Claire Denis

Det som skiljer ut vissa filmskapare är deras förmåga att skapa egna världar, eller att skildra den befintliga världen på ett eget sätt. Med hjälp av miljöer, bilder, ord, händelser så formar de något säreget, utpräglat, personligt.

Claire Denis har under de 20 år hon varit verksam som självständig filmare gjort blott 8 långfilmer, men var och en av dem har varit något extra och något särpräglat Denis-skt, med reservation för Trouble Every Day (2001), som jag inte sett. Hon skriver sina egna manus, och på nästan varje film har hon samarbetat med fotografen Agnès Godard. Deras karriärer har löpt parallellt, ända sedan båda var assistenter på Paris, Texas (1984), som Wim Wenders regisserade och Robby Müller fotograferade. Samarbetet mellan Wenders, Denis och Godard fortsatte på Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin 1987), fast nu med Henri Alekan som fotograf. En annan regissör som influerat Denis är Jim Jarmusch, som hon också samarbetat med. De delar bland annat förhållningssättet till musik, där musiken ibland blir utgångspunkt för en scen, en rollfigur eller ett händelseförlopp.

Men Denis egna filmer är ändå annorlunda från Wenders och Jarmusch. Med knivskarpa och vackra bilder och fragmentarisk berättarstil berättar hon om invandrare i Frankrikes förorter, om fransmän i Afrika, om fäders skuld och mäns svek, om sexualitet och erotik, hetero- eller homo-. Redan hennes debut Chocolat (1988) om kolonialism och alienation, visade vem hon var och vad hon ville.

I Chocolat, som utspelas i Kamerun, berättas om den outlevda åtrån mellan en vit, fransk kvinna och en svart man, hennes tjänare, sett genom en liten flickas ögon. I Jag är inte sömnig (J'ai pas sommeil 1994) berättas om en ung kvinna från Lettland som hankar sig fram i Paris. Nénette och Boni (1996) handlar om ett syskonpar som återförenas av yttre omständigheter. Beau Travail (1999) är något helt annat, en film om främlingslegionärer på ett läger i Afrika, iscensatt som en surrealistisk dröm av färger, rörelser och stillhet. Vendredi soir (2002) är däremot som en saga som till stor del utspelas i en bilkö på en gata i Paris, där en man och en kvinna blir förförda och berörda av varandra. L'intrus (2004) är återigen något nytt, en historia om en man med ett ärr och ett förflutet som lever i ensamhet på landet. Men vad de handlar om är inte det viktigaste, och inte alltid helt lätt att redogöra för, eller ens förstå. Denis drar ibland filmerna in i ren abstraktion. Scenerna är ofta korta och utan dialog, och berättelsen rör sig i cirklar, om den alls rör sig. Det som intresserar henne verkar vara oväntade, rent av omöjliga, möten, möten hon skildrar skissartat så att åskådaren själv får fylla ut resten, eller nöja sig med att bara för några timmar fått förmånen att spendera tid med dessa människor.

Det finns något av en upptäcksresande i Denis förhållande till filmmediet. Hon söker hela tiden nya bilder, nya berättelser, nya platser, men oavsett vad hon finner gör hon dem till sina. Hon är en av filmkonstens största, och det känns skönt att veta att hon fortfarande är verksam. Hennes senaste film Vers Mathilde (2005) , om koreografen Mathilde Monnier, har inte visats utanför Frankrike, utom på någon festival. Jag hoppas hon kommer med en ny långfilm snart. Hon är 58 år gammal och har förhoppningsvis många år och många filmer kvar.

--------------------------------------------
Chocolat, Jag är inte sömnig och Nénette och Boni finns att hyra i välsorterade videobutiker. Alla finns också på dvd i England och/eller i USA.