Fritz Lang, en aristokratisk österrikare, må vara en oväntad skapare av westernfilmer, men han gjorde fyra stycken och i alla fall en av dem, Guldfågeln (Rancho Notorius 1952) har tyngd. En sång utgör ett ledmotiv i filmen och refrängen går ”A tale of hate, murder and revenge” och en bättre sammanfattning av Langs oeuvre är svår att få. Med imponerande konsekvens skapade han världar, i Tyskland och USA, med utflykter till Frankrike och Indien, som befolkades av besatta och frustrerade individer som slogs mot krafter de inte förstod sig på, och där hämnd och mord löpte som en röd tråd.
Det finns två huvudstråk genom Langs 45 filmer, det ena är en paranoid skildring av världen där mörka makter styr i kulisserna, och den enskilda människan är hotad från alla håll av brottssyndikat eller obskyra samfund. Filmer på det temat är naturligtvis de tre filmerna i Mabuse-serien, Dr Mabuse - der Spieler (1922), Dr Mabuses testamente (Das Testament des Dr Mabuse 1933) och Dr Mabuses 1000 ögon (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse 1960), men också i exempelvis Spionen (Die Spione 1928) och Polishämnaren (The Big Heat 1953). Det andra genomgående temat handlar om hur ödet obevekligt styr våra liv, och ett enda litet felsteg leder till fördärv och hur (så kallade) oskyldiga människor dras in i något de inte kan hantera. De främsta exemplen på det är nog Kvinnan i fönstret (The Woman in the Window 1944) och Kvinna i rött (Scarlet Street 1945). De två temana kombineras också emellanåt, inte minst i flera av de filmer Lang gjorde under det tidiga 40-talet som har krigs- eller spionmotiv, som I skuggan av ett tecken (Ministry of Fear 1944).
Langs värld är mörk, för att inte säga dystopisk. Det är en värld där din fru sprängas till döds, du blir ihjälskjuten i en bilkö, din chef är köpt av de krafter som försöker röja dig ur vägen, en oskyldig döms till döden och avrättas i elektriska stolen, din man försöker mörda dig och din lilla dotter bli mördad. Du kan bli skållad med hett kaffe, utpressad, torterad och levande innebränd och det unga paret blir ihjälskjutna i slutscenen. Och det finns alltid någon som ser dig. Du är alltid övervakad. Av staten, av spioner, av brottssyndikat, av nazister eller av dina anhöriga. Andrew Sarris skrev apropå Langs paranoia, "Lang might argue that in a century that has spawned Hitler and Hiroshima, no artist can be called paranoiac; he is being persecuted."
Den här världen skildrade Lang med en imponerande konsekvens och stringens. Hans stil är effektiv och koncentrerad och har ofta en geometrisk precision, där hatten alltid har den rätta vinkeln och skuggans spets alltid ligger precis rätt i bild. Visserligen har han gjort långa filmer med masscener, men den typiska Langfilmen är kort och koncis och består av bilder av en person trängd i ett hörn, inte sällan med en maniskt stirrande blick. Hans sista filmer i USA i mitten av 50-talet är så koncentrerade att de närmast blir abstrakta skisser, där bara det absolut mest väsentliga är med, eller, med det engelska uttrycket, "not an ounce of fat".
Lang föddes i ett borgerligt hem i Wien 1890, pappan var arkitekt och Langs intresse för konst och geometri kom alltså med födseln. Men han var inte så pigg på att bli arkitekt och istället reste han i 20.års åldern runt i världen (Afrika, Asien och Europa), och han försörjde sig genom att måla eller sälja vykort. Han studerade också konst i Paris och München, men återvände till Österrike när Första världskriget bröt ut. Han var soldat och sårades fyra gånger vid östfronten. Filmintresset hade väckts i Paris, när han var där för att måla, och tjusades av filmens rörelse, till skillnad från en målning, som var statisk. Han började skriva manusutkast och blev anställd av Decla, ett bolag från Berlin, så han hamnade i Tyskland där han gjorde Halbblut, sin första film som regissör, 1919.
I Tyskland hade just den expressionistiska stilen dykt upp, med oerhört stiliserade scenerier, målade skuggor, vitsminkade ansikten och en spelstil som gränsade till det hysteriska. En annan genre som var populära var spionthrillers, och Lang arbetade i båda dessa genres, ibland kombinerandes dem. Han gjorde också historiska filmatisering, som Nibelungen i två delar, (Die Nibelungen: Teil 1, Siegfrieds Tod och Die Nibelungen Teil 2: Kriemhilds Rache 1924). Samma år gifte sig Lang med Thea von Harbou, som han hade samarbetat med sen 1920, och de skrev tillsammans manusen till de flesta av Langs tyska filmer. Lang var i New York samma år, 1924, och inspirerad av Manhattans skyskrapor fick han idén till science fiction filmen Metropolis (1927), tveklöst en av de mest kända och betydelsefulla filmerna över huvud taget, som han skrev med Thea von Harbou. Den berättar om en framtid där folket är en ansiktslös massa som arbetar i misär i underjorden och överklassen bor högst upp i skyskraporna. Missnöjet växer bland arbetarna och till slut gör de uppror. Ledaren för upproret är en robot, en gynoid (det vill säga en robot som ser ut som en kvinna, till skillnad från en android, som är en robot som ser ut som en man), fast arbetarna tror det är en riktig kvinna, samma kvinna som tidigare varit en slags ledargestalt för dem. Det är inte den mest subtila av filmer, men den är ett visuellt spektakel av magnifika proportioner, och det är också filmens visuella stil, mer än idéerna, som gjort den så berömd. Den är också ett exempel på att det finns ett radikalt drag hos Lang, och han har samarbetat flera gånger med Bertolt Brecht, senare i USA.
Men Langs bästa filmer från den tyska perioden är två ljudfilmer från början av 30-talet. M (1931), med Peter Lorre som barnamördaren som försätter hela Berlin i ett tillstånd av skräck, och skapar ett mobbsamhälle där vem som helst riskerar att bli anklagad och misshandlad eller värre och Mabusefilmen Dr Mabuses testamente. Sen for Lang västerut och skilde sig från Thea von Harbou. Hon anslöt sig till nazismen och Lang gjorde antinazistiska filmer i USA. (Innan Lang och von Harbou gifte sig var hon gift med skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Han spelade titelrollen i det första filmerna om Dr Mabuse och även en galen vetenskapsman i Metropolis. En anledning till galenskapen är att kvinnan han älskade lämnat honom för en annan man.)
Hans karriär i USA var också relativt varierad, med vardagsrealism i Urladdning (Clash By Night 1952), westernfilmer, gotiska thrillers som Den låsta dörren (Secret Beyond the Door 1948). Men det var inom film noir han var som mest hemma. Här var han tillbaka i den rädda stadsmiljö han skapade i M. Filmer där vardagen är en spindelväv och verkligheten en mardröm.
Lang, som avled 1976, förlorade synen mot slutet av sitt liv, vilket måste ha varit en ambivalent känsla för en man som dels vikt sitt liv åt att gestalta sin inre vision visuellt, men samtidigt haft det vakande ögat som ett återkommande hotfullt motiv.
Visar inlägg med etikett stumfilm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stumfilm. Visa alla inlägg
måndag, maj 26, 2008
måndag, december 10, 2007
julklappstips
Bara två veckor till julafton och det är meningen att man ska köpa en massa saker i julklapp, trots att de flesta redan har allt de behöver och mer där till. Men om du nu nödvändigt måste ge bort något för att inte göra de redan ansträngda familjerelationerna än mer ansträngda tänkte jag idag tipsa om filmer som kan vara bra julklappar.
I sin blogg frågade sig Jonas Thente varför, med tanke på att det finns sex miljarder människor på jorden, han skulle ”ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?” Det är en befogad fråga. En annan befogad fråga är hur många gånger Ridley Scott ska redigera om sin film innan han är nöjd. En director’s cut-version kom 1992, vid filmens tio års jubileum, men nu har han fixat lite mer med den och släppt Blade Runner – The Final Cut, 25 år efter den kom på bio för första gången. Jag förmodar att jag får se om den, jag har ju sett de tidigare, och jag tycker att det är en bra julklapp också. Dels till obildade tonåringar som tror att filmhistorien började med Spider-Man (2002), dels till vänner av design, mode, fotokonst, estetik och musik som vill se en av källorna till så mycket av 80- och 90-talets look. Sen är den också en lämplig present till alla som gillar Harrison Ford, science fiction, Ridley Scott eller bra film. Men köp den till någon som har en bra tv, det är inte en film man vill se på sin mobil.
När vi ändå pratar science fiction så är Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977) värd att slås in och ges bort. Den fyller 30 år och känns betydligt äldre än Blade Runner, men det är en varm film, fylld av medelklassångest och färgsprakande specialeffekter, och med François Truffaut i en ledande roll.
Kanske en julfilm kunde vara passande och ingen film förmedlar den där speciella stämningen som ju är julen i ett nötskal som Bad Santa (2003). Billy Bon Thornton spelar en försupen varuhustomte som, iförd tomtekostym, blir trakasserad av en pojke som frågar ”Are you santa?”. ”No, I wear this costume as a fashion statement.” väser han som svar. Det är en väldigt rå och elak film som kanske kräver en viss typ av humor, men det krävs en viss typ av humor för att ta sig genom julen också så våga chansa.
Det är visserligen barn med i Bad Santa men det är knappast någon barnfilm. Det är däremot Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) och den passar för resten av familjen också. När det känns kallt och blåsigt ute kan det vara skönt med lite australiensisk sol och hippiesköldpaddor. En riktigt skön och spännande film som förmodligen kommer försvinna från marknaden snart så passa på innan det är försent.
En fransk animerad tv-serie som berättar om världens historia, kan det vara något? Det heter Det var en gång – tidernas äventyr och är från 1976. I 24 avsnitt får vi lära oss om mänsklighetens utveckling från jordens skapelse till förra sekelskiftet. Den gick på SVT på tiden det begav sig och jag är synnerligen sugen på att se om den i vuxet tillstånd.
Boxar är bra julklappar och den som är intresserad av stumfilm och den svenska filmhistorien, eller inte orkar lösa Selma Lagerlöfs romaner utan hellre vill se dem uppspelade för sig har det alldeles alldeles nyligen släppts en box med sex svenska stumfilmer. Den heter Svenska stumfilmsklassiker och innehåller Lagerlöf-filmatiseringarna Herr Arnes pengar (1919), Körkarlen (1921) och Gösta Berlings saga (1924) samt Terje Vigen (1917), Erotikon (1920) och Häxan (1922). Det är gräddan av det svenska stumfilmsundret och bjuder på mästerlig regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller, magnifika scenerier och hårda moraliteter. Erotikon är dock en spirituell salongskomedi som inspirerat Ernst Lubitsch och Häxan, gjord av dansken Benjamin Christensen, är en märklig ”dokumentär” om häxor och övernaturliga ting under historien.
En annan box är en samling med tre av Akira Kurosawas bästa filmer, De sju samurajerna (Shichinin no samurai 1953), Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin 1958) och Yojimbo – livvakten (Yojimbo 1960). De är några av de mest inflytelserika och halsbrytande filmer som gjorts, fulla av passioner och iscensatta med en poetisk kraft som är bedövande. Särskilt De sju samurajerna och Yojimbo är tunga och självklara i varje cineasts hem. Toshiro Mifune i Yojimbo är den coolaste rollfiguren ever.
Möjligen i konkurrens med någon av Steve McQueens rollfigurer. Jag kan inte förstå att jag inte skrivit ett inlägg om Steve McQueen än, men det kommer, det kommer. Till dess så föreslår jag en paket med några av hans filmer. De bästa är nog de han gjorde med Sam Peckinpah 1972, Getaway och Junior Bonner och i alla fall Getaway finns på svensk dvd. Junior Bonner finns utgiven i USA så beställ idag så hinner den kanske komma fram i tid. Den är underbar, men, som sagt, mer om den i kommande inlägg. En bra McQueen-film är förstås Bullitt (1968). Om man vill se honom i en annan miljö än amerikansk storstad kan man se honom som kolonial soldat på kanonbåten San Pablo som kryssar uppför en kinesisk flod på 1920-talet. Den finns nu utgiven med sin originaltitel Sand Pebbles (1966) och den är riktigt bra den också. Liksom Ett helvete för hjältar (Hell Is For Heroes 1962) som jag tror utgått i Sverige men som finns utomlands, som Storbritannien.
De 400 slagen (Les quatre cents coups 1959) och Till sista andetaget (A bout de souffle 1960) är två nyckelfilmer inom den europeiska filmen och de finns nu i svenska utgåvor och är naturligtvis välkomna julklappar åt frankofiler, cineaster, mods och fashionistas eller för den som någon gång kedjerökt Gauloises och läste Sartre. Hur som helst kan det inte gå fel.
Med anledning av förra veckans inlägg om brittisk 40-tals film måste jag förstås tipsa om den vackraste och mest gripande kärleks- och otrohetshistoria någonsin, Kort möte (Brief Encounter 1945). Celia Johnson, Trevor Howard och ett kafé på en järnvägsstation. Kanske inte det rätta för att lätta upp julstämningen men man måste ha sett Celia Johnsons rollprestation innan man dör. Så är det bara.
I sin blogg frågade sig Jonas Thente varför, med tanke på att det finns sex miljarder människor på jorden, han skulle ”ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?” Det är en befogad fråga. En annan befogad fråga är hur många gånger Ridley Scott ska redigera om sin film innan han är nöjd. En director’s cut-version kom 1992, vid filmens tio års jubileum, men nu har han fixat lite mer med den och släppt Blade Runner – The Final Cut, 25 år efter den kom på bio för första gången. Jag förmodar att jag får se om den, jag har ju sett de tidigare, och jag tycker att det är en bra julklapp också. Dels till obildade tonåringar som tror att filmhistorien började med Spider-Man (2002), dels till vänner av design, mode, fotokonst, estetik och musik som vill se en av källorna till så mycket av 80- och 90-talets look. Sen är den också en lämplig present till alla som gillar Harrison Ford, science fiction, Ridley Scott eller bra film. Men köp den till någon som har en bra tv, det är inte en film man vill se på sin mobil.
När vi ändå pratar science fiction så är Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977) värd att slås in och ges bort. Den fyller 30 år och känns betydligt äldre än Blade Runner, men det är en varm film, fylld av medelklassångest och färgsprakande specialeffekter, och med François Truffaut i en ledande roll.
Kanske en julfilm kunde vara passande och ingen film förmedlar den där speciella stämningen som ju är julen i ett nötskal som Bad Santa (2003). Billy Bon Thornton spelar en försupen varuhustomte som, iförd tomtekostym, blir trakasserad av en pojke som frågar ”Are you santa?”. ”No, I wear this costume as a fashion statement.” väser han som svar. Det är en väldigt rå och elak film som kanske kräver en viss typ av humor, men det krävs en viss typ av humor för att ta sig genom julen också så våga chansa.
Det är visserligen barn med i Bad Santa men det är knappast någon barnfilm. Det är däremot Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) och den passar för resten av familjen också. När det känns kallt och blåsigt ute kan det vara skönt med lite australiensisk sol och hippiesköldpaddor. En riktigt skön och spännande film som förmodligen kommer försvinna från marknaden snart så passa på innan det är försent.
En fransk animerad tv-serie som berättar om världens historia, kan det vara något? Det heter Det var en gång – tidernas äventyr och är från 1976. I 24 avsnitt får vi lära oss om mänsklighetens utveckling från jordens skapelse till förra sekelskiftet. Den gick på SVT på tiden det begav sig och jag är synnerligen sugen på att se om den i vuxet tillstånd.
Boxar är bra julklappar och den som är intresserad av stumfilm och den svenska filmhistorien, eller inte orkar lösa Selma Lagerlöfs romaner utan hellre vill se dem uppspelade för sig har det alldeles alldeles nyligen släppts en box med sex svenska stumfilmer. Den heter Svenska stumfilmsklassiker och innehåller Lagerlöf-filmatiseringarna Herr Arnes pengar (1919), Körkarlen (1921) och Gösta Berlings saga (1924) samt Terje Vigen (1917), Erotikon (1920) och Häxan (1922). Det är gräddan av det svenska stumfilmsundret och bjuder på mästerlig regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller, magnifika scenerier och hårda moraliteter. Erotikon är dock en spirituell salongskomedi som inspirerat Ernst Lubitsch och Häxan, gjord av dansken Benjamin Christensen, är en märklig ”dokumentär” om häxor och övernaturliga ting under historien.
En annan box är en samling med tre av Akira Kurosawas bästa filmer, De sju samurajerna (Shichinin no samurai 1953), Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin 1958) och Yojimbo – livvakten (Yojimbo 1960). De är några av de mest inflytelserika och halsbrytande filmer som gjorts, fulla av passioner och iscensatta med en poetisk kraft som är bedövande. Särskilt De sju samurajerna och Yojimbo är tunga och självklara i varje cineasts hem. Toshiro Mifune i Yojimbo är den coolaste rollfiguren ever.
Möjligen i konkurrens med någon av Steve McQueens rollfigurer. Jag kan inte förstå att jag inte skrivit ett inlägg om Steve McQueen än, men det kommer, det kommer. Till dess så föreslår jag en paket med några av hans filmer. De bästa är nog de han gjorde med Sam Peckinpah 1972, Getaway och Junior Bonner och i alla fall Getaway finns på svensk dvd. Junior Bonner finns utgiven i USA så beställ idag så hinner den kanske komma fram i tid. Den är underbar, men, som sagt, mer om den i kommande inlägg. En bra McQueen-film är förstås Bullitt (1968). Om man vill se honom i en annan miljö än amerikansk storstad kan man se honom som kolonial soldat på kanonbåten San Pablo som kryssar uppför en kinesisk flod på 1920-talet. Den finns nu utgiven med sin originaltitel Sand Pebbles (1966) och den är riktigt bra den också. Liksom Ett helvete för hjältar (Hell Is For Heroes 1962) som jag tror utgått i Sverige men som finns utomlands, som Storbritannien.
De 400 slagen (Les quatre cents coups 1959) och Till sista andetaget (A bout de souffle 1960) är två nyckelfilmer inom den europeiska filmen och de finns nu i svenska utgåvor och är naturligtvis välkomna julklappar åt frankofiler, cineaster, mods och fashionistas eller för den som någon gång kedjerökt Gauloises och läste Sartre. Hur som helst kan det inte gå fel.
Med anledning av förra veckans inlägg om brittisk 40-tals film måste jag förstås tipsa om den vackraste och mest gripande kärleks- och otrohetshistoria någonsin, Kort möte (Brief Encounter 1945). Celia Johnson, Trevor Howard och ett kafé på en järnvägsstation. Kanske inte det rätta för att lätta upp julstämningen men man måste ha sett Celia Johnsons rollprestation innan man dör. Så är det bara.
måndag, november 05, 2007
Filmkonstens historia (3)
I förra kapitlet om Filmkonstens historia (här) berättade jag om hur utvecklingen gick från stillbilder till rörliga bilder och hur en växande medelklass och även arbetarklass tog till sig filmen som en ny, spännande underhållningsform, men att filmen fortfarande var outvecklad och primitiv. Den behövde utvecklas och en som bidrog till utveckling var Georges Méliès.
Méliès (född 1861) kom från en förmögen släkt och hans pappa var skotillverkare. Pappan ville helst att sonen också gav sig in i affärsvärlden, men den unge Georges hade en annan passion, nämligen konst. Han både målade och skulpterade, och var intresserad av magi. Istället för att studera till ekonom läste han på konstskolor, och när en teater i Paris såldes till högstbjudande såg Méliès sin chans att få en egen scen att arbeta ifrån. Han köpte teatern och började ge föreställningar, där han arbetade mycket med ljuseffekter för att skapa stämningar och magi. Efter att ha sett bröderna Lumières filmföreställningar blev han naturligtvis tjusad av de rörliga bilderna och han köpte sig en kamera. Någon projektor fick han inte köpa så han byggde sig en istället. Hans första filmer var i samma stil som de övriga på repertoaren, entagningsfilmer från verkligheten. Det förändrades när hans kamera en dag hängde sig mitt under en inspelning. Han fick igång den igen efter en liten stund och när han sen tittade på det han filmat såg han plötsligt helt nya möjligheter med kameran. Det hade blivit ett klipp i filmen så att även om den fortfarande filmade samma plats hade det skett ett hopp i tiden och saker och ting förändrats, fast rummet var det samma. Han visste inte om det men filmhistoriens första jump-cut, ett berättargrepp som drygt 60 år senare skulle göra Jean-Luc Godard världsberömd, hade sett dagens ljus.
Méliès började nu göra alltmer experimentiella filmer. Bara 1896 gjorde han runt 80 stycken. Året därpå byggde han sig en studio också, Europas första filmstudio. Hans filmer blev längre och mer påkostade, en film från 1900 om Jeanne d’Arc hade 500 statister och innehöll 20 scener. Han spelade också in en film om kapten Dreyfus, en fransk/judisk officer som oskyldigt dömdes till livstids fängelse i en av dåtidens mest uppmärksammade rättsskandaler. Liksom Émile Zola året innan så gick Méliès till Dreyfus försvar.
Méliès gjorde film fram till 1912, men under sina sista tio år som filmskapare såg han hur intresset för hans filmer tynade bort, parallellt med hans förmögenhet. Han tvingades sälja sin utrustning och sin teater. 1926 gifte han sig med leksaksaffärsföreståndaren Jeanne d’Alcy och tillsammans drev de butiken fram till Méliès död 1938.
Sin kanske mest berömda film gjorde Méliès 1902, Resan till månen (Le voyage dans la lune). Den visas ibland på Cinematek och muséer och är mer än bara en fotnot i filmhistorien. Fantasifullheten är överväldigande och experimentlustan likaså. Den kan föra tankarna till såväl Walt Disney som Terry Gilliam. Men att se den parallellt med Lumières Arbetarna lämnar fabriken är också tankeväckande, för Méliès film är otvetydigt föråldrad och aningen grotesk, medan Lumières är i princip tidlös. Filmhistorien har varit ett kamp mellan realismen och fantasin, mellan betraktande och deltagande och frågan ställs ofta: ska filmen var ett fönster mot verkligheten eller ska filmen skapa sina egna världar? Egentligen finns det rum för båda två, ibland går de hand i hand, ibland står de mot varandra, här kan det räcka med att konstatera att redan från början så gick filmkonsten åt två håll. Fast det kan diskuteras hurvida filmen verkligen börjat formas av konstnärer än, eller om det fortfarande bara var leklusten och uppfinningsrikedomen som var Méliès drivkraft. Hur som helst så finns det något självklart i de faktum att han slutade sina dagar i en leksaksaffär.
Méliès (född 1861) kom från en förmögen släkt och hans pappa var skotillverkare. Pappan ville helst att sonen också gav sig in i affärsvärlden, men den unge Georges hade en annan passion, nämligen konst. Han både målade och skulpterade, och var intresserad av magi. Istället för att studera till ekonom läste han på konstskolor, och när en teater i Paris såldes till högstbjudande såg Méliès sin chans att få en egen scen att arbeta ifrån. Han köpte teatern och började ge föreställningar, där han arbetade mycket med ljuseffekter för att skapa stämningar och magi. Efter att ha sett bröderna Lumières filmföreställningar blev han naturligtvis tjusad av de rörliga bilderna och han köpte sig en kamera. Någon projektor fick han inte köpa så han byggde sig en istället. Hans första filmer var i samma stil som de övriga på repertoaren, entagningsfilmer från verkligheten. Det förändrades när hans kamera en dag hängde sig mitt under en inspelning. Han fick igång den igen efter en liten stund och när han sen tittade på det han filmat såg han plötsligt helt nya möjligheter med kameran. Det hade blivit ett klipp i filmen så att även om den fortfarande filmade samma plats hade det skett ett hopp i tiden och saker och ting förändrats, fast rummet var det samma. Han visste inte om det men filmhistoriens första jump-cut, ett berättargrepp som drygt 60 år senare skulle göra Jean-Luc Godard världsberömd, hade sett dagens ljus.
Méliès började nu göra alltmer experimentiella filmer. Bara 1896 gjorde han runt 80 stycken. Året därpå byggde han sig en studio också, Europas första filmstudio. Hans filmer blev längre och mer påkostade, en film från 1900 om Jeanne d’Arc hade 500 statister och innehöll 20 scener. Han spelade också in en film om kapten Dreyfus, en fransk/judisk officer som oskyldigt dömdes till livstids fängelse i en av dåtidens mest uppmärksammade rättsskandaler. Liksom Émile Zola året innan så gick Méliès till Dreyfus försvar.
Méliès gjorde film fram till 1912, men under sina sista tio år som filmskapare såg han hur intresset för hans filmer tynade bort, parallellt med hans förmögenhet. Han tvingades sälja sin utrustning och sin teater. 1926 gifte han sig med leksaksaffärsföreståndaren Jeanne d’Alcy och tillsammans drev de butiken fram till Méliès död 1938.
Sin kanske mest berömda film gjorde Méliès 1902, Resan till månen (Le voyage dans la lune). Den visas ibland på Cinematek och muséer och är mer än bara en fotnot i filmhistorien. Fantasifullheten är överväldigande och experimentlustan likaså. Den kan föra tankarna till såväl Walt Disney som Terry Gilliam. Men att se den parallellt med Lumières Arbetarna lämnar fabriken är också tankeväckande, för Méliès film är otvetydigt föråldrad och aningen grotesk, medan Lumières är i princip tidlös. Filmhistorien har varit ett kamp mellan realismen och fantasin, mellan betraktande och deltagande och frågan ställs ofta: ska filmen var ett fönster mot verkligheten eller ska filmen skapa sina egna världar? Egentligen finns det rum för båda två, ibland går de hand i hand, ibland står de mot varandra, här kan det räcka med att konstatera att redan från början så gick filmkonsten åt två håll. Fast det kan diskuteras hurvida filmen verkligen börjat formas av konstnärer än, eller om det fortfarande bara var leklusten och uppfinningsrikedomen som var Méliès drivkraft. Hur som helst så finns det något självklart i de faktum att han slutade sina dagar i en leksaksaffär.
Méliès grundade alltså sitt eget produktionsbolag och vid ungefär samma tid i Frankrike grundades också de två stora tongivande bolagen Pathé och Gaumont. Det var på Gaumont som Alice Guy började sin karriär. Guy, som brukar anses vara världens första kvinnliga filmregissör, föddes 1873 och började jobba som sekreterare på Gaumont. När Gaumont började producera egna filmer fick hon chansen att regissera själv och det gjorde hon bättre än de flesta och hon utsåg till artistisk ledare för all filmproduktion på Gaumont. 1907 gifte hon sig med en engelsman och tillsammans flyttade de till USA där Guy-Blaché, som hon hette efter giftermålet, grundade en egen filmstudio, Solax. Hon var framgångsrik under flera år men 1922 återvände hon till Frankrike och gjorde inga fler filmer.
Hittills har det mest handlat om Frankrike, men i nästa kapitel kommer Storbritannien och USA i fokus och det kommer bland annat handla om westernfilmer och bolagskonflikter, dokumentärfilmer och Brightonskolan.
Första kapitlet finns här.
Andra kapitlet finns här
måndag, oktober 22, 2007
Vem var först?
Förra veckan skrev jag om dokumentärfilm (här) och att det av någon anledning kändes som om dokumentärer om film är särskilt frikostigt med halvsanningar och myter. Det där kan ju ske på lite olika sätt. Jag såg en gång en dokumentär vars namn jag bortträngt där man hävdade att innan japanernas attack mot Pearl Harbor december 1941 vågade man i Hollywood inte göra filmer som propagerade för att USA skulle stödja Storbritanniens och Frankrikes kamp mot nazism och fascism. Sen visades i dokumentären ett klipp ur Utrikeskorrespondenten för att visa hur filmerna förändrades efter Pearl Harboroch att man 1942 äntligen vågade göra antinazistisk film. Problemet med den argumentationen är bara att Hitchcock gjorde Utrikeskorrespondenten (Foreign Correspondent) 1940, och den hade premiär långt före Pearl Harbor-attacken, så istället för att illustrera deras budskap motbevisar det exemplet hela deras argumentation, om man känner till sanningen vill säga. 1940 gjordes för övrigt en annan antinazistisk film i Hollywood, Vår flygande reporter (Arise My Love), men varför bry sig om sådana bagateller om de står i vägen för ens budskap? (här kan du läsa vad jag tidigare skrivit om Vår flygande reporter och dess regissör, Mitchell Leisen).
Den här typen av medveten eller omedveten historieförfalskning är förvånansvärt vanlig. I fallet ovan kan det inte bero på okunskap, för de måste ju rimligtvis ha vetat när Utrikeskorrespondenten hade premiär. Men ofta är det nog snarare Napoleons devis, att man inte ska ropa konspiration när det i själva verket bara handlar om inkompetens, man ska ha i bakhuvudet.
En sak som man nästan alltid ska ta med en nypa salt, oavsett varifrån man hör det, är påståendet att någon person eller någon film var först med något. I en lång dokumentär om Sergio Leone satt en lärd filmprofessor och förklarade bland annat att innan Leones spagettiwesterns från 60-talet fick man i amerikanska westernfilmer aldrig se mördaren och offret i samma bild. Om person A sköt ihjäl person B fick man först se A skjuta sin revolver, sen var det klipp och i nästa bild fick man se B ta sig om magen och falla död ner. Detta skulle vara ett exempel på amerikanskt hyckleri och självcensur, som Leone medvetet bröt mot genom att inte klippa isär scenen utan istället visa person A och B i bild samtidigt i en tagning, från att skottet avlossas tills att döden inträffar. Men det är helt enkelt inte sant. Sådana scener förekommer ofta i amerikansk film och även långt tidigare än 1964 då Leones första western kom, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari). Ta vilken Anthony Mann-western från 50-talet till exempel, eller Budd Boettichers.
Det är inte bara i dokumentärer man är oförsiktig med fakta av vem som var först. I artiklar, i böcker, i tv-program, till och med i undervisningen, vimlar det av felaktigheter, som ofta ändå utgör en slags vedertagen sanning. Den italienska neorealismen, franska nya vågen, amerikanska nya vågen på 70-talet, se där några filmhistoriskt viktiga epoker som alla fått äran för att ha introducerat än det ena, än det andra, fast det redan varit allmängods i decennier. Flashbacks, flashforwards, jump-cuts, drömsekvenser, filma utan för studion, uppbruten kronologi, oväntade vändningar i slutet, allt fanns redan i den tidiga stumfilmen, och ett sådant geni som Buster Keaton experimenterade på 1920-talet med i stort sett alla grepp som vissa tror uppfanns härom året (här har jag skrivit om Keaton tidigare). Klädmodet och dialogen har förändrats kraftigt under åren, men ibland känns det som det inte kommit mycket nytt sedan D.W. Griffith spelade in Intolerance (1916).
Apropå amerikansk 70-tal så hävdas det ofta att Stjärnornas krig-serien, med start 1977, startade vågen av försäljningen av leksaker och prylar med motiv från filmer. Mer korrekt är att säga att det på allvar började 13 år tidigare i och med att Bond-filmen Goldfinger hade premiär 1964. Då började man nämligen sälja Goldfinger-pussel, Goldfinger-spel, James Bond-actiondockor, modeller av Aston Martin DB5 (som Bond kör i filmen, komplett med katapultstol för passageraren), klistermärken, dricksglas, koppar, och så vidare, och så vidare. George Lucas skapade alltså inget nytt i slutet av 70-talet, han fortsatte bara en väl intrampad (lukrativ) väg.
Så där kan man hålla på, Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927) var inte den första ljudfilmen, vad ni än hört, Citizen Kane (1941) var inte först med synligt innertak och djupfokus, Clint Eastwood gråter inte för första gången i Broarna i Madison County (The Bridges of Madison County 1995), men jag tror min poäng är gjord. Varje gång ni hör att man gjorde något för första gången i en viss film kan ni vara nästan säkra på att man redan hade gjort det tidigare, kanske i bara en film, kanske i en massa filmer.
Den här typen av medveten eller omedveten historieförfalskning är förvånansvärt vanlig. I fallet ovan kan det inte bero på okunskap, för de måste ju rimligtvis ha vetat när Utrikeskorrespondenten hade premiär. Men ofta är det nog snarare Napoleons devis, att man inte ska ropa konspiration när det i själva verket bara handlar om inkompetens, man ska ha i bakhuvudet.
En sak som man nästan alltid ska ta med en nypa salt, oavsett varifrån man hör det, är påståendet att någon person eller någon film var först med något. I en lång dokumentär om Sergio Leone satt en lärd filmprofessor och förklarade bland annat att innan Leones spagettiwesterns från 60-talet fick man i amerikanska westernfilmer aldrig se mördaren och offret i samma bild. Om person A sköt ihjäl person B fick man först se A skjuta sin revolver, sen var det klipp och i nästa bild fick man se B ta sig om magen och falla död ner. Detta skulle vara ett exempel på amerikanskt hyckleri och självcensur, som Leone medvetet bröt mot genom att inte klippa isär scenen utan istället visa person A och B i bild samtidigt i en tagning, från att skottet avlossas tills att döden inträffar. Men det är helt enkelt inte sant. Sådana scener förekommer ofta i amerikansk film och även långt tidigare än 1964 då Leones första western kom, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari). Ta vilken Anthony Mann-western från 50-talet till exempel, eller Budd Boettichers.
Det är inte bara i dokumentärer man är oförsiktig med fakta av vem som var först. I artiklar, i böcker, i tv-program, till och med i undervisningen, vimlar det av felaktigheter, som ofta ändå utgör en slags vedertagen sanning. Den italienska neorealismen, franska nya vågen, amerikanska nya vågen på 70-talet, se där några filmhistoriskt viktiga epoker som alla fått äran för att ha introducerat än det ena, än det andra, fast det redan varit allmängods i decennier. Flashbacks, flashforwards, jump-cuts, drömsekvenser, filma utan för studion, uppbruten kronologi, oväntade vändningar i slutet, allt fanns redan i den tidiga stumfilmen, och ett sådant geni som Buster Keaton experimenterade på 1920-talet med i stort sett alla grepp som vissa tror uppfanns härom året (här har jag skrivit om Keaton tidigare). Klädmodet och dialogen har förändrats kraftigt under åren, men ibland känns det som det inte kommit mycket nytt sedan D.W. Griffith spelade in Intolerance (1916).
Apropå amerikansk 70-tal så hävdas det ofta att Stjärnornas krig-serien, med start 1977, startade vågen av försäljningen av leksaker och prylar med motiv från filmer. Mer korrekt är att säga att det på allvar började 13 år tidigare i och med att Bond-filmen Goldfinger hade premiär 1964. Då började man nämligen sälja Goldfinger-pussel, Goldfinger-spel, James Bond-actiondockor, modeller av Aston Martin DB5 (som Bond kör i filmen, komplett med katapultstol för passageraren), klistermärken, dricksglas, koppar, och så vidare, och så vidare. George Lucas skapade alltså inget nytt i slutet av 70-talet, han fortsatte bara en väl intrampad (lukrativ) väg.
Så där kan man hålla på, Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927) var inte den första ljudfilmen, vad ni än hört, Citizen Kane (1941) var inte först med synligt innertak och djupfokus, Clint Eastwood gråter inte för första gången i Broarna i Madison County (The Bridges of Madison County 1995), men jag tror min poäng är gjord. Varje gång ni hör att man gjorde något för första gången i en viss film kan ni vara nästan säkra på att man redan hade gjort det tidigare, kanske i bara en film, kanske i en massa filmer.
måndag, oktober 08, 2007
Filmkonstens historia (2)
Idag fortsätter berättelsen om filmkonstens historia. Förra gången (här) berättade jag om den första filmvisningen i Paris 1895, om bröderna Lumiere, och om den franska ingenjören Joseph Nicéphore Niepce som tog det första bestående fotografiet på 1820-talet. Idag handlar det om hur stillbilderna blev rörliga, och hur de rörliga bilderna spred sig över världen.
Att ta en rad fotografier av något och sedan förevisa dem i en serie var populärt, och 1861 uppfann amerikanen Coleman Sellers en apparat som han kallade Kinematoscope, i vilken han visade seriefotografier. 1872 experimenterade engelsmannen Eadweard James Muybridge med seriefotografering vid hästkapplöpningar, där kameror uppställda efter varandra längs med löparbanan tog bilder av hästarna, den ena direkt efter den andra. Han förevisade sedan sina bilder i en maskin han kallade Zoopraxiscope där bilderna placerats på en roterande skiva så att när man tittade på bilderna genom ett hål så fick man en känsla av rörelse. Muybridges Zoopraxiscope var i sin tur inspirerad av belgaren Joseph Plateau som 1832 hade byggt en maskin (Phenakisticope, ibland kallad Phenakistoscope), som också var en roterande skiva med målningar i, där man fick en illusion av rörelse när skivan snurrade snabbt och man tittade på den genom ett litet hål. Året därpå uppfanns Zoetrope, en utveckling av Phenakisticope, byggd på samma princip.
Vid decennieskiftet 1870/1880 visade fransmannen Émile Reynaud för första gången rörliga bilder projicerade på en vägg, bilderna var teckningar han själv gjort. Han använde sig av sin uppfinning Praxinoscope, som med hjälp av ljus och speglar förmedlade rörelse från teckningarna till väggen. Han var mycket framgångsrik med sin uppfinning, men efter att bröderna Lumière började visa ”riktiga” rörliga bilder så förlorade Reynaud sin publik och han slängde i frustation hela sin utrustning i Seine.
I USA så hade under tiden Thomas Edison (som redan uppfunnit grammofonen (1877) och glödlampan (1879)) och hans medhjälpare W.K.L. Dickson experimenterat med film, och det var Dickson som var den första att göra den typ av filmremsa som fortfarande används. Han gjorde remsan 35mm bred och för varje bildruta gjorde han åtta hål, fyra på var sida om bilden. Sedan kunde han, genom att dra filmremsan genom en vev, skapa rörliga bilder. Dickson och Edison byggde sig en filmstudio, spelade in filmer och förevisade dem sedan i sin uppfinning Kinotoscopet. 1891 var de klara med sitt projekt och 1893 hade de gått ut officiellt och tjänade stora pengar på att visa sina korta filmer (omkring 20 sekunder långa). Det var alltså en sådan Kinotoscope som bröderna Lumière såg i Paris 1984 (se Filmkonstens historia (1)). Men för att titta på filmen var man tvungen att stå framför apparaten och kika in i ett litet hål. Lumière ville kunna projicera filmen på en vägg, som Reynaud gjorde med sina teckningar. Så uppfann han malteserkorset.
Nyhetens behag gjorde att de rörliga bilderna spred sig som en löpeld över hela världen. Sommaren 1896 hade såväl Brasilien som Indien, såväl Kina som Australien fått ta del av Lumières filmvisning. Länderna började också själva göra filmer. 1898 började man spela in journalfilmer i Indien. I Japan började man filmatisera kabuki-föreställningar runt 1897, och även vardagsscener från gatan. I Sverige började två entrepenörer, Numa Peterson och Ernest Florman, att året efter Lumière kom hit göra egna filmer, såväl händelser från gatan som Ibsen-dramer.
Det här var en tid då, i den industriella revolutionens efterföljd, en växande medelklass fick mer och mer fritid, framför allt i västvärlden. Man gick alltmer på cirkus och teater, nöjesfält växte fram, man roade sig med fotografier och vaudeville-underhållning. Dessutom spreds läskunnigheten mer och mer och därför blev det allt vanligare att folk läste på sin fritid, högläsning inom familjen blev ett vanligt kvällsnöje. Arbetarklassen fick också viss del av det utökade utbudet. I allt detta blev även filmen en naturlig del av folks tidsfördriv. Film visades på två olika sätt, dels efter Lumières modell, projicerad på en duk, dels efter Edisons modell med tittskåp. Filmerna var aldrig mer än en tagning långa, runt en minut eller kortare, och det var sällsynt att kameran rörde sig. De få gånger det hände var när kameran moterats på ett tåg, eller på en båt. Eftersom filmerna var så korta så förevisades hela program för publiken. Maskinisten fick en samling kortfilmer och dem kunde han sen välja vilka han ville visa, och i vilken ordning de skulle visas. Det fanns ännu så länge ingen ljudfilm, så ljudet tillhandahölls med hjälp av piano (på de mindre visningsplatserna) eller orkestrar. Det förekom också att man hade en grammofon bredvid projektorn. Textskyltar på filmen som förklarade vad som hände var inte uppfunnet än, utan maskinisten eller någon annan var speaker istället. Dessutom var det en helt annan stämning bland publiken än idag. Våra dagars tysta och städade publik var ännu inte påtänkt.
Men även om det var populärt med cinematografin, som det kallades, så började folk snart bli lite trötta på alla dessa korta journaler och entagningssketcher. Det var uppenbart att filmen behövde utvecklas och förnya sig för att behålla sin publik. Dessutom började personer med större konstnärliga ambitioner att intressera sig för filmen. Filmen som historieberättare och filmen som självständig konstart kunde äntligen ta form.
Och om det ska jag berätta mer i nästa kapitel av Filmkonstens historia.
Att ta en rad fotografier av något och sedan förevisa dem i en serie var populärt, och 1861 uppfann amerikanen Coleman Sellers en apparat som han kallade Kinematoscope, i vilken han visade seriefotografier. 1872 experimenterade engelsmannen Eadweard James Muybridge med seriefotografering vid hästkapplöpningar, där kameror uppställda efter varandra längs med löparbanan tog bilder av hästarna, den ena direkt efter den andra. Han förevisade sedan sina bilder i en maskin han kallade Zoopraxiscope där bilderna placerats på en roterande skiva så att när man tittade på bilderna genom ett hål så fick man en känsla av rörelse. Muybridges Zoopraxiscope var i sin tur inspirerad av belgaren Joseph Plateau som 1832 hade byggt en maskin (Phenakisticope, ibland kallad Phenakistoscope), som också var en roterande skiva med målningar i, där man fick en illusion av rörelse när skivan snurrade snabbt och man tittade på den genom ett litet hål. Året därpå uppfanns Zoetrope, en utveckling av Phenakisticope, byggd på samma princip.
Vid decennieskiftet 1870/1880 visade fransmannen Émile Reynaud för första gången rörliga bilder projicerade på en vägg, bilderna var teckningar han själv gjort. Han använde sig av sin uppfinning Praxinoscope, som med hjälp av ljus och speglar förmedlade rörelse från teckningarna till väggen. Han var mycket framgångsrik med sin uppfinning, men efter att bröderna Lumière började visa ”riktiga” rörliga bilder så förlorade Reynaud sin publik och han slängde i frustation hela sin utrustning i Seine.
I USA så hade under tiden Thomas Edison (som redan uppfunnit grammofonen (1877) och glödlampan (1879)) och hans medhjälpare W.K.L. Dickson experimenterat med film, och det var Dickson som var den första att göra den typ av filmremsa som fortfarande används. Han gjorde remsan 35mm bred och för varje bildruta gjorde han åtta hål, fyra på var sida om bilden. Sedan kunde han, genom att dra filmremsan genom en vev, skapa rörliga bilder. Dickson och Edison byggde sig en filmstudio, spelade in filmer och förevisade dem sedan i sin uppfinning Kinotoscopet. 1891 var de klara med sitt projekt och 1893 hade de gått ut officiellt och tjänade stora pengar på att visa sina korta filmer (omkring 20 sekunder långa). Det var alltså en sådan Kinotoscope som bröderna Lumière såg i Paris 1984 (se Filmkonstens historia (1)). Men för att titta på filmen var man tvungen att stå framför apparaten och kika in i ett litet hål. Lumière ville kunna projicera filmen på en vägg, som Reynaud gjorde med sina teckningar. Så uppfann han malteserkorset.
Nyhetens behag gjorde att de rörliga bilderna spred sig som en löpeld över hela världen. Sommaren 1896 hade såväl Brasilien som Indien, såväl Kina som Australien fått ta del av Lumières filmvisning. Länderna började också själva göra filmer. 1898 började man spela in journalfilmer i Indien. I Japan började man filmatisera kabuki-föreställningar runt 1897, och även vardagsscener från gatan. I Sverige började två entrepenörer, Numa Peterson och Ernest Florman, att året efter Lumière kom hit göra egna filmer, såväl händelser från gatan som Ibsen-dramer.
Det här var en tid då, i den industriella revolutionens efterföljd, en växande medelklass fick mer och mer fritid, framför allt i västvärlden. Man gick alltmer på cirkus och teater, nöjesfält växte fram, man roade sig med fotografier och vaudeville-underhållning. Dessutom spreds läskunnigheten mer och mer och därför blev det allt vanligare att folk läste på sin fritid, högläsning inom familjen blev ett vanligt kvällsnöje. Arbetarklassen fick också viss del av det utökade utbudet. I allt detta blev även filmen en naturlig del av folks tidsfördriv. Film visades på två olika sätt, dels efter Lumières modell, projicerad på en duk, dels efter Edisons modell med tittskåp. Filmerna var aldrig mer än en tagning långa, runt en minut eller kortare, och det var sällsynt att kameran rörde sig. De få gånger det hände var när kameran moterats på ett tåg, eller på en båt. Eftersom filmerna var så korta så förevisades hela program för publiken. Maskinisten fick en samling kortfilmer och dem kunde han sen välja vilka han ville visa, och i vilken ordning de skulle visas. Det fanns ännu så länge ingen ljudfilm, så ljudet tillhandahölls med hjälp av piano (på de mindre visningsplatserna) eller orkestrar. Det förekom också att man hade en grammofon bredvid projektorn. Textskyltar på filmen som förklarade vad som hände var inte uppfunnet än, utan maskinisten eller någon annan var speaker istället. Dessutom var det en helt annan stämning bland publiken än idag. Våra dagars tysta och städade publik var ännu inte påtänkt.
Men även om det var populärt med cinematografin, som det kallades, så började folk snart bli lite trötta på alla dessa korta journaler och entagningssketcher. Det var uppenbart att filmen behövde utvecklas och förnya sig för att behålla sin publik. Dessutom började personer med större konstnärliga ambitioner att intressera sig för filmen. Filmen som historieberättare och filmen som självständig konstart kunde äntligen ta form.
Och om det ska jag berätta mer i nästa kapitel av Filmkonstens historia.
måndag, oktober 01, 2007
Filmkonstens historia (1)
Jag har en längre tid velat berätta filmkonstens historia och nu är det dags. I en lång serie, som alltså tar sin början idag, ska jag försöka skildra filmkonstens tekniska, tematiska och stilistiska utveckling, från allra första början fram till i alla fall 1990-talet. Jag ska berätta om Mikio Naruse i Japan, om blaxploitation i USA, om Bollywood i Indien, om den australiensiska nya vågen på 70-talet och om den politiskt radikala filmen i Sydamerika under samma tid. Jag ska berätta om CinemaScope, Hammer Films, Dorothy Arzner, Sophia Loren och Donna Deitch. Kort sagt, jag ska försöka få med allt som jag tycker är relevant. Men vi börjar från början. Det känns bäst så.
Filmkonstens histora del 1: Innan bilden blev rörlig
Den 13 februari 1895 fick fransmannen Louis Lumière patent på en uppfinning han gjort, en uppfinning som i Sverige kallas malteserkors. Tack vare denna uppfinning, som fortfarande är kärnan i en filmprojektor, blev det möjligt att projicera rörliga bilder på en duk. Filmkonsten som vi känner den idag hade för första gången getts en möjlighet att visa upp sig.
Louis Lumières far var fotograf, och Louis hade länge, tillsammans med sin bror Auguste, verkat som uppfinnare inom fotokonsten. 1894 bekantade sig bröderna med en amerikansk nymodighet som kommit till Paris, Kinetoscopet, en apparat i vilken man kunde se rörliga bilder. De blev då själva inspirerade att vidga sin verksamhet från stillbilder till rörliga. En dryg månad efter att patentet på malteserkorset godkänts visade bröderna den korta enaktsfilmen Arbetarna lämnar fabriken (La sortie des usines Lumière) för La société d’encouragement pour l’industrie nationale (Föreningen för främjandet av den nationella industrin). Den filmen var också den film som visades på Grand café i Paris den 28 december 1895, i vad som ofta brukar kallas filmhistoriens första officiella föreställning. Grand café var ett kafé för det fina folket i Paris och de satte kaffet i vrångstupen när de såg folk som rörde sig på väggen. I en annan film anlände ett tåg till en station. Publiken hukade sig i bänkarna vid anblicken av det framstormande loket. Filmerna var ungefär en minut långa, och filmade med en kamera som stod fastmonterad på marken. Filmerna var dessutom bara i en tagning, och det hade ingen handling. Men en av filmerna som visades, L’arroseur arrosé (Vattnaren vattnad), var dock en liten iscensatt komedi där en man försöker vattna sina blommor med hjälp av en slang. Till mannens förvåning kommer det inget vatten och konfunderad tittar han därför in i slangens mynning varpå vattnet sputar honom i ansiktet. Det är nämligen en pojke som busar med mannen. Även om folk skrattade gott åt den nedsprutade mannen så var det som gjorde störst intryck på publiken ändå rörelsen. En besökare berättade hur han rördes till tårar av åsynen av löven på ett träd som fladdrade för vinden. Ryktet spreds snabbt om Lumières fantastiska förevisningar, och folk strömmade till. Både konstarten och dess kommersiella potentialitet hade fått sitt genombrott.
Även om det ibland hävdas att bröderna Lumière uppfann filmkonsten, inte minst i Frankrike, så är det naturligtvis fråga om en långvarig process som ledde fram till visningen på Grand Café. Redan under så kallad förhistorisk tid så fanns viljan att visa bilder på väggar, så som idag kan ses spår av i grottmålningarna i Lascaux, 15000 år f.Kr.. Målerikonsten har också under många tusen år varit ett framträdande utslag för människans vilja att uttrycka sig i bilder. Från minoiska väggmålningar från 1600-talet f.Kr., via skildringen av slaget vid Hastings på Bayeuxtapeten, tillkommen någon gång runt 1080 e.Kr. (som ju inte bara är måleri utan också en berättelse), till renässansmålarna Botticelli, Rafael, Tizian, och vidare mot Diego Velázquezs Hovdamerna (Les Meninas 1656), och fram till de franska impressionisterna från andra hälften av 1800-talet, så har bildkonsten hela tiden utvecklats, utvidgats och tänjt på gränserna för vad som kan avbildas och hur det avbildas. Bildkonsten fortsatte förstås att utvecklas även efter impressionisterna, men dit har vi inte kommit än. 182o-talet var också ett viktigt decennium för filmhistorien. Då framställde nämligen fransmannen Joseph Nicéphore Niepce för första gången ett bestående fotografi. Niepce var ingenjör, och utvecklade med sin bror bland annat en tidig förbrännningsmotor för båtar. I Frankrike var litografier populära på den här tiden, men Niepce, som var en bättre ingenjör än han var målare, försökte istället avbilda verkligheten på mekanisk väg, och på 1820-talet lyckades han alltså ta fotografier. Han, och flera andra, utvecklade sedan fotokonsten alltmer och i slutet av 1830-talet så slog fotograferingen igenom ordentligt. Sen var det bara en tidsfråga innan man ville ha rörliga bilder.
Om det handlar del 2 av Filmkonstens historia.
Filmkonstens histora del 1: Innan bilden blev rörlig
Den 13 februari 1895 fick fransmannen Louis Lumière patent på en uppfinning han gjort, en uppfinning som i Sverige kallas malteserkors. Tack vare denna uppfinning, som fortfarande är kärnan i en filmprojektor, blev det möjligt att projicera rörliga bilder på en duk. Filmkonsten som vi känner den idag hade för första gången getts en möjlighet att visa upp sig.
Louis Lumières far var fotograf, och Louis hade länge, tillsammans med sin bror Auguste, verkat som uppfinnare inom fotokonsten. 1894 bekantade sig bröderna med en amerikansk nymodighet som kommit till Paris, Kinetoscopet, en apparat i vilken man kunde se rörliga bilder. De blev då själva inspirerade att vidga sin verksamhet från stillbilder till rörliga. En dryg månad efter att patentet på malteserkorset godkänts visade bröderna den korta enaktsfilmen Arbetarna lämnar fabriken (La sortie des usines Lumière) för La société d’encouragement pour l’industrie nationale (Föreningen för främjandet av den nationella industrin). Den filmen var också den film som visades på Grand café i Paris den 28 december 1895, i vad som ofta brukar kallas filmhistoriens första officiella föreställning. Grand café var ett kafé för det fina folket i Paris och de satte kaffet i vrångstupen när de såg folk som rörde sig på väggen. I en annan film anlände ett tåg till en station. Publiken hukade sig i bänkarna vid anblicken av det framstormande loket. Filmerna var ungefär en minut långa, och filmade med en kamera som stod fastmonterad på marken. Filmerna var dessutom bara i en tagning, och det hade ingen handling. Men en av filmerna som visades, L’arroseur arrosé (Vattnaren vattnad), var dock en liten iscensatt komedi där en man försöker vattna sina blommor med hjälp av en slang. Till mannens förvåning kommer det inget vatten och konfunderad tittar han därför in i slangens mynning varpå vattnet sputar honom i ansiktet. Det är nämligen en pojke som busar med mannen. Även om folk skrattade gott åt den nedsprutade mannen så var det som gjorde störst intryck på publiken ändå rörelsen. En besökare berättade hur han rördes till tårar av åsynen av löven på ett träd som fladdrade för vinden. Ryktet spreds snabbt om Lumières fantastiska förevisningar, och folk strömmade till. Både konstarten och dess kommersiella potentialitet hade fått sitt genombrott.
Även om det ibland hävdas att bröderna Lumière uppfann filmkonsten, inte minst i Frankrike, så är det naturligtvis fråga om en långvarig process som ledde fram till visningen på Grand Café. Redan under så kallad förhistorisk tid så fanns viljan att visa bilder på väggar, så som idag kan ses spår av i grottmålningarna i Lascaux, 15000 år f.Kr.. Målerikonsten har också under många tusen år varit ett framträdande utslag för människans vilja att uttrycka sig i bilder. Från minoiska väggmålningar från 1600-talet f.Kr., via skildringen av slaget vid Hastings på Bayeuxtapeten, tillkommen någon gång runt 1080 e.Kr. (som ju inte bara är måleri utan också en berättelse), till renässansmålarna Botticelli, Rafael, Tizian, och vidare mot Diego Velázquezs Hovdamerna (Les Meninas 1656), och fram till de franska impressionisterna från andra hälften av 1800-talet, så har bildkonsten hela tiden utvecklats, utvidgats och tänjt på gränserna för vad som kan avbildas och hur det avbildas. Bildkonsten fortsatte förstås att utvecklas även efter impressionisterna, men dit har vi inte kommit än. 182o-talet var också ett viktigt decennium för filmhistorien. Då framställde nämligen fransmannen Joseph Nicéphore Niepce för första gången ett bestående fotografi. Niepce var ingenjör, och utvecklade med sin bror bland annat en tidig förbrännningsmotor för båtar. I Frankrike var litografier populära på den här tiden, men Niepce, som var en bättre ingenjör än han var målare, försökte istället avbilda verkligheten på mekanisk väg, och på 1820-talet lyckades han alltså ta fotografier. Han, och flera andra, utvecklade sedan fotokonsten alltmer och i slutet av 1830-talet så slog fotograferingen igenom ordentligt. Sen var det bara en tidsfråga innan man ville ha rörliga bilder.
Om det handlar del 2 av Filmkonstens historia.
onsdag, augusti 22, 2007
Scenen (3)
Victor Sjöströms magnifika Stormen (The Wind 1928) handlar om en nybyggarkvinna (Lillian Gish) i den amerikanska västern. En kväll när hon är ensam hemma kommer en man och trakasserar henne, och försöker våldta henne. Hon försvarar sitt hem och sin heder, och slår ner mannen. Medan det blåser full sandstorm ute kastar hon ut den till synes livlösa mannen. Hon har precis satt sig för att hämta andan, när vi får se en hand som bankar på ytterdörren. Jag tror aldrig jag hoppat till så när jag sett en film. Efter den späda kvinnans heroiska kamp för att försvara sig hoppas och tror man att allt ska vara över nu, så bilden av handen på dörren, samtidigt som sanden yr omkring, är en chock. Det är en stumfilm men när jag tänker på scenen kan jag ändå höra slagen och vindens tjut i mitt inre.
De tidigare utvalda scenerna finns här och här.
De tidigare utvalda scenerna finns här och här.
torsdag, augusti 09, 2007
Fortfarande semester, fast ett tips om Malmö Konsthall
Måndagen den 20 augusti blir det full fart igen på filmforum, men till dess vill jag tipsa alla som är, eller kommer till, Malmö om utställningen på Malmö Konsthall med filmer och målningar av William Kentridge. Den är intressant för den filmintresserade också, särskilt projektet 7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon, Kentridge hommage till en av filmkonstens första och främsta pionjärer, fransmannen Georges Méliès (1861-1938). Utställningen pågår till den 19 augusti.
måndag, maj 07, 2007
Genre (2) Gangsterfilmen
Genrefilmens storhetstid var kanske på 1930-talet, när olika filmbolag i Hollywood specialiserade sig på olika genres. Universal gjorde skräckfilmer, varav de mer kända är Dracula (1930) och Frankenstein (1931). Warner specialiserade sig på hårdkokta, samhällskritiska filmer, och det var här som den klassiska gangsterfilmen fick sitt genombrott, med trion Little Ceasar (1930), Public Enemy (1931) och Scarface (1932, men den spelades egentligen in först av de tre).
Visserligen är gangsterfilmen äldre än så. 1912 gjorde exempelvis D.W. Griffith The Musketeers of Pig Alley. Den film som annars brukar få äran att vara den första klassiska gangsterfilmen är Underworld från 1927. Gangsterfilmen är ursprungligen lika tidsstyrd som westernfilmen, den utspelas i USA under 20-talet och det tidiga 30-talet, det vill säga under depressionen och det som kallas förbudstiden (prohibition). Man hade nämligen 1919 i kongressen klubbat igenom en lag som förbjöd all konsumtion, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker i USA, och den lagen gällde från 1920 till 1933. Resultatet blev dock inte att folk slutade dricka alkohol, utan att brottsligheten sköt i höjden och organiserades. Olika ligor importerade eller tillverkade sprit som man sedan sålde på svartklubbar och annat, så kallade speakeasies. Kungen av dessa alkoholgangsters var naturligtvis Al Capone. Man var ganska framgångsrik i att muta polisen också, och därför är det inte så konstigt att Capone, trots att han var en mördare, smugglare och utpressare, fälldes för skattebrott.
Al Capone förekommer också i flera gangsterfilmer (och Tintin-album), både i förtäckt och öppen form. Ett exempel från senare år är De omutbara (The Untouchables 1987), där Robert de Niro spelar Capone. Över huvud taget så är det många av de klassiska gangsterfilmerna som bygger på personer som funnits i verkligheten och blev legendariska under sina ofta korta liv. Bonnie Parker och Clyde Barrow och John Dillinger är några exempel, där särskilt filmen om Bonnie och Clyde, Bonnie och Clyde (1967) är en filmhistorisk milstolpe.
Bonnie och Clyde hade inget med alkoholförsäljning att göra, det som drev dem var bland annat depressionen och fattigdomen i USA, och de, som så många andra gangsters, fick också ett gott rykte bland de sämre bemedlade, ibland något av en hjältestatus. Gangstern och filmkonsten hade alltså ett ganska speciellt förhållande, ibland blev det nästan tragikomiskt, som det faktum att John Dillinger sköts ihjäl av polisen utanför en biograf, efter att han sett gangsterfilmen Manhattan Melodrama (1934).
Den klassiska gangsterfilmen är en uppgång- och fallhistoria, om hur en missanpassad och fattig man arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin, och slutar med att bli nedskjuten av polisen. Det finns förstås varianter, men den var tämligen slitstark. Den sista klassiska gangsterfilmen är kanske Då lagen var maktlös (The Roaring Twenties 1939), som sammanfattar hela tiden, och genren, på ett överväldigande sätt. James Cagney, Humphrey Bogart och Jeffrey Lynn spelar tre kompisar, som efter att de återvänder till USA efter att ha kämpat i skyttegravarna i Europa under Första världskriget, väljer tre olika vägar framåt. Regissören är den produktive och underskattade Raoul Walsh, och den är både gripande, spännande och en viktigt tidsdokument. Den innehåller också ett av Walshs återkommande teman, kärlekstriangeln. Med det menar jag att i en rad av Walshs filmer återfinns en huvudperson, som obesvarat älskar en annan, medan en tredje person, obesvarat, älskar huvudpersonen. Huvudpersonen kan vara en kvinna eller en man, i detta fall är det James Cagney som spelar den rollen, de två kvinnorollerna spelas av Priscilla Lane och Gladys George. Detta tema ger filmen en oväntad dimension, och här som i så många av Walshs andra filmer, ger det en personlig touch på en genre som annars ofta är ganska formell.
Ett vanligt tema i gangsterfilmen var att låta två personer stå som varandras motsatser, på var sin sida av lagen. Det klassiska exemplet är Panik i gangstervärlden (Angels With Dirty Faces 1938), där James Cagney och Pat O'Brien är barndomsvänner som skiljs åt, där Cagney blir gangster och O'Brien präst. Filmen är intressant för att den skildrar gangsterns mytologiska roll, och hur barnen som växer upp i fattigdom ser upp till gangstern och har honom som sin idol och inspirationskälla. De får sig dock en tankeställare när filmen slutar, och Cagneys gangster döms till döden. Slutscenerna vid elektriska stolen tillhör något av de starkaste jag sett, och den dödsångest som Cagney visar upp får det att knyta sig i magen på mig bara genom att tänka på det.
På 1940-talet dök det upp nya genres och stilar, som tog över efter gangsterfilmen. Film noir som Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) är ett exempel, semidokumentärer som Ring Northside 777 (Call Northside 777 1948) ett annat. Fokus förflyttades mer till vanliga medelklassmänniskor som begick brott, utan att vara gangsters, eller till polisen och privatdeckaren. Gangsterfilmen levde kvar, men allt mer sparsamt, eller i alla fall mer svårdefinierad. Glödhett (White Heat 1949), av Raoul Walsh, är ett berömt exempel, återigen med James Cagney i huvudrollen. Om gangstern tidigare hade setts som en tragisk hjälte hade han nu förvandlats till ett psykotiskt monster med moderskomplex. En av de sista klassiska (och en av de bästa) gangsterfilmerna är The Rise and Fall of Legs Diamond (1960). Titeln säger allt egentligen, och regissören Budd Boetticher och fotografen Lucien Ballard valde att filma den som om den var gjord på 20-talet för att understryka känslan av tidsdokument.
I hetaste laget (Some Like It Hot 1959), med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis, är ett annat exempel på hur en gangsterfilmen kan te sig. Det som sätter hela filmen i rörelse är Saint Valentine's Day massakern 1929, då Al Capones gäng sköt ihjäl sex medlemmar av ett annat gäng (plus en oskyldig doktor som råkade vara närvarande) i ett garage. I filmen kallas han inte Al Capone, utan Spats Colombo, och det blir inte en hårdkokt gangsterfilm utan en komedi (med klara queerinslag) istället.
Gudfadern-trilogin får klassas till gangsterfilmen, men inte den klassiska, utan en senare variant, där gangstern inte längre är en självständig individ, utan allt har institutionaliserats, något som också skildrats i Underworld USA (1960) och Point Blank (1967). Jag nämnde ovan De omutbara men den är egentligen inte en gangsterfilm, eftersom den har polisen som huvudpersoner.
Hittills har jag koncentrerat mig på den amerikanska gangsterfilmen, men den förekommer också i andra länder. Kanske särskilt så i Frankrike. Jag har tidigare skrivit om Jean-Pierre Melville (här), som gjorde en serie gangsterfilmer på 1950- och 1960-talet. Även i Japan finns det en tradition av gangsterfilmer, ett fantastiskt exempel är Revolvern (eller Strykarhunden) från 1949 (Nora inu), med Toshiro Mifune och Takashi Shimura, skriven och regisserad av Akira Kurosawa. Japan har sin maffia, som kallas yakuza, och de förekommer ofta på film, på 90-talet gjorde till exempel Takesi Kitano en serie gangsterfilmer, däribland Sonatine (1993), som inte får missas. Även i Hong Kong finns en tradition av att göra gangsterfilm. Ett extra vändning på temat två huvudpersoner på varsin sida av lagen ges där i Infernal Affairs (Wujian Dao 2002), som nyinspelades i USA av Martin Scorsese som The Departed förra året. Även i England finns det en gangsterfilmstradition. Lagt kort ligger (Brighton Rock 1947) och Ta fast Carter (Get Carter 1971) är två klassiska exempel. Och nu på bio går den svenska filmen Gangsters, fast den har jag inte sett och jag tänkte nog inte göra det heller.
Den kanske bästa gangsterfilmen på senare år är Miller's Crossing (1990), som utspelas på 20-talet. Om ingen annan av ovannämnda filmer lockar, så se den i alla fall.
--------------------------------------------
Miller's Crossing och några av de andra amerikanska filmerna från senare år finns på dvd i Sverige. De äldre finns på dvd i England och USA, och i några fall på svensk vhs eller dvd, i välsorterad videobutik. Melvilles filmer finns på dvd i USA och England. Japanska Revolvern finns på dvd och vhs i välsorterade videobutiker.
måndag, november 13, 2006
Om kärlek
En mig närstående kvinna uppmanade mig att skriva om kärlek här på filmforum, och jag tänkte göra ett försök. Men det är svårt, trots att de flesta filmer handlar om kärlek, på ett eller annat sätt. Det är ju en av de starkaste driftkrafterna för oss människor, och därför också en av de starkaste drivkrafterna på film. Kärlek i alla dess former. Buster Keaton blir exempelvis förälskad i en ko i Kofösaren (Go West 1925).
Men även om alla filmer, på ett eller annat sätt innehåller kärlek, eller kanske just därför, blir det svårare att diskutera det utan att det blir banalt eller pretentiöst. Kärlek är väl allmänt något som man gör klokt i att inte prata för mycket om, även om det ibland kan kännas som det är det enda man pratar om, efter vädret. Kärleken till filmkonsten är förstås ett kärt samtalsämne i mina kretsar.
Kärleken kan ta sig många yttryck, kärleken till en far till exempel, som i Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird 1962). I Mannen från vidderna (Shane 1953) så är det en liten pojke som på sätt och vis förälskar sig i den mytiska revolvermannen Shane (Alan Ladd i sin sista roll), som blir hans fadersgestalt. Kärleken mellan syskon förekommer ibland, som i Nénette och Boni (Nénette et Boni 1996), eller Förnuft och känsla (Sense and Sensibility 1995). I den sistnämnda finns en scen då yngre systern Dashwood (Kate Winslet) ligger för döden, och hennes storasyster (Emma Thompson) skriker ut sin sorg och förtvivlan, som hör till de starkaste jag sett. Även kinesiska Att leva (Huozhe 1994) har en fin syskonhistoria, mellan lillebror och storasyster, och ack så sorglig.
Bland alla de överväldigande känslor man kan få av filmer är lyckan vid ett lyckligt slut för ett tappert par bland de mest storslagna. Jag minns första gången jag såg Barbarkusten (Barbary Coast 1935), där Joel McCrea och Miriam Hopkins är förälskade mot alla odds. In i sista sekunden ser det ut som om den ondskefulla Edward G. Robinson ska lyckas hålla dem åtskilda. Men så, plötsligt, oväntat, när allt är nattsvart, vänder det, och kärleken segrar, och jag blev så exalterad att jag började dansa runt på golvet framför tv:n.
Det är sällan jag gråter när jag ser en film, senast det hände var 2002 på en biograf i Singapore, men vissa filmer griper alltid extra mycket, såsom kärlekshistorien i Soluppgång (Sunrise 1927). Jag har sett den flera gånger, och varje gång med en klump i halsen från början till slut. Den handlar om ett gift par på landet. Mannen eggas dock av en spännande kvinna från staden att följa med henne dit, där livet är glamoröst och champagnen flödar. Han planerar att dränka sin fru på en roddtur för att bli av med henne, men han är oförmögen att genomföra dådet. Hon förstår dock, och flyr själv till staden, förkrossad. Han spenderar sedan resten av filmen med att försöka gottgöra sina synder. Det unga paret spelas av George O'Brien och Janet Gaynor, och hennes förgråtna ögon förföljer mig ända sedan jag såg dem för första gången. Soluppgång är en av de största kärleksfilmerna för att den har med så många aspekter på dess kraft. Passionen, ångern, förlåtelsen, hatet, driften, lyckan, som alla tillhör kärlekens beståndsdelar.
Annars är kanske den främsta skildraren av mörk kärlek Max Ophüls. Verksam i Tyskland, Frankrike och USA, fast med en sensibilitet som en adelsman i Wien under Habsburgsmonarkins sista dagar, så gjorde han de vackraste och mest desperata kärleksfilmer man kan tänka sig. Din för evigt (Liebelei 1933), Fångad (Caught 1949), Kvinna i fara (The Reckless Moment 1949), Kärlekens fröjder (Le plaisir 1951) och Bröllopsgåvan (Madame de... 1953) bland dem. Men störst av dem är Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman 1948), baserad på Stefan Zweigs novell. Den store förföraren Stefan (Louis Jourdan) har en kort relation med den unga Lisa (Joan Fontaine). Som liten var det allt hon längtade efter, som äldre var det allt hon mindes. Men han såg henne aldrig som liten, och har glömt henne nu, och hon lever hela filmen med sin passion inom sig, i ett Wien som i Ophüls och fotografen Franz Planers bilder är mer förföriskt och smäktande än någon stad någonsin varit.
En annan stor kärleksskildrare är Michael Powell, i samarbete med Emeric Pressburger. I Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946), dör David Nivens figur i en flygkrasch, men på grund av en miss i himlen hämtas han inte upp, utan blir kvar på jorden ett par timmar, och under dessa timmar hinner han förälska sig i en kvinna. När han sedan hämtas vägrar han, och en rättegång "på andra sidan" får avgöra hans öde. En film som i sin fantasi och ambition får de flesta andra att blekna. En vän sa träffande om den att den såg på världen på ett helt nytt sätt, och därför gav honom en ny syn på världen också.
Powell och Pressburgers andra stora kärleksfilm, Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945), har jag redan skrivit om (här).
I koreanska Singles (2003) berättas om två unga kvinnors vedermödor med män, men när den ena av dem blir gravid bestämmer de sig för att leva tillsammans och uppfostra barnet ihop. Det är precis som i Barbarkusten ett slut som fick mig att jubla av glädje. Hemmafruarna som finner kärlek till varandra i indiska Fire (1996) och flyr in i den, bort från sina trångsynta män, är en annan särdeles vacker kärleksfilm, liksom thailändska Tropical Malady (Sud Pralad 2004), i alla fall den första delen av den. En soldat och en ung man från landet finner varandra i en öm, tafatt, spretig kärlekshistoria. Det finns en ljuvlig scen där de två sitter på en slags scen och pratar medan den ena försöker smeka den andres hand. Handen är lite undanglidande, men till slut finner den ro i den andra.
Den scenen påminner om min favoritkärleksscen framför alla andra, från Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Det är alltså inte Thailand 2004 och det är inte två män, det är USA 1943 och det är en man och en kvinna (Joel McCrea och Jean Arthur), men det de har gemensamt är att paret förstrött pratar om något irrelevant, medan den ena försynt vänslas med den andra. Här pratar hon om vad hon ska laga för middag till sin fästman, medan han (som alltså inte är fästmannen), kysser hennes än här, än där. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket. Men den är så fylld av ömhet, innerlighet, erotik och passion, trots att det är så vardagligt och enkelt (och fullt påklädd). Den är precis så simpel och banal som kärleken är när den är som bäst. Så självklar, så direkt, att man inte behöver prata om den eller göra något väsen av den. Den bara är.
----------------------------------------------
Nästan alla nämnda filmer finns på dvd, om inte i Sverige så i England. Exempelvis har det precis (i England) släppts en fin serie med fyra av Max Ophüls filmer.
Men även om alla filmer, på ett eller annat sätt innehåller kärlek, eller kanske just därför, blir det svårare att diskutera det utan att det blir banalt eller pretentiöst. Kärlek är väl allmänt något som man gör klokt i att inte prata för mycket om, även om det ibland kan kännas som det är det enda man pratar om, efter vädret. Kärleken till filmkonsten är förstås ett kärt samtalsämne i mina kretsar.
Kärleken kan ta sig många yttryck, kärleken till en far till exempel, som i Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird 1962). I Mannen från vidderna (Shane 1953) så är det en liten pojke som på sätt och vis förälskar sig i den mytiska revolvermannen Shane (Alan Ladd i sin sista roll), som blir hans fadersgestalt. Kärleken mellan syskon förekommer ibland, som i Nénette och Boni (Nénette et Boni 1996), eller Förnuft och känsla (Sense and Sensibility 1995). I den sistnämnda finns en scen då yngre systern Dashwood (Kate Winslet) ligger för döden, och hennes storasyster (Emma Thompson) skriker ut sin sorg och förtvivlan, som hör till de starkaste jag sett. Även kinesiska Att leva (Huozhe 1994) har en fin syskonhistoria, mellan lillebror och storasyster, och ack så sorglig.
Bland alla de överväldigande känslor man kan få av filmer är lyckan vid ett lyckligt slut för ett tappert par bland de mest storslagna. Jag minns första gången jag såg Barbarkusten (Barbary Coast 1935), där Joel McCrea och Miriam Hopkins är förälskade mot alla odds. In i sista sekunden ser det ut som om den ondskefulla Edward G. Robinson ska lyckas hålla dem åtskilda. Men så, plötsligt, oväntat, när allt är nattsvart, vänder det, och kärleken segrar, och jag blev så exalterad att jag började dansa runt på golvet framför tv:n.
Det är sällan jag gråter när jag ser en film, senast det hände var 2002 på en biograf i Singapore, men vissa filmer griper alltid extra mycket, såsom kärlekshistorien i Soluppgång (Sunrise 1927). Jag har sett den flera gånger, och varje gång med en klump i halsen från början till slut. Den handlar om ett gift par på landet. Mannen eggas dock av en spännande kvinna från staden att följa med henne dit, där livet är glamoröst och champagnen flödar. Han planerar att dränka sin fru på en roddtur för att bli av med henne, men han är oförmögen att genomföra dådet. Hon förstår dock, och flyr själv till staden, förkrossad. Han spenderar sedan resten av filmen med att försöka gottgöra sina synder. Det unga paret spelas av George O'Brien och Janet Gaynor, och hennes förgråtna ögon förföljer mig ända sedan jag såg dem för första gången. Soluppgång är en av de största kärleksfilmerna för att den har med så många aspekter på dess kraft. Passionen, ångern, förlåtelsen, hatet, driften, lyckan, som alla tillhör kärlekens beståndsdelar.
Annars är kanske den främsta skildraren av mörk kärlek Max Ophüls. Verksam i Tyskland, Frankrike och USA, fast med en sensibilitet som en adelsman i Wien under Habsburgsmonarkins sista dagar, så gjorde han de vackraste och mest desperata kärleksfilmer man kan tänka sig. Din för evigt (Liebelei 1933), Fångad (Caught 1949), Kvinna i fara (The Reckless Moment 1949), Kärlekens fröjder (Le plaisir 1951) och Bröllopsgåvan (Madame de... 1953) bland dem. Men störst av dem är Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman 1948), baserad på Stefan Zweigs novell. Den store förföraren Stefan (Louis Jourdan) har en kort relation med den unga Lisa (Joan Fontaine). Som liten var det allt hon längtade efter, som äldre var det allt hon mindes. Men han såg henne aldrig som liten, och har glömt henne nu, och hon lever hela filmen med sin passion inom sig, i ett Wien som i Ophüls och fotografen Franz Planers bilder är mer förföriskt och smäktande än någon stad någonsin varit.
En annan stor kärleksskildrare är Michael Powell, i samarbete med Emeric Pressburger. I Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946), dör David Nivens figur i en flygkrasch, men på grund av en miss i himlen hämtas han inte upp, utan blir kvar på jorden ett par timmar, och under dessa timmar hinner han förälska sig i en kvinna. När han sedan hämtas vägrar han, och en rättegång "på andra sidan" får avgöra hans öde. En film som i sin fantasi och ambition får de flesta andra att blekna. En vän sa träffande om den att den såg på världen på ett helt nytt sätt, och därför gav honom en ny syn på världen också.
Powell och Pressburgers andra stora kärleksfilm, Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945), har jag redan skrivit om (här).
I koreanska Singles (2003) berättas om två unga kvinnors vedermödor med män, men när den ena av dem blir gravid bestämmer de sig för att leva tillsammans och uppfostra barnet ihop. Det är precis som i Barbarkusten ett slut som fick mig att jubla av glädje. Hemmafruarna som finner kärlek till varandra i indiska Fire (1996) och flyr in i den, bort från sina trångsynta män, är en annan särdeles vacker kärleksfilm, liksom thailändska Tropical Malady (Sud Pralad 2004), i alla fall den första delen av den. En soldat och en ung man från landet finner varandra i en öm, tafatt, spretig kärlekshistoria. Det finns en ljuvlig scen där de två sitter på en slags scen och pratar medan den ena försöker smeka den andres hand. Handen är lite undanglidande, men till slut finner den ro i den andra.
Den scenen påminner om min favoritkärleksscen framför alla andra, från Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Det är alltså inte Thailand 2004 och det är inte två män, det är USA 1943 och det är en man och en kvinna (Joel McCrea och Jean Arthur), men det de har gemensamt är att paret förstrött pratar om något irrelevant, medan den ena försynt vänslas med den andra. Här pratar hon om vad hon ska laga för middag till sin fästman, medan han (som alltså inte är fästmannen), kysser hennes än här, än där. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket. Men den är så fylld av ömhet, innerlighet, erotik och passion, trots att det är så vardagligt och enkelt (och fullt påklädd). Den är precis så simpel och banal som kärleken är när den är som bäst. Så självklar, så direkt, att man inte behöver prata om den eller göra något väsen av den. Den bara är.
----------------------------------------------
Nästan alla nämnda filmer finns på dvd, om inte i Sverige så i England. Exempelvis har det precis (i England) släppts en fin serie med fyra av Max Ophüls filmer.
måndag, oktober 23, 2006
Filmarkivet (6)
Filmarkivet (mer info här) har nu kommit till den första färgfilmen! Året är 1941, och färgfilmen har funnits i sex år. Den första var Fåfängans marknad (Becky Sharp, 1935), men redan innan dess hade färg förekommit, genom att man manipulerat den svartvita filmremsan i efterhand. Så kallad tintning förekom redan under filmens första decennium. Det är värt att notera att medan det tog tid innan andra nya tekniker riktigt kom till sin rätt så finns det inget yrvaket över Fåfängans marknad. Användandet av färger är både elegant och symboliskt, och filmens regissör, Rouben Mamoulian visade sig behärska paletten med mästarhand. Det är fortfarande en av de stora färgfilmerna. Den är underhållande också, men ingen av Mamoulians bästa.
Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).
Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.
Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.
Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.
Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).
Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).
Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.
Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.
Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.
Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).
måndag, september 18, 2006
Filmarkivet (5)
Film kan vara så mycket. Den kan vara lugn och eftertänksam eller svulstig och bombastisk, dialogbaserad eller bildbaserad, i färg eller svartvit, med eller utan ljud. Med filmarkivet vill jag försöka fånga så många olika aspekter av filmkonsten som möjligt. De fyra första filmerna var alla stumfilmer, nu kommer den första ljudfilmen.
Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.
Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.
Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.
Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.
Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.
Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.
Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.
Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.
Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här
Napoleon (1927) här
Andra bloggar om: Journalister, tackling av sheriffer, karriärkvinna
måndag, september 04, 2006
Filmarkivet (4)
1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.
Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.
Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.
Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.
Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.
Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här
------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.
måndag, maj 22, 2006
Filmarkivet (3)
Filmen är inte bara konst och underhållning, industri och hantverk, det vill säga praktik. Den är också teori. Filmteorier är lika gamla som filmkonsten, om inte rent av äldre. Filmteoretiker har försök förklara filmens innersta väsen, eller varför åskådare reagerar som de gör. De har försök förklara hur filmens berättelse är uppbyggd, och hur blicken styrs, eller hur underliggande strukturer styr även berättandet. Det har funnits en korsbefruktning mellan de två. Filmare har inspirerats av teoretiker, teoretiker har blivit filmare. Regissören till film nummer tre till filmarkivet är ett exempel.
Den ryska revolutionen i november 1917 förde bolsjevikerna till makten, och Lenin. Lenin var på ett tidigt stadium intresserad av film, och dess betydelse för att upplysa och leda massorna. Bland annat byggde man särskilda tåg (agitprop-tåg) som åkte runt i Ryssland och visade propagandafilmer under inbördeskriget som följde på revolutionen. Naturligtvis förstatligades filmindustrin. Den förhärskande konstsynen under den här tiden var konstruktivismen, och man såg konstnären som en ingenjör som byggde ett konstverk ungefär som en industriarbetare. Att skapa ett konstverk var att montera ihop olika fristående delar, där av kom namnet montageteorin. Det var också viktigt att konsten var ideologiskt korrekt, och hyllade det revolutionära arbetaridealet. En av de ledande teoretikerna var Sergej Eisenstein, som 1923 publicerade en essä som hette Attraktionsmontage. Året därpå gjorde han sin första film, och montagerörelsen första film därtill, Strejk (Statjka). Den följdes av Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin", 1925), Dagar som skakat världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr, 1928) och Generallinjen / Kampen för jorden (Staroje i novoje, 1929). Alla dessa filmer, och även hans senare, som inte var i montagestil, gjorde han tillsammans med fotografen Eduard Tissé.
Montagefilmer, både Eisensteins och andras, blev väldigt framgångsrika, och eftersom det statliga filmbolaget hade ont om pengar så uppmuntrade man till fler montagefilmer, och distribuerade dem utomlands, där de också var framgångsrika, samtidigt som de var propaganda för det nya Ryssland, Sovjet. Här visades hur folket levde förtryckt under tsaren, och hur revolutionen triumferat. Och sättet det berättades på var att med hjälp av bildmassor, skickligt hopklippta, väcka känslor hos publiken. Man använde sig inte av hjältar eller konventionella berättelser, istället lät man associativ klippning, symboler och historiska händelser skapa budskap. En polis som förhör en strejkande arbetare korsklipps med en slaktare som hugger i ett köttstycke, bilder av lejonstatyer klipps ihop för att ge illusionen av att de reser sig upp i vredesmod inför militärens massaker på folket. Udda vinklar, klipp som inte matchade varandra, extrema närbilder, allt blandades för att skaka om de passiva åskådarna. Detta var film som konst, film som politik, film som propaganda och film som intellektuell provokation. Det var också film som kritiserades för att vara för formalistisk och för intellektuell, och att de gick över huvudet på vanligt folk. Det faktum att den var propaganda för en brutal förtryckarregim, var det förstås ingen som kritiserade.
Sålunda var de väldigt bundna till sin tid och sin plats, och dess tid i rampljuset blev kort. Redan 1929 for Eisenstein utomlands, och när han kom tillbaka var det en ny tid. Under Stalins styre blev förtrycket ännu större, även mot de som troget tjänat revolutionen. Filmkonsten idag ligger långt från montagefilmarnas idéer, även om de naturligtvis påverkat filmens utveckling.
Att en av montagefilmerna ska få en plats i filmarkivet är givet, vilken är dock en smaksak. Varför inte Strejk eller kanske S:t Petersburgs sista dagar (Konets Sankt-Petersburga, 1927). Men jag väljer Potemkin. Den är den mest kända, om än inte den bästa, och den innehåller några av filmhistoriens mest omtalade, och omsedda, sekvenser, som massakern i trappan i Odessa, och mamman som förlorar greppen om barnvagnen, som okontrollerat rullar ner för hela trappan, steg för steg.
Ingeborg Holm (1913)
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924)
Pansarkryssaren Potemkin (1925)
Vilken som blir nästa film avslöjas om några veckor.
------------------------------------------------------------------------
Potemkin finns att hyra på vhs i välsorterad videobutik. Den, och andra montagefilmer, finns utgivna på dvd i England och USA.
måndag, mars 06, 2006
Filmarkivet (2)
Den första film som jag valde ut till filmarkivet, Ingeborg Holm, var från 1913. Det gjordes en rad anmärkningsvärda filmer under de kommande åren (Intolerance (1916), Prästänkan (1920), Dr Mabuse - spelaren (1922), Nanook, köldens son (1922) med flera), men den andra filmen jag valt ut kom först 1924.
Det har gjorts många filmer som handlar om filmmediet som sådant. Biografier över kända filmpersonligheter, filmer som utspelas under filminspelningar, filmer där filmer-i-filmen spelar en framträdande roll, eller där filmen-i-filmen tar över filmen i sig, eller filmer som, på ett komiskt eller djuplodande sätt, bryter illusionen och ifrågasätter, dissekerar och diskuterar filmkonsten som sådan. Ett tidigt svenskt exempel är Mauritz Stillers Thomas Graals bästa film (1917), med Victor Sjöström i titelrollen. Men även om det nog är Stillers bästa film så är det en annan som jag valt ut till mitt arkiv: Buster Keatons Fart, flickor och faror (under en period fick alla Keatons filmer titlar av den typen. Originaltiteln är Sherlock Jr., och det är den jag tänker använda framöver.)
Keaton är idag, vid sidan av Chaplin, den mest välkände stumfilmskomikern. Tillsammans med Harold Lloyd, Fatty Arbuckle, Helan och Halvan och några till utgjorde de gräddan av amerikanska stumfilmskomiker. Keaton var inte bara aktör, han regisserade och skrev manus också, och hade sin storhetstid mellan 1921 och 1928. Först med kortfilmer, och sedan med alltmer komplexa långfilmer, där strama, vackra kompositioner, halsbrytande stunts och geniala komiska sekvenser avlöste varandra. Och i centrum stod Buster, ofta olyckligt förälskad, och alltid med samma stenansikte, ett ansikte som gav uttryck för melankoli, resignation men samtidigt en naivitet och hoppfullhet. Det finns inget sentimentalt eller självömkande hos Buster (karaktären, rollfiguren), eller Keaton (konstnären, upphovsmannen). Den mest storslagna av hans filmer är måhända Så går det till i krig (1928), även känd som Generalen. Originaltiteln är The General. Men det är Sherlock Jr. som är det självklara mästerverket, ett av filmhistoriens, filmkonstens, mest spektakulära verk.
Den första kvarten är det traditionell stumfilmskomik av bästa märke, där Buster uppvaktar sin flicka och har ont om pengar. Men efter att han blivit bortgjord av en rival, så går Buster till sin arbetsplats, en biograf. Han går upp i maskinrummet, startar en film, och somnar sedan vid projektorn. Och det är nu som filmen lämnar den rena komedin och blir något annat, ett metafilmiskt, närmast metafysiskt utforskande av filmmediet på ett andlöst, ändlöst fascinerande sätt.
Buster börjar drömma där uppe i maskinrummet, och genom dubbelexponering så kliver han så att säga ut ur sig själv. Hans dröm-jag ställer sig i gluggen ut mot salongen och tittar på filmen som visas. Personerna på vita duken har på något vis förvandlats och det är hans flicka och hans rival som är huvudpersonerna. Buster blir så upprörd att han springer ut i salongen och kliver in i filmen. Han blir utkastad, men smyger in igen och lyckas bli en karaktär i den film han tittat på. Och så börjar äventyret. För att tänka igenom sin situation sätter han sig på en trappa, men genom en omärkligt klipp förvandlas trappan till en bänk i en park, och sen förflyttas Buster från den ena sekunden till den andra från den ena miljön till en annan. När han ska sätta sig på bänken försvinner den och Buster befinner sig på en gata, gatan blir sedan en bergstopp, varefter han hamnar i djungeln, bland lejon, men innan de hinner anfalla har han hamnat i en öken, men finner sig strax därefter sittandes på en sten ute i havet, och när han ska hoppa i vattnet landar han i en snödriva i en skog, och sedan är han tillbaka på parkbänken. Hela denna korta svit, med samma förvirrade Buster i alla dessa miljöer, ser vi på filmduken i filmen, och det var den sekvensen jag syftande på när jag recenserade Storm i ett tidigare inlägg. Först och främst är den förstås ett under av timing och trickfilmning, men samtidigt är det också en uppvisning i en av filmmediets grundidéer, att underställa tiden och rummet regissörens vilja, och genom kontinuitetsklippning förflytta personerna vart som helst utan att det verkar förvirrande för publiken. Filmen skildrar hur en av filmkonstens dragningskrafter inte bara är verklighetsflykt, utan också det sätt som händelserna på vita duken låter oss få utlopp för våra egna inre känslor. Sherlock Jr. blir som en kommentar till vad film är, vad film kan vara, och varför vi ser på film.
Vad som därpå händer är en parodi på detektivfilmen och gangsterfilmen, då Buster i drömmen blir världens främsta detektiv och tar upp jakten på en liga som gör juvelstölder. Den jakten innehåller några av de mest fantastiska stunts man kan föreställa sig, eller, snarare, man kan inte föreställa sig dem. Även när man ser dem så förefaller de helt osannolika. Buster hoppar rakt igenom en man som står framför ett plank, varpå mannen glatt vandrar vidare som om inget hänt. Han hoppar genom ett fönster, iförd manskläder, men har på sig kvinnokläder när han kommer ut på andra sidan, (och genom den sinnrika förklädnaden förvirrar han tjuvarna.) Men det mest fantastiska är nog motorcykeljakten, där Buster sitter på styret, ovetandes om att ingen kör mc:n. Nedfallna trän sprängs precis framför honom, broar faller sönder under honom, traktorer kör över honom och vägarbetare kastar jord i ansiktet på honom, allt under halsbrytande fart. Det är som att åka berg- och dalbana, fast en berg- och dalbana som håller på att ramla sönder omkring en. Att Keaton bröt nacken i en sekvens förvånar inte.
Till slut har Buster i alla fall löst fallet och räddat den kidnappade kvinnan. Han flyr i en bil, som hamnar i floden där den sjunker. Då vaknar han upp ur sin dröm, och vi är tillbaka i maskinrummet på biografen.
Det är inte särskilt meningsfullt att beskriva det som händer, det är den hissnade känslan filmen ger upphov till när man ser den, första, andra, tredje, fjärde, gången som är dess storhet. Trots alla de eskapader, stunts, sketcher, idéer, vändningar och effekter filmen innehåller är den blott 45 minuter, och ändå är tempot närmast avslappnat. Keaton använder sig av alla filmiska knep för att berätta sin historia, men också för att samtidigt dekonstruera hela konstarten. Det är genialt från början till slut. Keatons samtida, som Chaplin och D.W. Griffith, tillhörde en mer viktoriansk tradition, rotad i 1800-talet. Keaton hade mer gemensamt med det tidiga 1900-talets modernister, som T.S. Eliot, Picasso eller Gertrude Stein, och Sherlock Jr. är det främsta exemplet på det.
---------------------------------------------------
De flesta av Keatons filmer finns utgivna på dvd i England och USA. Intolerance, Prästänkan, Dr Mabuse och Nanook likaså. Thomas Graals bästa film finns däremot inte.
tisdag, januari 24, 2006
Filmarkivet (1)
Tänk om alla världens filmer plötsligt riskerade att försvinna, vittra sönder, snabbt och oåterkalleligt. Det fanns bara tid att rädda en handfull till eftervärlden. De tio mest värdefulla filmerna, för att kommande generationer skulle få en chans att se vad denna konstart förmådde. Du skulle alltså inte nödvändigtvis välja ut dina egna favoritfilmer, utan de filmer som bäst visar upp filmkonsten ur alla dess aspekter, och samtidigt ger en historisk överblick. Vilka filmer skulle du välja ut?
Under våren tänkte jag ställa samman en egen lista. Det kanske blir tio filmer, det kanske blir tolv. Kanske krävs det tjugo. Men samtidigt är en av poängerna att det ska vara blott ett fåtal. Det får vi se hur det blir. Jag tar det kronologiskt och börjar 1913, i Sverige, med Ingeborg Holm.
Victor Sjöström hade fått ett manus några år tidigare skrivit av Nils Krok, som arbetade på fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Det berättade historien om Ingeborg Holm, som efter att hon blivit änka får det allt svårare att försörja sig och sina barn. Hon tvingas snart lämna bort barnen, och sedan tynar hon bort på ett hem. Manuset fick nobben av filmbolagen då, men nu gick Sjöström med det till den legendariske producenten Charles Magnusson. Magnusson sa ja, Krok fick 250 kronor och Sjöström började med förberedelserna. Han behövde bara ett par dar på sig innan inspelningen började, men det märks inte. Den är kvickt och elegant berättad, samtidigt som den har en tyngd som gräver sig in i åskådaren. Den har också ett utstuderat användande av rummets djupled. En särskilt fin scen är då Ingeborgs make dör. Han ligger i sin säng, svårt sjuk, när han tar sitt sista andetag. Samtidigt, i samma bild, ser man hur Ingeborg och resten av familjen nojsar i ett annat rum, längre in i lägenheten, ovetandes om mannens dödskamp. Men allt är inte svart. Det finns hela tiden glimtar av glädje och lycka, som ger relief åt det tragiska, och som gör att det inte blir outhärdligt. I det hjärtskärande slutscenen lyckas Sjöström och Hilda Borgström (som spelar Ingeborg) att blanda både tragik och glädje vilket kan driva tårar ur en sten.
Ingeborg Holm känns besvärande modern trots sina 93 år, främst tack vare den fria, realistiska miljön, utan överdrivna gester eller melodramatiska åtbörder. Det är storartad filmkonst i dess renaste form.
Men filmen är inte bara en fulländat iscensatt och berättad historia, det är också ett vredgat debattinlägg om fattigvården och den omänskliga behandlingen av samhällets svaga och utsatta. Som sådan är den lika lyckad, och den ställde till ett sådant rabalder att lagstiftningen ändrades.
Tyvärr är det inte lätt att få se Ingeborg Holm idag. Den finns inte på dvd och inte på vhs. På tv visas den sällan, och ej heller på bio. Men i mitt filmhistoriska arkiv är den säkert bevarad.
------------------------------------------
För den som vill se andra filmer regisserade av Sjöström finns det bara en tillgänglig, Körkarlen från 1921. Den finns på vhs. Önskvärda titlar på dvd är Han som får örfilar (1924) och Stormen (1928). Förhoppningsvis kommer det inom en snar framtid. Men se honom kan man ju, i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Den finns både på dvd och vhs. Hilda Borgström kan man också se i Körkarlen, och Eva (1948), som finns i en engelsk dvd-utgåva. Men annars finns inga av hennes filmer utgivna. En skam ty hon är magnifik.
Film nummer två i filmarkivet finns här.
Under våren tänkte jag ställa samman en egen lista. Det kanske blir tio filmer, det kanske blir tolv. Kanske krävs det tjugo. Men samtidigt är en av poängerna att det ska vara blott ett fåtal. Det får vi se hur det blir. Jag tar det kronologiskt och börjar 1913, i Sverige, med Ingeborg Holm.
Victor Sjöström hade fått ett manus några år tidigare skrivit av Nils Krok, som arbetade på fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Det berättade historien om Ingeborg Holm, som efter att hon blivit änka får det allt svårare att försörja sig och sina barn. Hon tvingas snart lämna bort barnen, och sedan tynar hon bort på ett hem. Manuset fick nobben av filmbolagen då, men nu gick Sjöström med det till den legendariske producenten Charles Magnusson. Magnusson sa ja, Krok fick 250 kronor och Sjöström började med förberedelserna. Han behövde bara ett par dar på sig innan inspelningen började, men det märks inte. Den är kvickt och elegant berättad, samtidigt som den har en tyngd som gräver sig in i åskådaren. Den har också ett utstuderat användande av rummets djupled. En särskilt fin scen är då Ingeborgs make dör. Han ligger i sin säng, svårt sjuk, när han tar sitt sista andetag. Samtidigt, i samma bild, ser man hur Ingeborg och resten av familjen nojsar i ett annat rum, längre in i lägenheten, ovetandes om mannens dödskamp. Men allt är inte svart. Det finns hela tiden glimtar av glädje och lycka, som ger relief åt det tragiska, och som gör att det inte blir outhärdligt. I det hjärtskärande slutscenen lyckas Sjöström och Hilda Borgström (som spelar Ingeborg) att blanda både tragik och glädje vilket kan driva tårar ur en sten.
Ingeborg Holm känns besvärande modern trots sina 93 år, främst tack vare den fria, realistiska miljön, utan överdrivna gester eller melodramatiska åtbörder. Det är storartad filmkonst i dess renaste form.
Men filmen är inte bara en fulländat iscensatt och berättad historia, det är också ett vredgat debattinlägg om fattigvården och den omänskliga behandlingen av samhällets svaga och utsatta. Som sådan är den lika lyckad, och den ställde till ett sådant rabalder att lagstiftningen ändrades.
Tyvärr är det inte lätt att få se Ingeborg Holm idag. Den finns inte på dvd och inte på vhs. På tv visas den sällan, och ej heller på bio. Men i mitt filmhistoriska arkiv är den säkert bevarad.
------------------------------------------
För den som vill se andra filmer regisserade av Sjöström finns det bara en tillgänglig, Körkarlen från 1921. Den finns på vhs. Önskvärda titlar på dvd är Han som får örfilar (1924) och Stormen (1928). Förhoppningsvis kommer det inom en snar framtid. Men se honom kan man ju, i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Den finns både på dvd och vhs. Hilda Borgström kan man också se i Körkarlen, och Eva (1948), som finns i en engelsk dvd-utgåva. Men annars finns inga av hennes filmer utgivna. En skam ty hon är magnifik.
Film nummer två i filmarkivet finns här.
måndag, november 07, 2005
The Lubitsch touch
En manusförfattare gav en gång ett tomt papper till Lubitsch och sa "Now let's see if you can give that the 'Lubitsch touch'!" Det var förstås en protest å manusförfattarnas vägnar för att kritikerna bara hyllade regissören, det vill säga Lubitsch, och inte manusförfattarna. Vad de hyllade honom för var just "the Lubitsch touch", det där svårdefinierat, speciella som gav Lubitschs filmer deras särprägel och som var en kvalitetsstämpel. Men kanske är just det faktum att det är något svårfångat, som gör att det blir desto mer intressant.
Lubitsch var född i Berlin 1892, och tillhörde den tyska, judiska borgarklassen. Han älskade teater och scenen, och jobbade på faderns firma på dagarna och stod på scenen på kvällarna. Han hamnade till slut i den uppblomstrande tyska filmindustrin, och så fann han sig vid 26 års ålder vara en av Tysklands främsta regissörer. Som sådan varvade han påkostade epos med kvicka komedier, och hörde under 1920-talet till en av stumfilmens främsta mästare. Under 20-talet flyttade han också till USA, men flytten påverkade inte hans ställning. Inte heller ljudfilmens uppdykande påverkade Lubitschs flyt, och ända fram till sin död, av en hjärtattack under inspelningen av Damen i hermelin (1948), tillhörde han filmens mest respekterade, beundrade och efterhärmade företrädare.
Lubitschs filmer kännetecknas av elegans, såväl etisk som estetisk. Hans filmer har ett särskilt skimmer över sig, han var själv alltid välskräddad och med monokel, alltid artig och belevad, fast med en syrlig tunga, precis som hans filmer. Tjuvar i paradiset (1932) utspelas till stor del i Venedig, fast även om gondoljären sjunger O sole mio, så är det inte två älskande i gondolen, utan sopor. Det är en del av Lubitschs storhet, driften med det förväntade, viljan att rycka undan mattan för den blaserade betraktaren. Den andra delen av Lubitschs storhet är hans totala engangemang och hängivenhet. Mer än de flesta andra filmskapare var Lubitsch sina filmer, han var dem till den milda grad att han ibland trampade på skådespelares, manusförfattares och fotografers tår. Han kunde visa hur någon skulle klä sig, gå, tala, gestikulera. Filmen var hans hela liv, och han tänkte inte låta någon komma i vägen mellan hans vision och den färdiga filmen. Det faktum att han var så framgångsrik och hans filmer var sådana publiksuccéer gjorde att han fick den friheten.
Även om Lubitsch under större delen av sin karriär var verksam i USA, så lämnade han inte Europa, tvärtom, han tog det med sig till USA. Många av hans stora filmer utspelas i Budapest, Paris, Warsawa, London, och de bygger ofta på pjäser skrivna av europeisk författare. Han hade en trogen medarbetare i Samson Raphaelson, med vilken han skrev manus till nio av sina filmer. Två av hans filmer byggde också på manus av Billy Wilder och Charles Brackett, Blåskäggs åttonde hustru (1938) och Ninotchka (1939). Men över allt och alla tornade Lubitsch upp sig, trots att han var ganska kortväxt.
Men the touch då, vad var det. Ja, för mig är det en fråga om en diskret antydande blinkning, där en persons blick, eller en stängd dörr, säger mer än en hel monolog. Lubitsch är nyansernas mästare. Men det är mer, det är också en fråga om en känslomässig hållning. Hos Lubitsch ligger alltid tragedin och ruvar i bakgrunden. Bakom humorn i hans komedier ligger ofta en förtvivlan, en desperation. Ibland ligger hotet från ett totalitärt system och pressar på, men det är främst skräcken för att bli övergiven och ensam som ger filmernas deras klangbotten, och det faktum att karaktärerna är för belevade och väluppfostrade för att låta deras inre känslor styra eller ens synas. Där ligger Lubitsch verkliga storhet. Som Andrew Sarris skrev: "What are manners, after all, but the limits to man's presumption, a recognition that we all eventually lose the game of life but that we should still play the game according to the rules?" Och "manners", det är vad Lubitsch fokuserar på, det är hans ämne, hans livslånga projekt. Det finns alltså tydliga paralleller till Jean Renoir, en av Lubitschs beundrare, och främsta Renoirs Spelets regler (1939). Och detta ämne behandlar Lubitsch på olika sätt, ur olika vinklar, fram till sin sista fullbordade film Husan som inte visste sin plats (1946), som är en av hans bästa.
Men trots alla Lubitschs goda sidor är det något som fattas. Jag har ännu inte sett en helt lyckad film av honom, närmast kommer Korsdrag i paradiset (1941). Hans filmer saknar ofta den rätta gnistan, de kan bli för polerade, för förfinade. Det är mer liv hos hans konkurrenter såsom Cukor, McCarey, Leisen, Stevens. Ninotchka anses ju som en klassiker, men den är varken särskilt rolig eller särskilt intressant, även om Garbo har följande sköna replik: The last mass trials were a great success. There are going to be fewer but better Russians. (Vilket känns som en typisk Wilderism.) Nyinspelningen Silkesstrumpan (1957) med Fred Astaire och Cyd Charisse är därtill betydligt bättre.
Men Lubitsch är ändå en av de stora, och en av de inflytelserika. Bland hans många beundrare återfinns Billy Wilder, Wes Anderson, Cameron Crowe och Nora Ephron. Ephrons föräldrar arbetade på ett manus åt Lubitsch men hans hälsa satte stopp för projektet. Det är alltså inte så konstigt att just Ephron kanske bäst förvaltar arvet efter Lubitsch.
Lubitsch var född i Berlin 1892, och tillhörde den tyska, judiska borgarklassen. Han älskade teater och scenen, och jobbade på faderns firma på dagarna och stod på scenen på kvällarna. Han hamnade till slut i den uppblomstrande tyska filmindustrin, och så fann han sig vid 26 års ålder vara en av Tysklands främsta regissörer. Som sådan varvade han påkostade epos med kvicka komedier, och hörde under 1920-talet till en av stumfilmens främsta mästare. Under 20-talet flyttade han också till USA, men flytten påverkade inte hans ställning. Inte heller ljudfilmens uppdykande påverkade Lubitschs flyt, och ända fram till sin död, av en hjärtattack under inspelningen av Damen i hermelin (1948), tillhörde han filmens mest respekterade, beundrade och efterhärmade företrädare.
Lubitschs filmer kännetecknas av elegans, såväl etisk som estetisk. Hans filmer har ett särskilt skimmer över sig, han var själv alltid välskräddad och med monokel, alltid artig och belevad, fast med en syrlig tunga, precis som hans filmer. Tjuvar i paradiset (1932) utspelas till stor del i Venedig, fast även om gondoljären sjunger O sole mio, så är det inte två älskande i gondolen, utan sopor. Det är en del av Lubitschs storhet, driften med det förväntade, viljan att rycka undan mattan för den blaserade betraktaren. Den andra delen av Lubitschs storhet är hans totala engangemang och hängivenhet. Mer än de flesta andra filmskapare var Lubitsch sina filmer, han var dem till den milda grad att han ibland trampade på skådespelares, manusförfattares och fotografers tår. Han kunde visa hur någon skulle klä sig, gå, tala, gestikulera. Filmen var hans hela liv, och han tänkte inte låta någon komma i vägen mellan hans vision och den färdiga filmen. Det faktum att han var så framgångsrik och hans filmer var sådana publiksuccéer gjorde att han fick den friheten.
Även om Lubitsch under större delen av sin karriär var verksam i USA, så lämnade han inte Europa, tvärtom, han tog det med sig till USA. Många av hans stora filmer utspelas i Budapest, Paris, Warsawa, London, och de bygger ofta på pjäser skrivna av europeisk författare. Han hade en trogen medarbetare i Samson Raphaelson, med vilken han skrev manus till nio av sina filmer. Två av hans filmer byggde också på manus av Billy Wilder och Charles Brackett, Blåskäggs åttonde hustru (1938) och Ninotchka (1939). Men över allt och alla tornade Lubitsch upp sig, trots att han var ganska kortväxt.
Men the touch då, vad var det. Ja, för mig är det en fråga om en diskret antydande blinkning, där en persons blick, eller en stängd dörr, säger mer än en hel monolog. Lubitsch är nyansernas mästare. Men det är mer, det är också en fråga om en känslomässig hållning. Hos Lubitsch ligger alltid tragedin och ruvar i bakgrunden. Bakom humorn i hans komedier ligger ofta en förtvivlan, en desperation. Ibland ligger hotet från ett totalitärt system och pressar på, men det är främst skräcken för att bli övergiven och ensam som ger filmernas deras klangbotten, och det faktum att karaktärerna är för belevade och väluppfostrade för att låta deras inre känslor styra eller ens synas. Där ligger Lubitsch verkliga storhet. Som Andrew Sarris skrev: "What are manners, after all, but the limits to man's presumption, a recognition that we all eventually lose the game of life but that we should still play the game according to the rules?" Och "manners", det är vad Lubitsch fokuserar på, det är hans ämne, hans livslånga projekt. Det finns alltså tydliga paralleller till Jean Renoir, en av Lubitschs beundrare, och främsta Renoirs Spelets regler (1939). Och detta ämne behandlar Lubitsch på olika sätt, ur olika vinklar, fram till sin sista fullbordade film Husan som inte visste sin plats (1946), som är en av hans bästa.
Men trots alla Lubitschs goda sidor är det något som fattas. Jag har ännu inte sett en helt lyckad film av honom, närmast kommer Korsdrag i paradiset (1941). Hans filmer saknar ofta den rätta gnistan, de kan bli för polerade, för förfinade. Det är mer liv hos hans konkurrenter såsom Cukor, McCarey, Leisen, Stevens. Ninotchka anses ju som en klassiker, men den är varken särskilt rolig eller särskilt intressant, även om Garbo har följande sköna replik: The last mass trials were a great success. There are going to be fewer but better Russians. (Vilket känns som en typisk Wilderism.) Nyinspelningen Silkesstrumpan (1957) med Fred Astaire och Cyd Charisse är därtill betydligt bättre.
Men Lubitsch är ändå en av de stora, och en av de inflytelserika. Bland hans många beundrare återfinns Billy Wilder, Wes Anderson, Cameron Crowe och Nora Ephron. Ephrons föräldrar arbetade på ett manus åt Lubitsch men hans hälsa satte stopp för projektet. Det är alltså inte så konstigt att just Ephron kanske bäst förvaltar arvet efter Lubitsch.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
