Henry Fonda

Den senaste veckan har Jane Fonda varit stjärnan a la mode. Intervjuad av Stina i tv och porträtterad i tidning efter tidning, samt framträdanden på Kulturhuset och på Filmhuset. Emellanåt har då hennes far nämnts. Han var en svår sådan, vilket inte bara Jane utan också hennes bror Peter Fonda vittnat om. Men han var inte bara en hård och kärv fader, han var också en av de största filmskådespelarna, under en enastående karriär. Henry Fonda.

Mot slutet av Mitt namn är Nobody (Mio nomo è Nessuno, 1973) finns en sekvens där Fonda, som åldrad revolverman, inväntar ett uppbåd som jagar honom. Ett spikrakt järnvägsspår, en platt, oändlig prärie, en häst och Fonda, det är allt som finns i bild, men det är ett av hans finaste ögonblick. Han har jagats hela sitt liv, men nu är han trött. Han sitter på hästen och väntar, och ser hur ett rökmoln börjar skymtas vid horisonten. Det är hans undergång som kommer. Men han gör inget. Han bara sitter där, till synes oberörd. Men hans ögon säger något annat. Trött, uppgiven, sorgsen och resignerad. Han är en man som gett upp, som insett att hans tid är förbi, och inte länge orkar stå emot, samtidigt som han inte tänker ge sig utan strid. Fondas blick, i kombination med Ennio Morricones musik, gör det till en oförglömlig sekvens. Det är inte mycket till film i övrigt, men alla scener med Fonda är som om de var en annan film, en mycket bättre film, en film som förtjänade någon som Fonda. Och bäst av dem är den här. Det är märkligt hur en man, som bara sitter still på en häst, kan vara så gripande.

Fonda hade gjort filmer i 38 år när han gjorde Mitt namn är Nobody. Den första var Mot lyckans hamn (The Farmer Takes a Wife, 1935), en roll han dessförinnan spelat på Broadway. Sin sista roll gjorde han för tv 1981, i filmen Summer Solstice.

Han föddes 1905, och tänkte sig att han skulle bli journalist, men efter några års studier hoppade han av, och började på teatern i stället, ditlockad av Marlon Brandos mamma. 1928 gick han med i University Players, som också hade James Stewart, Margaret Sullavan och Joshua Logan bland medlemmarna. Han och Stewart blev bästa vänner och flyttade till Hollywood tillsammans, där de delade lägenhet. De filmdebuterade också samma år och fortsatte att vara vänner genom åren, även om de politiskt gick skilda vägar, Fonda åt vänster och Stewart åt höger. Fonda hade sin första storhetstid under 1940-talet, och fick en ny framgångssvit i slutet av 50-talet/början av 60-talet. Mot slutet av sin karriär gjorde han mest småroller i sämre filmer, vilket tyvärr ofta är vad äldre skådespelare tvingas till, om de vill fortsätta agera. Men Sista sommaren (On Golden Pond, 1981), hans sista biofilm, är fin, och handlar om relationen mellan en far och hans dotter, och rollerna spelas av pappa Fonda och dotter Fonda. För den rollen fick han sin enda Oscar.

Fonda sa en gång "I ain't really Henry Fonda! Nobody could be. Nobody could have that much integrity." vilket anspelar på att han under en stor del av sin karriär spelade rakryggade män, som under svåra tider höll fast vid sina principer och kämpade för den lilla människan. Han spelade Abraham Lincoln i Folkets hjälte (Young Mr. Lincoln, 1939), Tom Joad i Vredens druvor (Grapes of Wrath, 1940), Gil Carter i Möte vid ox-oket (The Ox-Bow Incident, 1943) och Mr Davis i 12 edsvurna män (12 Angry Men, 1957). Med mjuk röst och moralisk skärpa stod han upp för sanningen och rättvisan, och gav andra dåligt samvete bara i kraft av sin milda auktoritet.* Det är också för roller som dessa han främst är ihågkommen. Men han var betydligt mer mångsidig än så. 1968 spelade han en av filmhistoriens mest kyliga mördare, i Harmonica - en hämnare (Cera una volta il west, 1968), och samma år var han dubbelspelande polischef i Brottsplats Manhattan (Madigan). I Fort Apache (1948), som överste Thursday, kompliceras bilden av hans integritet och auktoritet, eftersom det är just det som leder till att han och hela hans kompani blir överrumplat och utplånat. 1959 spelade han fåfäng revolverman i Våldet och lagen (Warlock). I mitt tidigare inlägg Gaywestern så kunde jag nämnt den, eftersom det finns en klar sexuell ambivalens i förhållandet mellan Fondas revolverman och hans partner, spelad av Anthony Quinn.

Fonda har också gjort komedier, och den bästa är Kvinnan Eva (Lady Eve, 1940), som jag skrivit om tidigare. Där är Fonda inte någon ärbar rättvisans förkämpe, utan en fåraktig ormexpert, och extremt sexuellt frustrerad därtill. 1957 gjorde han en av sina bästa filmer, och bästa roller, i Fel man (Wrong Man, som nog är Alfred Hitchcocks bästa). Där spelar han en familjefar som blir anklagad och fängslad för ett rån, trots att han är oskyldig.

Men jag ska avsluta med två andra scener, som tillhör filmkonstens främsta ögonblick, båda regisserade av John Ford. Den första är från Flammande vildmark (Drums Along the Mohawk, 1939), som utspelar sig under amerikanska frihetskriget.^ När kriget kommer så går han ut i strid, men kommer snart tillbaka, sårad. Hans hem har blivit en sjukstuga, och hans fru blivit sjuksyster. Han sätter sig på golvet i en hall, och börjar berätta vad han varit med om, vilka fasor han sett, vilka saker han upplevt. Det är en lång scen, gjord i en tagning med stillastående kamera. Det springer folk fram och tillbaka runt omkring, folk dör på operationsbord (det är gjort med stort skärpedjup så varje vrå är i fokus), och kombinationen av röran omkring, och Fondas berättelse, en slags stillsam, eftertänksam meditation över grymhet och lidande, är snudd på outhärdlig.

Den andra är från Laglöst land, där i princip varje scen är ett fullödigt mästerverk, inte minst estetiskt. Henry Fonda spelar Wyatt Earp och filmen består av korta, betydelsefulla sekvenser. Earp hos frisören, Earp på en stol på verandan, Earp vid sin brors grav. Och höjdpunkten, dansen för att inviga kyrkan. Earp går dit tillsammans med kvinnan han i hemlighet älskar, men är för blyg för att bjuda upp henne. Han står bredvid henne och leker med hatten, istället för att ta henne om livet och gå ut på dansgolvet. Till slut tar han dock mod till sig, och de börjar dansa, men han är fortfarande generad och vill synbarligen helst vara någon annanstans. Det är en underbar scen, och den räcker för att placera Henry Fonda kanske allra högst bland filmens stjärnor.

-------------------------------------------------------
*James Agee skrev så här i sin recension av, den tämligen undermåliga, The Big Street (1942): "Carefully solemn Henry Fonda has the dignity of a wax grape of wrath among satiated little foxes."
^Korrigering 29/3. Jag hade ursprungligen skrivit amerikanska inbördeskriget, men frihetskriget ska det vara, vilket ju är något helt annat. Det ägde rum 1775, inbördeskriget 1861-1865.