onsdag, februari 28, 2007

Ännu en Oscargala

Jag är två dagar sen den här veckan, och ber om överseende med detta.

Det har alltså varit Oscarsgala, och den har jag sett. Visserligen inte i sin helhet, så jag missade exempelvis Will Ferrell skrika "I won't pick a fight with you 'cause you're a badass!" till Mark Wahlberg, och jag fick inte heller se Michael Manns collagefilm om hur USA porträtterats på film under årens gång. Men jag fick i alla fall se Ennio Morricone ta emot en Hedersoscar. Morricone tillhör den handfull filmhistoriska personligheter vars samlade verk jag skulle ta med mig till en öde ö, så han förtjänar alla priser han får. Att han skulle få detta ur Clint Eastwoods hand var också rätt.

Att Martin Scorsese fick en Oscar av Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och George Lucas var ganska rörande (med undantag av att Lucas uppenbarligen har Jabba the Hutt som frisör). Men samtidigt lite trist, för Scorsese borde fått den på 70-talet, när han var på topp. Han har hållit fast med sin tematik och sina ämnen, men filmerna har bara blivit längre och längre, ända sedan Maffiabröder (Goodfellas 1990), samtidigt som de har förlorat den nerv, energi och hetta som fanns där en gång. Jag tror det handlar om stilen. På 70-talet och det tidiga 80-talet hade hans filmer en surrealistisk, suggestiv, stämning, något drömskt över sig. Vart har den tagit vägen? Ibland kan man skymta den för en kort stund, men ingen Scorsesefilm har haft samma hypnotiska effekt på mig som trion Taxi Driver (1976), Tjuren från Bronx (Raging Bull 1980) och King of Comedy (1982), och den råa energin i Boxcar Bertha (1972) och Alice bor inte här längre (Alice Doesn't Live Here Anymore 1974) saknar jag också. Av "the guys with the beards", som William Holden säger i Fedora (1978), eller "the movie brats" som de också kallas, det vill säga de unga amerikanska regissörer som slog igenom på 1970-talet, är det Steven Spielberg som ensam lyckats hålla formen, rent av utvecklats och mognat med stil. Coppola har inte ens gjort en film de senaste 10 åren, förrän nu, Youth Without Youth, som tydligen ska ha premiär senare i år. Undrar hur den blir.

Det finns mer att skriva om det, och om Oscarsgalan, men min dator verkar ha fått fnatt så det får vänta till en annan dag, eller en annan dator.
---------------------------------------------
Här är några av de mest kända av "the movie brats": William Friedkin, Brian De Palma och de fyra på Oscargalan: Steven Spielberg, Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, George Lucas. Hal Ashby, Michael Cimino, Jonathan Kaplan och Jonathan Demme förtjänar också att nämnas.

torsdag, februari 22, 2007

Två år med filmforum

Idag, den 22 februari, är det två års jubileum för filmforum. Fancy that! Den första posten hette Sideways och handlade om filmen med samma namn, som ett exempel på en ny trend i Hollywood. Länk (här). Sen dess har filmforum utvecklats, och antalet läsare ökat konstant, och verkar fortsätta att öka också. Det är roligt. Många ämnen har avhandlats, och många filmer och personer porträtterats. Det har också blivit en hel del läsarkommentarer och utan dem hade det allt blivit lite ensamt. Så mer sånt!

Framöver blir det förstås mer filmforum, exempelvis kommer de sista filmerna i filmarkivet att presenteras, och genrefilm kommer att diskuteras. Men först en tillbakablick. Här är några favoritartiklar på filmforum från de första åren!

Om kvinnodiskriminering (här)

Om barnfilm (här)

Om Hasse Ekman (här)

Om filmhistoria och kanon (här)

Om Howard Hawks (här)

Om Ismail Merchant (här)

Om Abbas Kiarostami (här)

Om manus och manusförfattare (här)

Om hbt på bio, och Victor/Victoria (här)

Om Segerns sötma (här)

Om Preston Sturges (här)

Om realism (här)

Om Ingrid Bergman (här)

Om Nora Ephron (här)

Om Buster Keaton (här)

Om filmfotografer (här)

Om Henry Fonda (här)

Om krig på film (här)

Om Rika vänner (här)

Om Det ligger i blodet (här)

Om Claire Denis (här)

Om Förföljaren (här)

Om den svenska 30-tals filmen (här)

Om Nicholas Ray (här)

Om Vincente Minnelli (här)

Vilka är era favoriter?

måndag, februari 19, 2007

Föräldrarna på tv

Tisdag 20 februari på svt2, 22.30, visas Yasujiro Ozus film Föräldrarna (Tokyo Monogatari 1953), så då får ni alla chansen att se den. Den var förstås ett av förra veckans bidrag till Filmarkivet, som man kan läsa om (här).

Bobby och Vita huset

I fredags var det inte bara säsongsfinal för tv-serien Vita huset (The West Wing), det var det sista avsnitt någonsin, och det känns vemodigt. Det var en superb tv-serie, och personerna i den har blivit en del av mitt liv. Martin Sheen har med en förödande auktoritet styr och ställt sedan 1999, och jag har varit beroende av honom, och allt runt omkring honom. Så på sätt och vis är det skönt att det är över. Om någon ser mig på väg att köpa en dvdbox med serien så har ni två alternativ, att medlidsamt vända bort blicken, eller ingripa och vänligt med bestämt avråda mig från inköpet.

Martin Sheens ena son, Emilio Estevez, är också aktuell, som manusförfattare och regissör till Bobby, filmen om dagen då senatorn och presidentkandidaten Robert F. Kennedy blev mördad. Mordet begicks i köket på Ambassador Hotel i Los Angeles, och hela filmen utspelas på det hotellet, och till stor del i köket.

Det är en film som har stora brister, men samtidigt är jag villig att förlåta den för det mesta, eftersom den är så ömsint och passionerat gjord. Den mest påtagliga svagheten är det överflöd av personer som figurerar i filmen, och där allt för många bara är i vägen, alla dessa parallella historier som berättas är inte lika relevanta, och vissa är generande tunna och intetsägande. Estevez har valt att ge en ögonblicksbild av det amerikanska samhället 1968, rakt över klass- köns- och rasfrågor, och låta alla ge sin syn på tillvaron, och det är inget fel i det, men det hade varit önskvärt om han begränsat sig, alternativt lagt ner mer tid på att skapa intressanta personer att fylla ut alla historier med.

Med å andra sidan, med färre personer hade det blivit färre skådespelare, och här finns ingen jag skulle vilja vara utan. Lindsay Lohan, Anthony Hopkins, Freddy Rodriguez, Christian Slater, William H. Macy, Sharon Stone, Joy Bryant, med flera, med flera, alla är de förträffliga och gör det bästa av materialet. Den historia som grep mig mest handlade om José, en av dem som jobbar i köket. Han jobbar dubbelt kvällsskift, men egentligen vill han gå och se Don Drysdale slå rekord på basebollplanen. En av filmens bästa scener är när han lever sig in i en radioutsändning från matchen i stället.

Men annars är det bästa med filmen Bobby Kennedy själv, och de många journalfilmer som ständigt återkommer. Den sista kvarten är närmast outhärdlig, för ångesten över att han snart kommer att dö var så påtaglig, och jag skruvade nervöst på mig i stolen och hoppades att han på något mirakulöst sätt faktiskt skulle överleva filmen.

Men det gjorde han inte, och slutscenerna var bland de starkaste jag sett på länge.

Precis som president Bartlett i tv-versionen av Vita huset är för bra för att vara sann, så var kanske också Robert Kennedy för bra för att vara sann. Det får vi aldrig veta, och naturligtvis ligger en del av hans popularitet i det faktum att han aldrig hann bli korrumperad i the oval office. Men det hade varit intressant att se hur han hade klarat sig, och hur USA och världen hade sett ut. Nu blev Richard Nixon president istället, och det såg vi ju hur det gick för honom.

---------------------------------------------------------
Vill passa på att tipsa om två artiklar med anledning av premiären på Bobby: Stephanie Zachareks i Salon (här) och Martin Kettles i The Guardian (här).

måndag, februari 12, 2007

Filmarkivet (8)

Filmhistorien berättas ju traditionellt med utgångspunkt från sin egen kultursfär, så filmhistoriska översiktsverk skrivna i västvärlden före mitten av 1950-talet ägnade inte många sidor åt film från andra delar av världen, trots att en vital och konstnärligt högtstående filmkultur frodades även annorstädes, och kanske ingenstans mer så än i Japan. Tekniskt var man lite slöare i starten, men från mitten av 1920-talet hade man hunnit i fatt, och det finns skatter där som fortfarande väntar på att bli upptäckta i västvärlden, både filmer och regissörer. Men, som sagt, det västerländska genombrottet kom när Rashomon, eller Demonernas port, visades på filmfestivalen i Venedig 1951, och vann pris därtill.

En av de främsta företrädarna för denna filmskatt är Yasujiro Ozu, och en av hans filmer får utgöra det åttonde tillskottet till filmarkivet. Vilken av dem är inte så viktigt, för de är ofta synnerligen lika varandra. Den mest kända är nog Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953), själv har jag särskilt svag för Tidigt om sommaren (Bakushu 1951).

Vad som kännetecknar en film av Yasujiro Ozu är att den handlar om en familj, och att någon form av uppbrott eller brytning äger rum i familjen. Inte så originellt kanske, men sättet filmerna är berättade på är originellt. Det är nämligen en exceptionellt stram och formell stil, med mycket få, om ens några, kamerarörelser, och med kameran allt som oftast placerad i ögonhöjd på en person som sitter på golvet. Det är inte mycket som händer i filmerna eller i scenerna, ibland kan bilden vara tom, så till vida att där inte är några personer. Det är inte ovanligt att en scen börjar med ett tomt rum, till vilket en eller flera personer kommer in, pratar lite, och sen går ut, och kameran stannar kvar, trots att rummet är tomt igen. Bilder på blomkrukor, tvätt som hänger på tork, parkbänkar, är återkommande inslag, och tillsammans skapar det här något som man kanske kan kalla en antidramatisk stil. Yasujiro Ozu lägger stor tonvikt vid känslan, rummet och tiden, och berättar sina vardagliga historier med en förförisk enkelhet, som i själva verket är mycket komplicerad och meditativ. En film som Tidigt om sommaren har en slags visuell symmetri, där samma platser och samma bilder återkommer igen och igen, men varje gång med små förskjutningar, som visar på hur det som på ytan kan verka beständigt, hela tiden är i rörelse. Filmerna handlar om sorg, saknad, förlust och uppoffring, men det är mer genom sina bildkompositioner än genom dialogen som budskapet kommer fram. Och genom att regissören tar sig sådan tid, och lägger ner som mycket omsorgsfullt arbete med varje enskild bild, så blir filmerna oerhört rika på nyanser, och i all sin stillhet och "händelselöshet" blir de oerhört omtumlande, emotionellt.

Alla Ozus filmer är inte likadana, framför allt i början av sin karriär, på 1920- och 1930-talet, så hade han en mer varierad stil, med såväl gangsterfilmer som komedier, men från 1940-talet och framåt så är det den ovannämnda stilen som är den förhärskande. Jag har förståelse för den som finner hans filmer tråkiga, och de är djupt konservativa, men samtidigt nästan helt unika, i sin konsekvens, koncentration och zen-liknande harmoni. Det handlar inte bara om ett sätt att berätta, utan om ett sätt att förhålla sig till världen.

-----------------------------
Det finns en handfull av Yasujiro Ozus filmer på dvd i England och USA, men naturligtvis finns inget utgivet i Sverige.

Föregående utvalda film till Filmarkivet presenterades (här)
Progamförklaring till Filmarkivet återfinns (här)

tisdag, februari 06, 2007

Den svenska filmen: tre prisade filmer och en sexkomedi

Underbara älskade fick publikpriset på Guldbaggegalan, Förortsungar fick guldbagge för bästa film, och Darling fick publikpriset på Göteborgs filmfestival. Se där ett tvärsnitt av aktuell svensk film, och dra sedan dina egna slutsatser. Jag måste säga att jag inte är speciellt exalterad över de kommande filmer jag fått presenterade för mig, och årets första svenska biopremiär, Allt om min buske, var förhoppningsvis inte tongivande för vad som komma skall. Jag tillåter mig att bli lite deprimerad över hur små alla filmer verkar. Lite tonårskärlek, lite familjekris i överklass eller välbeställd medelklass, och lite sagor för barnen, det verkar vara allt som bjuds, och allt prydligt och präktigt. Det är för mycket klichéer, det är ett grundproblem, och när klichéerna är iscensatta utan någon vidare stil och finess då blir de än mer uppenbara. När ska det komma en riktigt mustig film med bredd och djup, som verkligen använder sig av filmmediets alla möjligheter, och berättar en historia som är relevant. Eller som i alla fall har någon form av tyngd och resonans. Eller i alla fall är genuint välgjord.

Underbara älskade var väldigt välmenande och tungsint, men ingen replik, ingen scen kändes genuin, utan allt kom från de stora skålen med färdigskrivna lappar på vad en film av den här typen ska innehålla, och vilket tonläge den ska ha. Allt var så präktigt att jag ville skrika, därtill var den underutvecklad, och den ledde varken hit eller dit, och jag undrade förtvivlat när den skulle vakna till liv. Det gjorde den aldrig. Jag vidhåller att Sömnlös i Seattle (Sleepless in Seattle 1993) är en av de finaste filmerna om att leva med sorgen efter en kärestas plötsliga dödsfall, så hyr den istället. Jag kom också att tänka på svenska Rusar i hans famn från 1996. Det var länge sedan jag såg den, men den gjorde ett stort intryck på mig, särskilt en scen då sonen, som förlorat sin pappa, medvetet hoppade över att säga just ordet pappa.

Förortsungar ville berätta om samhället och samtiden, men den kändes mest som Lilla Jönssonligan, en saga för barn. Det var roligt med musikalinslagen, och skådespelarna har jag inga invändningar emot, men tonen var för överglidande och glättig att det kändes nästan provocerande.

Allt om min buske hade väldigt fina förtexter, men efter det gick det bara utför. Frodiga kvinnor i hängselbyxor kontra uppknäppta män i kostym, där den manliga huvudpersonen var så ond att han ströp en kalkon. Den som söker subtilitet och nyanser bör söka sig någon annanstans, det var tyvärr hopplös buskis, men utan en Julia Caesar eller Thor Modéen som stabilitet i farsens centrum. Upphovskvinnorna har krampaktigt hävdat att deras film är så unik och nyskapande, men exakt på vilket sätt förblir oklart. Förmodligen är det bara en försvarsmekanism.

Men allt är inte mörker. Darling finns också, och den är alldeles förträfflig. Snudd på en ren njutning. Den har en egen historia och blandar humor med sorg och förnedring på ett fint sätt. Visserligen är den schematisk och lättläst, men den är gjord med så mycket känsla och begåvning att det inte gör något. Nidbilderna av ungdomarna runt Stureplan kändes lite tröttsam, men den kvinnliga huvudpersonen Eva (Michelle Meadows) var annorlunda, och det förlät en hel del. Det är ganska modigt att göra en film om personer som är osympatiska, och mod är välkommet. Jag hoppas att den inte bara vinner priser utan också en stor publik. Den bästa svenska filmen på flera år är det, och låt oss hoppas att det trots allt är Darling som blir regeln filmåret 2007, och Allt om min buske som är undantaget.

--------------------------------------------
Rusar i hans famn finns att hyra på vhs i välsorterad videobutik, och Sömnlös i Seattle finns att hyra på dvd. Den är gjord av Nora Ephron, och henne har jag skrivit om (här)
Om ny svensk film har jag bland annat tidigare skrivit om (här) och (här).