Saker jag har sett (17)

Pingpong-kingen, 3.10 till Yuma, I'm Not There, Into the Wild, Vampyrernas natt, Den låsta dörren

Det känns ibland som om den svenska filmen blott finns i två varianter, den banala och formlösa och den stiliserade och pretentiösa. Pingpong-kingen hör till den senare kategorin. Här går allt i vitt, inte bara snön som ligger djupt över nejden, utan inomhus också, en slags mjölkestetik som i och för sig är ganska läcker men samtidigt känns lite krystad. Historien om de två bröderna är fin, och alla spelar bra, men historien lider samtidigt av att konstruktionen lyser igenom för tydligt. Man ser något hända eller hör en replik som uppenbart är en plantering för något som kommer att hända längre fram i filmen och det är tråkigt att komma på att man bara sitter och väntar på när det ska hända. Så jag är inte så upphetsad över Jens Jonssons debut, han borde ansträngt sig både lite mindre och lite mer. Min icke desto mindre är det en av de bästa svenska filmerna på länge och det är svårt att inte bli gripen av den. (går på bio nu)

3.10 till Yuma är färgmässigt en rak motsats till Pingpong-kingen, men annars delar de samma tema, två män (eller pojkar i det svenska fallet) som utgör varandras motsatser men samtidigt är beroende av varandra. I 3.10 till Yuma spelas de av Christian Bale och Russell Crowe och det är härligt att se de två tillsammans. Filmen bygger ursprungligen på en novell av Elmore Leonard och den första filmatiseringen gjordes 1957, då med Glenn Ford och Van Heflin i huvudrollerna. Handlingen är den att Dan Evans, en fattig jordbrukare, (Bale / Heflin) åtar sig att bevaka en Ben Wade, en rånare och mördare, (Crowe / Ford) i väntan på att tåget till Yuma kommer till stationen, tåget som ska föra Wade till fängelse. Från början är de flera män men de faller ifrån, en efter en, och till sist är det bara Evans och Wade kvar. Men under deras tid tillsammans börjar de två arbeta upp en slags respekt för varandra, och de ser båda sidor hos den andre de önskar de själva hade, vilket leder till det oväntade slutet. Det är mycket action förvisso, men främst är det ett psykologiskt drama mellan de två männen, med många undertoner. Lite Irakkrigskopplingar, lite homoerotik, lite manlig angst och mycket om far/sonrelationer. Något för alla med andra ord. (går på bio nu)

Cate Blanchett har i tio år varit en favorit, sen australiensiska Oscar och Lucinda (1997). Hon kan spela precis vad som helst. Hon har spelat sig själv, hon har spelat sin kusin, hon har spelat synsk kvinna, hon har spelat drottning Elisabeth, hon har spelat Katherine Hepburn. Att hon nu också spelat Bob Dylan känns ganska naturligt. I'm Not There är en riktig uppvisning, och inte bara av Blanchett utan av Todd Haynes också. I olika stilar, tempon, genres och färgskalor berättar han om olika aspekter av Bob Dylans liv, och det är ofta väldigt bra, ibland mindre bra. Det är roligt att se Haynes göra en Richard Lester sekvens, en Federico Fellini sekvens, en D.A. Pennemaker sekvens och så vidare, men helhetsintrycket är ändå att det blir mer av just en uppvisning. Det berörde mig aldrig på något djupare plan, även om jag hade roligt när jag såg den. (går på bio nu)

Det finns något ganska provocerande med Into the Wild och det är att huvudpersonen är så självupptagen. Det stör mig också att han pratar om att lämna civilisationen och inte ha pengar och andra ägodelar, men han tar sig ju runt på sin resa genom att utnyttja andra människors godhet, och tar emot deras mat, deras sängar, deras tvättmaskiner, deras redskap och så vidare. Han hade inte klarat sig särskilt länge om han inte fått ta del av deras ägodelar, och då går det ju bra att själv vägra äga något. Bortsett från det är filmen väldigt lång och ofta tråkig och uppfylld av sig själv, precis som huvudpersonen, och, misstänker jag, Sean Penn. Men många biroller är mycket bra och många spelar bra, som Catherine Keener (förstås). Ibland blir den också gripande och vacker. Så jag tycker om den mer än jag egentligen vill erkänna. (kommer snart på bio)

Jag har sett om ännu en film av Roman Polanski, den här gången Vampyrernas natt (Dance of the Vampires - The Fearless Vampire Killers 1967). Det är en högst bisarr variant av Dracula, med en virrig, äldre vampyrjägare (Jack MacCowran) och hans timide lille assistent (Roman Polanski) som letar vampyrer i ett snötäckt Transsylvanien, och finner en hel hög, kvinnliga såväl som manliga, inklusive en som uppenbarligen är gay. Tonvikten är på humor, campfaktorn är väldigt hög, vilket inte hindrar att det är spännande ibland, slutet är dessutom underbart. (finns på dvd)

Fritz Lang är en av de mest pålitliga och fascinerande filmregissörerna. Han har gjort fantastiska filmer både i sitt hemland Tyskland och i USA. Den låste dörren (The Secret Beyond the Door 1948) är dock inte en av dem. Stel, krystad och skrattretande med en oerhört störande musik som låg som en kvävande blöt filt under hela filmen. Senare i vår ska jag skriva mer om Lang, men för stunden får det räcka med att höja ett varnande finger för det här pekoralet. Fast det var snygga dimscener mot slutet.