Saker jag har sett (15)

Lust, Caution, Paranoid Park, Control, Min brors flickvän, Darjeeling Limited, Hämndens dal.

Återhållen åtrå i Shanghai på 1940-talet i inte något den svenska biopubliken är bortskämd med och det finns något mycket tilltalande i att man går man ur huse för att se en kinesisk film som är 2,40 lång. Lust, Caution handlar, som brukligt är hos Ang Lee, om kontroversiell kärlek och karaktärer vars känslor tvingar dem att ljuga för sig själva och sin omgivning. Allt är väldigt reserverat, tragiskt och tillknäppt, med undantag för några explosiva sekvenser som är desto mer omtumlande i sin kontrast mot resten av filmen. Det gäller dels ett brutalt mord och dels sexscenerna, som är bland de bästa jag någonsin sett. Det finns en krampaktig desperation i dem, de tillfällen då huvudpersonerna för ett kort ögonblick kan släppa allt, där de inte behöver anpassa sig efter omvärldens krav och tabuer, och de kan vara sig själva, vilket ger den råa passionen en extra dimension. De är varken exploativa eller överdrivna som vissa sagt, tvärtom är de väsentliga.

Men den bästa sekvensen är ändå lågmäld, närmast dialoglös. Den kommer mot slutet, där de älskande provar ut en ring åt henne. Inget sägs men allt ställs på sin spets och stämningen är så tät att jag kan svära på att filmduken buktade sig. (går på bio nu)

Paranoid Park är ännu bättre. En hypnotisk berättelse om några dagar i en 16-åring killes egna helvete. Den är inte berättade på konventionellt vis utan scener följer på varandra på ett till synes slumpmässigt vis och hoppar fram och tillbaka i tiden, och vissa scener upprepas flera gånger, fast med förändrad innebörd varje gång. Den är nämligen berättad helt subjektivt, så som killen uppfattar verkligenheten, och i hans sinnestillstånd flyter allt ihop och glider isär. På det viset påminner den om hur William Faulkner ibland berättade sina romaner. Gabe Nevins som spelar killen är dessutom mycket bra. Som en skildring av ungdomlig alienation är den enastående, som filmkonst likaså.

Anton Corbijn har tidigare gjort musikvideos och fotograferat Sophie Zelmani (bland annat) och nu har han hans musikintresse lett honom till en film, Control, om Ian Curtis, suicidal sångare i Joy Division. Tyvärr är det inte särskilt lyckat. Sam Riley som spelar Curtis är fullkomligt briljant och emellanåt är filmen riktigt snygg, på ett poserande, stillbildsvis. Problemet är att den är så väldigt tråkig och alldeles för konventionell i sitt berättande. Sen tycker jag att Ian Curtis är för alldaglig för att förtjäna all denna uppmärksamhet. I alla fall finns det inget i Control som motiverar varför man skulle göra en två timmar lång film om honom. (går på bio nu)

Min brors flickvän (Dan in Real Life) är den typ av film som man kan komma på sig själv med att fundera på vad den handlade om bara några timmar efter att det tog slut, och som man lätt glömmer bort att man sett efter några timmar till. Det betyder inte att jag hade tråkigt när jag såg den, bara att den var så menlös och tandlös att det inte lämnade ett enda bestående intryck. Det var inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt välspelad och den var inte heller tillräckligt dålig, för att väcka någon känsla alls. Men det var roligt att Steve Carrells rollfigur blev stoppad av den lokala polisen upprepade gånger. (kommer snart på bio)

Wes Anderson är ju en av mina darlings och nu har jag sett Darjeeling Limited två gånger (vilket är ett minimikrav). Naturligtvis älskar jag den, fast på ett sådant personligt, subjektivt sätt att jag inte kan säga något meningsfullt om den. Bara att Owen Wilson säger "but that didn't really pan out" till en främmande indisk herre är nog för att jag ska ge filmen toppbetyg, men det förstår jag så väl om ingen annan förstår. Jag gillar musiken, tonfallet, galenskapen, färgerna, sensualismen och ja, allt. (går på bio nu. ett tidigare inlägg jag skrivit om Wes Anderson, från 2005, finns här)

En äldre film har jag hunnit med, Hämndens dal (Vengeance Valley 1951), en färglös western med Burt Lancaster och Robert Walker. Det är nyttigt att se någon habilt och anmärkningslöst ibland som en kontrast till det som verkligen är bra, för att lättare uppskatta det, och Hämndens dal fyller väl den rollen. Sen är det roligt att se både Lancaster och Walker, även om de gjort bättre roller i bättre filmer. Det är något visst med Walker, långt från den vanliga manliga Hollywoodskådespelaren. Det finns något nonchalant och androgynt över honom som är spännande (tänk om han och Montgomery Clift spelat mot varandra i en tidig Brokeback Mountain). Men samtidigt framstår han som ett litet barn som man vill beskydda fast han hela tiden är redo att sticka kniven i ryggen på dig. Hans bästa roll är förstås som Bruno i Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), där Hitchcock exploaterar Walkers ambivalenta sidor till dess yttersta och resultatet är en av filmhistoriens mest fascinerande psykopater, mest fascinerande rollfigurer över huvud taget. I Hämndens dal är han inte lika spektakulär, men han är filmens behållning. I dessa tider av hedersmord är filmens tema också intressant. Den handlar om två bröder som är på jakt efter den man som gjort deras syster gravid. Då han inte erkänt faderskapet (och naturligtvis inte är gift med kvinnan) är brödernas ambition att döda honom för att försvara familjens heder. (finns på dvd i Storbritannien)