Luis Buñuel var verksam i många olika länder, och hade flera faser i sitt filmskapande. En period var han i Mexico, och gjorde där flera viktiga verk. Ett av dem kommer här som film nummer sju till filmarkiv, en film med den ljuvliga titeln Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954). Den handlar om en spårvagnslinje i Mexico City som ska dras in, men två arbetare bestämmer sig för att låta den gå en sista gång genom staden. Eftersom det är Buñuel så urartar det hela till en surrealistisk saga, inte utan farsartade inslag. Det är en förtjusande och vass film, ömsint och rolig. Den är traditionellt uppbyggd men samtidigt upprorisk och anarkistisk.
Den får vara med i filmarkivet för dess blandning av saga och neorealism, för att den visar att verkligheten ibland blir mer påtaglig genom att skruvas till. Men främst för sina fina bilder av ett bedagat, nattligt Mexico City, där spårvagnen glider genom gränder och korsningar. Det finns en sinnlighet, ett sug i bilderna, på ett sätt som inte är typiskt för Buñuel, och kanske beror det på fotografen Raúl Martínez Solares. Bilderna för tankarna till den store mästaren Jacques Tourneur, och det kan också vara ett skäl att ta med dem, eftersom jag inte tagit med någon av Tourneurs egna filmer. Att skulptera i ljus och skugga är en konstart det också, väl värd att uppmärksamma och bevara, även om det inte är på modet just nu.
Nästa vecka är det jul, så då blir det inget filmforum. Men håll ut, det finns ett liv efter jul också. Välkomna åter 2007!
Mer info om filmarkivet (här)
Förra titeln till filmarkivet finns (här)
------------------------------------
Av Tourneurs alster rekommenderas särskilt följande: Rovdjurskvinnan (Cat People 1942), Leopardmannen (The Leopard Man 1943), Svart mystik (I Walked With a Zombie 1943), Berlin Express (1948) och Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948). Det finns en finfin box i Frankrike, annars är det i USA de finns utgivna. Fantasin åker spårvagn finns ej på dvd tyvärr, ej heller på vhs.
tisdag, december 19, 2006
fredag, december 15, 2006
Manohla Dargis
Något nytt från mig får ni läsa först på måndag, men redan idag kan ni, och bör ni, läsa Manohla Dargis i New York Times. Den här recensionen av The Good German är inte bara en filmrecension, det är en filmhistorielektion, ett (psykologiskt) regissörsporträtt och en stilistisk uppvisning. Klicka här.
måndag, december 11, 2006
James Bond och jag
En av mina favoritscener från Bondfilmerna är början på Leva och låta dö (Live and Let Die 1973), där M (Bernard Lee) hälsar på hemma hos Bond (Roger Moore) i svinottan. Bond har en kvinna i sängen och är nervös. M är butter och nedlåtande. För att blidka honom erbjuder Bond honom en kopp kaffe, som han gör i en extravagant expressomaskin. Efter att han vridit här, tryck där, och lyckats fylla en liten kopp med kaffe, så säger M, "Is that all it does?"
När jag kom upp i tillräcklig ålder, 12, 13 år, så blev jag helt förhäxad av James Bond. Jag såg alla filmerna på undermåliga vhs-kassetter hemma hos en kompis, och jag såg dem igen och igen. Ibland hyrde jag en moviebox, och en Bondfilm och såg själv hemma. Jag skolkade från min tvärflöjtsundervisning för att titta på Åskbollen (Thunderball 1965). Jag läste serietidningen James Bond, och jag läste Ian Flemings romaner. Jag levde och andades James Bond helt enkelt. En gång när jag var magsjuk hemma så roade jag mig själv med att säga replikerna i just Leva och låta dö. Jag kom väl inte ihåg alla, men besvärande många, så jag i princip spelade mig igenom hela filmen.
I december förra året fick jag för mig att jag skulle se om dem alla, i kronologisk ordning, och i fina dvd-versioner i widescreen, för att se dem i sin helhet. Nu har jag sett om alla utan en, Världen räcker inte till (The World is Not Enough 1999). Det var ganska givande. En sak som överraskade mig var hur bra många av dem är. Vissa är riktiga stolpskott, som Levande måltavla (A View to a Kill 1985), eller den förra, Die Another Day (2002). Men Agent 007 med rätt att döda (Dr No 1962), den första, är en atmosfärrik thriller, även om den har en besvärande kolonial känsla, där den vite engelskmannen Bond bara behöver knäppa med fingrarna så springer de svarta jamaicanerna hans ärenden. Leva och låta dö är en skön blandning av blaxploitation, Bond, och voodoo-kult, och Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only 1981) är en helgjuten spionthriller, gjord på ett mer vardagsrealistiskt sätt, till skillnad från Roger Moores andra Bond-äventyr. George Lazenbys enda Bond-film, I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty's Secret Service 1969), är också en bra thriller, lite mer konstnärligt iscensatt än de andra. Dessutom är första halvan av Iskallt uppdrag (The Living Daylight 1987), Timothy Daltons första, riktigt bra. Här finns en bitterhet och ilska som är oväntad, och spionyrket är plötsligt skitigt igen. Jag gillar också en av Pierce Brosnans filmer, Tomorrow Never Dies (1997), som har ett bra sug i actionscenerna.
Något genomgående för nästan alla Bondfilmer, fram till och med Iskallt uppdrag 1987, är den fantastiska musiken av John Barry. Inte bara de vackra ledmotiven, såsom You Only Live Twice sjungen av Nancy Sinatra, utan all musik de innehåller. Bill Contis musik till Ur dödlig synvinkel är också väldigt bra. Det där är något som helt gått förlorat på senare år när David Arnold skrivit musiken. Det låter inte alls särskilt spännande eller eget. Något väsentligt har gått förlorat. Annars är det mesta sig likt, på gott och ont.
Något som inte förändrats är "Bond-brudarna" eller synen på dem. Den är nämligen ofta tämligen fördomsfull. Den gängse bilden av en Bondbrud är att hon är en lättklädd bimbo, som bara går runt och är vacker och väntar på att bli räddad. I sin recension i DN av Casino Royale (2006) skrev Eva af Geijerstam: "Eva Green har för första gången i Bondfilmernas historia en riktig roll, utöver att som föregångarna klä av sig och dekorera marginalen." Det har ingen som helst bäring på verkligheten, och tyder på att Geijerstam glömt alla Bondfilmer hon sett, om hon har sett några. För det är ju så att för varje blond bimbo finns det alla de starka kvinnokaraktär som glöms bort. Speciellt två står ut i mängden, 1969 var det Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) i I hennes majestäts hemliga tjänst och 1981 Melina Havelock (Carole Bocquet) i Ur dödlig synvinkel. Det är två kvinnor med historia och med personlighet. De finns inte där för Bonds skull, de är drivande för handlingen, de lever sina egna liv, och spelet mellan dem och Bond är på samma villkor. De ger och tar, och de räddar livet på Bond i samma utsträckning som han räddar dem. Och i fallet Tracy, så lyckas han inte rädda henne. De två "klär inte av sig och dekorera marginalen", de är respektive films centrum, och de borde stå som förebilder för kvinnoroller även idag, särskilt i actionfilmen. Men de, och ett par till, såsom Carey Lowell i Tid för hämnd, osynliggörs av den förenklade beskrivningen av "Bond-brudarna" som även Eva af Geijerstam gör sig skyldig till. Eva Green, och hennes roll Vesper Lynd, får ursäkta, men i jämförelse med Diana Rigg och Tracy, står de sig slätt, både skådespelerskan och rollfiguren.
Varför ödsla tid på att irritera sig över detta? För att det tyvärr är ont om positiva kvinnliga rollfigurer/förebilder i populärfilmen, och därför är det inte till någons gagn att de som faktist finns förträngs, även av de som borde veta bättre. Bondfilmerna är mer komplexa på detta område än schablonbilden säger. Det samma gäller hur de förhåller sig till den internationella politiken.
För den som är intresserad av hur det geopolitiska spelet har sett ut i världen sedan 1962, och vad västvärlden oroat sig över, så är Bondfilmerna en alldeles utmärkt källa. Inför var film känns det som manusförfattarna satt upp ett pekfinger i luften och känt av hur de politiska vindarna blåst. Och de är långt ifrån någon banal ryss- eller kommunistskräck som de ger uttryck för. Jag skrev "västvärlden", men egentligen borde jag skrivit Västeuropa, för Bondfilmerna är inte amerikanska, och det märks. Hotet kan lika gärna komma västerifrån, som österifrån, och USA framställs ofta som ett infantilt och rasistiskt samhälle (minns sheriff J.W. Pepper (Clifton James) i Leva och låta dö). Bonds bästa vän är visserligen CIA-agenten Felix Leiter, men i filmerna så görs han ofta löjlig, och jämfört med Bond är han inte mycket till man. Det finns en skön replik i Diamantfeber (Diamonds Are Forever 1971) som kan exemplifiera det: Bond (Sean Connery) och Tiffany Case (Jill St. John) vänslas på ett hotellrum i Las Vegas, när Felix Leiter och två andra CIA-män kommer på besök, för att, som det heter, svara för deras säkerhet. "Well, that's a switch. The big bad wolf, guarded by the three little pigs." säger Tiffany syrligt.
I böckerna är det nästan alltid det kommunistiska Sovjet som är de onda, men i filmerna är det ibland Kina, men oftast internationella storkapitalister från västerlandet, som skyddas av att ingen misstänker dem för något brottsligt. Återigen får ett replikskifte exemplifiera: i Älskade spion (The Spy Who Loved Me 1977) misstänker Bond (Moore), och den ryska agenten Anya Amasova (Barbara Bach) Carl Stromberg (Curt Jürgens). "Carl Stromberg, but he's one of the richest men in the world!" utbrister Q (Desmond Llewellyn) avfärdande. "One of the biggest exploiters of the capitalist west." svarar Anya Amasova kyligt, och det är hon som vinner poängen.
Det var kanske en dålig idé att välja att skriva om Bond, för det finns så mycket att säga. Det finns betydligt mer än vad som syns på ytan, och Bond har inte alltid fått den respekt han förtjänar, inte ens av sina fans. Men det här får räcka för idag. Notera dock att jag inte nämnt den bästa Bondfilmen än. Den kommer jag till vid ett senare tillfälle, men ni får gärna gissa vilken så länge.
När jag kom upp i tillräcklig ålder, 12, 13 år, så blev jag helt förhäxad av James Bond. Jag såg alla filmerna på undermåliga vhs-kassetter hemma hos en kompis, och jag såg dem igen och igen. Ibland hyrde jag en moviebox, och en Bondfilm och såg själv hemma. Jag skolkade från min tvärflöjtsundervisning för att titta på Åskbollen (Thunderball 1965). Jag läste serietidningen James Bond, och jag läste Ian Flemings romaner. Jag levde och andades James Bond helt enkelt. En gång när jag var magsjuk hemma så roade jag mig själv med att säga replikerna i just Leva och låta dö. Jag kom väl inte ihåg alla, men besvärande många, så jag i princip spelade mig igenom hela filmen.
I december förra året fick jag för mig att jag skulle se om dem alla, i kronologisk ordning, och i fina dvd-versioner i widescreen, för att se dem i sin helhet. Nu har jag sett om alla utan en, Världen räcker inte till (The World is Not Enough 1999). Det var ganska givande. En sak som överraskade mig var hur bra många av dem är. Vissa är riktiga stolpskott, som Levande måltavla (A View to a Kill 1985), eller den förra, Die Another Day (2002). Men Agent 007 med rätt att döda (Dr No 1962), den första, är en atmosfärrik thriller, även om den har en besvärande kolonial känsla, där den vite engelskmannen Bond bara behöver knäppa med fingrarna så springer de svarta jamaicanerna hans ärenden. Leva och låta dö är en skön blandning av blaxploitation, Bond, och voodoo-kult, och Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only 1981) är en helgjuten spionthriller, gjord på ett mer vardagsrealistiskt sätt, till skillnad från Roger Moores andra Bond-äventyr. George Lazenbys enda Bond-film, I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty's Secret Service 1969), är också en bra thriller, lite mer konstnärligt iscensatt än de andra. Dessutom är första halvan av Iskallt uppdrag (The Living Daylight 1987), Timothy Daltons första, riktigt bra. Här finns en bitterhet och ilska som är oväntad, och spionyrket är plötsligt skitigt igen. Jag gillar också en av Pierce Brosnans filmer, Tomorrow Never Dies (1997), som har ett bra sug i actionscenerna.
Något genomgående för nästan alla Bondfilmer, fram till och med Iskallt uppdrag 1987, är den fantastiska musiken av John Barry. Inte bara de vackra ledmotiven, såsom You Only Live Twice sjungen av Nancy Sinatra, utan all musik de innehåller. Bill Contis musik till Ur dödlig synvinkel är också väldigt bra. Det där är något som helt gått förlorat på senare år när David Arnold skrivit musiken. Det låter inte alls särskilt spännande eller eget. Något väsentligt har gått förlorat. Annars är det mesta sig likt, på gott och ont.
Något som inte förändrats är "Bond-brudarna" eller synen på dem. Den är nämligen ofta tämligen fördomsfull. Den gängse bilden av en Bondbrud är att hon är en lättklädd bimbo, som bara går runt och är vacker och väntar på att bli räddad. I sin recension i DN av Casino Royale (2006) skrev Eva af Geijerstam: "Eva Green har för första gången i Bondfilmernas historia en riktig roll, utöver att som föregångarna klä av sig och dekorera marginalen." Det har ingen som helst bäring på verkligheten, och tyder på att Geijerstam glömt alla Bondfilmer hon sett, om hon har sett några. För det är ju så att för varje blond bimbo finns det alla de starka kvinnokaraktär som glöms bort. Speciellt två står ut i mängden, 1969 var det Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) i I hennes majestäts hemliga tjänst och 1981 Melina Havelock (Carole Bocquet) i Ur dödlig synvinkel. Det är två kvinnor med historia och med personlighet. De finns inte där för Bonds skull, de är drivande för handlingen, de lever sina egna liv, och spelet mellan dem och Bond är på samma villkor. De ger och tar, och de räddar livet på Bond i samma utsträckning som han räddar dem. Och i fallet Tracy, så lyckas han inte rädda henne. De två "klär inte av sig och dekorera marginalen", de är respektive films centrum, och de borde stå som förebilder för kvinnoroller även idag, särskilt i actionfilmen. Men de, och ett par till, såsom Carey Lowell i Tid för hämnd, osynliggörs av den förenklade beskrivningen av "Bond-brudarna" som även Eva af Geijerstam gör sig skyldig till. Eva Green, och hennes roll Vesper Lynd, får ursäkta, men i jämförelse med Diana Rigg och Tracy, står de sig slätt, både skådespelerskan och rollfiguren.
Varför ödsla tid på att irritera sig över detta? För att det tyvärr är ont om positiva kvinnliga rollfigurer/förebilder i populärfilmen, och därför är det inte till någons gagn att de som faktist finns förträngs, även av de som borde veta bättre. Bondfilmerna är mer komplexa på detta område än schablonbilden säger. Det samma gäller hur de förhåller sig till den internationella politiken.
För den som är intresserad av hur det geopolitiska spelet har sett ut i världen sedan 1962, och vad västvärlden oroat sig över, så är Bondfilmerna en alldeles utmärkt källa. Inför var film känns det som manusförfattarna satt upp ett pekfinger i luften och känt av hur de politiska vindarna blåst. Och de är långt ifrån någon banal ryss- eller kommunistskräck som de ger uttryck för. Jag skrev "västvärlden", men egentligen borde jag skrivit Västeuropa, för Bondfilmerna är inte amerikanska, och det märks. Hotet kan lika gärna komma västerifrån, som österifrån, och USA framställs ofta som ett infantilt och rasistiskt samhälle (minns sheriff J.W. Pepper (Clifton James) i Leva och låta dö). Bonds bästa vän är visserligen CIA-agenten Felix Leiter, men i filmerna så görs han ofta löjlig, och jämfört med Bond är han inte mycket till man. Det finns en skön replik i Diamantfeber (Diamonds Are Forever 1971) som kan exemplifiera det: Bond (Sean Connery) och Tiffany Case (Jill St. John) vänslas på ett hotellrum i Las Vegas, när Felix Leiter och två andra CIA-män kommer på besök, för att, som det heter, svara för deras säkerhet. "Well, that's a switch. The big bad wolf, guarded by the three little pigs." säger Tiffany syrligt.
I böckerna är det nästan alltid det kommunistiska Sovjet som är de onda, men i filmerna är det ibland Kina, men oftast internationella storkapitalister från västerlandet, som skyddas av att ingen misstänker dem för något brottsligt. Återigen får ett replikskifte exemplifiera: i Älskade spion (The Spy Who Loved Me 1977) misstänker Bond (Moore), och den ryska agenten Anya Amasova (Barbara Bach) Carl Stromberg (Curt Jürgens). "Carl Stromberg, but he's one of the richest men in the world!" utbrister Q (Desmond Llewellyn) avfärdande. "One of the biggest exploiters of the capitalist west." svarar Anya Amasova kyligt, och det är hon som vinner poängen.
Det var kanske en dålig idé att välja att skriva om Bond, för det finns så mycket att säga. Det finns betydligt mer än vad som syns på ytan, och Bond har inte alltid fått den respekt han förtjänar, inte ens av sina fans. Men det här får räcka för idag. Notera dock att jag inte nämnt den bästa Bondfilmen än. Den kommer jag till vid ett senare tillfälle, men ni får gärna gissa vilken så länge.
torsdag, december 07, 2006
Jungstedt, Altman och 1001 filmer du måste se innan du dör
Torsten Jungstedt har ju avlidit. Han var en skön lirare. Jag har sett honom på tv sen jag var liten och läst hans texter i olika böcker och tidningar. Ett av min barndoms stora mysterier involverade honom. Det var i det fantastiska tv-programmet Svepet, som gick på 80-talet, med John Chrispinsson som programledare. Jungstedt var också med varje vecka med filmtips. En vecka var tipset Hajen (Jaws 1975). Jag såg först programmet på torsdagskvällen, och sen reprisen på söndagen. Till min stora förvåning så var inte reprisen samma som originalsändningen. Skillnaden var att de scener ur Hajen som visades var olika. Varför då? Frågan har hemsökt mig ända sedan dess. Och nu har jag inte längre möjlighet att fråga Jungstedt om orsaken. Men John Chrispinsson, du kanske vet. Hör av dig i så fall.
En annan bortgången personlighet är Robert Altman. Han har aldrig hört till favoriterna, fast Fågel, mördare eller mitt emellan (Brewster McCloud, 1970) är skön, och McCabe and Mrs. Miller (1971) likaså. Dessutom har han gett upphov till en tv-serie som är bättre än filmen den bygger på, det vill säga MASH (1970). Frågan Altman ger upphov till är hur många dåliga eller misslyckade filmer en regissör kan göra, och hur spretig en karriär kan vara, innan hon/han inte längre kan betraktas som en mästare. Altman var förvisso visionär och konstnär, men var han större än sina enstaka lyckträffar?
Avslutningsvis lite reklam. I handeln finns nu en bok som heter 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag medverkade som faktagranskare och korrekturläsare på den, och det var inte roligt. Men jag gjorde så gott jag kunde, och boken har förtjänster också, så varför inte ge bort den i julklapp. Inte för att jag får några procent på intäkterna, men mitt ego mår bra av om den står i många bokhyllor.
Nästa vecka är ordningen återställd och måndagsessän tillbaka.
En annan bortgången personlighet är Robert Altman. Han har aldrig hört till favoriterna, fast Fågel, mördare eller mitt emellan (Brewster McCloud, 1970) är skön, och McCabe and Mrs. Miller (1971) likaså. Dessutom har han gett upphov till en tv-serie som är bättre än filmen den bygger på, det vill säga MASH (1970). Frågan Altman ger upphov till är hur många dåliga eller misslyckade filmer en regissör kan göra, och hur spretig en karriär kan vara, innan hon/han inte längre kan betraktas som en mästare. Altman var förvisso visionär och konstnär, men var han större än sina enstaka lyckträffar?
Avslutningsvis lite reklam. I handeln finns nu en bok som heter 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag medverkade som faktagranskare och korrekturläsare på den, och det var inte roligt. Men jag gjorde så gott jag kunde, och boken har förtjänster också, så varför inte ge bort den i julklapp. Inte för att jag får några procent på intäkterna, men mitt ego mår bra av om den står i många bokhyllor.
Nästa vecka är ordningen återställd och måndagsessän tillbaka.
måndag, december 04, 2006
Semester och The Last Kiss
Den har veckan blir det inget skrivet for jag ar pa semester, i ett land utan a, a och o dartill. Men nasta vecka blir det aka av. Ett varningsfinger dock, akta er for filmen The Last Kiss, med Zach Braff, skriven av Paul Haggis. En amatormassig smorja utan kansla och talang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
