filmer tillsammans. Stiller och Wilson har spelat tillsammans i sammanlagt sju filmer, samt ett pilotavsnitt av tv-serien Heat Vision and Jack (1999), där också Jack Black medverkade. Samma år, 1999, gjorde Ben Stiller också The Suburbans. Där medverkar även Will Ferrell. Ferrell och Stiller har nu gjort fyra filmer tillsammans. 2001 gjorde Stiller, Wilson och Ferrell Zoolander, där dyker också Vince Vaughn upp. Stiller och Vaughn har nu gjort fem filmer tillsammans, Wilson och Vaughn tre filmer.

Tillsammans utgör dessa herrar vad som först kallades "the Slacker Pack", men som numera går under benämningen "the frat pack", efter en artikel i USA Today. Owen Wilsons bror Luke Wilson hör också till kretsen och tillsammans har de nu gjort 19 filmer. Alla är inte med i alla 19 filmer, men minst två av dem är med i någon av dem, och det vanliga är att en eller två spelar huvudroller och så dyker några av de andra upp i biroller, ibland utan att nämnas i eftertexterna. Ett exempel är Anchorman (2003), där Ferrell spelar huvudrollen, och Stiller, Vaughn, Black och Luke Wilson alla dyker upp i småroller, bland annat i ett gängslagsmål (i en sekvens Ferrell kallat "West Side Story med mustascher").

I filmkomik just nu är det nog så att the Frat Pack är det roligaste som erbjuds. Det är en vulgär, aggressiv humor, respektlös och ibland rent absurd, där de alla har varsin figur som de excellerar med. Mest utstuderad är Ferrell, som vanligtvis spelar emotionellt gravt handikappad, burdus och omogen. Vaughn är ofta kylig och cynisk, med en giftig tunga, undantagen är den sköna Dodgeball (2004), som också är en av deras bästa. Stiller är gärna kolerisk, och inte alltid så smart. Owen Wilson är godhjärtad och lite förvirrad, och ser oftast ut som om han kände sig missförstådd och orättvist behandlad.

Deras humor är ganska grabbig och sexfixerad, ibland för mycket, som i Old School (2002), men paradoxalt nog finns där samtidigt en satir över machoism och manlighet, och egentligen är de bara sårbara, ensamma män som söker kärlek. Det är en av behållningarna med filmerna.

De har inte bara gjort filmer tillsammans, och exempelvis I Spy (2002), med Owen Wilson och Eddie Murphy, har samma typ av humor som de ovannämnda, och är ibland sublim, mycket tack vare Wilsons stil. Men det blir någon extra när flera dyker upp, och hittills är Anchorman deras största stund, totalt utflippad som den är. Även om grundhistorien är traditionell så är utförande långt därifrån. Här blandas musikalinslag med grovt våld mot värnlösa djur, och över allt svävar Will Ferrells hysteriska nyhetsankare Ron Burgundy.

Det finns något uppfriskande och befriande i filmernas galna och utflippade episoder, där inga skämt är för vulgära och inga kor för heliga, samtidigt som det finns något sött och värnlöst över alltsammans. Nu väntar jag otåligt på nästa film, bland dem The Wendell Baker Story, med Ferrell och bröderna Wilson. Fast den kommer nog bara på dvd. How do you like them apples?

måndag, februari 13, 2006

Storm

Det är ett återkommande grepp i Tintinalbumen att Milou hamnar i ett moraliskt dilemma, varpå två småhundar uppenbarar sig, den ena en djävul, den andra en ängel, vilka diskuterar rätt och fel medan en förvirrad Milou tittar på. Även kapten Haddock är med om det emellanåt. Det är också grundpremissen i Storm.

Huvudpersonen, DD, är en framgångsrik mediamänniska som någon gång under sin barndom gjorde något som han förträngt, men på grund av detta söks han upp av dunkla krafter när han befinner sig mitt i karriären. Så långt är parallellerna med förra årets franska thriller Dolt hot också tydliga. Men där var huvudpersonen en medelålders intellektuell, här är huvudpersonen en ung, dryg Stockholmsjournalist. Han hamnar plötsligt i en parallell verklighet, där serietidningens logik är gällande, eller det undermedvetnas. Det hela har en klar freudiansk prägel, vilket är lite kul. Freud var ju annars som störst inom filmen på 1940-talet.

Det finns något ansträngt över Storm, som är tidstypiskt. Varje scen och varje detalj är skruvad, vilket många berömt den för, men själv finner jag det en smula tröttsamt. Jag vill kunna sjunka in i en film, och det blir svårt när filmen provocerar alla sinnen konstant. Jag kan inte låta bli att tycka att det finns någon ängsligt över det också, precis som jag var inne på när jag diskuterade KYTV:s kortfilmer för ett par veckor sedan. Det är ofta snyggt och effektivt, men lika ofta överarbetat och, som sagt, tröttsamt. Ibland glimrade det dock till och blev riktigt bra, som i den sekvens då de tre antagonisterna, med hjälp av en knäppning med fingrarna, förflyttade sig mellan en lägenhet och en sandstrand och tillbaka. Den sekvensen, som förde tankarna till Buster Keatons modernistiska mästerverk Sherlock Jr. (1924), hade precis den svindlande känsla som är filmkonstens främsta egenskap, att tiden och rummet är underkastat upphovsmännen lagar, och inte fysikens.

Eva Röse har ju utsetts till årets "shooting star", vilket är en smula förvånande, hon har ju varit med ett tag, och gör inte så mycket väsen av sig heller. Hon och de övriga skådespelarna gör så gott de kan, men får inte så mycket mer att göra än att se förvirrade och skrämda ut i pressade situationer. De pressade situationerna är dock mer tacksamma än de djuplodande. Det finns ett drag av djupsinnighet som känns lite fånig, som när Lova säger till DD, "Du var på väg att bli kall." som förklaring på varför det förflutna plötsligt börjar jaga honom. Se där en sensmoral värd en lyckokaka. När DD vandrar runt i ett ödelagt Vänersborg så är det laddat och obehagligt, men ju närmare gåtans lösning han kommer, ju fånigare blir det. När allt är genomstiliserat försvinner känslan av att det är på riktigt, och det blir svårare att ta det som händer på allvar.

Det kan vara tacksamt att jämföra Dolt hot och Storm. Den ena är en kylig thriller som vill chockera borgarklassen. Den andra är en hipp och trendkänslig fantasyfilm som vill imponera på kidsen. Båda har de sina kvaliteter och brister. Deras avsändare är också tydliga. Det är som om de gjort filmer om sig själva, för sig själva, med sig själva. De gräver där de står helt enkelt, men de gräver inte tillräckligt djupt tyvärr. Det barndomstrauma de förträngt är för banalt, det räcker inte för att bära en hel film. Och i båda filmerna får man en känsla av att skrivas på näsan, samtidigt som det blir lite uppvisning över det hela. Men där Dolt hot är gjord av någon som inte har något att bevisa, bär Storm tydliga spår av att man vill imponera.

För fyra år sedan gjorde regissörsparet Måns Mårlind / Björn Stein novellfilmen Disco Kung Fu, också den med Eva Röse. Den hade samma kvaliteter och brister som Storm. Jag är lite besviken på att de inte växt till sig mer än de gjort, men om de får fortsätta att göra film så kanske...

tisdag, februari 07, 2006

Göteborg film festival 2006 (och Taiwan)

Det finns något trösterikt i att 400 personer masar sig upp ur sina sängar och trotsar snödrivor för att bege sig till Järntorget och biografen Draken för att se en svensk dokumentärfilm från 1956 om några morska killar från Göteborg som reser till Röda havet för att dyka bland hajar och koraller. Det var otvetydigt en av festivalens höjdpunkter. Jag är partisk eftersom några kollegor till mig på filminstitutet varit med och restaurerat den, men Expedition Röda Havet hade andra kvaliteter utöver sina återskapade färger. Den var nästan lika spännande som Hajen (1975), och betydligt mer varm, rolig och oskuldsfull. Den var också skickligt gjord, inga amatörmässiga missar. En pärla, som förhoppningsvis kommer på tv och Cinemateket, eller varför inte som extramaterial på en svensk dvd-utgåva av Life Aquatic with Steve Zissou (2005). En nåd att stilla bedja om.

Att enbart skildra två personer i ett rum i 90 minuter kräver en hel del av aktörer och regissör för att det inte ska bli tråkigt. Det lyckades man med i chilenska In Bed (En la cama på spanska). En man och en kvinna träffas på en fest, tar in på hotell och har sex. Sen börjar filmen, då de presenterar sig för varandra och spenderar natten lärandes känna varandra innan morgonen nalkas och det är dags att ge sig ut i vardagen igen. Det var länge både roligt och charmigt, men mot slutet började de bli djupsinniga och känsliga, och då blev det lite fånigt. Och lite tråkigt då filmmakarna inte riktigt tycktes våga gör en film där sex bara var kul, utan det måste till lite ångest och ursäkter. Det kändes onödigt.

När amerikanska filmtidskriften Film Comment vid sekelskiftet bad filmkritiker världen över rösta fram 90-talets främsta regissör delades första platsen av Clint Eastwood och taiwanesiske Hou Hsiao-Hsien. Eastwood är en internationell ikon, men Hou är blott ett namn för filmfestivalbesökare. Hans senaste film, Three Times, visades i Göteborg, och består av tre delar. En utspelas 1966, och handlar om en tjej som jobbar på en biljardhall, och en militär som förälskar sig i henne. När han kommer hem på permis så får han veta att hon slutat och flyttat till en annan stad. Han reser då Taiwan runt och söker efter henne på olika biljardhallar. Det var en alldeles ljuvlig liten film, nästan ordlös, och med amerikanska 60-tals schlagers på ljudbandet. Scenen i slutet då de står i regnet och han försynt kramar hennes hand var en av de mest romantiska och rörande bilder jag sett på år och dag. De andra två delarna, en stum utspelandes 1911, och en modern utspelandes 2005 (ett bisexuellt triangeldrama) var också fina, men inte alls lika perfekta. (En fundering, om jag googlat på dessa regissörer i Kina, hade jag då fått napp, eller hade censuren spärrat länkar till dem?)

Taiwan har fått fram flera framstående festivalfavoriter. Utöver Hou, även exempelvis Tsai Ming-Liang (född i Malaysia) och Lin Cheng-Sheng. Deras filmer kännetecknas av stillsamhet, ordlöshet och existentiell förvirring, och det är kanske inte förvånande att de inte vunnit mer publik. En annan taiwanesisk regissörsgigant är Edward Yang, som borde kunna få en större publik, då han är mer lättillgänglig. Se gärna hans Yi yi (2000), ett magnifikt familjeepos. Annars är tveklöst Ang Lee den mest kände taiwanesen, men istället för att gå och se den präktiga och pretentiösa Brokeback Mountain rekommenderar jag hans Bröllopsfesten från 1993. Även den handlar om svårigheterna ett gaypar ställs inför när omgivningen är oförstående, men det är betydligt mer avslappnat och charmigt än Heath Ledgers väsningar i mungipan.

Men, tillbaka till Göteborg. Den bästa filmen på festivalen var trots allt amerikansk. Junebug, med Alessandro Nivola och Embeth Davidz i huvudrollerna. De är nygifta och nu ska de hem till hans familj och hälsa på. Familjen bor i en håla på landet och är åt white trash-hållet, det nygifta paret är storstadsmänniskor med konstnärliga intressen. Kulturkrocken blir förstås stor, men filmen går sina egna vägar och det blir inte den kliché man kunnat tro. Det finns så mycket värme och kärlek här, att det räcker till tio filmer, och regissören Phil Morrison, som är född i den lilla stad filmen utspelas i, är uppenbarligen fylld av vördnad och skräckblandad förtjusning inför sin hembygd. Han är också (inspirerad av Yasujiro Ozu kanske?) inte rädd för att låta tystnaden tala, och många scener följs av bilder på tomma rum, och öppna fält. Dessa stämningsskapande pauser gör mycket till för att filmen ska bli egen. Jag hoppas den får svensk premiär. Amy Adams, som spelar höggravid och pratglad svägerska, har nominerats till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Kanske det kan hjälpa till att locka fram en svensk distributör. Det förtjänar den. Jag skulle bli förvånad, och glatt överraskad, om jag ser någon bättre amerikansk film i år.

Det visades naturligtvis fler filmer på festivalen, men det får räcka med de här för den här veckan. Nästa vecka är filmforum tillbaka på sin vanliga dag, måndag. Vi ses!

-----------------------------------------------
En av Hous filmer, Millennium Mambo (2004), finns att köpa eller hyra i välsorterade videobutiker. Bröllopsfesten har funnits på vhs i Sverige, och kan finnas kvar. Junebug finns på amerikansk dvd. Life Aquatic finns på svensk dvd. Yi yi kan finnas på svensk dvd, men i alla fall på amerikansk. Av Tsai Ming-Liang finns Vad är klockan i Paris? (2001) på svensk dvd/vhs, men flera andra finns på amerikansk dvd. Jag rekommenderar särskilt Rebels of a Neon God (1992).