Filmarkivet (7)

Luis Buñuel var verksam i många olika länder, och hade flera faser i sitt filmskapande. En period var han i Mexico, och gjorde där flera viktiga verk. Ett av dem kommer här som film nummer sju till filmarkiv, en film med den ljuvliga titeln Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954). Den handlar om en spårvagnslinje i Mexico City som ska dras in, men två arbetare bestämmer sig för att låta den gå en sista gång genom staden. Eftersom det är Buñuel så urartar det hela till en surrealistisk saga, inte utan farsartade inslag. Det är en förtjusande och vass film, ömsint och rolig. Den är traditionellt uppbyggd men samtidigt upprorisk och anarkistisk.

Den får vara med i filmarkivet för dess blandning av saga och neorealism, för att den visar att verkligheten ibland blir mer påtaglig genom att skruvas till. Men främst för sina fina bilder av ett bedagat, nattligt Mexico City, där spårvagnen glider genom gränder och korsningar. Det finns en sinnlighet, ett sug i bilderna, på ett sätt som inte är typiskt för Buñuel, och kanske beror det på fotografen Raúl Martínez Solares. Bilderna för tankarna till den store mästaren Jacques Tourneur, och det kan också vara ett skäl att ta med dem, eftersom jag inte tagit med någon av Tourneurs egna filmer. Att skulptera i ljus och skugga är en konstart det också, väl värd att uppmärksamma och bevara, även om det inte är på modet just nu.

Nästa vecka är det jul, så då blir det inget filmforum. Men håll ut, det finns ett liv efter jul också. Välkomna åter 2007!

Mer info om filmarkivet (här)
Förra titeln till filmarkivet finns (här)

------------------------------------
Av Tourneurs alster rekommenderas särskilt följande: Rovdjurskvinnan (Cat People 1942), Leopardmannen (The Leopard Man 1943), Svart mystik (I Walked With a Zombie 1943), Berlin Express (1948) och Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948). Det finns en finfin box i Frankrike, annars är det i USA de finns utgivna. Fantasin åker spårvagn finns ej på dvd tyvärr, ej heller på vhs.

Manohla Dargis

Något nytt från mig får ni läsa först på måndag, men redan idag kan ni, och bör ni, läsa Manohla Dargis i New York Times. Den här recensionen av The Good German är inte bara en filmrecension, det är en filmhistorielektion, ett (psykologiskt) regissörsporträtt och en stilistisk uppvisning. Klicka här.

James Bond och jag

En av mina favoritscener från Bondfilmerna är början på Leva och låta dö (Live and Let Die 1973), där M (Bernard Lee) hälsar på hemma hos Bond (Roger Moore) i svinottan. Bond har en kvinna i sängen och är nervös. M är butter och nedlåtande. För att blidka honom erbjuder Bond honom en kopp kaffe, som han gör i en extravagant expressomaskin. Efter att han vridit här, tryck där, och lyckats fylla en liten kopp med kaffe, så säger M, "Is that all it does?"

När jag kom upp i tillräcklig ålder, 12, 13 år, så blev jag helt förhäxad av James Bond. Jag såg alla filmerna på undermåliga vhs-kassetter hemma hos en kompis, och jag såg dem igen och igen. Ibland hyrde jag en moviebox, och en Bondfilm och såg själv hemma. Jag skolkade från min tvärflöjtsundervisning för att titta på Åskbollen (Thunderball 1965). Jag läste serietidningen James Bond, och jag läste Ian Flemings romaner. Jag levde och andades James Bond helt enkelt. En gång när jag var magsjuk hemma så roade jag mig själv med att säga replikerna i just Leva och låta dö. Jag kom väl inte ihåg alla, men besvärande många, så jag i princip spelade mig igenom hela filmen.

I december förra året fick jag för mig att jag skulle se om dem alla, i kronologisk ordning, och i fina dvd-versioner i widescreen, för att se dem i sin helhet. Nu har jag sett om alla utan en, Världen räcker inte till (The World is Not Enough 1999). Det var ganska givande. En sak som överraskade mig var hur bra många av dem är. Vissa är riktiga stolpskott, som Levande måltavla (A View to a Kill 1985), eller den förra, Die Another Day (2002). Men Agent 007 med rätt att döda (Dr No 1962), den första, är en atmosfärrik thriller, även om den har en besvärande kolonial känsla, där den vite engelskmannen Bond bara behöver knäppa med fingrarna så springer de svarta jamaicanerna hans ärenden. Leva och låta dö är en skön blandning av blaxploitation, Bond, och voodoo-kult, och Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only 1981) är en helgjuten spionthriller, gjord på ett mer vardagsrealistiskt sätt, till skillnad från Roger Moores andra Bond-äventyr. George Lazenbys enda Bond-film, I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty's Secret Service 1969), är också en bra thriller, lite mer konstnärligt iscensatt än de andra. Dessutom är första halvan av Iskallt uppdrag (The Living Daylight 1987), Timothy Daltons första, riktigt bra. Här finns en bitterhet och ilska som är oväntad, och spionyrket är plötsligt skitigt igen. Jag gillar också en av Pierce Brosnans filmer, Tomorrow Never Dies (1997), som har ett bra sug i actionscenerna.

Något genomgående för nästan alla Bondfilmer, fram till och med Iskallt uppdrag 1987, är den fantastiska musiken av John Barry. Inte bara de vackra ledmotiven, såsom You Only Live Twice sjungen av Nancy Sinatra, utan all musik de innehåller. Bill Contis musik till Ur dödlig synvinkel är också väldigt bra. Det där är något som helt gått förlorat på senare år när David Arnold skrivit musiken. Det låter inte alls särskilt spännande eller eget. Något väsentligt har gått förlorat. Annars är det mesta sig likt, på gott och ont.

Något som inte förändrats är "Bond-brudarna" eller synen på dem. Den är nämligen ofta tämligen fördomsfull. Den gängse bilden av en Bondbrud är att hon är en lättklädd bimbo, som bara går runt och är vacker och väntar på att bli räddad. I sin recension i DN av Casino Royale (2006) skrev Eva af Geijerstam: "Eva Green har för första gången i Bondfilmernas historia en riktig roll, utöver att som föregångarna klä av sig och dekorera marginalen." Det har ingen som helst bäring på verkligheten, och tyder på att Geijerstam glömt alla Bondfilmer hon sett, om hon har sett några. För det är ju så att för varje blond bimbo finns det alla de starka kvinnokaraktär som glöms bort. Speciellt två står ut i mängden, 1969 var det Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) i I hennes majestäts hemliga tjänst och 1981 Melina Havelock (Carole Bocquet) i Ur dödlig synvinkel. Det är två kvinnor med historia och med personlighet. De finns inte där för Bonds skull, de är drivande för handlingen, de lever sina egna liv, och spelet mellan dem och Bond är på samma villkor. De ger och tar, och de räddar livet på Bond i samma utsträckning som han räddar dem. Och i fallet Tracy, så lyckas han inte rädda henne. De två "klär inte av sig och dekorera marginalen", de är respektive films centrum, och de borde stå som förebilder för kvinnoroller även idag, särskilt i actionfilmen. Men de, och ett par till, såsom Carey Lowell i Tid för hämnd, osynliggörs av den förenklade beskrivningen av "Bond-brudarna" som även Eva af Geijerstam gör sig skyldig till. Eva Green, och hennes roll Vesper Lynd, får ursäkta, men i jämförelse med Diana Rigg och Tracy, står de sig slätt, både skådespelerskan och rollfiguren.

Varför ödsla tid på att irritera sig över detta? För att det tyvärr är ont om positiva kvinnliga rollfigurer/förebilder i populärfilmen, och därför är det inte till någons gagn att de som faktist finns förträngs, även av de som borde veta bättre. Bondfilmerna är mer komplexa på detta område än schablonbilden säger. Det samma gäller hur de förhåller sig till den internationella politiken.

För den som är intresserad av hur det geopolitiska spelet har sett ut i världen sedan 1962, och vad västvärlden oroat sig över, så är Bondfilmerna en alldeles utmärkt källa. Inför var film känns det som manusförfattarna satt upp ett pekfinger i luften och känt av hur de politiska vindarna blåst. Och de är långt ifrån någon banal ryss- eller kommunistskräck som de ger uttryck för. Jag skrev "västvärlden", men egentligen borde jag skrivit Västeuropa, för Bondfilmerna är inte amerikanska, och det märks. Hotet kan lika gärna komma västerifrån, som österifrån, och USA framställs ofta som ett infantilt och rasistiskt samhälle (minns sheriff J.W. Pepper (Clifton James) i Leva och låta dö). Bonds bästa vän är visserligen CIA-agenten Felix Leiter, men i filmerna så görs han ofta löjlig, och jämfört med Bond är han inte mycket till man. Det finns en skön replik i Diamantfeber (Diamonds Are Forever 1971) som kan exemplifiera det: Bond (Sean Connery) och Tiffany Case (Jill St. John) vänslas på ett hotellrum i Las Vegas, när Felix Leiter och två andra CIA-män kommer på besök, för att, som det heter, svara för deras säkerhet. "Well, that's a switch. The big bad wolf, guarded by the three little pigs." säger Tiffany syrligt.

I böckerna är det nästan alltid det kommunistiska Sovjet som är de onda, men i filmerna är det ibland Kina, men oftast internationella storkapitalister från västerlandet, som skyddas av att ingen misstänker dem för något brottsligt. Återigen får ett replikskifte exemplifiera: i Älskade spion (The Spy Who Loved Me 1977) misstänker Bond (Moore), och den ryska agenten Anya Amasova (Barbara Bach) Carl Stromberg (Curt Jürgens). "Carl Stromberg, but he's one of the richest men in the world!" utbrister Q (Desmond Llewellyn) avfärdande. "One of the biggest exploiters of the capitalist west." svarar Anya Amasova kyligt, och det är hon som vinner poängen.

Det var kanske en dålig idé att välja att skriva om Bond, för det finns så mycket att säga. Det finns betydligt mer än vad som syns på ytan, och Bond har inte alltid fått den respekt han förtjänar, inte ens av sina fans. Men det här får räcka för idag. Notera dock att jag inte nämnt den bästa Bondfilmen än. Den kommer jag till vid ett senare tillfälle, men ni får gärna gissa vilken så länge.

Jungstedt, Altman och 1001 filmer du måste se innan du dör

Torsten Jungstedt har ju avlidit. Han var en skön lirare. Jag har sett honom på tv sen jag var liten och läst hans texter i olika böcker och tidningar. Ett av min barndoms stora mysterier involverade honom. Det var i det fantastiska tv-programmet Svepet, som gick på 80-talet, med John Chrispinsson som programledare. Jungstedt var också med varje vecka med filmtips. En vecka var tipset Hajen (Jaws 1975). Jag såg först programmet på torsdagskvällen, och sen reprisen på söndagen. Till min stora förvåning så var inte reprisen samma som originalsändningen. Skillnaden var att de scener ur Hajen som visades var olika. Varför då? Frågan har hemsökt mig ända sedan dess. Och nu har jag inte längre möjlighet att fråga Jungstedt om orsaken. Men John Chrispinsson, du kanske vet. Hör av dig i så fall.

En annan bortgången personlighet är Robert Altman. Han har aldrig hört till favoriterna, fast Fågel, mördare eller mitt emellan (Brewster McCloud, 1970) är skön, och McCabe and Mrs. Miller (1971) likaså. Dessutom har han gett upphov till en tv-serie som är bättre än filmen den bygger på, det vill säga MASH (1970). Frågan Altman ger upphov till är hur många dåliga eller misslyckade filmer en regissör kan göra, och hur spretig en karriär kan vara, innan hon/han inte längre kan betraktas som en mästare. Altman var förvisso visionär och konstnär, men var han större än sina enstaka lyckträffar?

Avslutningsvis lite reklam. I handeln finns nu en bok som heter 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag medverkade som faktagranskare och korrekturläsare på den, och det var inte roligt. Men jag gjorde så gott jag kunde, och boken har förtjänster också, så varför inte ge bort den i julklapp. Inte för att jag får några procent på intäkterna, men mitt ego mår bra av om den står i många bokhyllor.

Nästa vecka är ordningen återställd och måndagsessän tillbaka.

Semester och The Last Kiss

Den har veckan blir det inget skrivet for jag ar pa semester, i ett land utan a, a och o dartill. Men nasta vecka blir det aka av. Ett varningsfinger dock, akta er for filmen The Last Kiss, med Zach Braff, skriven av Paul Haggis. En amatormassig smorja utan kansla och talang.

Stockholm Film Festival avdelning 3

Äntligen kan alla filmfestival medarbetare slappna av, och de som jobbat dygnet runt senaste månaden får sova ut. Besökarna kan rangordna årets festival mot tidigare, och årets pristagare kan glädjas att deras visioner och ambitioner fått det mottagande de hoppats på.

Årets tema var arabisk film, men det märktes inte bland pristagarna. Så gått som samliga priser gick till engelskspråkig film, från USA, Storbritannien och Australien. Undantagen var regipriset som gick till Spanien, Daniel Sánchez Arevalo för sin film Azuloscuroasinegro (Darkbluealmostblack), och priset för bästa kortfilm som gick till Malaysia, Adults only. Årets mest omtalade filmer var genomgående amerikanska, såsom The Fountain, Little Miss Sunshine och Shortbus. Den anglosaxiska berättelsen är förhärskande även på en festival som försöker vara alternativ.

Som vän av koreansk film är jag en smula besviken på The Peter Pan Formula, visserligen kändes den typiskt koreansk, men den var ack så livlös och stel. I början så försökte jag hålla humöret uppe, men efterhand så blev det alltför tråkigt. Det var synd, för pojken som tvingades ta hand om sin mamma efter att hon hamnat i koma, var en intressant person, och jag hade gärna sett att han fått vara med i en annan film.

Stel och livlös var däremot inte Shortbus. Den har omskrivits tidigare på filmforum (här), och den har nu också fått reguljär biopremiär. Även den var något av en besvikelse. Inte för att den var dålig, alls inte, men för att den var en smula tråkig. Öppningssekvensen, en hisnande kameraåkning över ett Manhattan byggt i lera, var storartad, det var det mest upphetsande i filmen. Efter det så puttrade den mest på. Det är möjligt att det är årets gulligaste film, en film där alla är snälla, och alla tycker om varandra. Det var ett av problemen, det fanns ingen konflikt. Visserligen fanns det många med diverse problem, särskilt den deprimerade och självmordsbenägne Jamie (Paul Dawson), och samtliga hade problem med intimitet, men de fann alla tröst och hjälp, och som sagt, allt var så gulligt. Det andra problemet med filmen, som möjligen hänger ihop med det första, var bristen på överraskning. Ett exempel: Sofia (Sook-Yin Lee) berättar i filmens början att hon aldrig haft någon orgasm, och jag såg nästa på en gång hur filmen skulle sluta. En dryg timme innan filmens sista scen så hade jag redan sett den framför mig, och jag hade inte sett i syne. Det slutade exakt som jag gissade. Sånt gör mig alltid besviken. Men det ska inte ta ifrån filmen dess värme och charm, här fanns många sekvenser som var oemotståndliga, och någon form av heders-Oscar borde ges till Justin Bond. Han får sista ordet: "These people spend all night sucking cock and eating ass, and then hit the buffet claiming they're vegan."

Stockholm Film Festival avdelning 2

Man kan ju onekligen bli en smula utmattad av alla filmer som visas, av alla dåliga projektioner och alla halvbilder, och alla långa köer i svettiga foajéer utan luftkonditionering. Särskilt när filmen är försenad frestar det på, men hoppet om att få se något alldeles extra är det sista som överger filmentusiasten.

Tyvärr har jag inte sett något alldeles extra den här festivalen. Med ett undantag som jag återkommer till.

Indiska Mixed Doubles handlade om ett gift par där mannen inte tänder på sin fru längre, och för att få fart på sexlivet funderar han på att byta sexpartner med en annan man. Ämnet var i och för sig intressant, men utförandet var så menlöst att jag inte orkade se klart den. För första gången så lämnade jag en biosalong innan filmen var slut, och det kändes bra. Är det någon som sett hela får ni gärna berätta hur den slutade.

Betydligt bättre var amerikanska Come Early Morning, om arbetarklassliv i en småstad. Huvudperson var Lucy Fowler, en härjad kvinna med intimitetsproblem, möjligen beroende på sina föräldrars problem. Hon försökte kämpa på så gott det gick, men det enda hon egentligen hade var jobbet. Det var på inget vis originell, allt var standard, men den var välspelad och godhjärtad, och det fanns en trubbig underton som jag gillade. Exempelvis hur de olika hunsade kvinnorna mot slutet på sitt sätt gjorde någon form av revolt, och det att hitta sin roll i yrkeslivet kan vara nog så betydande som att bilda familj.

Engelska Cashback var mer originell, men samtidigt fångad i sin egen stils konventioner. Det var en tydligt manlig film, om män, av män, men inte nödvändigtvis enbart för män. Eller, en korrigering, en film om killar, av killar. Den kändes inte så särskilt vuxen. Filmen hade en viss sagokaraktär, fast en saga med strippor och en ändlös parad av hel- och halvnakna kvinnor i paralyserat tillstånd. Men rolig var den, och här kommer vi till undantaget jag nämnde ovan. Den var ibland så rolig att jag fick andnöd. Det var särskilt en fotbollsmatch där det ena laget (filmens huvudpersoner) var så genomusla att matchen slutade 26 – 0, så var det roligaste jag sett på år och dag, och då är jag ändå ganska lättroad.

Idag har också en av de mest omtalade festivalfilmerna svensk biopremiär, Little Miss Sunshine. Det är en synnerligen amerikansk film, på gott och ont. Exempelvis brer den på väl tjockt med familjesentimentaliteten. Men här finns tillräckligt med humor och smärta för att göra den värd priset för biobiljetten och barnvakten. Eller barnvakt förresten, det är inte en Hitchcock-film, så ta med barnen. Men var beredda på att bli berörda. Vissa scener är oerhört elaka, andra väldigt roliga, vissa smärtsamma, och ett par scener var till och med lite obehagliga tack vare sin emotionella styrka.

Stockholm Film Festival avdelning 1

En ny höst, en ny filmfestival, och allt är sig likt.

Årets hedersgäst är Lasse Hallström, och han får motta Stockholm Lifetime Achivement Award. Det har jag inget emot, Hallström verkar synnerligen sympatisk, och han gör filmer som nästan alltid är trevliga och nästan alltid uppbyggliga. Det finns här ett problem, som illustreras av de filmer festivalen valt att visa: Gilbert Grape (What's Eating Gilbert Grape 1993) och Chocolat (2000). Det kan ju tänkas att det var allt man lyckades skrapa ihop, men det är trist hur som helst, filmvalet. Det fanns en tid då Hallström gjorde underbara filmer, som fångade mänskligt beteende och med en känsla, påminnandes om Milos Forman, skildrade vardagen. Den tiden kan idag kännas långt borta. Det bästa exemplet på den sidan hos Hallström är En kille och en tjej (1975), med Brasse Brännström och Mariann Rudberg i titelrollerna. Den är helt enkelt sublim. Jag tar den alla gånger framför Chocolat, eller för den delen före Mitt liv som hund (1985) också. Den har fina ögonblick men i sin helhet känns den lite instängd och präktig. Ungefär som Hallströms amerikanska filmer. Så det var inte så att Hallström förlorade något när han flyttade till Hollywood, han hade redan tappat det innan. I Två killar och en tjej (1983) säger Magnus Härenstam bittert, "Ja, i min ålder, då får man vara glad för en lugn och säker avföring." Det är en av mina favoritrepliker, inte minst för att det känns som om det kom från hjärtat, men det personliga tilltal som fanns där, vart tog det vägen sen?

Men detta sagt kommer det måhända som en överraskning att Hallströms bästa film i mina ögon är hans första amerikanska film, Mannen som inte passade in, även känd under sin originaltitel, Once Around (1991). Den är idag i princip bortglömd, vilket är djupt orättvist. Den finns i en billig utgåva i USA, så beställ den nu, och hylla Hallström på det viset.

Årets festival verkar ha minskat på våldsspekulationsivern från tidigare år, och att temat är arabisk film istället för kvinnlig hämnd känns också som ett steg i rätt riktning. Sex däremot verkar fortfarande sälja, och ingen vågar nämna Shortbus utan att genast lägga till hur provokativ den är med sina sexscener. Jag kan bli lite trött på det, har provokationer alltid ett egenvärde, och att provocera den kristna högern, är det verkligen särskilt provokativt? Hur länge ska sex för övrigt anses provokativt? Har det inte hänt något sedan 60-talet? Det kan lätt bli ett koketterande med provokationslustan. Men det har inte så mycket med själva filmen att göra, och vad jag tycker om den återkommer jag till.

Nu tänkte jag istället prata om två andra filmer, australiensiska Jindabyne och Catch a Fire, vars nationalitet är komplex, men som utspelas i Sydafrika 1980. Den första var en suggestiv skildring av livet i en liten stad vid en stor sjö. Fyra familjer från arbetarklassen, på gränsen till white trash, stod i centrum, och deras inbördes relationer och neuroser ställs på sin spets när männen hittar en död kvinna i floden de fiskar i. De rapporterar inte fyndet förrän ett par dagar senare, och därigenom exploderar all uppdämd frustration och aggression i familjerna och i staden. Det är ett samhälle där den latenta rasismen hela tiden ligger och bubblar, och männen sätter sig, med- eller undermedvetet, över kvinnorna. Det var välspelat och visuellt stimulerande, och sättet den blottlägger rasism och manschauvinism på var mycket elegant. Men det fanns något ansträngt, poserande över den. Som om man från början gått in för att göra en "viktig" och "meningsfull" film. Den hade mått bra av ett större mått av gnista eller humor, nu kändes den ibland lika förstoppad som personerna i den.

Catch a Fire hade helt andra problem. På alldeles för kort tid försökte den berätta alldeles för mycket. Allt blev förenklat och skissartat, när den på dryga 90 minuter försökte berätta om ANC:s och Sydafrikas historia, samt Apartheids fall och därtill två (rent av tre) familjeskildringar. Det var ömsom frustrerande och ömsom utmattande. Men för all del, filmen var välspelad och elegant. Det bästa med den var dock hur den förhöll sig till de två huvudpersonerna, och filmens antagonister, den svarte frihetskämpen Patrick Chamusso, och den vite underrättelseagenten Nic Vos. Trots att Chamusso hade framtiden, och vad som slentrianmässigt kallas rättvisan, på sin sida, och Nic Vos torterade män, kvinnor och barn, och dessutom var agent för en brutal förtryckarregim, så lyckades filmen förmedla ett nyanserat porträtt av Vos, så att han blev den mest intressanta personen i filmen. Lätt desillusionerad, föraktfull mot sin omgivning, försöker han göra sitt jobb efter bästa förmåga och försvara sin familj mot vilka hot det än må vara. Filmen lyckas, trots sitt ämne, undvika att måla i svartvita färger, och det tyckte jag om den för. Det pratas ibland om vikten av att nyansera och inte demonisera motståndaren, men det pratas inte lika mycket om vikten av att förmänskliga monster. Det lyckades Catch a Fire med.

Nicholas Ray

"I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived a few weeks while she loved me."

I förra veckans huvudpost, Om kärlek (här) försummade jag att nämna en magnifik kärleksfilm, In a Lonely Place (1950, och vars svenska titel tyvär är Nakna nerver), där Humphrey Bogart och Gloria Grahame spelar det hårt prövade paret. Filmen regisserades av Nicholas Ray, parallellt med att Rays eget äktenskap med Gloria Grahame kollapsade. Kanske är det en förklaring till den starka laddning och desperation som genomsyrar filmen. Alla Rays filmer är i och för sig fyllda av laddning och desperation, han är den stora mästaren på det området. Från debuten Kärlek till döds (They Live By Night 1948) och fram till slutet, svårt sjuk i cancer, genomsyrades nästan allt han gjorde av en romantisk fatalism, där vissheten om det oundvikliga ibland var det enda som förenade huvudpersonerna. Peter Bogdanovich sa om John Ford att ett tema i dennes filmer var "the glory in defeat", Rays tema skulle kunna sägas vara "the glory of self-destruction". Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955) är den mest kända av hans filmer (och ofta missförstod), men Ray har gjort åtta filmer som är betydligt bättre, och som gör att jag sedan sena tonåren alltid haft en särskild svaghet för hans komplexa och explosiva skildringar av utanförskap, ensamhet och uppror, alltid iscensatt med en dynamik och rumskänsla som kan vara överväldigande. Han är en av de filmskapare där blotta namnet ger mig rysningar.

---------------------------------------
För den som vill se alla Rays storverk krävs det att man utöver ovannämnda titlar också ser Farlig mark (On Dangerous Ground 1952), Rodeo (The Lusty Men 1952), Johnny Guitar (1954), Bakom spegeln (Bigger Than Life 1955), Bitter seger (Amère victoire 1956) och Natt i Chicago (Party Girl 1958). Resten av hans filmer är ganska bra de också, med undantag av Attack i luften / Attack i Stilla Havet (The Flying Leathernecks 1951) som jag ännu inte förmått mig att se klart. Tyvärr är många svåra att få tag på men den som söker skall finna, i alla fall i England och USA.

Veckans dvd-tips: Blade Runner och Indiskret

Det blir två filmer den här veckan, dels den första Philip K. Dick filmatiseringen*, dels ett av Cary Grant/Ingrid Bergmans alster.

Philip K. Dick är ju en av den litterära världens gurus, inte bara för science fiction-vänner. Hans utflykter i det undermedvetna och det utomtidsliga hör till det mest fantasieggande som går att läsa (vilket gör att man kan ha överseende med det ibland platta och torftiga språket). Novellen Do Androids Dream of Electric Sheeps ligger till grund för Ridley Scotts dystopi Blade Runner (1982), en av de mest inflytelserika filmerna från de senaste 25 åren. Mode, musik, design, inte bara filmkonsten har påverkats av, främst bilderna och scenerierna. Den finns i två versioner, en filmbolagsvariant med lyckligt slut och berättarröst, som vissa föredrar, samt Scotts egen version, med annat slut och utan berättarröst, samt ett par andra justeringar. Förändringarna gör stor skillnad, och jag föredrar Scotts. Det har länge varit diskussion runt dess tillkomst, och hur manuset kom till, och vem som skrev vad, Hampton Fancer och/eller David Peoples, men det påverkar inte njutningen av att se filmen.

Indiskret (Indiscreet 1958) är en av Stanley Donens europeiska filmer, och inte någon musikal, utan en förträfflig, känsligt berättande film om två medelålders människor i London som upptäcker att de är förälskade, lite motvilligt. Se den för charmen, känslan, och ett av de bästa skådespelarparen filmhistorien känner, Cary Grant och Ingrid Bergman.

Jag har ett tredje tips också. Jag har inte sett den, och den är säkert undermålig, men dess titel har hemsökt mig i många år. Surf Nazis Must Die (1987). Titta på omlaget redan ikväll. Jag bjuder på en replik så länge: "Slime-sucking Neanderthal! How dare you question my loyalty?"

-----------------------------------------
*1962 gjordes en tv-serie som hette Out of This World. En av episoderna var skriven av Philip K. Dick, så är man petig blir det den första filmatiseringen baserad på hans penna.

Om kärlek

En mig närstående kvinna uppmanade mig att skriva om kärlek här på filmforum, och jag tänkte göra ett försök. Men det är svårt, trots att de flesta filmer handlar om kärlek, på ett eller annat sätt. Det är ju en av de starkaste driftkrafterna för oss människor, och därför också en av de starkaste drivkrafterna på film. Kärlek i alla dess former. Buster Keaton blir exempelvis förälskad i en ko i Kofösaren (Go West 1925).

Men även om alla filmer, på ett eller annat sätt innehåller kärlek, eller kanske just därför, blir det svårare att diskutera det utan att det blir banalt eller pretentiöst. Kärlek är väl allmänt något som man gör klokt i att inte prata för mycket om, även om det ibland kan kännas som det är det enda man pratar om, efter vädret. Kärleken till filmkonsten är förstås ett kärt samtalsämne i mina kretsar.

Kärleken kan ta sig många yttryck, kärleken till en far till exempel, som i Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird 1962). I Mannen från vidderna (Shane 1953) så är det en liten pojke som på sätt och vis förälskar sig i den mytiska revolvermannen Shane (Alan Ladd i sin sista roll), som blir hans fadersgestalt. Kärleken mellan syskon förekommer ibland, som i Nénette och Boni (Nénette et Boni 1996), eller Förnuft och känsla (Sense and Sensibility 1995). I den sistnämnda finns en scen då yngre systern Dashwood (Kate Winslet) ligger för döden, och hennes storasyster (Emma Thompson) skriker ut sin sorg och förtvivlan, som hör till de starkaste jag sett. Även kinesiska Att leva (Huozhe 1994) har en fin syskonhistoria, mellan lillebror och storasyster, och ack så sorglig.

Bland alla de överväldigande känslor man kan få av filmer är lyckan vid ett lyckligt slut för ett tappert par bland de mest storslagna. Jag minns första gången jag såg Barbarkusten (Barbary Coast 1935), där Joel McCrea och Miriam Hopkins är förälskade mot alla odds. In i sista sekunden ser det ut som om den ondskefulla Edward G. Robinson ska lyckas hålla dem åtskilda. Men så, plötsligt, oväntat, när allt är nattsvart, vänder det, och kärleken segrar, och jag blev så exalterad att jag började dansa runt på golvet framför tv:n.

Det är sällan jag gråter när jag ser en film, senast det hände var 2002 på en biograf i Singapore, men vissa filmer griper alltid extra mycket, såsom kärlekshistorien i Soluppgång (Sunrise 1927). Jag har sett den flera gånger, och varje gång med en klump i halsen från början till slut. Den handlar om ett gift par på landet. Mannen eggas dock av en spännande kvinna från staden att följa med henne dit, där livet är glamoröst och champagnen flödar. Han planerar att dränka sin fru på en roddtur för att bli av med henne, men han är oförmögen att genomföra dådet. Hon förstår dock, och flyr själv till staden, förkrossad. Han spenderar sedan resten av filmen med att försöka gottgöra sina synder. Det unga paret spelas av George O'Brien och Janet Gaynor, och hennes förgråtna ögon förföljer mig ända sedan jag såg dem för första gången. Soluppgång är en av de största kärleksfilmerna för att den har med så många aspekter på dess kraft. Passionen, ångern, förlåtelsen, hatet, driften, lyckan, som alla tillhör kärlekens beståndsdelar.

Annars är kanske den främsta skildraren av mörk kärlek Max Ophüls. Verksam i Tyskland, Frankrike och USA, fast med en sensibilitet som en adelsman i Wien under Habsburgsmonarkins sista dagar, så gjorde han de vackraste och mest desperata kärleksfilmer man kan tänka sig. Din för evigt (Liebelei 1933), Fångad (Caught 1949), Kvinna i fara (The Reckless Moment 1949), Kärlekens fröjder (Le plaisir 1951) och Bröllopsgåvan (Madame de... 1953) bland dem. Men störst av dem är Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman 1948), baserad på Stefan Zweigs novell. Den store förföraren Stefan (Louis Jourdan) har en kort relation med den unga Lisa (Joan Fontaine). Som liten var det allt hon längtade efter, som äldre var det allt hon mindes. Men han såg henne aldrig som liten, och har glömt henne nu, och hon lever hela filmen med sin passion inom sig, i ett Wien som i Ophüls och fotografen Franz Planers bilder är mer förföriskt och smäktande än någon stad någonsin varit.

En annan stor kärleksskildrare är Michael Powell, i samarbete med Emeric Pressburger. I Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946), dör David Nivens figur i en flygkrasch, men på grund av en miss i himlen hämtas han inte upp, utan blir kvar på jorden ett par timmar, och under dessa timmar hinner han förälska sig i en kvinna. När han sedan hämtas vägrar han, och en rättegång "på andra sidan" får avgöra hans öde. En film som i sin fantasi och ambition får de flesta andra att blekna. En vän sa träffande om den att den såg på världen på ett helt nytt sätt, och därför gav honom en ny syn på världen också.

Powell och Pressburgers andra stora kärleksfilm, Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945), har jag redan skrivit om (här).

I koreanska Singles (2003) berättas om två unga kvinnors vedermödor med män, men när den ena av dem blir gravid bestämmer de sig för att leva tillsammans och uppfostra barnet ihop. Det är precis som i Barbarkusten ett slut som fick mig att jubla av glädje. Hemmafruarna som finner kärlek till varandra i indiska Fire (1996) och flyr in i den, bort från sina trångsynta män, är en annan särdeles vacker kärleksfilm, liksom thailändska Tropical Malady (Sud Pralad 2004), i alla fall den första delen av den. En soldat och en ung man från landet finner varandra i en öm, tafatt, spretig kärlekshistoria. Det finns en ljuvlig scen där de två sitter på en slags scen och pratar medan den ena försöker smeka den andres hand. Handen är lite undanglidande, men till slut finner den ro i den andra.

Den scenen påminner om min favoritkärleksscen framför alla andra, från Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Det är alltså inte Thailand 2004 och det är inte två män, det är USA 1943 och det är en man och en kvinna (Joel McCrea och Jean Arthur), men det de har gemensamt är att paret förstrött pratar om något irrelevant, medan den ena försynt vänslas med den andra. Här pratar hon om vad hon ska laga för middag till sin fästman, medan han (som alltså inte är fästmannen), kysser hennes än här, än där. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket. Men den är så fylld av ömhet, innerlighet, erotik och passion, trots att det är så vardagligt och enkelt (och fullt påklädd). Den är precis så simpel och banal som kärleken är när den är som bäst. Så självklar, så direkt, att man inte behöver prata om den eller göra något väsen av den. Den bara är.

----------------------------------------------
Nästan alla nämnda filmer finns på dvd, om inte i Sverige så i England. Exempelvis har det precis (i England) släppts en fin serie med fyra av Max Ophüls filmer.

Veckans dvd-tips: Tristram Shandy

Den bygger visserligen på en bok, men filmatiseringen Tristram Shandy (A Cock and Bull Story) riskerar inte att bli jämförd med sin förlag, skriven av Laurence Sterne på 1760-talet. Mest på grund av att ytterst få, nu levande, har läst den. Det är en besynnerlig, burlesk bok, och filmen, som utspelas i nutid, är tämligen besynnerlig också, snudd på bisarr, det har den gemensamt med boken. Det är också alldeles ljuvlig. Den är regisserad av Michael Winterbottom, som håller ställningarna som en av Englands, och Europas, mest intressanta och kreativa filmskapare, och filmen har hans sedvanliga direkta och avsminkade anslag, fotograf är Marcel Zyskind. Handlingen är svår att beskriva (manuset är skrivet av Frank Cottrell Boyce), men utspelas under en filminspelning av boken den bygger på. Främst handlar den om "Steve Coogan", skådespelaren med världens största ego, spelad av Steve Coogan. Coogan har spelat den rollen förut, i en av Jim Jarmusch kortfilmer i serien Coffee and Cigarettes, och han gör det obehagligt, lustfyllt, bra.

Ruth Halldén har skrivit att boken är som "en vindsröjning, loppmarknad eller pappersinsamling.", filmen är mer som en egopunktering, skådespelarsatir eller berättarekvilibrium. Missa den inte!

Den svenska filmen: 30-talet

Om den svenska 20-talsfilmen brukar kallas för guldåldern, så är den svenska 30-tals filmen den mest utskällda epoken. Naturligtvis är det en smula orättvist. Det världsrykte den svenska filmen haft på 20-talet, och det nyskapande bildspråk som utvecklades då, av det levde inte mycket kvar när ljudet kom till biograferna, men 1930-talet var mer än bara ett lågkulturellt träsk enbart bestående av pilsnerfilmer och vulgariteter.

Det började inte lovande, filmbranschen var i djup kris i slutet av 20-talet och en bit in på 30-talet, delvis beroende på depressionen, folk var utfattiga och arbetslösa, så de hade inte möjlighet att gå på bio. Men när de väl gick, och i mitten av 30-talet ökade biobesöken kraftigt, så såg man helst glada och upplyftande filmer. Och man gick ofta. Bara i Stockholm såldes drygt 12 miljoner biobiljetter perioden 1938/39. En stockholmare gick på bio drygt 20 gånger om året. Jämför det med 2005 då en stockholmare gick på bio i snitt 2,7 gånger om året.

30-talet var också decenniet då ljudfilmen kom till Sverige. Från 1931 var alla svenska filmer ljudfilmer. Man testade i början att dubba utländska filmer till svenska, men det blev ett fiasko, och textning blev istället, som tur var, det svenska modellen. 1930-talet var också decenniet då filmkritiken blev myndig, med namn som Artur Lundkvist, Stig Almqvist, och, naturligtvis, Bengt Idestam-Almquist, som skrev under signaturen Robin Hood.

Men som sagt, även om biobesöken ökade, och bevakningen av filmen fördjupades, så var det mest klagomål från kulturetablissemanget.

25 februari 1937 hölls i Konserthuset i Stockholm ett krismöte om den svenska filmen, arrangerat av Sverige Författareförening, där bland annat Wilhelm Moberg, Ivar Harrie och Carl Björkman medverkade. Moberg varnade för att filmen massreproducerade dumheten för att sedan "mata människosjälarna" med den, och Björkman sa bland annat att "Svensk film är en skamfläck för vår kultur!"

Men det var främst på ett moraliskt, tematiskt plan de var upprörda, även de tvingades erkänna att tekniskt var det inget fel på den svenska filmen. Och det är slående hur raffinerat, elegant och professionellt man arbetade, och hur många filmer som utmärker sig visuellt. Inte minst samarbetet mellan regissör Gustaf Molander och fotograf Åke Dahlqvist. Tillsammans gjorde de 11 filmer på 30-talet, däribland den kanske främsta svenska 30-tals filmen av dem alla, Intermezzo (1936). Det är en bildspråk visserligen anpassat efter ämnet, men genomgående sofistikerat, som väl kunde mäta sig med internationella storheter. De var inte heller främmande för att experimentera, kanske främst i En natt (1931), fylld av expressionistiska inslag, udda vinklar, dramatisk ljussättning. Men även en anspråkslös komedi som Familjens hemlighet (1936) imponerar med sin stil och finess. Andra exempel på Molander/Dahlqvists samarbete är Swedenhielms (1935) och En kvinnas ansikte (1938), båda med Ingrid Bergman, som också är magnifik i Dollar (1938). Gustaf Molanders betydelse för Ingrid Bergman är ett ämne för sig, hur som helst är filmerna de gjorde tillsammans genomgående riktigt bra.

Det som kultureliten vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn. Pilsnerfilmernas pilsnerfilm, Pensionat Paradiset (1937) brukar lyftas fram som det absoluta bottennappet. Men den är faktiskt ganska rolig, och färgstark, där Thor Modéen gör sitt nummer "Jag är en äkta mexikanare", och bitchiga gamla tanter rynkar på näsan, spelade av bland annat Julia Caesar. I en scen sitter en tant och läser dödsannonserna, men kastar besviket ifrån sig tidningen med kommentaren "Det var inte många som dött idag." En annan skön scen försöker hon fälla upp en solstol, men misslyckas och tillkallar en husa med uppmaningen "Kan Anna försöka fälla upp stolfan?"

Det fanns också en bredd i filmutbudet, det gjordes till och med en film om amerikanska inbördeskriget, John Ericsson - segraren vid Hampton Roads (1937), där Victor Sjöström spelar titelrollen som uppfinnaren John Ericsson. I Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar att det var "filmen som visade att amerikanska inbördeskriget egentligen sköttes av en svensk", och förvisso får Ericsson en stor roll i filmen, men den har också en uppsättning skådespelare av en kaliber få nutida svenska kan mäta sig med. Utöver Sjöström, Hilda Borgström, Edvin Adolphson och Olof Winnerstrand. Och bortsett från det måste man imponeras över ambitionen att göra just en film på det temat.

John Ericsson – segraren vid Hampton Roads regissör var Gustaf Edgren, som var något av folkhemmets regissör (medan Molander var borgerlighetens skildrare). En av Edgrens mest berömda filmer från 30-talet är Karl Fredrik regerar (1934). Det är nästan som en propagandafilm för Socialdemokraterna. En film om både saltsjöbadsandan och kärlek. Sigurd Wallén spelar stataren som blir politiker och minister (i jordbruksfrågor). Även den är också ett exempel på den berättarbegåvning och tekniska skicklighet som fanns. Sju år före Citizen Kane (1941) imponerar den med mästerlig redigering och ljudövergångar.

Bland 30-tals filmerna märks också två fina vardagsskildringar av Schamyl Bauman, Karriär (1938) och Vi två (1939). Den förstnämnda är ett kvickt, bittert och välspelat drama om teaterdrömmar. Signe Hasso och den magnifika Tollie Zellman spelar huvudrollerna. Signe Hasso spelar även den kvinnliga huvudrollen i Vi två, om ett gift pars vedermödor i vardagen. Så vardaglig är den att även badrummet blir en spelplats och långt före Harriet Anderssons och Lars Ekborgs nakenbad i Sommaren med Monika (1953) finns här en nakendusch-scen, vilket kändes närmast chockerande när jag såg filmen.

En sak med 30-talet är alla dessa skådespelare som i dag ofta är helt bortglömda, men som kunde vara alldeles väldigt bra. Jag har redan nämnt bland annat Olof Winnerstrand, Tollie Zellman, Hilda Borgström, andra namn är Gösta Cederlund och Georg Rydeberg. De fortsatte alla in i 40-talet, och förde med sig sina talanger till vad som jag ibland undrar om det inte är svensk films verkliga guldålder. En som tyvärr inte var med längre på 40-talet är Gösta Ekman, som man dock kan njuta av i flera 30-tals filmer.

Det gjordes mycket skit på 30-talet, kanske rent av var det så att det mesta var skit. Det var också ett decennium där antisemitismen låg och ruvade, ibland öppet, ibland under ytan. Men det var också då Ingrid Bergman debuterade, det var då Thor Modéen var som roligast, det var då Gustaf Molander och Åke Dahlqvist hade sin storhetsperiod, det var då Intermezzo gjordes, det var helt enkelt en tid som förtjänar att återupptäckas.

Men stämningen var en annan då. Och 1940, när Anders Henriksson gjorde Ett brott, visste inte kritikerna till sig av glädje (även Robin Hood, föga förvånande eftersom han skrivit manuset). Äntligen en svensk kvalitetsfilm sa man. I själva verket är Ett brott klumpig, valhänt och övertydlig, och synnerligen blek i jämförelse med så många andra 30-tals filmer. Ska man idag välja ut en viktig film från 1940 ligger snarare Med dej i mina armar bättre till. Varför? För det var Hasse Ekmans debutfilm. Men det är en annan historia, som jag redan berättat (här).

Här är några tidigare artiklar från filmforum om äldre svensk film:
programförklaring (här)
Ingrid Bergman (här)
Arne Mattsson (här)

Inställd visning, och Veckans dvd-tips.

På grund av datatrubbel och bredbandsproblematik (comhem har haft tekniska problem) blir det ingen text den här veckan. Som tröst blir det ett dvd-tips redan idag: italienska Barntjuven (Il ladro di bambini 1992). En neoneorealistisk film om en polis som motvilligt eskorterar två barn till ett barnhem genom ett kyligt Italien. På vägen blir de vänner och han får upp ögonen för deras situation. Den är sentimental på det typiskt italienska viset, men det fungerar bra, och alla spelar bra. Den släpps först imorgon, så ikväll får ni själva komma på något att göra.

Veckans dvd-tips: The Thing Called Love

Peter Bogdanovich är nu mest verksam som kritiker och filmhistoriker, men han gjorde också några tunga filmer i början av 1970-talet, såsom Den sista föreställningen (The Last Picture Show 1971). Han har gjort film efter det också, och en av dem, countryfilmen The Thing Called Love (1993), med manus av Carol Heikkinen, släpps på dvd i dag. Miranda Presley (Samantha Mathis) kommer från New York till Nashville för att försöka bli sångerska. På plats möter hon en samling likasinnade, spelade av bland annat Dermot Mulroney, Sandra Bullock (innan genombrottet) och River Phoenix (i sin sista roll). Det är en liten film, men synnerligen sympatisk, och den värmer gott i höstmörkret. Många blues- och countrymusiker spelar sig själva i biroller därtill.

Filmarkivet (6)

Filmarkivet (mer info här) har nu kommit till den första färgfilmen! Året är 1941, och färgfilmen har funnits i sex år. Den första var Fåfängans marknad (Becky Sharp, 1935), men redan innan dess hade färg förekommit, genom att man manipulerat den svartvita filmremsan i efterhand. Så kallad tintning förekom redan under filmens första decennium. Det är värt att notera att medan det tog tid innan andra nya tekniker riktigt kom till sin rätt så finns det inget yrvaket över Fåfängans marknad. Användandet av färger är både elegant och symboliskt, och filmens regissör, Rouben Mamoulian visade sig behärska paletten med mästarhand. Det är fortfarande en av de stora färgfilmerna. Den är underhållande också, men ingen av Mamoulians bästa.

Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).

Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.

Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.

Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.

Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).

Veckans dvd-tips: Hitchcock-box

Hitchcock hade fem olika faser av sitt filmskapande skulle jag vilja hävda. Först stumfilmsperioden, sen de tidiga engelska thrillerkomedierna, följt av en gotisk/freudiansk period när han kom till Hollywood. Sen på 50-talet kom hans glamorösa och stjärnfyllda fas som kulminerade med I sista minuten (North By Northwest 1959). Därefter, från Psycho (1960, och som var raka motsatsen till I sista minuten) och framåt, återstod en avtrappning, med mer spretiga och ojämna filmer. Den här veckan släpps en box med tre av de tyngsta filmerna från fas 3, den gotisk/freudianska: Rebecca (1940), Trollbunden (Spellbound 1945) och Notorious (1946).

Rebecca utspelas på en herrgård där den namnlösa nya frun försöker leva upp till sin föregångares namn och status. Joan Fontaine spelar henne, Laurence Olivier hennes man, och Judith Andersson den diaboliska husfrun. Slutet är aningen blek, men de första två timmarna är magnifika, fyllda av hot, olust och frustrationer, och filmat med en elegans som Hitchcock nog aldrig lyckades uppnå igen.

Trollbunden är inte alls lika stark, men den är fylld av eleganta visuella trick, däribland drömsekvenserna designade av Salvador Dalí. Gregory Peck spelar mannen som inte vet om han är en mördare eller ej, Ingrid Bergman spelar psykiatrikern som försöker bota honom, och älska honom.

Notorious är den mest komplexa av de tre, och den mest berömda. Återigen spelar Ingrid Bergman den kvinnliga huvudrollen, här mot Cary Grant och Claude Rains. Här är varje ord en lögn, varje handling ett svek och varje tanke fördold. Filmen bygger från första bild en ständigt växande spänning som kulminerar i finalen, en final som tillhör de bästa sekvenser Hitchcock iscensatt, både visuellt och emotionellt. Av alla de gånger där Hitchcock provocerat åskådaren att fundera över sina sympatier är kanske detta den mest lyckade.

Den svenska filmen: Du och jag, Offside och Farväl Falkenberg

Astoria Cinemas oansvariga ekonomiska äventyr kommer förmodligen att lämna djupa spår efter sig i det svenska filmklimatet. De pengar de är skyldiga Svenska filminstitutet exempelvis skulle ju ha gått till produktion av ny svensk film. Om de miljonerna inte kommer tillbaka, vilken är tveksamt i dagsläget så betyder det sju miljoner kronor mindre för kommande projekt. Den som egentligen är ansvarig för detta har mycket på sitt samvete. Men det behöver inte vara en katastrof, med tanke på hur många svenska filmer som görs och hur få som faktiskt känns meningsfulla. Om bara de resterande pengarna används mer genomtänkt…

Just nu går det, minst, tretton svenska filmer på biograferna. Action och komedier, drama och dokumentärer. Inte ens den som månar om att se allt svensk kan räkna med att hinna med, om inte han eller hon har som enda uppgift att sitta i en biografsalong. Dessa tretton har dock inte gett något större avtryck, intryck eller uttryck, med undantag av Farväl Falkenberg. Veckans filmforum ska titta närmare på den, och två andra nya svenska filmer.

Du och jag är gjord av Martin Jern och Emil Larsson, två av de fyra som tidigare gjorde Fjorton suger (2004). Alla har blivit äldre men det verkar som 25 också suger ganska hårt. Filmen gör det inte dock. Du och jag var ganska trevlig, eller trivsam i alla fall, men samtidigt menlös. Den ledde ingen vart, trots att personerna i filmen reste än hit, än dit, och aldrig slog sig till ro. Upphovsmännen verkar sakna både insikter och åsikter, det enda de hade var en samling skådespelare och en handfull scener av pinsam förstämning. Därför är det tur att skådespelarna var så pass bra, i alla fall Noomi Rapace och i synnerhet Saga Gärde. Det är uppenbart här, som i New York Waiting (läs mer här), att berättelsen är framliden av ett blödande hjärta, men lite mer substans i manuset hade varit på sin plats.

Offside är något annat, en film om arbetslöshet, landsbygdens avfolkning, svensk flyktingpolitik, fotboll, far-son relationer, alkoholism. Redan där har filmen ett problem. Det finns en gräns för hur mycket man kan pressa in i en film innan den börjar spricka i sömmarna. Jag har gått ner fyra kilo i sommar, det är något Offside också borde ha gjort. Den höll sig tryggt i den svenska filmiska mittfåran, och några överraskningar bjöds inte, men samtidigt fanns det mycket som var bra här. Den hade en skön stil, var genuint rolig och ytterst charmerande i sin välvilja, samtidigt som den var förvånansvärt vemodig. Också här var skådespelarna en behållning, med Jonas Karlsson och Ingvar Hirdwall i spetsen som son och far.

Farväl Falkenberg är återigen något annat, en film om några unga män med ett överflöd av ansiktsbehåring. De driver runt en sommar på västkusten, badar lite, gör lite inbrott, äter lite, filosoferar lite, någon tar livet av sig. Någonstans fanns det en bra film här, men den försvann bakom en massa trams. Dels trams i form av scener som inte innehöll något, men främst trams i form av kameraarbetet. Jag har sagt det för och jag säger det igen, hur länge kommer detta med frenetisk rörlig handkamera att anses alternativt och äkta? Det fallerar på alla punkter. Om syftet är att skapa realism och en känsla av "hemvideo" så är det feltänkt för om man filmar själv så försöker man inte i varje givet ögonblick skaka kameran så mycket som möjligt, man försöker hålla den så stilla som möjligt. Det är där känslan av realism skapas, av en lös kamera som skakar så lite som möjligt, inte av en kamera som skakar så mycket som möjligt. Det skapar nu främst åksjuka och drar dessutom blickarna till sig. Om syftet är att vara ung och hipp så går det inte längre när vilken Hollywoodfilm som helst använder samma teknik, fast bättre. När den skakiga kameran får ett egenvärde växer misstankarna om att filmskaparna inte tror på sitt material. Det känns mest omoget, och det gjorde det redan när John Cassavetes höll på som värst på 60- och 70-talet. Och det är synd, för, som sagt, någonstans fanns det något bra här, en klangbotten av desperation och en genuin vilja att berätta sin egen historia på sitt eget sätt, som tyvärr kom bort. Kanske att producenterna Anna Anthony och Lars Jönsson borde haft en mer aktiv roll och försökt dämpa de värsta excesserna, eller var det på deras inrådan Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel gick loss?

Det var ett litet urval av aktuella svenska filmer. Säger de något om Sverige? Inte mer än turerna kring vår nya, och nyavgångna, kulturminister. Men har de något gemensamt? Kanske att de är koncentrerade på, så kallade, vanliga människors vardag. Här är alla som folk är mest, lite enfaldiga, lite tokiga, lite fulla, lite svenniga. Ingen av dem är särskilt glada heller. Det kanske går bra till slut, man vet inte, men förmodligen inte. Och småstaden kväver definitivt sina invånare. Jag skulle inte använda dem för att marknadsföra Sverige utomlands. Två av filmerna, Du och jag och Farväl Falkenberg, tittade bara inåt, omvärlden existerade bara som ett sorl. I Offside fanns det en verklighet utanför huvudpersonernas privata sfär. En orsak till att jag nog tycker om den mest av de tre.

Förföljaren

Vissa filmer har man ett särskilt förhållande till. Förföljaren (The Searchers 1956) är en sådan film för mig. När mitt filmintresse tog fart i slutet av 1989 tog det inte lång tid innan jag förstod att John Ford var en viktig filmhistorisk person, så jag undersökte vilka av hans filmer min lokala videobutik hade att erbjuda. De hade tre minns jag, Förföljaren, Så vanns vilda västern (How the West Was Won 1962) och Mogambo (1953). Men jag hyrde dem alla, och blev närmast förhäxad, av filmerna och av namnet John Ford. Jag tyckte att namnet var perfekt! Kort, koncist, kärvt och maskulint. Man har ju så många idéer som ung.

I år fyller Förföljaren 50 år, och har släppts i olika specialutgåvor på dvd. Det vore trevligt om den fick biopremiär också. Själv har jag sett om den med ojämna mellanrum och det är en av de filmer jag sett flest gånger. Men varje gång jag sett den har varit i olika utgåvor. Jag har sett den på tv och på sliten vhs-kopia, jag har sett den på bio och på nyrestaurerad dvd-utgåva. Jag har tyckt olika mycket om den varje gång jag sett den. Men två saker har alltid varit konstant. Dels har jag retat mig en smula på de ibland lite 50-tals kitschiga, melodramatiska färgerna i familjen Edwards bosättning och Natalie Woods sminkning. Dels har jag alltid tyckt att John Waynes insats är fantastisk.

Det är inte särskilt unikt att gilla Förföljaren, den brukar ligga bra till när de bästa filmerna någonsin ska röstas fram, och det har påverkat en hel generation av amerikanska filmskapare, samt givit upphov till namnet på en engelsk popgrupp från 60-talet. Regissörerna i det "nya" Hollywood på 70-talet har alla förhållit sig till Förföljaren, och att hitta scener som är tagna direkt därifrån är inte svårt, Star Wars (1977) är ett exempel som spontant dyker upp. På imdb.coms topp 250-lista kommer den dock först på plats 239. Min mormor uppskattade den mycket, bland annat för att den gav ursprungsamerikanerna en egen röst. Jag fick också en gång en ingående analys av filmen av en fyraårig flicka, som var förbluffande insiktsfull. Det är fortfarande en av hennes favoritfilmer.

För den som inte sett filmen handlar den om Ethan Edwards (John Wayne), som återvänder hem till sin brors familj, nybyggare i 1870-talets USA. Strax efter Ethans ankomst blir bosättning överfallen av Comancher, och familjen mördad, med undantag av döttrarna, som bortförs. Ethan, som var borta under själva anfallet, ger sig ut på en flera år lång jakt efter dem, först för att rädda sina brorsdöttrar, men snart för att döda dem, eftersom han anser att de blivit förvildade och "comanchifierats". Det är historien på ytan, och den är intressant nog i sig själv, men den är bara halva filmen. Den svenska titeln är egentligen en förenkling av originalets The Searchers. Filmen har många sökare, och vad de söker är inte alltid det uppenbara, inte heller är det uppenbart att de när filmen är slut har funnit vad de sökte.

John Ford är en av de främsta bilddiktarna, och Förföljaren är en av hans mest fulländade filmer på det området, men det finns inget förskönande över bildspråket. Det landskap som presenteras här är kalt, kargt och ogästvänligt. Värmen och gästfriheten i interiörerna kontrasteras kraftfullt med omgivningarna, och hela tiden kryper det vilda in i civilisationen och hotar eller förstör den. Men hotet kommer inte bara från comancher eller naturen, hotet finns också inombords.

Ethan Edwards är en psykotisk rasist. Han är en gåta, och en tragedi. Vem är han? Var har han varit innan han oväntat dyker upp? Vad gjorde han under inbördeskriget? Varför bär han på ett sådant hat? Han försöker inte dölja det förakt han känner för alla omkring sig. Det är bara sin brors hustru han respekterar, och däri ligger en av filmens tragedier. Förmodligen så älskade de varandra en gång i tiden, men hon gifte sig med hans bror. Varför då? Är det där källan till Ethans hat och vrede finns? Känslorna finns fortfarande kvar dem emellan, vilket ligger som en outsagd underton i filmens början, i några av dess mest berömda scener.

Det som väger upp Ethans egentligen avskyvärda person är hans uppriktighet. En annan förmildrande omständighet är det faktum att Ethan, på grund av att han är den han är, är ensam och utstött. Det finns ingen plats för honom i samhället. Han är dömd till att för evigt ensam vandra mellan vildmarkens utposter. Han är en man som sett allt och förlorat allt, och som tvingas leva ensam med sina synder och demoner. I trailern till filmen sägs att det är en berättelse om "aching loneliness". Den ensamheten är en av många känslor som uttrycks av John Waynes spel och ansikte. Aldrig har väl en skådespelare så dominerat en film, varit ett sådant intensivt centrum. Som tur är, för att göra filmen lättare att orka med, finns här också humor, genom att Ethan är så förbannat cool. Cool som man bara kan vara när man föraktar allt och alla och inte bryr sig om någon annan. Han kallar sin brors adoptivson för "blankethead" större delen av filmen. Han ger en pistol till en överste med orden "Careful, it's loaded". När en pojkspoling hotar honom med stryk ger Ethan honom en blick och säger "That'll be the day." Man vill förakta honom för hans rasism, sadism och hat, men det går inte. Man tvingas förhålla sig till honom i all hans komplexitet.

Det rika och färgstarka persongalleriet är också en källa till filmens storhet. Mose Harper (Hank Worden) till exempel. Här finns också flera starka kvinnoroller, särskilt Ma Jorgensen (Olive Carey), som är den som står för förståndet. Hon blir filmens taleskvinna för alternativet till vildmarken, hon står för framtiden, trots att hon är gammal och trött.

Västernfilmen är ofta missförstådd, och framställs som enkla berättelser om ont och gott, om indianer mot vita, om lyckliga slut i solnedgången. Svenska Dagbladet hade en understreckare härom veckan där denna ohistoriska uppfattning senast proklamerades (här). Förföljaren är ett av många exempel på att västerngenren har både djup och är mångfacetterad. Här finns föga hopp, och den utspelas i en moralisk gråzon. Ett exempel: filmen inleds förvisso med att en grupp comancher anfaller och slaktar en vit bosättning, men senare i filmen kommer Ethan och "blankethead" (han heter Martin Pawley, och spelas av Jeffrey Hunter) till en plats där kavalleriet slaktat ett helt läger för ursprungsamerikaner, inklusive kvinnor och barn. Ett brott av samma dignitet som något någon Comanche utfört. Scar, den hövding som ledde anfallet mot Ethans familj, är fylld av samma hämndbegär som Ethan själv. De vita har dödats hans söner, och det är hans drivkraft. Ethan och Scar är på sätt och vis varandras speglingar. Vem som är "vilde" och vem som är "civiliserad" lever kvar som en fråga långt efter att filmen är slut.

"Some day, this country's gonna be a fine, good place to be. Maybe it needs our bones in the ground before that time can come." säger Ma Jorgensen vid ett tillfälle. "That'll be the day." hade förmodligen Ethan muttrat om han hört det.

------------------------------------

Korrigering 16 oktober. Den fyraåriga flickan jag nämnde ovan låter hälsa att hon var fem år.

Claire Denis

Det som skiljer ut vissa filmskapare är deras förmåga att skapa egna världar, eller att skildra den befintliga världen på ett eget sätt. Med hjälp av miljöer, bilder, ord, händelser så formar de något säreget, utpräglat, personligt.

Claire Denis har under de 20 år hon varit verksam som självständig filmare gjort blott 8 långfilmer, men var och en av dem har varit något extra och något särpräglat Denis-skt, med reservation för Trouble Every Day (2001), som jag inte sett. Hon skriver sina egna manus, och på nästan varje film har hon samarbetat med fotografen Agnès Godard. Deras karriärer har löpt parallellt, ända sedan båda var assistenter på Paris, Texas (1984), som Wim Wenders regisserade och Robby Müller fotograferade. Samarbetet mellan Wenders, Denis och Godard fortsatte på Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin 1987), fast nu med Henri Alekan som fotograf. En annan regissör som influerat Denis är Jim Jarmusch, som hon också samarbetat med. De delar bland annat förhållningssättet till musik, där musiken ibland blir utgångspunkt för en scen, en rollfigur eller ett händelseförlopp.

Men Denis egna filmer är ändå annorlunda från Wenders och Jarmusch. Med knivskarpa och vackra bilder och fragmentarisk berättarstil berättar hon om invandrare i Frankrikes förorter, om fransmän i Afrika, om fäders skuld och mäns svek, om sexualitet och erotik, hetero- eller homo-. Redan hennes debut Chocolat (1988) om kolonialism och alienation, visade vem hon var och vad hon ville.

I Chocolat, som utspelas i Kamerun, berättas om den outlevda åtrån mellan en vit, fransk kvinna och en svart man, hennes tjänare, sett genom en liten flickas ögon. I Jag är inte sömnig (J'ai pas sommeil 1994) berättas om en ung kvinna från Lettland som hankar sig fram i Paris. Nénette och Boni (1996) handlar om ett syskonpar som återförenas av yttre omständigheter. Beau Travail (1999) är något helt annat, en film om främlingslegionärer på ett läger i Afrika, iscensatt som en surrealistisk dröm av färger, rörelser och stillhet. Vendredi soir (2002) är däremot som en saga som till stor del utspelas i en bilkö på en gata i Paris, där en man och en kvinna blir förförda och berörda av varandra. L'intrus (2004) är återigen något nytt, en historia om en man med ett ärr och ett förflutet som lever i ensamhet på landet. Men vad de handlar om är inte det viktigaste, och inte alltid helt lätt att redogöra för, eller ens förstå. Denis drar ibland filmerna in i ren abstraktion. Scenerna är ofta korta och utan dialog, och berättelsen rör sig i cirklar, om den alls rör sig. Det som intresserar henne verkar vara oväntade, rent av omöjliga, möten, möten hon skildrar skissartat så att åskådaren själv får fylla ut resten, eller nöja sig med att bara för några timmar fått förmånen att spendera tid med dessa människor.

Det finns något av en upptäcksresande i Denis förhållande till filmmediet. Hon söker hela tiden nya bilder, nya berättelser, nya platser, men oavsett vad hon finner gör hon dem till sina. Hon är en av filmkonstens största, och det känns skönt att veta att hon fortfarande är verksam. Hennes senaste film Vers Mathilde (2005) , om koreografen Mathilde Monnier, har inte visats utanför Frankrike, utom på någon festival. Jag hoppas hon kommer med en ny långfilm snart. Hon är 58 år gammal och har förhoppningsvis många år och många filmer kvar.

--------------------------------------------
Chocolat, Jag är inte sömnig och Nénette och Boni finns att hyra i välsorterade videobutiker. Alla finns också på dvd i England och/eller i USA.

Veckans dvd-tips: Det levande slottet

Studio Ghibli, och främst Hayao Miyazaki, gör de bästa animerade filmerna just nu. Bland hans tidigare verk kan nämnas Tonari no Totoro (1988), Prinsessan Mononoke (Mononoke-hime 1997) och Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi 2001). Idag släpps ännu en på dvd i Sverige, Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro 2004). Kanske inte lika fulländad som Spirited Away, men en underbar film likafullt. En flicka får en förbannelse över sig och förvandlas till en gammal tandlös kvinna. Hon söker sin tillflykt till en prins som bor i ett levande slott, som vandrar runt på landsbygden. Det är alltså en riktig saga, fylld av små lustiga figurer, hemska monster och äventyr i fantasins gränsland. Den som sett tidigare filmer av Miyazaki kommer att känna igen sig, och den som inte sett några kommer bli överväldigad av berättarglädjen, vemodet och bildrikedomen.

Andra bloggar om: Ghibli, tandlös kvinna, landsbygd

Presidenter på bio

Just nu går på biograferna Hotet inifrån (The Sentinel). En film om Secret Service, den organisation som beskyddar USA:s president (inklusive presidentkandidater och vicepresidenter) med livvakter och även bekämpar falskmynteri. Det är en habil thriller, där den som gillar hörselsnäckor, limousiner och män i svarta kostymer får sitt lystmäte. Det mest intressanta med den är dock själva presidenten, här spelad av David Rasche.

Hollywood anses ju ofta stå till vänster på den politiska skalan, och vara liberalt i den amerikanska användningen av termen och att se var en viss film lägger fokus, och hur den fördelar skuld, är därför alltid spännande, samt se var den lägger sig på den politiska skalan. Om filmen dessutom handlar om presidenten blir det extra intressant.

President Ballantine i Hotet inifrån har inte fått någon partibeteckning, men det är uppenbart att det inte är Bush han ska föreställa. Snarare motsatsen. Ballantine får göra två viktiga utspel i filmen, dels mäkla fred i Mellanöstern (Israels och Palestinas presidenter skakar hand på Camp David), dels prata om hotet mot miljön och förklara att han ämnar skriva under Kyoto-avtalet. Han blir på så vis en projektion av vad en liberal skulle önska att presidenten gjorde.

Ett annat exempel från i år är American Dreamz, där president Staton (Dennis Quaid) är ett tydligt porträtt av Bush, eller en nidbild av Bush, och där Willem Dafoe spelar en Dick Cheney-lik person. Presidenten har en öronsnäcka och upprepar bara vad hans rådgivare säger att han ska säga. Men även om filmen ger en pessimistisk bild av samhället så ger den en optimistisk förhoppning om just presidenten, för han bestämmer sig en dag för att börja läsa tidningar, lära sig om världen och ta ansvar.

Så sker varken i Absolut makt (Absolute Power 1997), där presidenten är en horbock, utan skrupler, eller i Påtaglig fara (Clear and Present Danger 1994), där presidenten bedriver en privat vendetta i Columbia. Här kommer kritiken från ett annat håll, ett konservativt eller populistiskt. Faktum är att Påtaglig fara i sin politik påminner en del om Michael Moores Fahrenheit 9/11 (2004).

Men presidenten i Presidenten och miss Wade (The American President 1995) är som en våt dröm. Intelligent, sexig, godhjärtad, vidsynt och passionerad, och med vänsterliberala sympatier. Han (spelad av Michael Douglas) är skapad av Aaron Sorkin, som också gav honom en stabschef, spelad av Martin Sheen, som, nästa gång Sorkin skapade en president, befordrades till själva presidentposten. Med andra ord, han blev president Bartlet i tv-serien Vita huset (The West Wing). Förmodligen den mest komplexa president som setts på länge.

Tidigare var det ovanligt med fiktiva presidenter, men vanligare med biografier. Woodrow Wilson och Abraham Lincoln är två som skildrats, den första i Wilson (1944), med Alexander Knox i titelrollen, och Lincoln minst två gånger, dels D.W. Griffiths sista film Abraham Lincoln (1930) (eller näst sista om man ska räkna The Struggle (1931), som aldrig fick premiär), där Walter Huston spelar Lincoln, och dels Folkets hjälte (Young Mr. Lincoln 1939) där Henry Fonda spelar titelrollen. Jag rekommenderar även dem för den som vill studera Hollywoods bild av presidenten. Oliver Stones mer moderna film, Nixon (1995) är också ett intressant studieobjekt. Se den gärna i kombination med Alla presidentens män (All the President's Men 1976), mästerverket om Watergate.

Dessutom kan man gärna gå och se En obekväm sanning (An Unconvenient Truth) där före vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gore håller föredrag om växthuseffekten. Den går på biograferna nu, men kom ihåg att inte ta bilen för att åka dit. Gå, cykla eller ta tåget!

Andra bloggar om: Secret Service, Woodrow Wilson, Henry Fonda, växthuseffekten

Veckans 5: Franska gangsterfilmer

Pépé från Marseilles (Pépé le Moko 1937)
Bob le Flambeur (1955)
Ställd mot väggen (Le doulos 1962)
Andra andningen (Le deuxième souffle 1966)
Borsalino (1970)

Ingen finns utgiven på dvd i Sverige, fast Pépé från Marseilles kan finnas i välsorterad videobutik i en gammal vhs-utgåva. Den finns också i lyxig dvd-utgåva i USA. Ställd mot väggen finns på dvd i England, och Bob le Flambeur släpps i november, i England.

Filmarkivet (5)

Film kan vara så mycket. Den kan vara lugn och eftertänksam eller svulstig och bombastisk, dialogbaserad eller bildbaserad, i färg eller svartvit, med eller utan ljud. Med filmarkivet vill jag försöka fånga så många olika aspekter av filmkonsten som möjligt. De fyra första filmerna var alla stumfilmer, nu kommer den första ljudfilmen.

Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.

Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.

Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.

Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.

Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.

Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.

Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.

Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.

Tidigare filmer i filmarkivet:

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

Napoleon (1927) här

Andra bloggar om: Journalister, tackling av sheriffer, karriärkvinna

Veckans 5: George Clooney

En underbar dag (One Fine Day 1996)
Three Kings (1999)
Ocean's 12 (2004)
Syriana (2005)
Good Night, and Good Luck (2005)

Alla finns på dvd i Sverige

Veckans dvd-tips: Svart narcissus och De röda skorna

Den främsta brittiska regissören genom tiderna är förmodligen Michael Powell, med eller utan sin partner, manusförfattaren Emeric Pressburger. Jag har tidigare hyllat honom, och deras film Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945) här, och nu släpps den här veckan, i Sverige, två av deras bästa filmer: Svart narcissus (Black Narcissus 1947) och De röda skorna (The Red Shoes 1948).

Det är filmer som vibrerar av passion, åtrå och galenskap, särskilt Svart narcissus. Färgerna är lika starka som känslorna och det finns några febrigt över dem. Powell/Pressburgers svit av filmer mellan 1939 och 1950 är oöverträffade i sin konsekvens, fantasifullhet, djärva utspel och nyskapande visuella iscensättningar. Ska man göra någon jämförelse så får det bli med Rainer Werner Fassbinder, fast han är mer självupptagen. Men det kan man diskutera. Vad som inte kan diskuteras är att Svart narcissus och De röda skorna är unika, magnifika och obligatoriska. Följande dialog avsnitt ur De röda skorna får avsluta:

Tell me miss Page, why do you want to dance?
Well, I don't know. Why do you want to live?
I don't know exactly why...., I have to.
That's my answer too.

Den svenska filmen: I kris idag?

I lördagens Svenska Dagbladet var det ett uppslag om krisen i den svenska filmen. Frågorna var varför svenska filmer är dåliga, vad som kan göras åt det, och hur man ska få fler besökare till dem. De svar som gavs i artiklarna var bland annat att manusen var för dåliga, att det görs för många filmer och att det inte finns pengar till marknadsföring.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den svenska 30-tals filmen. Det får bli en annan gång. Idag handlar det om dagens svenska film. Jag får nämligen själv ofta frågan: ”Vad är det för fel på svenska filmer?” Jag brukar säga att det kanske beror på att man inte tar film på allvar i Sverige, utan tror (och tycker) att alla kan och bör få göra film. Att det är en demokratifråga. Men även om vem som helst kan göra en film, så kan inte vem som helst göra en bra film.

Men jag har alltmer börjat tycka att frågorna är felställda. En mer intressant fråga är "Är den svenska filmen verkligen anmärkningsvärt dålig?" Vad är det vi jämför oss med? Naturligtvis har vi inte en filmkonst eller en filmhistoria som kan mäta sig med Frankrikes, Japans eller USA:s, och idag är filmer från exempelvis Iran, England eller Sydkorea betydligt mer intressanta än svensk filmer. Men dessa länder är så mycket större än Sverige. Om man jämför Sverige med likartade länder, som Österrike, Schweiz, Nya Zeeland, eller våra grannländer, har vi då så mycket att gnälla över? Danmark är det land vi alltid mäter oss mot, och alltid kommer till korta mot i vår självspäkning, men är inte Danmark ett undantag. Är det förresten någon som lagt alla svenska och danska filmer sida vid sida och jämfört dem. Kanske är skillnaden inte så stor, kanske det snarare är ett mytiskt danskt filmskapande som jämförs med det svenska, snarare än de faktiska danska filmer som kommer hit. Under ett givet år så nog görs det ett flertal svenska filmer, kanske fem, som får goda recensioner, och ungefär lika många, fast inte nödvändigtvis samma, som får många besökare. Hur många danska filmer kommer det hit varje år och hur många besökare får de? Av förra årets svenska filmer tyckte jag att i alla fall fyra var bra.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Exempelvis har jag inte sett en enda svensk film sedan En kärlekshistoria (1969) som inte haft några irriterande svagheter. Det är märkligt hur svårt det verkar vara för svenska filmskapare att göra en helgjuten film. Någonstans brister det alltid, är det inte i bildspråket så är det i dialogen, är det inte skådespelarna så är det manuset. I Svenska Dagbladets fördjupning efterlyste Mattias Nohrborg bra bildberättande (vilket var en befrielse efter som det annars nästan bara är bra manus som kritikerna saknar), men vi har bra bildberättare också, som Daniel Lind-Lagerlöf och Kjell Sundvall, även om de är få. Tyvärr brister deras filmer ofta på att manusen inte håller måttet.

Men kanske är det så att vi har de filmer och filmare vi förtjänar, precis som vi har de politiker vi förtjänar.

Tidigare texter i serien Den svenska filmen
(här) Om historielösheten och missuppfattningarna om den svenska filmen före Bo Widerberg.
(här) Om Arne Mattsson

Andra bloggar om: Demokratifrågan, Mattias Nohrborg, Iran

Veckans 5: Michelle Pfeiffer

Gift med maffian (Married to the Mob 1988)
De fantastiska Baker Boys (The Fabulous Baker Boys 1989)
Love Field (1992)
Batman - återkomsten (Batman Returns 1992)
En underbar dag (One Fine Day 1996)

Baker Boys, En underbar dag och Batman - återkomsten finns på dvd i Sverige, och även på hyr-vhs i välsorterad videobutik, de andra två finns i England.

Veckans dvd-släpp: Till sista andetaget

Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960) bör naturligtvis finnas i varje hem. Jag har med den på min 100-bästa lista, och den växer för var gång jag ser den. Det handlar inte om att den skulle vara nyskapande, för det har överdrivits. Det handlar nästan enbart om Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg och Paris, som är oemotståndligt. Om Good Night, and Good Luck (2005) får mig att vilja bli kedjerökande journalist i hatt, så får Till sista andetaget mig att vilja sälja New York Herald Tribune på Champs-Élysées, eller ännu hellre dejta någon som gör det. Varför välja förresten, hon och jag kan öppna ett tidningsstånd alldeles vid Triumfbågen, och emellanåt åka och intervjua Jean-Pierre Melville på flygplatsen.

Musiken, skådespelarna och miljöerna är mer förföriska och naturliga än någon annanstans, andra kanske har kommit lika långt, men ingen har kommit längre. Precis som Hatari! (1962) är det här en film jag vill leva i.

Några år senare gjorde Jean-Luc Godard (regissör till Till sista andetaget) filmen Leva sitt liv (Vivre sa vie 1962). Den finns också att hyra och köpa, och även den är obligatoriskt. Den är annorlunda i tonfall och stil, men nästan lika bra. En tragedi i tolv akter. Den har dessutom två syskonfilmer, En kvinnas martyrium (La passion de Jeanne d'Arc, 1928) och kanadensiska 13 någonting (Emporte-moi, 1998). Att se dem tillsammans gör att alla tre får ett lyft, och om det finns en driftig distributör där ute så släpp dem i en box snarast. Bara Godards film finns i Sverige, även om 13 någonting kan finnas kvar på en dammig vhs-kassett i en välsorterad videobutik. En kvinnas martyrium finns på dvd i USA, under titeln The Passion of Joan of Arc.

Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.

New York Waiting

För ett par veckor sedan gav jag uttryck för min förtvivlan över trailern till New York Waiting (2006). Nu har jag sett filmen i sin helhet, och tyvärr var den inte bättre än trailern. Det bästa sättet att illustrera hur den var är nog att säga att efter ungefär en timme, i en emotionellt laddad scen, då dialogen ungefär var så här:
"I still don't know your name." (mannen)
"It's not to late yet." (kvinnan)
"But I don't want to know it." (mannen)
"You don't have to." (kvinnan)
"Thank you." (mannen)
så började publiken att fnissa ohämmat. Det var ungeför 60 personer i salongen, och det var uppenbart att de inte greps av stundens allvar, utan hånade den pretentiösa, tonårsfilosofiska smörja som exponerades på den vita duken. Det var ett av årets mest stimulerande bioögonblick.

Det är uppenbart att det fanns ett stort hjärta någonstans i filmen, och att de medverkande nog led för sin konst. (Fast förmodligen på ett annat sätt än vi i publiken led.) Och de två huvudrollsinnehavarna hade någon form av personkemi. Om de inte hade tvingats säga de måste horribla repliker med de mest svårmodiga blickar så hade det kanske kunnat bli något. Filmen ville vara poetisk, och lyckades i någon enskild scen, men vad övrigt var var genant.

Den befogade frågan varför jag gick och såg filmen besvaras med att det var gratis, jag försöker se så mycket film jag hinner, och att jag lovat se den. Sen är jag optimist, och jag ville så gärna tro att den inte skulle vara lika hopplös som trailern.

Den som vill se kärleksförvecklingar på bio nu kan se The Break-Up (2006) istället. Den som vill ha poesi kan läsa Emily Dickinson (till exempel här). Joachim Hedén (regi och manus till pekoralet) får gå hem och sova kärleksruset av sig, och sen göra en ny film.

Andra bloggar om: patetisk soppa, Empire State building, Emily Dickinson