Howard Hawks

Det finns så mycket att skriva om. Det har varit festival i Cannes, det är Bergmansymposium i Stockholm den här veckan, och Ismail Merchant avled i onsdags. Tre ämnen nog så kvalificerade för min blogg. Men i Cannes var jag inte, och Bergman får nog med utrymme på annan plats och Merchant återkommer jag till, idag blir det Howard Hawks, min filmskapare par préférence. Han hade nämligen fyllt 109 år i dag om han levat och det är anledning så god som någon att unna honom en bloggtext. Han är först och främst värd att uppmärksammas i egenskap av sin briljans som regissör, hans Det ligger i blodet från 1940 är ett mästerstycke, en sådan uppvisning i bildkomposition, redigering, dialogregi, stämningsskapning och berättarkonst, att den borde vara obligatorisk visning på alla filmskolor. Men samtidigt är han värd att uppmärksammas som en egensinning, djupt personlig filmskapare som konsekvent gjorde filmer utifrån sig själv, sina erfarenheter och sina värderingar.

Den traditionella bilden av Hawks är den av en utpräglat klassisk amerikansk filmregissör som gjorde filmer i de flesta genrer och som hyllas för sin professionalism och skicklighet i att berätta en historia. Det må så vara, men det är ett ganska ytligt porträtt. Om man verkligen ser honom för den han är, och inte bara som en i raden av Hollywood-regissörer, blir bilden en annan. För den som ger sig hän åt att upptäcka Hawks väntar ett oerhört rikt filmskapande som på många sätt ligger närmare de nya vågor som bredde ut sig på 60-talet, än den klassiska traditionen.

En av de mest vittspridda myterna om Hawks är att han främst var historieberättare. Det är egentligen en missuppfattning. Det enda Hawks är intresserad av är karaktärerna, inte någon story runt om. Faktum är att han ofta är så ointresserad av storyn att den försvinner i bakgrunden och till slut nästan blir obefintlig. Det är inte en slump att i Utpressning (1946) så får mordutredningen mindre och mindre plats (och vissa mord aldrig blir utredda) och istället handlar den om Philip Marlowe och Vivian Sternwood Rutledge, eller Bogart och Bacall om man så vill. I Hawks filmer så finns det ofta ingen början eller slut. Bara för att filmen är slut så betyder inte det att karaktärernas liv och plikter slutar. Endast änglar har vingar (1939) slutar med att Jeff springer i väg för att göra ännu en flygning över Anderna, och Red Line 7000 (1965), en film om några racerförare, slutar med samma scen som den börjar med, en racerbil som kraschar på banan. Och förvisso gjorde han emellanåt westerns och krigsfilmer, men genren är hos Hawks bara en ram, ett medel. Målet var alltid något annat.

Denna öppna hållning till berättandet är en av många faktorer som gör Hawks så modern, eller snarare kanske omodern. I förhållande till nutida amerikansk film framstår Hawks ofta som mer revolutionerande och "modern". I begreppet "modern" ligger det underförstått att det hela tiden finns en utveckling till det bättre, vilket ju är en missuppfattning, eller snarare en illusion. Till Hawks "moderna" sidor finns reflexiviteten, det vill säga hur han ständigt refererar till sig själv och till mediet som sådant. Detta sker på olika sätt, och jag kan ge tre exempel. I Det ligger i blodet ska Walter Burns (Cary Grant) beskriva Bruce Baldwins utseende och han säger då, "He looks like that actor, what's his name, Ralph Bellamy." och det är då naturligtvis Ralph Bellamy som spelar rollen som Bruce Baldwin. I Föryngringsprofessorn (1952) så inleds filmen av en bild på en ytterdörr, och innan förtexterna börjat kommer Cary Grant ut genom dörren. Då hörs Hawks röst som säger "Not yet Cary." varpå Grant går in igen och förtexterna börjar. Den tredje exemplet är från Fantomen från Mars (1951) där en man, på frågan om han kan hantera ett skjutvapen, svarar "Sure I can, I've seen Gary Cooper shoot in Sergeant York." och ni förstår förstås vem som gjort Sergeant York (1941).

I mitten av 1970-talet när feministisk filmteori slog igenom så var det många som fastnade för Hawks, och hans anmärkningsvärt positiva kvinnosyn. I Hawks filmer så är det förvisso mannen som är normen, men kvinnan är inte den svagare för det. Ett återkommande tema genom Hawks ouevre är kvinnans kamp för att få mannen att inse att hon är hans jämlike, och att han ska släppa sina fördomar och se henne för den hon verkligen är, och inte som "kvinnan". Ett bra exempel finns i Rio Bravo (1959) där en av nyckelreplikerna är "No, I'm not gonna do that, because that would make me the kind of girl you think I am." Det slutar alltid med att mannen får erkänna sig besegrad, och kvinnan triumfera. Hawks ideologi är utpräglat individualistisk, och det ligger då i sakens natur att ingen ska dömas på grund av kön eller etnicitet, utan det enda som betyder något är om man är "good enough", och alla förtjänar att prövas innan de döms. Hawks filmer är fyllda av professionella yrkeskvinnor som inte darrar på manschetten. Även om han gjort många filmer om hårda, kärva män, så finns det alltid med scener då de blir utskrattade och nedtagna på jorden av kvinnan. En favorit är i Rio Bravo då Feathers (Angie Dickinson) ertappar Chance (John Wayne) med ett par damunderbyxor och hon säger "Those things have great potentials, but not on you." Inte heller finns här några hemmafruar eller kärnfamiljer. Hawks familjer är fria sammanslutningar av män och kvinnor från hela världen, och den enda gång det förekommer ett gift par, i Föryngringsprofessorn, så är det ett par som stangerat och endast en experimentiell drog mannen forskat fram av misstag kan rädda dem från deras trista vardag. Det är signifikativt att i Det ligger i blodet så står Hildy Johnson i valet mellan giftermål och yrkeskarriär, och hon väljer yrkeslivet. För Hawks är familj, förort och all småborgerlig konfektyr detsamma som underkastelse och tristess. Men en film slutar annorlunda, familjelivet får där gå före äventyret. Det är westernfilmen Flodöverfallet (1952), men det anmärkningsvärda är att mannen är vit och kvinnan indian, och han lämnar "civilisationen" för att flyttar in med henne i hennes wigwam. Det är något snudd på unikt i amerikansk filmhistoria att en film slutar med den typen av etnisk gränsöverskridning, och det hedrar naturligtvis Hawks.

Allt Hawks gjorde var genomsyrat av hans personlighet, och han gjorde alltid film på egna villkor. Han var sin egen producent och hade i stort sett fria tyglar hela sin karriär. Han gjorde i princip sina filmer för sig själv, med sina vänner i rollerna, hela tiden med en avslappnad inställning och atmosfär. Manusen var sällan betydelsefulla, och var ofta resultatet av att Hawks var ute och fiskade med Hemingway, Faulkner och Ben Hecht och bollade idéer. Alla Hawks filmer har improviserats fram under inspelningen, tillsammans med skådespelare och manusförfattare, vilket också märks då stämningen bland karaktärerna också är avslappnad och naturlig. Det mest tilltalande med Hatari! (1962), denna den ljuvligaste av filmer, är att den känns som om den är helt oredigerad, som om den består av privata inspelningsbilder som togs under inspelningen av en helt annan film. Francois Truffaut har påpekat att den är som en film om en filminspelning, och jag tror att han fick den känslan just för att det känns som det är en orepeterad bakom-kulisserna film. Men detta betyder inte att filmerna är banala eller naiva. När det gäller psykologisk realism och trovärdighet mot karaktärerna brister det aldrig. Hawks är klarsynt när det gäller livets korthet och grymhet. Även hans komedier har en svart baksida, särskilt Det ligger i blodet, där tragedin hela tiden finns parallellt med humorn. (Hatari! kan vara det enda ljusa undantaget.) Hawks har inga illusioner om att vi kommer att leva happily ever after, men eftersom vi lika gärna kan dö imorgon så är det lika bra att göra det bästa av tillvaron idag. I en grym värld är det i vänskapen och i vetskapen om att man gjorde så gott man kunde som lyckan står att finna.

Det ovan sagda är några försök att förklara vad som gör att jag tycker så mycket om Hawks filmer, men förklaringarna når inte riktigt fram. Det finns olika typer av regissörer, och man kan tycka om dem för olika saker. För hantverksskicklighet, för engangemang, för berättarglädje, för visuellt sinne, för känsla för stämningar, för arbetet med skådespelarna, för deras tema. Med Hawks handlar det dock om någonting annat. Hawks är som en vän, och hans filmer också. Han dog visserligen när jag var tre år så det är inte som om vi träffats, men det känns som om vi ändå gjort det. Nu finns det ingen anledning att glamorisera Hawks som privatperson, han var exempelvis notoriskt opålitlig, men nu är det hans filmer vi pratar om, hans filmiska persona, och genom att ha sett hans filmer och läst intervjuer med honom, är det som om vi inte gjort annat än fiskat, jagat, skrivit och supit tillsammans (och jag som inte ens tycker om sprit). På samma sätt som en roman av Henry James för mig inte bara är en roman, utan just en roman av Henry James, och därför lite mer, lite bättre, lite viktigare än alla andra romaner, är en film av Hawks alltid mer än en film, den är ett möte, en date, ett äventyr.

(Och då jag har inte ens nämnt Oscar Jaffes (John Barrymore) kamelimitation i Primadonna (1934) eller den scen i Ingen fara på taket (1938) då David Huxley (Cary Grant) ertappas av en äldre dam när han endast är iförd en negligé, och som svar på hennes fråga varför han är klädd så svarar "Because I just went gay all of a sudden.")