Saker jag har sett (18)

Once, Station Agent, Bull Durham, Tin Cup, Rashomon, Revolvern, Diligensen, The Way Home

Irländska Once som går på bio nu tycks vinna allas hjärtan. Och det är inget konstigt med det, den är synnerligen söt. Men inte så mycket mer. jo, några sköna oneliners och mycket musik också. (går på bio nu)

När jag sa till en vän att jag skulle se om Station Agent (2003) svarade hon "Åh, det är en sån film man aldrig vill ska ta slut!" och jag kan bara hålla med. Den är så oemotståndligt charmig och varm att man blir glad bara av att tänka på den. Det är inte en traditionell feelgood, för den innehåller mycket lidande och ångest, utan snarare är det personernas älskvärdhet som är orsaken. Sen har den också en skön, lite torr humor.

Den handlar om en man som varken har vänner eller familj och som ärver en nedlagd järnvägsstation, dit han flyttar. Järnvägsstationen ligger vid en sömnig liten håla utan på landet, och det passar mannen bra för då får han vara ifred. Tror han. Men några lokalbor, en energisk kaffeförsäljare av kubansk härkomst, en äldre ensamstående kvinnlig konstnär, en lätt överviktig liten tjej och en söt bibliotekarie, envisas med att vara vänliga mot honom och till slut öppnar han sitt skal och släpper in dem. (finns på dvd)

Bull Durham (1988) handlar om baseboll. Baseboll och sex, och den tar sina ämnen på allvar. Visserligen är det lite svårt att finna det sensuellt när Susan Sarandon och Kevin Costner rumlar runt i avklätt tillstånd (allvarligt, Kevin Costner som förste älskare? What's the deal?), men bortsett från det är den både trevlig och rolig, och uppenbarligen gjord av någon som älskar baseboll, och det smittar av sig. Den är också förbluffande litterär och Walt Whitmans ande svävar över alltsammans. (har visst utgått på video men den kanske kommer tillbaka, eller på tv.)

Tin Cup (1996) har samma regissör/manusförfattare, Ron Shelton, och Kevin Costner är med igen, nu spelandes golf och med Rene Russo. Den är förutsägbar och ganska banal, men ack så skön. Banal och banal, den är snäll och behaglig och inte utan viss psykologisk skärpa och Costner gör sig bra på golfbanan, bland diverse golfcelebriteter. Den är bättre än Bull Durham, möjligen för att det är mindre Kevin-sex i den, annars är de väldigt lika varandra. (finns på dvd)

Jag har inte bara haft Kevin Costner-tema, även Akira Kurosawa har stått på programmet och jag har sett om Revolvern eller Strykarhunden (Nora inu 1949) och Rashomon (även känd som Demonernas port 1951). Rashomon var både Kurosawas och japansk films genombrott i väst, och den hör till de stora filmklassikerna, och på ett visuellt plan är den riktigt mäktig, och berättarstrukturen, med fyra personernas olika (motsägelsefulla) versioner av ett brott, är läcker, men samtidigt är den aningen teatral och predikande. Revolvern är tämligen okänd, och i en helt annan stil, en vardagsrealistisk skildring av polisens jakt på en mördare under några stekheta sommardagar. Den är spännande och elegant, och ger en bred bild av det japanska samhället alldeles efter kriget, i alla fall stadssamhället. (båda finns på dvd)

Allt som oftast får jag lust att se om Diligensen (Stagecoach 1939), John Fords magnifika patosfyllda äventyrsfilm. Den har visserligen vissa övervintrade stumfilmsgrepp som känns onödiga i en film från -39, och indianernas roll är blott som kanonföda, men i övrigt är det oslagbar. Den är så fylld av värme, entusiasm, nyanser och spelas till perfektion av en skön samling skådisar, däribland John Carradine, Thomas Mitchell och Andy Devine (med den spruckna rösten). John Wayne och Claire Trevor utgör det romantiska inslaget, och det finns något extra rörande över deras rollfigurer, ungdomsbrottslingen och den (äldre) prostituerade kvinnan. One for the heart. Dessutom är Fords användande av både Monument Valley och expressionistiska interiörer oslagbart. (finns på dvd i England, och på en svensk dvdbox med fyra John Wayne-filmer)

Till sist något helt annat, den koreanska Jibeuro (2002), som jag inte tror visats i Sverige, men som heter The Way Home på engelska. Den handlar om en bortskämd pojke som får spendera ett par veckor med sin mormor långt ute på landet. Pojken bara bråkar och gnäller, medan den stumma och tålmodiga mormodern försöker på alla sätt tillfredsställa hans minsta nyck. Det är oerhört provocerande för han är så ouppfostrad och hänsynslös och hon höjer aldrig ett finger av protest eller ilska. Men efterhand ger pojken efter och fylls av mer och mer ömhet och vördnad för henne, även om han har svårt att visa det öppet. Det är en buddhistiskt färgad moralitet, och i sin stillsamhet är den både vacker och gripande. (finns på dvd i England)

Provokation

Förra veckan hade Kobra (kulturprogrammet på SVT) som tema provokativ konst och bland annat intervjuade man Ang Lee. Jag tyckte det var lite lustigt för jag har aldrig sett Lee som en provokativ konstnär, men däri ligger ju en av paradoxerna med begreppet provokation och provokativ konst. Vad är det egentligen?

För homofober och fundamentalister är det säkert provocerande med två homosexuella cowboys men det är ganska ointressant att provocera dem kan jag tycka. I själva verket är det väl de som är de riktigt provocerande? Lust, Caution anses också provocerande, i alla fall i Kina, för att den är sexuellt utmanande, i det här fallet för att den är så explicit, men att provocera de kinesiska myndigheterna är ju nu inte särskilt svårt och inte heller särskilt intressant heller.

Provokationer är något som är styrt både av tid och plats. Något som var oerhört provocerande för 60 år sedan är det ingen som reagerar på idag, något som är oerhört provocerande i ett land eller i en kultur passerar utan ett höjt ögonbryn någon annanstans. Det gör att man dels bör tänka sig för med sina provokationer om man använder sig av ett medium som når utanför den egna kretsen, men också att det kan bli lite fånigt att hylla något som provokativt om ingen i den egna kretsen blir provocerad. Det gäller för övrigt inte bara olika länder och kulturer, det är synnerligen individuellt vad man blir provocerad av. Själv blir jag exempelvis provocerande av de som hyllar andra konstverk för att vara just provocerande.

Det finns nämligen ett visst mått av hyckleri i hela konceptet provokativ konst, för provokationen får inte vara för provocerande. En film som provocerar inskränkta homofober får toppbetyg av en "progressiv" och "modern" recensent, inte för att recensenten blir provocerad utanför att någon som recensenten inte gillar kanske blir provocerad. Om Brokeback Mountain (2005) hade förespråkat att alla homosexuella skall piskas på offentlig plats hade den varit oerhört provokativ, men då hade ingen hyllat den för det, möjligtvis med undantag för Robert Mugabe. Det hycklande ligger i att man tycker det är bra när andra blir provocerade, men inte när man själv blir det, trots att man gärna använder ordet provokativ som något principiellt positivt.

Min poäng är naturligtvis inte att det är fel med provokativ konst, tvärtom. Jag tycker snarare att det är för lite provokationer på det viset att det mesta ligger på en konventionell och relativt harmlös nivå, även det som kallas provokativt. Producenten till filmatiseringen av Hemingways Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls 1943) lär ha sagt "This is a great picture, we're not for or against anybody!" och det är möjligen great för en producent, men om det var allas motto skulle världen bli bra mycket tråkigare. Så min poäng är att det borde snackas mindre om provokationer i konsten, och inte betraktas som något principiellt positivt. Det är bara när man betraktar något som verkligen provocerar en själv och man ändå tycker det är fantastiskt bra som det är en bra och meningsfull provokation.

Nästa måndag är det (redan) annandag påsk så det blir det inget nytt på filmforum.

Glad påsk!
-------------------------------
Här har jag skrivit om Brokeback Mountain förut, och här om Lust, Caution.

Saker jag har sett (17)

Pingpong-kingen, 3.10 till Yuma, I'm Not There, Into the Wild, Vampyrernas natt, Den låsta dörren

Det känns ibland som om den svenska filmen blott finns i två varianter, den banala och formlösa och den stiliserade och pretentiösa. Pingpong-kingen hör till den senare kategorin. Här går allt i vitt, inte bara snön som ligger djupt över nejden, utan inomhus också, en slags mjölkestetik som i och för sig är ganska läcker men samtidigt känns lite krystad. Historien om de två bröderna är fin, och alla spelar bra, men historien lider samtidigt av att konstruktionen lyser igenom för tydligt. Man ser något hända eller hör en replik som uppenbart är en plantering för något som kommer att hända längre fram i filmen och det är tråkigt att komma på att man bara sitter och väntar på när det ska hända. Så jag är inte så upphetsad över Jens Jonssons debut, han borde ansträngt sig både lite mindre och lite mer. Min icke desto mindre är det en av de bästa svenska filmerna på länge och det är svårt att inte bli gripen av den. (går på bio nu)

3.10 till Yuma är färgmässigt en rak motsats till Pingpong-kingen, men annars delar de samma tema, två män (eller pojkar i det svenska fallet) som utgör varandras motsatser men samtidigt är beroende av varandra. I 3.10 till Yuma spelas de av Christian Bale och Russell Crowe och det är härligt att se de två tillsammans. Filmen bygger ursprungligen på en novell av Elmore Leonard och den första filmatiseringen gjordes 1957, då med Glenn Ford och Van Heflin i huvudrollerna. Handlingen är den att Dan Evans, en fattig jordbrukare, (Bale / Heflin) åtar sig att bevaka en Ben Wade, en rånare och mördare, (Crowe / Ford) i väntan på att tåget till Yuma kommer till stationen, tåget som ska föra Wade till fängelse. Från början är de flera män men de faller ifrån, en efter en, och till sist är det bara Evans och Wade kvar. Men under deras tid tillsammans börjar de två arbeta upp en slags respekt för varandra, och de ser båda sidor hos den andre de önskar de själva hade, vilket leder till det oväntade slutet. Det är mycket action förvisso, men främst är det ett psykologiskt drama mellan de två männen, med många undertoner. Lite Irakkrigskopplingar, lite homoerotik, lite manlig angst och mycket om far/sonrelationer. Något för alla med andra ord. (går på bio nu)

Cate Blanchett har i tio år varit en favorit, sen australiensiska Oscar och Lucinda (1997). Hon kan spela precis vad som helst. Hon har spelat sig själv, hon har spelat sin kusin, hon har spelat synsk kvinna, hon har spelat drottning Elisabeth, hon har spelat Katherine Hepburn. Att hon nu också spelat Bob Dylan känns ganska naturligt. I'm Not There är en riktig uppvisning, och inte bara av Blanchett utan av Todd Haynes också. I olika stilar, tempon, genres och färgskalor berättar han om olika aspekter av Bob Dylans liv, och det är ofta väldigt bra, ibland mindre bra. Det är roligt att se Haynes göra en Richard Lester sekvens, en Federico Fellini sekvens, en D.A. Pennemaker sekvens och så vidare, men helhetsintrycket är ändå att det blir mer av just en uppvisning. Det berörde mig aldrig på något djupare plan, även om jag hade roligt när jag såg den. (går på bio nu)

Det finns något ganska provocerande med Into the Wild och det är att huvudpersonen är så självupptagen. Det stör mig också att han pratar om att lämna civilisationen och inte ha pengar och andra ägodelar, men han tar sig ju runt på sin resa genom att utnyttja andra människors godhet, och tar emot deras mat, deras sängar, deras tvättmaskiner, deras redskap och så vidare. Han hade inte klarat sig särskilt länge om han inte fått ta del av deras ägodelar, och då går det ju bra att själv vägra äga något. Bortsett från det är filmen väldigt lång och ofta tråkig och uppfylld av sig själv, precis som huvudpersonen, och, misstänker jag, Sean Penn. Men många biroller är mycket bra och många spelar bra, som Catherine Keener (förstås). Ibland blir den också gripande och vacker. Så jag tycker om den mer än jag egentligen vill erkänna. (kommer snart på bio)

Jag har sett om ännu en film av Roman Polanski, den här gången Vampyrernas natt (Dance of the Vampires - The Fearless Vampire Killers 1967). Det är en högst bisarr variant av Dracula, med en virrig, äldre vampyrjägare (Jack MacCowran) och hans timide lille assistent (Roman Polanski) som letar vampyrer i ett snötäckt Transsylvanien, och finner en hel hög, kvinnliga såväl som manliga, inklusive en som uppenbarligen är gay. Tonvikten är på humor, campfaktorn är väldigt hög, vilket inte hindrar att det är spännande ibland, slutet är dessutom underbart. (finns på dvd)

Fritz Lang är en av de mest pålitliga och fascinerande filmregissörerna. Han har gjort fantastiska filmer både i sitt hemland Tyskland och i USA. Den låste dörren (The Secret Beyond the Door 1948) är dock inte en av dem. Stel, krystad och skrattretande med en oerhört störande musik som låg som en kvävande blöt filt under hela filmen. Senare i vår ska jag skriva mer om Lang, men för stunden får det räcka med att höja ett varnande finger för det här pekoralet. Fast det var snygga dimscener mot slutet.

Maya Deren

En kvinna ligger på en strand där vågorna rullar in och ut. Hon tittar på måsarna och börjar sedan klättra upp i ett dött träd. Plötsligt befinner hon sig på ett långt matbord, där uppklädda människor sitter och röker, pratar och skrattar. Hon kryper längs med bordet, men ingen tar någon notis om henne. I andra änden av bordet sitter en man och spelar schack, men när kvinnan kommer fram till schackbrädet börjar pjäserna flytta runt sig av sig själva tills en pjäs faller av brädet och ramlar ner i det döda trädet och vidare ner i vattnet. Kvinnan följer efter. Lite senare befinner hon sig i ett hus där möblerna är täckta med vita lakan. Hon går runt, öppnar dörr efter dörr, och plötsligt är hon inte längre i huset utan på en klippa. Hon glider ner för stenarna och vandrar runt på en stenig strand. Hon plockar upp sten efter sten tills hon kommer fram till strandkanten, där två svartklädda kvinnor sitter och spelar schack. Mot slutet springer kvinnan, kanske i panik, bort från allting, medan återblickar till det vi redan sett klipps in.

Det, lite översiktligt, är ”handlingen” i Maya Derens stumma kortfilm At Land (1944). Som synes är det inte en traditionell spelfilm utan en konstfilm, och som sådan är den en viktig milstolpe inom den avantgardistiska filmen, och Maya Deren är, på många sätt, ett av de viktigare namnen inom den konstform hon arbetade i. Deren menade att film verkade på två plan, horisontellt, som var ett narrativt plan, berättelsen, personerna, handling, och vertikalt, som var ett poetiskt plan, stämning, tonfall och rytm. Själv var hon alltså mer intresserad av det vertikala planet.

Deren föddes 1917 i Kiev, Ukraina, som Elenora Derenkowsky. På grund av antisemitismen i hemlandet flyttade familjen till USA 1922, där man också kortade efternamnet till (det mindre uppenbart judiska) Deren. Sitt förnamn bytte hon själv på 40-talet från Elenora till Maya, som är ett buddhistiskt begrepp för att verkligheten är en illusion. Det är också sanskrit för ”moder”. Hon studerade i Genève i Schweiz mellan 1930 och 1933, och när hon kom tillbaka till USA pluggade hon journalistik på universitetet i Syracuse. Hon passade också på att skriva poesi och gifta sig med Gregory Bardacke. De flyttade till New York där de skiljde sig och Deren tog en examen i English literature. Då hade hon blivit intresserad av dans och slog följe med Catherine Dunham, koreograf och dansare, på en turné runt i USA. Där träffade hon sin nästa man, Alexander Hammid och de gifte sig 1942. Det var nu som Deren började göra film, förmodligen tack vare att hennes man var filmskapare själv, av tjeckisk härkomst.

Deras första film var Meshes in the Afternoon (1943). En kvinna kommer hem en solig dag och sätter sig i en fåtölj vid ett fönster. Där somnar hon, och börjar drömma besynnerliga drömmar. Hon plockar ut nycklar ur munnen, hon springer uppför trappor som svajar från sida till sida, knivar dyker upp som från ingenstans och en mystisk svartklädd varelse med en spegel som ansikte vandrar förbi. Allting händer dessutom flera gånger, fast med små förskjutningar.
Med sin film, och de kommande, problematiserade Deren och Hammid jaget, tiden och rummet. De rörde sig bortom konventionell logik och kontinuitet och gjorde det dessutom med stil och ambitiöst kameraarbete. De kritiserade borgerliga konventioner och osynliggörandet av kvinnan.

De bosatte sig i Greenwich Village, där Deren var synnerligen aktiv. Hon skrev, fotograferade, filmade, dansade, sydde kläder och startade Creative Film Foundation, för att stödja och premiera konstfilm. I hennes krets återfanns Arthur Miller, Sara Kathryn Arledge, Dylan Thomas, Shirley Clarke, Stan Brakhage, Hon ordnade också egna visningar för sina filmer, hemma hos kritiker som James Agee och Manny Farber, och på Provincetown Playhouse. Det var en succé och inspirerade till skapandet av Cinema 16 (en filmförening som visade experimentell film, liksom dokumentärfilm, och som hade 7000 medlemmar som mest). Agee var inte helt överväldigad, men han menade att han inte kunde komma på någon som ”is paying any more attention to that great universe of movie possibility” än Deren.

Deren var av den uppfattningen att film var ett eget medium och att man borde använda dess möjligheter att bryta upp tiden och rummet. I en film kan en person öppna en dörr och kliva från ett rum till en helt annan plats eller en annan tid, och att på detta sätt bryta mot verklighetens restriktioner var centralt för Derens filmskapande. I hennes ofullbordade dansfilm A Study in Choreography (1945) dansar en man i skogen, sen via ett klipp är han i en ateljé, för att sedan plötsligt dansa runt på ett museum bland statyer och byster innan han är tillbaka i skogen igen. Ett annat exempel är The Very Eye of Night (1958) där elever från Metropolitan Opera Ballet School filmats och den negativa filmen har dubbelexponerats över en stjärnhimmel så att de dansar längs Vintergatan.

Det är förstås lätt att dra en parallell till surrealismen, men Deren själv uppskattade inte den kopplingen. Surrealismen för henne var något självupptaget och inskränkt. Hon förespråkade en aktiv och allomfattande konst, där den enskilda konstnären och den enskilda individen gick upp i ett större sammanhang. ”He becomes part of a dynamic whole which, like all such creative relationships, in turn, endow its parts with a measure of its larger meaning.”

Deren var aktiv socialist, och Trotskist, och hennes tankar om individens plats i ett stort kollektiv hänger förstås ihop med hennes socialistiska tankegångar. Men hon var kritisk till situationen i Sovjetunionen, som hon kallade för ”feudal industrialism”. Deren var en medveten konstnär som ansåg att man har ett ansvar för att agera etiskt, och att estetik och etik hänger ihop. När man uttrycker sig estetiskt gör man också ett etiskt ställningstagande, eller borde i alla fall. Det är konstnärens skyldighet att vara medveten om omvärlden och dess problem och konflikter och behandla dem i sin konst.

Det är inget jag håller med om personligen, men för Deren var det ett moraliskt imperativ.

Deren drabbades av en hjärnblödning 1961, bara 44 år gammal, och hennes dåvarande man, Teiji Ito, strödde hennes aska över berget Fuji i Japan.

---------------------------------------------------------
Det första citatet är ur Derens egen konstteoretiska text An Anagram of Ideas on Art, Form and Film. Agees citat är från en recension i The Nation 1946, och finns återgiven i Agee on Film.
Hennes filmer finns på dvd i USA, samt på nätet. Se här till exempel.