Provokation

Förra veckan hade Kobra (kulturprogrammet på SVT) som tema provokativ konst och bland annat intervjuade man Ang Lee. Jag tyckte det var lite lustigt för jag har aldrig sett Lee som en provokativ konstnär, men däri ligger ju en av paradoxerna med begreppet provokation och provokativ konst. Vad är det egentligen?

För homofober och fundamentalister är det säkert provocerande med två homosexuella cowboys men det är ganska ointressant att provocera dem kan jag tycka. I själva verket är det väl de som är de riktigt provocerande? Lust, Caution anses också provocerande, i alla fall i Kina, för att den är sexuellt utmanande, i det här fallet för att den är så explicit, men att provocera de kinesiska myndigheterna är ju nu inte särskilt svårt och inte heller särskilt intressant heller.

Provokationer är något som är styrt både av tid och plats. Något som var oerhört provocerande för 60 år sedan är det ingen som reagerar på idag, något som är oerhört provocerande i ett land eller i en kultur passerar utan ett höjt ögonbryn någon annanstans. Det gör att man dels bör tänka sig för med sina provokationer om man använder sig av ett medium som når utanför den egna kretsen, men också att det kan bli lite fånigt att hylla något som provokativt om ingen i den egna kretsen blir provocerad. Det gäller för övrigt inte bara olika länder och kulturer, det är synnerligen individuellt vad man blir provocerad av. Själv blir jag exempelvis provocerande av de som hyllar andra konstverk för att vara just provocerande.

Det finns nämligen ett visst mått av hyckleri i hela konceptet provokativ konst, för provokationen får inte vara för provocerande. En film som provocerar inskränkta homofober får toppbetyg av en "progressiv" och "modern" recensent, inte för att recensenten blir provocerad utanför att någon som recensenten inte gillar kanske blir provocerad. Om Brokeback Mountain (2005) hade förespråkat att alla homosexuella skall piskas på offentlig plats hade den varit oerhört provokativ, men då hade ingen hyllat den för det, möjligtvis med undantag för Robert Mugabe. Det hycklande ligger i att man tycker det är bra när andra blir provocerade, men inte när man själv blir det, trots att man gärna använder ordet provokativ som något principiellt positivt.

Min poäng är naturligtvis inte att det är fel med provokativ konst, tvärtom. Jag tycker snarare att det är för lite provokationer på det viset att det mesta ligger på en konventionell och relativt harmlös nivå, även det som kallas provokativt. Producenten till filmatiseringen av Hemingways Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls 1943) lär ha sagt "This is a great picture, we're not for or against anybody!" och det är möjligen great för en producent, men om det var allas motto skulle världen bli bra mycket tråkigare. Så min poäng är att det borde snackas mindre om provokationer i konsten, och inte betraktas som något principiellt positivt. Det är bara när man betraktar något som verkligen provocerar en själv och man ändå tycker det är fantastiskt bra som det är en bra och meningsfull provokation.

Nästa måndag är det (redan) annandag påsk så det blir det inget nytt på filmforum.

Glad påsk!
-------------------------------
Här har jag skrivit om Brokeback Mountain förut, och här om Lust, Caution.