Genre (2) Gangsterfilmen

Genrefilmens storhetstid var kanske på 1930-talet, när olika filmbolag i Hollywood specialiserade sig på olika genres. Universal gjorde skräckfilmer, varav de mer kända är Dracula (1930) och Frankenstein (1931). Warner specialiserade sig på hårdkokta, samhällskritiska filmer, och det var här som den klassiska gangsterfilmen fick sitt genombrott, med trion Little Ceasar (1930), Public Enemy (1931) och Scarface (1932, men den spelades egentligen in först av de tre).

Visserligen är gangsterfilmen äldre än så. 1912 gjorde exempelvis D.W. Griffith The Musketeers of Pig Alley. Den film som annars brukar få äran att vara den första klassiska gangsterfilmen är Underworld från 1927. Gangsterfilmen är ursprungligen lika tidsstyrd som westernfilmen, den utspelas i USA under 20-talet och det tidiga 30-talet, det vill säga under depressionen och det som kallas förbudstiden (prohibition). Man hade nämligen 1919 i kongressen klubbat igenom en lag som förbjöd all konsumtion, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker i USA, och den lagen gällde från 1920 till 1933. Resultatet blev dock inte att folk slutade dricka alkohol, utan att brottsligheten sköt i höjden och organiserades. Olika ligor importerade eller tillverkade sprit som man sedan sålde på svartklubbar och annat, så kallade speakeasies. Kungen av dessa alkoholgangsters var naturligtvis Al Capone. Man var ganska framgångsrik i att muta polisen också, och därför är det inte så konstigt att Capone, trots att han var en mördare, smugglare och utpressare, fälldes för skattebrott.

Al Capone förekommer också i flera gangsterfilmer (och Tintin-album), både i förtäckt och öppen form. Ett exempel från senare år är De omutbara (The Untouchables 1987), där Robert de Niro spelar Capone. Över huvud taget så är det många av de klassiska gangsterfilmerna som bygger på personer som funnits i verkligheten och blev legendariska under sina ofta korta liv. Bonnie Parker och Clyde Barrow och John Dillinger är några exempel, där särskilt filmen om Bonnie och Clyde, Bonnie och Clyde (1967) är en filmhistorisk milstolpe.

Bonnie och Clyde hade inget med alkoholförsäljning att göra, det som drev dem var bland annat depressionen och fattigdomen i USA, och de, som så många andra gangsters, fick också ett gott rykte bland de sämre bemedlade, ibland något av en hjältestatus. Gangstern och filmkonsten hade alltså ett ganska speciellt förhållande, ibland blev det nästan tragikomiskt, som det faktum att John Dillinger sköts ihjäl av polisen utanför en biograf, efter att han sett gangsterfilmen Manhattan Melodrama (1934).

Den klassiska gangsterfilmen är en uppgång- och fallhistoria, om hur en missanpassad och fattig man arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin, och slutar med att bli nedskjuten av polisen. Det finns förstås varianter, men den var tämligen slitstark. Den sista klassiska gangsterfilmen är kanske Då lagen var maktlös (The Roaring Twenties 1939), som sammanfattar hela tiden, och genren, på ett överväldigande sätt. James Cagney, Humphrey Bogart och Jeffrey Lynn spelar tre kompisar, som efter att de återvänder till USA efter att ha kämpat i skyttegravarna i Europa under Första världskriget, väljer tre olika vägar framåt. Regissören är den produktive och underskattade Raoul Walsh, och den är både gripande, spännande och en viktigt tidsdokument. Den innehåller också ett av Walshs återkommande teman, kärlekstriangeln. Med det menar jag att i en rad av Walshs filmer återfinns en huvudperson, som obesvarat älskar en annan, medan en tredje person, obesvarat, älskar huvudpersonen. Huvudpersonen kan vara en kvinna eller en man, i detta fall är det James Cagney som spelar den rollen, de två kvinnorollerna spelas av Priscilla Lane och Gladys George. Detta tema ger filmen en oväntad dimension, och här som i så många av Walshs andra filmer, ger det en personlig touch på en genre som annars ofta är ganska formell.

Ett vanligt tema i gangsterfilmen var att låta två personer stå som varandras motsatser, på var sin sida av lagen. Det klassiska exemplet är Panik i gangstervärlden (Angels With Dirty Faces 1938), där James Cagney och Pat O'Brien är barndomsvänner som skiljs åt, där Cagney blir gangster och O'Brien präst. Filmen är intressant för att den skildrar gangsterns mytologiska roll, och hur barnen som växer upp i fattigdom ser upp till gangstern och har honom som sin idol och inspirationskälla. De får sig dock en tankeställare när filmen slutar, och Cagneys gangster döms till döden. Slutscenerna vid elektriska stolen tillhör något av de starkaste jag sett, och den dödsångest som Cagney visar upp får det att knyta sig i magen på mig bara genom att tänka på det.

På 1940-talet dök det upp nya genres och stilar, som tog över efter gangsterfilmen. Film noir som Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) är ett exempel, semidokumentärer som Ring Northside 777 (Call Northside 777 1948) ett annat. Fokus förflyttades mer till vanliga medelklassmänniskor som begick brott, utan att vara gangsters, eller till polisen och privatdeckaren. Gangsterfilmen levde kvar, men allt mer sparsamt, eller i alla fall mer svårdefinierad. Glödhett (White Heat 1949), av Raoul Walsh, är ett berömt exempel, återigen med James Cagney i huvudrollen. Om gangstern tidigare hade setts som en tragisk hjälte hade han nu förvandlats till ett psykotiskt monster med moderskomplex. En av de sista klassiska (och en av de bästa) gangsterfilmerna är The Rise and Fall of Legs Diamond (1960). Titeln säger allt egentligen, och regissören Budd Boetticher och fotografen Lucien Ballard valde att filma den som om den var gjord på 20-talet för att understryka känslan av tidsdokument.

I hetaste laget (Some Like It Hot 1959), med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis, är ett annat exempel på hur en gangsterfilmen kan te sig. Det som sätter hela filmen i rörelse är Saint Valentine's Day massakern 1929, då Al Capones gäng sköt ihjäl sex medlemmar av ett annat gäng (plus en oskyldig doktor som råkade vara närvarande) i ett garage. I filmen kallas han inte Al Capone, utan Spats Colombo, och det blir inte en hårdkokt gangsterfilm utan en komedi (med klara queerinslag) istället.

Gudfadern-trilogin får klassas till gangsterfilmen, men inte den klassiska, utan en senare variant, där gangstern inte längre är en självständig individ, utan allt har institutionaliserats, något som också skildrats i Underworld USA (1960) och Point Blank (1967). Jag nämnde ovan De omutbara men den är egentligen inte en gangsterfilm, eftersom den har polisen som huvudpersoner.

Hittills har jag koncentrerat mig på den amerikanska gangsterfilmen, men den förekommer också i andra länder. Kanske särskilt så i Frankrike. Jag har tidigare skrivit om Jean-Pierre Melville (här), som gjorde en serie gangsterfilmer på 1950- och 1960-talet. Även i Japan finns det en tradition av gangsterfilmer, ett fantastiskt exempel är Revolvern (eller Strykarhunden) från 1949 (Nora inu), med Toshiro Mifune och Takashi Shimura, skriven och regisserad av Akira Kurosawa. Japan har sin maffia, som kallas yakuza, och de förekommer ofta på film, på 90-talet gjorde till exempel Takesi Kitano en serie gangsterfilmer, däribland Sonatine (1993), som inte får missas. Även i Hong Kong finns en tradition av att göra gangsterfilm. Ett extra vändning på temat två huvudpersoner på varsin sida av lagen ges där i Infernal Affairs (Wujian Dao 2002), som nyinspelades i USA av Martin Scorsese som The Departed förra året. Även i England finns det en gangsterfilmstradition. Lagt kort ligger (Brighton Rock 1947) och Ta fast Carter (Get Carter 1971) är två klassiska exempel. Och nu på bio går den svenska filmen Gangsters, fast den har jag inte sett och jag tänkte nog inte göra det heller.

Den kanske bästa gangsterfilmen på senare år är Miller's Crossing (1990), som utspelas på 20-talet. Om ingen annan av ovannämnda filmer lockar, så se den i alla fall.

--------------------------------------------
Miller's Crossing och några av de andra amerikanska filmerna från senare år finns på dvd i Sverige. De äldre finns på dvd i England och USA, och i några fall på svensk vhs eller dvd, i välsorterad videobutik. Melvilles filmer finns på dvd i USA och England. Japanska Revolvern finns på dvd och vhs i välsorterade videobutiker.