Filmarkivet (1)

Tänk om alla världens filmer plötsligt riskerade att försvinna, vittra sönder, snabbt och oåterkalleligt. Det fanns bara tid att rädda en handfull till eftervärlden. De tio mest värdefulla filmerna, för att kommande generationer skulle få en chans att se vad denna konstart förmådde. Du skulle alltså inte nödvändigtvis välja ut dina egna favoritfilmer, utan de filmer som bäst visar upp filmkonsten ur alla dess aspekter, och samtidigt ger en historisk överblick. Vilka filmer skulle du välja ut?

Under våren tänkte jag ställa samman en egen lista. Det kanske blir tio filmer, det kanske blir tolv. Kanske krävs det tjugo. Men samtidigt är en av poängerna att det ska vara blott ett fåtal. Det får vi se hur det blir. Jag tar det kronologiskt och börjar 1913, i Sverige, med Ingeborg Holm.

Victor Sjöström hade fått ett manus några år tidigare skrivit av Nils Krok, som arbetade på fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Det berättade historien om Ingeborg Holm, som efter att hon blivit änka får det allt svårare att försörja sig och sina barn. Hon tvingas snart lämna bort barnen, och sedan tynar hon bort på ett hem. Manuset fick nobben av filmbolagen då, men nu gick Sjöström med det till den legendariske producenten Charles Magnusson. Magnusson sa ja, Krok fick 250 kronor och Sjöström började med förberedelserna. Han behövde bara ett par dar på sig innan inspelningen började, men det märks inte. Den är kvickt och elegant berättad, samtidigt som den har en tyngd som gräver sig in i åskådaren. Den har också ett utstuderat användande av rummets djupled. En särskilt fin scen är då Ingeborgs make dör. Han ligger i sin säng, svårt sjuk, när han tar sitt sista andetag. Samtidigt, i samma bild, ser man hur Ingeborg och resten av familjen nojsar i ett annat rum, längre in i lägenheten, ovetandes om mannens dödskamp. Men allt är inte svart. Det finns hela tiden glimtar av glädje och lycka, som ger relief åt det tragiska, och som gör att det inte blir outhärdligt. I det hjärtskärande slutscenen lyckas Sjöström och Hilda Borgström (som spelar Ingeborg) att blanda både tragik och glädje vilket kan driva tårar ur en sten.

Ingeborg Holm känns besvärande modern trots sina 93 år, främst tack vare den fria, realistiska miljön, utan överdrivna gester eller melodramatiska åtbörder. Det är storartad filmkonst i dess renaste form.

Men filmen är inte bara en fulländat iscensatt och berättad historia, det är också ett vredgat debattinlägg om fattigvården och den omänskliga behandlingen av samhällets svaga och utsatta. Som sådan är den lika lyckad, och den ställde till ett sådant rabalder att lagstiftningen ändrades.

Tyvärr är det inte lätt att få se Ingeborg Holm idag. Den finns inte på dvd och inte på vhs. På tv visas den sällan, och ej heller på bio. Men i mitt filmhistoriska arkiv är den säkert bevarad.

------------------------------------------
För den som vill se andra filmer regisserade av Sjöström finns det bara en tillgänglig, Körkarlen från 1921. Den finns på vhs. Önskvärda titlar på dvd är Han som får örfilar (1924) och Stormen (1928). Förhoppningsvis kommer det inom en snar framtid. Men se honom kan man ju, i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Den finns både på dvd och vhs. Hilda Borgström kan man också se i Körkarlen, och Eva (1948), som finns i en engelsk dvd-utgåva. Men annars finns inga av hennes filmer utgivna. En skam ty hon är magnifik.

Film nummer två i filmarkivet finns här.