Fritz Lang, en aristokratisk österrikare, må vara en oväntad skapare av westernfilmer, men han gjorde fyra stycken och i alla fall en av dem, Guldfågeln (Rancho Notorius 1952) har tyngd. En sång utgör ett ledmotiv i filmen och refrängen går ”A tale of hate, murder and revenge” och en bättre sammanfattning av Langs oeuvre är svår att få. Med imponerande konsekvens skapade han världar, i Tyskland och USA, med utflykter till Frankrike och Indien, som befolkades av besatta och frustrerade individer som slogs mot krafter de inte förstod sig på, och där hämnd och mord löpte som en röd tråd.
Det finns två huvudstråk genom Langs 45 filmer, det ena är en paranoid skildring av världen där mörka makter styr i kulisserna, och den enskilda människan är hotad från alla håll av brottssyndikat eller obskyra samfund. Filmer på det temat är naturligtvis de tre filmerna i Mabuse-serien, Dr Mabuse - der Spieler (1922), Dr Mabuses testamente (Das Testament des Dr Mabuse 1933) och Dr Mabuses 1000 ögon (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse 1960), men också i exempelvis Spionen (Die Spione 1928) och Polishämnaren (The Big Heat 1953). Det andra genomgående temat handlar om hur ödet obevekligt styr våra liv, och ett enda litet felsteg leder till fördärv och hur (så kallade) oskyldiga människor dras in i något de inte kan hantera. De främsta exemplen på det är nog Kvinnan i fönstret (The Woman in the Window 1944) och Kvinna i rött (Scarlet Street 1945). De två temana kombineras också emellanåt, inte minst i flera av de filmer Lang gjorde under det tidiga 40-talet som har krigs- eller spionmotiv, som I skuggan av ett tecken (Ministry of Fear 1944).
Langs värld är mörk, för att inte säga dystopisk. Det är en värld där din fru sprängas till döds, du blir ihjälskjuten i en bilkö, din chef är köpt av de krafter som försöker röja dig ur vägen, en oskyldig döms till döden och avrättas i elektriska stolen, din man försöker mörda dig och din lilla dotter bli mördad. Du kan bli skållad med hett kaffe, utpressad, torterad och levande innebränd och det unga paret blir ihjälskjutna i slutscenen. Och det finns alltid någon som ser dig. Du är alltid övervakad. Av staten, av spioner, av brottssyndikat, av nazister eller av dina anhöriga. Andrew Sarris skrev apropå Langs paranoia, "Lang might argue that in a century that has spawned Hitler and Hiroshima, no artist can be called paranoiac; he is being persecuted."
Den här världen skildrade Lang med en imponerande konsekvens och stringens. Hans stil är effektiv och koncentrerad och har ofta en geometrisk precision, där hatten alltid har den rätta vinkeln och skuggans spets alltid ligger precis rätt i bild. Visserligen har han gjort långa filmer med masscener, men den typiska Langfilmen är kort och koncis och består av bilder av en person trängd i ett hörn, inte sällan med en maniskt stirrande blick. Hans sista filmer i USA i mitten av 50-talet är så koncentrerade att de närmast blir abstrakta skisser, där bara det absolut mest väsentliga är med, eller, med det engelska uttrycket, "not an ounce of fat".
Lang föddes i ett borgerligt hem i Wien 1890, pappan var arkitekt och Langs intresse för konst och geometri kom alltså med födseln. Men han var inte så pigg på att bli arkitekt och istället reste han i 20.års åldern runt i världen (Afrika, Asien och Europa), och han försörjde sig genom att måla eller sälja vykort. Han studerade också konst i Paris och München, men återvände till Österrike när Första världskriget bröt ut. Han var soldat och sårades fyra gånger vid östfronten. Filmintresset hade väckts i Paris, när han var där för att måla, och tjusades av filmens rörelse, till skillnad från en målning, som var statisk. Han började skriva manusutkast och blev anställd av Decla, ett bolag från Berlin, så han hamnade i Tyskland där han gjorde Halbblut, sin första film som regissör, 1919.
I Tyskland hade just den expressionistiska stilen dykt upp, med oerhört stiliserade scenerier, målade skuggor, vitsminkade ansikten och en spelstil som gränsade till det hysteriska. En annan genre som var populära var spionthrillers, och Lang arbetade i båda dessa genres, ibland kombinerandes dem. Han gjorde också historiska filmatisering, som Nibelungen i två delar, (Die Nibelungen: Teil 1, Siegfrieds Tod och Die Nibelungen Teil 2: Kriemhilds Rache 1924). Samma år gifte sig Lang med Thea von Harbou, som han hade samarbetat med sen 1920, och de skrev tillsammans manusen till de flesta av Langs tyska filmer. Lang var i New York samma år, 1924, och inspirerad av Manhattans skyskrapor fick han idén till science fiction filmen Metropolis (1927), tveklöst en av de mest kända och betydelsefulla filmerna över huvud taget, som han skrev med Thea von Harbou. Den berättar om en framtid där folket är en ansiktslös massa som arbetar i misär i underjorden och överklassen bor högst upp i skyskraporna. Missnöjet växer bland arbetarna och till slut gör de uppror. Ledaren för upproret är en robot, en gynoid (det vill säga en robot som ser ut som en kvinna, till skillnad från en android, som är en robot som ser ut som en man), fast arbetarna tror det är en riktig kvinna, samma kvinna som tidigare varit en slags ledargestalt för dem. Det är inte den mest subtila av filmer, men den är ett visuellt spektakel av magnifika proportioner, och det är också filmens visuella stil, mer än idéerna, som gjort den så berömd. Den är också ett exempel på att det finns ett radikalt drag hos Lang, och han har samarbetat flera gånger med Bertolt Brecht, senare i USA.
Men Langs bästa filmer från den tyska perioden är två ljudfilmer från början av 30-talet. M (1931), med Peter Lorre som barnamördaren som försätter hela Berlin i ett tillstånd av skräck, och skapar ett mobbsamhälle där vem som helst riskerar att bli anklagad och misshandlad eller värre och Mabusefilmen Dr Mabuses testamente. Sen for Lang västerut och skilde sig från Thea von Harbou. Hon anslöt sig till nazismen och Lang gjorde antinazistiska filmer i USA. (Innan Lang och von Harbou gifte sig var hon gift med skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Han spelade titelrollen i det första filmerna om Dr Mabuse och även en galen vetenskapsman i Metropolis. En anledning till galenskapen är att kvinnan han älskade lämnat honom för en annan man.)
Hans karriär i USA var också relativt varierad, med vardagsrealism i Urladdning (Clash By Night 1952), westernfilmer, gotiska thrillers som Den låsta dörren (Secret Beyond the Door 1948). Men det var inom film noir han var som mest hemma. Här var han tillbaka i den rädda stadsmiljö han skapade i M. Filmer där vardagen är en spindelväv och verkligheten en mardröm.
Lang, som avled 1976, förlorade synen mot slutet av sitt liv, vilket måste ha varit en ambivalent känsla för en man som dels vikt sitt liv åt att gestalta sin inre vision visuellt, men samtidigt haft det vakande ögat som ett återkommande hotfullt motiv.
måndag, maj 26, 2008
måndag, maj 19, 2008
Saker jag har sett (21)
Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande
Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)
Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)
Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)
På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.
Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)
Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)
Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)
--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.
Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)
Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)
Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)
På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.
Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)
Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)
Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)
--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.
måndag, maj 12, 2008
Gösta Werner 100 år
I år är det 100 år sedan Gösta Werner föddes, närmare bestämt på onsdag, 15 maj. Vanligtvis brukar det betyda att jubilaren inte är i farten längre men Werner är ett undantag. Han är i allra högsta grad i farten och hans senaste bok kommer snart ut. Igår firades han på Filmhuset. Werner själv satt i en rullstol i foajén och folk stod i kö för att få komma fram och säga några ord till honom, innan alla förflyttade sig till bio Victor. Där hölls det tal, Werner berättade lite om sina filmer och gav goda råd till blivande filmare och publiken applåderade andaktigt. Publiken bestod till stor del av folk som jobbat med Werner, så som Jan-Olof Strandberg och Harriet Andersson (hon var med i Werners Två trappor över gården (1950) och jag frågade henne vad hon hade för roll där. "Du, det var så länge sedan så det minns jag inte men jag var säkert en dålig flicka." svarade hon.), och också en rad filmhistoriker och filmvetare. Gösta Werner har varit verksam och varit en stor influens på många områden inom filmen.
Jag har en liten samling av gammal svensk filmlitteratur, som brukar finns på antikvariat för 10kr styck. Det är böcker av Leif Furhammar, Åke Bengtsson, Rune Waldekranz, Nils Meyer och, förstås, Gösta Werner. Han är en av de flitigaste och viktigaste filmhistorier vi har i Sverige, bland annat har han skrivit böcker om Mauritz Stiller och om den svenska filmens historia. Men även böcker som Kamera går - Hur en film kommer till, där han pedagogiskt berättar (eller avslöjar) bit för bit hur en film kommer till. Manusarbete, röstprov, kostymering, trickfilmning, dekorbygge, närbilder och så vidare. Den kom i två versioner, en på 40-talet och en 1972.
Efter att ha tittat på, skrivit om och jobbat med film i ett antal år på 30- och 40-talet bestämde han sig för att han också ville göra egen film, så han skrev ett manus till en kortfilm och försökte få det finansierat. Han fick nobben, men vände sig då till chefen för den statliga censuren och frågade om de hade några invändningar mot hans manus. Det hade det inte, och då blev det lättare att få filmen gjord. Den heter Midvinterblot (1946) och skildrar en offerrit i snötyngd vildmark för många hundra år sedan, där en man dödas för att blidka gudarna. En ganska grotesk och brutal film, där blodet stänker i ansiktet på fåriga män, över kvinnors bara bröst och över små barn. Men den är också mycket suggestiv och rent av vacker. Det är enbart berättad i bilder, ingen dialog, och en rytmisk musik ligger hela tiden som en molande hot i bakgrunden.
En annan av hans mer kända filmer är Tåget (1948), med undertiteln en film om resor och jordbundenhet. Den är inte grotesk utan en naturlyrisk (och rälslyrisk) skildring av tågresor, som med sina 21 minuter kanske är lite för lång, men fylld av stämningsfulla och vackra bilder och helt utan dialog. Bildberättande är a och o för Werner, film är ett visuellt medium.
Det hindrar inte att han filmatiserat två noveller, Att döda ett barn av Stig Dagerman och Kvinnan och döden av Lars Ahlin. Att döda ett barn kom 1953 och är bara 10 minuter. Gunnar Sjögren läser novellen och Gösta Werner har bildsatt den. Med sin koncentration och spänningsstegring är den mästerlig, snudd på fullkomlig. Bilderna är lyriskt somriga, med svajande sädesfält och solblänk i vattendrag, och de oskuldsfulla bilderna bildar starkast tänkbara kontrast till den tragedi som titeln avslöjar kommer inträffa. Och trots att slutet är givet från början blir det ändå om chockartad upplevelse när allt brutalt tar slut och det idylliska ersätts av blod på en kofångare.
Väntande vatten heter filmatiseringen av Lars Ahlins novell och kom 1965. Den är annorlunda, mer experimentell och nästan lika bra. Den är gjord i bara två långa tagningar, den första säkert tio minuter. Den börjar med en kvinna (Anita Björk) står vid strandkanten och funderar på om hon ska kasta sig i vattnet eller ej. Sen vänder hon om och börjar gå, och kameran backar framför henne och hon börjar en inre monolog, där hon berättar om anledningen till hennes svårmod. Olika personer har på olika sätt svikit henne och var gång hon kommer tänka på en av dessa personer i sin monolog dyker han eller hon upp i bild, som en stum påminnelse om det förflutna. Filmen slutar med att hon med ett ansikte förvridet i smärta kommer så nära kameran att hon försvinner ut ur fokus.
Werner har också gjort många beställningsfilmer för företag, en av dem är det spirituella Skymningsljus (1955) som handlar om glödlampans och neonljusets tjusningar och är en fest för ögat, en och riktig nostalgitripp. Den orgie i färgglad och förförisk neonreklam som fanns förr men nu tyvärr ett minne blott, om man inte åker till Korea eller Japan.
Sin senaste film gjorde Werner när han var 90 år, Spökskeppet (1998). Den har jag tyvärr inte sett, men innan dess gjorde han 1996 Den röda fläcken, en slags mardröm där en äldre man (Jan-Olof Strandberg) kommer hem och upptäcker att det inte är han själv som syns i hallspegeln utan en yngre kvinna (Anna Wallander). De börjar något slags rollspel tills hon försvinner och ersätts av en dödskalle precis innan spegeln krossas. Då först speglas mannen själv, splittrade mellan de olika skärvorna. En mångtydig film, men jag tolkar den som en gammal mans rädsla för åldrandet och döden. Undrar om Werner idag, 12 år, senare förlikat sig med tanken på det oundvikliga.
Jag har en liten samling av gammal svensk filmlitteratur, som brukar finns på antikvariat för 10kr styck. Det är böcker av Leif Furhammar, Åke Bengtsson, Rune Waldekranz, Nils Meyer och, förstås, Gösta Werner. Han är en av de flitigaste och viktigaste filmhistorier vi har i Sverige, bland annat har han skrivit böcker om Mauritz Stiller och om den svenska filmens historia. Men även böcker som Kamera går - Hur en film kommer till, där han pedagogiskt berättar (eller avslöjar) bit för bit hur en film kommer till. Manusarbete, röstprov, kostymering, trickfilmning, dekorbygge, närbilder och så vidare. Den kom i två versioner, en på 40-talet och en 1972.
Efter att ha tittat på, skrivit om och jobbat med film i ett antal år på 30- och 40-talet bestämde han sig för att han också ville göra egen film, så han skrev ett manus till en kortfilm och försökte få det finansierat. Han fick nobben, men vände sig då till chefen för den statliga censuren och frågade om de hade några invändningar mot hans manus. Det hade det inte, och då blev det lättare att få filmen gjord. Den heter Midvinterblot (1946) och skildrar en offerrit i snötyngd vildmark för många hundra år sedan, där en man dödas för att blidka gudarna. En ganska grotesk och brutal film, där blodet stänker i ansiktet på fåriga män, över kvinnors bara bröst och över små barn. Men den är också mycket suggestiv och rent av vacker. Det är enbart berättad i bilder, ingen dialog, och en rytmisk musik ligger hela tiden som en molande hot i bakgrunden.
En annan av hans mer kända filmer är Tåget (1948), med undertiteln en film om resor och jordbundenhet. Den är inte grotesk utan en naturlyrisk (och rälslyrisk) skildring av tågresor, som med sina 21 minuter kanske är lite för lång, men fylld av stämningsfulla och vackra bilder och helt utan dialog. Bildberättande är a och o för Werner, film är ett visuellt medium.
Det hindrar inte att han filmatiserat två noveller, Att döda ett barn av Stig Dagerman och Kvinnan och döden av Lars Ahlin. Att döda ett barn kom 1953 och är bara 10 minuter. Gunnar Sjögren läser novellen och Gösta Werner har bildsatt den. Med sin koncentration och spänningsstegring är den mästerlig, snudd på fullkomlig. Bilderna är lyriskt somriga, med svajande sädesfält och solblänk i vattendrag, och de oskuldsfulla bilderna bildar starkast tänkbara kontrast till den tragedi som titeln avslöjar kommer inträffa. Och trots att slutet är givet från början blir det ändå om chockartad upplevelse när allt brutalt tar slut och det idylliska ersätts av blod på en kofångare.
Väntande vatten heter filmatiseringen av Lars Ahlins novell och kom 1965. Den är annorlunda, mer experimentell och nästan lika bra. Den är gjord i bara två långa tagningar, den första säkert tio minuter. Den börjar med en kvinna (Anita Björk) står vid strandkanten och funderar på om hon ska kasta sig i vattnet eller ej. Sen vänder hon om och börjar gå, och kameran backar framför henne och hon börjar en inre monolog, där hon berättar om anledningen till hennes svårmod. Olika personer har på olika sätt svikit henne och var gång hon kommer tänka på en av dessa personer i sin monolog dyker han eller hon upp i bild, som en stum påminnelse om det förflutna. Filmen slutar med att hon med ett ansikte förvridet i smärta kommer så nära kameran att hon försvinner ut ur fokus.
Werner har också gjort många beställningsfilmer för företag, en av dem är det spirituella Skymningsljus (1955) som handlar om glödlampans och neonljusets tjusningar och är en fest för ögat, en och riktig nostalgitripp. Den orgie i färgglad och förförisk neonreklam som fanns förr men nu tyvärr ett minne blott, om man inte åker till Korea eller Japan.
Sin senaste film gjorde Werner när han var 90 år, Spökskeppet (1998). Den har jag tyvärr inte sett, men innan dess gjorde han 1996 Den röda fläcken, en slags mardröm där en äldre man (Jan-Olof Strandberg) kommer hem och upptäcker att det inte är han själv som syns i hallspegeln utan en yngre kvinna (Anna Wallander). De börjar något slags rollspel tills hon försvinner och ersätts av en dödskalle precis innan spegeln krossas. Då först speglas mannen själv, splittrade mellan de olika skärvorna. En mångtydig film, men jag tolkar den som en gammal mans rädsla för åldrandet och döden. Undrar om Werner idag, 12 år, senare förlikat sig med tanken på det oundvikliga.
-----------------------------------
2009-08-12
Fick idag veta att Gösta Werner nu gått bort. Vila i frid.
måndag, maj 05, 2008
Politik
I aprilnumret av Allt om film (en av ytterst få svenska filmtidningar) är det två intressanta artiklar om film och politik. Först en krönika av Nils-Petter Sundgren om att Hollywoodfilmen blivit mer radikal och samhällskritisk, sen en längre artikel av Andreas Hermansson om att Hollywoodfilmen är feg, kommersialiserad och rättar sig efter den kristna högerns värderingar.
De två uppfattningarna går inte riktigt ihop, även om Hermansson också nämner exempelvis There Will Be Blood och ett par av George Clooneys filmer, som exempel på kritiska och radikala filmer. Fast med den brasklappen att de gjorts för att man vill tjäna pengar på dem. Han citerar också Paul Thomas Anderson som sagt att Disney distribuerade hans film för att de trodde de skulle tjäna pengar på den.
Jag tror det är en förenklad syn på hur Hollywood fungerar. Jag tror inte Disney förväntade sig att There Will Be Blood skulle bli en kassasuccé, men precis som bokbranschen ger ut smala diktsamlingar likväl som Jan Guillou så gör man i Hollywood breda publikfilmer och smala prestigefilmer. Så har det nästan alltid varit. Under studiosystemet dagar var det inte ovanligt att regissörerna fick göra ett egen, smal, personlig film för sig själva om de sedan gjorde en bred film för filmbolaget. Och finns det inte något tilltalande i det faktum att Disney å ena sidan släpper den kristna fantasyfilmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe 2005) och å andra sidan släpper just There Will Be Blood, som är raka motsatsen. Är inte det en mångsidighet värd att applådera istället för misstänkliggöra eller fördöma?
Juno (2007) får också utstå en hel del kritik, för att Juno inte väljer att abortera bort sitt foster. Om man inte sett filmen utan bara läste artikeln skulle man kunna tro att filmen var en gullig hyllning till kärnfamiljen men så är ju inte fallet. Jag tror inte att den kristna högern känner sig upplyft av en film som skildrar tonårssexualitet, sex före äktenskap, skilsmässor och ensamstående mammor som något helt naturligt och självklart. Inte heller är kvinnorna i filmen ensamma och rädda, tvärtom är alla kvinnorna synnerligen starka och självständiga. Den typen av svepande formuleringar gör att hela artikeln förlorar substans. Det faktum att Arnold Schwarzenegger utmålas som den ideologiska motsatsen till George Clooney är också typiskt. Schwarzenegger är pro-choice (det vill säga för abort), han vill ha hårdare vapenlagar, hårdare miljölagar, han är för registrerat partnerskap för homosexuella och han är positiv till stamcellsforskning. I alla de viktigaste frågorna för den kristna högern tycker alltså Schwarzenegger tvärtemot, och förmodligen har han och Clooney samma uppfattning. Jag misstänker att till och med Hermansson delar Schwarzeneggers uppfattning i de frågorna. Det är dessutom ohistoriskt och orättvist att ironisera över paranoian under kalla kriget, eller rädslan för terrorister idag. Berlinblockaden, Koreakriget, Cubakrisen, morden på Martin Luther King, John F. Kennedy, Bobby Kennedy och Malcolm X kunde göra vem som helst paranoid, liksom såna händelser som paraplymordet i London, där en avhoppad bulgar mördades genom att en KGB-agent stack honom i benet med ett paraply förgiftat med ricin. Naturligtvis var Joseph McCartneys hetsjakt på kommunister fullkomligt vettlös, men det var en orolig tid, och människors oro får man respektera.
Visst förekommer det censur, bojkotter, feghet och kommersiella hänsynstagningar, i Hollywood, likväl som över allt annars, men så har det alltid varit och är inget nytt eller speciellt revolutionerande. Vad som i själva verket är intressant i dagens film, och som Ross Douthat sätter fingret på i en artikel i aprilnumret av The Atlantic, är det faktum att det är väldigt få filmer som faktiskt handlar om muslimsk terrorism. Det var betydligt vanligare före 11 september. Nu är det vanligare att filmerna skildrar CIA och Pentagon som hotet mot den lilla människan. Som Douthat säger "We expected John Wayne; we got Jason Bourne instead."
-----------------------------------------------------------
Länkar:
Allt om film
The Atlantic
om Schwarzeneggers politik här och här
De två uppfattningarna går inte riktigt ihop, även om Hermansson också nämner exempelvis There Will Be Blood och ett par av George Clooneys filmer, som exempel på kritiska och radikala filmer. Fast med den brasklappen att de gjorts för att man vill tjäna pengar på dem. Han citerar också Paul Thomas Anderson som sagt att Disney distribuerade hans film för att de trodde de skulle tjäna pengar på den.
Jag tror det är en förenklad syn på hur Hollywood fungerar. Jag tror inte Disney förväntade sig att There Will Be Blood skulle bli en kassasuccé, men precis som bokbranschen ger ut smala diktsamlingar likväl som Jan Guillou så gör man i Hollywood breda publikfilmer och smala prestigefilmer. Så har det nästan alltid varit. Under studiosystemet dagar var det inte ovanligt att regissörerna fick göra ett egen, smal, personlig film för sig själva om de sedan gjorde en bred film för filmbolaget. Och finns det inte något tilltalande i det faktum att Disney å ena sidan släpper den kristna fantasyfilmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe 2005) och å andra sidan släpper just There Will Be Blood, som är raka motsatsen. Är inte det en mångsidighet värd att applådera istället för misstänkliggöra eller fördöma?
Juno (2007) får också utstå en hel del kritik, för att Juno inte väljer att abortera bort sitt foster. Om man inte sett filmen utan bara läste artikeln skulle man kunna tro att filmen var en gullig hyllning till kärnfamiljen men så är ju inte fallet. Jag tror inte att den kristna högern känner sig upplyft av en film som skildrar tonårssexualitet, sex före äktenskap, skilsmässor och ensamstående mammor som något helt naturligt och självklart. Inte heller är kvinnorna i filmen ensamma och rädda, tvärtom är alla kvinnorna synnerligen starka och självständiga. Den typen av svepande formuleringar gör att hela artikeln förlorar substans. Det faktum att Arnold Schwarzenegger utmålas som den ideologiska motsatsen till George Clooney är också typiskt. Schwarzenegger är pro-choice (det vill säga för abort), han vill ha hårdare vapenlagar, hårdare miljölagar, han är för registrerat partnerskap för homosexuella och han är positiv till stamcellsforskning. I alla de viktigaste frågorna för den kristna högern tycker alltså Schwarzenegger tvärtemot, och förmodligen har han och Clooney samma uppfattning. Jag misstänker att till och med Hermansson delar Schwarzeneggers uppfattning i de frågorna. Det är dessutom ohistoriskt och orättvist att ironisera över paranoian under kalla kriget, eller rädslan för terrorister idag. Berlinblockaden, Koreakriget, Cubakrisen, morden på Martin Luther King, John F. Kennedy, Bobby Kennedy och Malcolm X kunde göra vem som helst paranoid, liksom såna händelser som paraplymordet i London, där en avhoppad bulgar mördades genom att en KGB-agent stack honom i benet med ett paraply förgiftat med ricin. Naturligtvis var Joseph McCartneys hetsjakt på kommunister fullkomligt vettlös, men det var en orolig tid, och människors oro får man respektera.
Visst förekommer det censur, bojkotter, feghet och kommersiella hänsynstagningar, i Hollywood, likväl som över allt annars, men så har det alltid varit och är inget nytt eller speciellt revolutionerande. Vad som i själva verket är intressant i dagens film, och som Ross Douthat sätter fingret på i en artikel i aprilnumret av The Atlantic, är det faktum att det är väldigt få filmer som faktiskt handlar om muslimsk terrorism. Det var betydligt vanligare före 11 september. Nu är det vanligare att filmerna skildrar CIA och Pentagon som hotet mot den lilla människan. Som Douthat säger "We expected John Wayne; we got Jason Bourne instead."
-----------------------------------------------------------
Länkar:
Allt om film
The Atlantic
om Schwarzeneggers politik här och här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
